I min bok finns en del frågeställningar kring boende. Det är Samim som trotsigt vägrar finna sig i att invandrare bara accepteras i vissa områden, det är Ashraf som tycker Samim är en idiot som inte fattar att man inte kan ställa krav när landet inte är ens eget (då är det bäst att hålla sig till sina egna så långt det går), det är Annika som för första gången ställs inför scenariot (va, får man inte välja själv?).

Läste kommentarer på Hufvudstadsbladets webb kring en artikel om en kartläggning av boendepolitik och integration (där nämndes Kråkkärret i Åbo och de svenska miljonprogramsförorterna som misslyckade ghetton. Att jag alltid trivs så himla bra när vi är på besök i stockholmsförorterna kanske kan sättas på turistkontot men i Kråkkärret har jag faktiskt bott flera år och aldrig upplevt negativt, inte alls lika skrämmande som helsingforsförorterna där missbruket, speciellt supandet, tar så otroligt mycket plats). Deprimerande läsning var det givetvis i kommentarsfältet, fullt med "sanningar" som att alla finländare nog helst flyttar om man får en utländsk storfamilj i trappuppgången (verkligen?). Men det tycks alltid bli deprimerande när man läser om boende, så tjockt med stereotyper av vad "man" vill ha. Cykelavstånd, småkrogar, gammaldags stenhus - vill man ha. Vitt och fräscht i lägenheten - vill man ha. Tystnad i trappuppgången - vill man ha. 

Känns som att diskussionen kring boende inte kommer under ytan (är det det boende handlar om? Bara yta? Är det så för alla eller bara för en del?), den kommer inte förbi stadiet Helsingin Sanomat befann sig i för några år sedan när man skickade ut en journalist till en Vandaförort - i artikeln räknades och refererades andelen utländska namn i trappuppgångarna, och sedan begav man sig till pubarna i området därifrån läsaren bjöds på invandrarkritiska (denna nya sköna genre) rapporter från verkligheten.