Stendhal hävdar att den älskande mannen, efter att ha hunnit hämta sig efter sin första förundran, kräver mera positiva försäkringar och vill utnyttja sin lycka:
»Han vill kasta om och koncentrera sig på livets övriga njutningar, men han finner, att de har upphört att existera. Han grips av fruktan för en ohygglig olycka, och därmed följer en skärpt uppmärksamhet».

Hur kan man få positiva försäkringar när man befinner sig tusentals kilometer från föremålet för sina ömma känslor?

Man skriver kort.

I Berlin fanns en skulptur av en av de historiska kvinnogestalter som hade förtrollat mig mest, och som jag hade sett en gång tidigare. Det var en byst av drottning Nefertiti, lika långhalsad som min hustru, som avundsjuka väninnor ibland hade kallat för »giraffen».

Nefertiti var, lärde jag mig senare, också en av de kvinnor A. var fascinerad av. Hon hade guidat en grupp ryska miljonärer under en resa till Egypten och visste allt om den legendariska drottningen. Till exempel att hon innan hon blev drottning hade blivit skolad i förförelsekonster och med vilka knep en man ska tillfredsställas.

Ett av målen i Berlin var därför Ägyptisches Museum med den berömda bysten. När vi äntligen hade hittat fram var det stängt för reparation. Lyckligtvis hittade jag ett postkort med Nefertiti som jag kunde skicka hem med förklaringen att detta var »världens näst vackraste kvinna».

Nästan omedelbart efter Berlin följde resan till Bulgarien. På flygfältet i Sofia letade jag förtvivlat efter ett lämpligt vykort. Jag visste inte när mitt reseprogram skulle ge nästa möjlighet att posta en hälsning. Det måste visa landets berömda rosor, eftersom A. hade sagt att hon var en »blommänniska». Jag hittade ett kort, som jag sände i väg, men det var av gammal socialistisk kvalitet så jag var inte nöjd med det.

Några dagar senare köpte jag i Plovdiv det rätta kortet, ett helt fält med de yppiga rosor som Bulgarien är berömt för. Som text skrev jag någon plattityd som bara förälskade äldre män kan hitta på.