Tre bloggardagar kvar.
Om man räknar med den här.
Jag var trött när jag skrev i går kväll - jag hade hållit på med att göra olika flyttningsanmälningar på nätet och hade kämpat med finskan på Helsingin Energias och Itellas och Elisas hemsidor. Nu inser jag naturligtvis att det jag skrev om Ronés bok blev för vagt: poängen med den, eller en av poängerna, är alltså att hon vill visa på vad verkligheten kan rymma, att barn faktiskt är sexuella varelser, att också en god erotik mellan en vuxen och ett barn är möjlig.
Vilket ingalunda betyder att hon menar att pedofili borde bli laglig.
Det är en liten, tät roman, fullständigt osentimental, renons på sensationsmakeri.
Förresten:
Nog vore det skönt om man också som kolumnist eller recensent kunde be om ursäkt för att man skriver slappt,kunde säga att man fört en frustrerad kamp med olika hemsidor?
Eller letat efter obetalda räkningar?
Jovisst, det finns recensenter som iscensätter sig själva, som tar mycket plats i sin text - det har särskilt, har jag tyckt, gällt DN där attityden varit att recensenten grundläggande är mer intressant än den författare som recenseras av den enkla anledningen att recensenten skriver i DN. Men sina egna begränsningar redovisar recensenterna inte.
Idag bär det av till Ekenäs där jag knappt varit alls de senaste månaderna. Jag längtar intensivt efter att få se hur det går med snösmältningen där, efter att igen få gå Ramsholmen runt.