Den här helgen läser jag en text som är skriven av en person som har dyslexi. Berättelsen är så intressant att det sakta börjar löpa, mitt läsande. Får mig att tänka på hur viktigt det är att ha något att säga i jämförelse med att ha ett gott språk.

Både och är förstås oslagbart.

I kväll var jag på Lyrans adventskonsert i Borgå domkyrka.

Den akademiska damkören bjöd både på traditionella julhittar och nya arrangemang av desamma. Själv är jag ju omusikalisk men jag hör när tonen och känsloläget, sångarnas engagemangsnivå, korrelerar med varandra. Då glimrar det till.

På hemvägen sjöng jag flera av julklassikerna högt i bilen. Bytte tonläge tiotals gånger (under samma sång) och rördes nästan till tårar av stämningen. Om någon musikalisk åkt med i bilen hade den också gråtit.