Jag har varit hemma nästan hela veckoslutet och stundvis har det känts som om jag skulle bo i ett aphus. Våra grannar förundrar sig nu och då över att jag och min man som båda ger ett så lugnt intryck, har fått så vilda barn. Igår kväll var jag i simhallen med Petra, Simon och Petras bästis. I det stora hela gick det mycket bra (förutom en arg tant som hötte med fingret och grälade för att de skvätte vatten omkring sig i duschen). Men när vi skulle klä på oss efter simningen, började Petra och hennes kompis springa omkring i omklädningsrummet och ropa ”Saanko silittää?” åt nakna tanter.
Jag har hittat ett gammalt skrivblock, som jag inte har använt på snart tio år. Där finns ett fantastiskt samtal mellan två tanter som jag har nedtecknat på Fazers café. Jag hade nästan glömt bort det, men då jag läser det minns jag det mycket väl. Eftersom det är så länge sedan, vågar jag sätta in det här på bloggen. Namnen är fingerade för säkerhets skull.
Dialog på Fazers café
Tant 1: Peik har nyss flyttat in i sin nya lägenhet. han är en så duktig pojke!
Tant 2: Och Tommen då?
Tant 1: Vad med Tommen?
Tant 2: Tycker du inte synd om Tommen?
Tant 1: Synd om? Verkligen inte. Han har minsann haft sina chanser.
Tant 2: Kanske han borde söka jobb på någon firma. Jag menar han ser ju bra ut och vet hur man för sig.
Tant 1: Det är omöjligt. Det klarar han inte.
Tant 2: Jag tycker att Tommen är en trevlig pojke. Kunde du inte hjälpa honom?
Tant 1: I trettio år har jag hjälpt honom och till vad har det varit för nytta? Han har slösat bort allt. Peik har minsann placerat och fått goda vinster.
Tant 2: Du kunde köpa en lägenhet åt honom. Sälja din egen och köpa två mindre. Vad gör du med en så stor lägenhet? Tommen tar sig säkert samman om han får en chans.
Tant 1: Spill inte på dig!
Tant 2 (tittar på sina byxor och ser förvirrad ut)
Tant 1: Vet du inte vad det betyder?
Tant 2: Nej, faktiskt inte.
Tant 1: Det är ett talesätt som betyder tro inte på barnsagor!
PAUS
Tant 1: När jag sluter mina ögon vill jag verkligen inte att någon ska vara beroende av mitt arv.
PAUS
Tant 2: Är du säker på att jag inte ska sätta in pengarna för det här cafébesöket på ditt konto? Det blir tolv euro. Du skulle få en hel aktie för det.
Tant 1 (med iskallt raseri): Tyst!
