Ibland slås jag av hur fort tiden går. Snart har jag jobbat på min nuvarande arbetsplats i ett år. Jag tycker att jag började igår. Veckorna flyger förbi och årstiderna verkar rulla på snabbare. Det finns alltid något att vänta på. Om det inte är sommaren så är det att sommaren äntligen ska ta slut.
   Jag är en höstmänniska, definitivt. Har alltid gillat att plocka olika slags bär och frukter, och det känns skönt när det blir svalare igen och man får klä sig i tweed... igen.
   Så klart är jag ju också född på hösten, om än sent, och nuförtiden finns det också bokhösten att se fram emot.
   Jag tror att jag aldrig har väntat på en bok så som jag har väntat på den som ska komma ut snart, kanske för att jag tycker att den förra var så usel att jag lite vill kompensera, och kanske för att jag faktiskt aldrig har väntat lika länge på att en bok ska komma ut. Den äldsta novellen i den här samlingen är fem år gammal. Jag var tjugotvå när jag skrev den. "Vargens år" heter den. Naturligtvis har den förändrats under åren men det är samma grundidé och de första tio sidorna är exakt samma (förutom ändringar som kommit vid redigeringsarbetet).
   Fem år... det känns som en evighet. Och plötsligt blir tiden lång igen. Det var ett år sedan som jag satt och kämpade med att översätta Svenska Teaterns historik från finska till svenska och trodde att jag aldrig skulle bli färdig. DET känns som en evighet sedan.
   Och viss väntan är alltid lång hur några månader det än skulle vara fråga om. För då lever man i varje dag och fösöker att inte vänta.

Just nu väntar jag på svar om när min bok kommer från tryckeriet. Jag skickade ett mail för ganska exakt tio minuter sedan så det har ju inte gått en lång stund. Och så fort jag får veta det så får ni också veta det. Sen kan ni börja vänta på att få läsa den. Hurra för det i alla fall.