Men över till roligare saker. Söderströms höstmottagning igår var en trevlig tillställning. Den hölls som den numera gör på café Carusel och sällan har stämningen varit lika avslappnad, tycker jag. Det kan också bero på att jag har så mycket att glädas över i mitt liv just nu. Men en sak undrade jag över: Var fanns allt det "kollegiala avundet" som man hör att ska vara så vanligt i konst- och kulturkretsar? I Sverige så smutskastar författare och kulturpersoner varandra i pressen och i bloggar - när man följer med skriverierna därifrån så får man en bild av att liknande tillställningar i vårt västra grannland kan vara rätt så ansträngda. Här gratulerade folk varandra till höger och vänster för nya fina böcker.
   Många sade också att de läser min blogg "men inte kommenterar". Varför inte? Det fick jag inget svar på. I alla fall börjar tiden för min blogg lida mot sitt slut nu, tydligen redan nästa vecka. En del grät öppet när jag nämnde det. Er sorg är min sorg. Jag fortsätter ju att blogga på radio x3m:s community där jag hör hemma och där jag har bloggat i flera år, men för att komma in på den måste man registrera sig och skaffa sig ett lösenord. Så då gissar jag att jag inte kommer att se någon av er där i alla fall. Riktigt genast slutar jag inte, och jag har också blivit erbjuden att fortsätta om jag vill. Det ska jag fundera på. Men jag måste nog säga att det är trist att blogga utan kommentarer. Jag har ju haft kommentarer, men inte alls på alla inlägg, och det är ju nog delvis kommentarerna som får en bloggare att vilja skriva.