18,68 €
ISBN: 9789515228437
Utgivningsår: 2011
Cirkapris: 24,90 €
» Recensioner » Extramaterial

Per-Erik Lönnfors

Vi skall alltid ha Jekaterinburg

En självbiografisk berättelse



Så förflöt min första ensamma sommar, i en tomhet nödtorftigt fylld av enstaka famljeceremonier, seminarieresor och besök av utländska vänner – de inhemska var sysselsatta med sina familjer.

Det hjälpte inte att jag rakade mig varje morgon, och regelbundet gick till barberaren.

Hur ter sig livet när ens partner dör och man blir ensam efter 46 års äktenskap?

Svaret är givet: Ensamt.

Per-Erik Lönnfors observerar sin omgivning efter hustruns död i cancer. Gamla, ensamma män med oklippt nackhår, utslitna kläder och kanske en såsfläck på kavajen?

Han lever bland minnen och hågkomster av sin hustru, han saknar henne, han samtalar med henne. Men livet måste gå vidare, det måste det ju.

På en resa till Jekaterinburg händer det som alla ensamma människor – oberoende av ålder – drömmer om. Det uppstår en kontakt, trevande till en början, så småningom växer sig känslan allt starkare.

Kvinnan är yngre, en ingermanländska bosatt i Finland. Främmande för mycket i den finlandssvenska författarvärld som varit Per-Erik Lönnfors under hans år efter pensioneringen.

Lönnfors bok är en vacker och berörande kärlekshistoria, som visar att livet aldrig upphör att överraska om man är tillräckligt modig att leva det.

Per-Erik Lönnfors

Per-Erik Lönnfors är född år 1935 och bosatt i Helsingfors. Han har magisterexamen i ekonomi (Hanken) och journalistik (Syracuse University, ASLA/Fulbright). Efter att ha börjat som sport- och ekonomijournalist på Hbl 1958 har han haft en brokig yrkeskarriär med tjänster i Finlands Industriförbund, som pressattaché i Stockholm och Washington, VD...

Läs mer...
Vi skall alltid ha Jekaterinburg är en vacker, innerlig och varm berättelse om att det aldrig är för sent att hitta kärleken, bara man tillåter sig själv att göra det. Lönnfors historia kommer rakt från hjärtat

Sofia Nygård, Vasabladet



Lönnfors skriver rappt och torrt, på journaliststpråk men med desto större engagemang

Eva Kuhlefelt, Hbl



... angelägen och läsvärd. Detta inte minst på grund av den optimism boken andas.

Henrik Othman, Österbottens Tidning



"Vi skall alltid ha Jekaterinburg" handlar om kärlek, om kärleken som överger i döden, om ny kärlek vid en ålder då många jämnåriga resignerat, om kärlekens förvecklingar, om svartsjuka, längtan efter närhet, efter ett värdigt liv. Den är osentimental och gripande, med ett språk och en berättarkonst som tilltalar väldigt mycket. Här finns fina korn av visdom, en klädsam eftertänksamhet och en riktigt god och mänsklig historia.

Stefan Whilde, Tidningen Kulturen





Ärligt och självrannsakande berättar Lönnfors om kärlekens olika turer och när förhållandet klingar ut har han ändå kvar hoppet att få fortsätta sin livsvandring vid en kvinnas sida. Lönnfors är en erfaren skribent och hans språk är njutbart ...

Inger Littberger Caisou-Rousseau, BTJ

Stendhal hävdar att den älskande mannen, efter att ha hunnit hämta sig efter sin första förundran, kräver mera positiva försäkringar och vill utnyttja sin lycka:
»Han vill kasta om och koncentrera sig på livets övriga njutningar, men han finner, att de har upphört att existera. Han grips av fruktan för en ohygglig olycka, och därmed följer en skärpt uppmärksamhet».

Hur kan man få positiva försäkringar när man befinner sig tusentals kilometer från föremålet för sina ömma känslor?

Man skriver kort.

I Berlin fanns en skulptur av en av de historiska kvinnogestalter som hade förtrollat mig mest, och som jag hade sett en gång tidigare. Det var en byst av drottning Nefertiti, lika långhalsad som min hustru, som avundsjuka väninnor ibland hade kallat för »giraffen».

Nefertiti var, lärde jag mig senare, också en av de kvinnor A. var fascinerad av. Hon hade guidat en grupp ryska miljonärer under en resa till Egypten och visste allt om den legendariska drottningen. Till exempel att hon innan hon blev drottning hade blivit skolad i förförelsekonster och med vilka knep en man ska tillfredsställas.

Ett av målen i Berlin var därför Ägyptisches Museum med den berömda bysten. När vi äntligen hade hittat fram var det stängt för reparation. Lyckligtvis hittade jag ett postkort med Nefertiti som jag kunde skicka hem med förklaringen att detta var »världens näst vackraste kvinna».

Nästan omedelbart efter Berlin följde resan till Bulgarien. På flygfältet i Sofia letade jag förtvivlat efter ett lämpligt vykort. Jag visste inte när mitt reseprogram skulle ge nästa möjlighet att posta en hälsning. Det måste visa landets berömda rosor, eftersom A. hade sagt att hon var en »blommänniska». Jag hittade ett kort, som jag sände i väg, men det var av gammal socialistisk kvalitet så jag var inte nöjd med det.

Några dagar senare köpte jag i Plovdiv det rätta kortet, ett helt fält med de yppiga rosor som Bulgarien är berömt för. Som text skrev jag någon plattityd som bara förälskade äldre män kan hitta på.