Men ibland undrar jag om den Jenny Björklund som slarvade bort sina resväskor i Spanien fick dem tillbaka. När resbolaget ringde mig kunde jag bara säga "det var inte jag". Kanske var det samma Jenny Björklund som samma år tappade sin plånbok på Åbo torg på nyårsafton, även där fick jag förklara att jag är i Österbotten och har mina tillhörigheter där de ska vara. 

En gång gick det kanske lite väl långt när jag per telefon fick en utskällning av en tjej vars kille tydligen hade varit otrogen med en Jenny Björklund. "Det var inte jag, det var en annan Jenny Björklund" låter som en dålig ursäkt, men det var ju fullkomligt sant och det var det jag sa.

Men det var som skrivet längesen jag senast blev förväxlad. Jag saknar det lite. De verkar leva så spännande liv de där Jenny Björklundarna. Jag har till och med en bok av en av dem, som inte är jag.

I och med förra boken var det någon bloggare som förundrade sig över hur otroligt många som hittat till hennes blogg med sökorden "Jenny Björklund Vad jag gjorde en höst". Jag har på känn att det bara var jag.

Att skriva utgående från sommarsköna bilder under tema sommar (och gärna "sand mellan tårna-känsla") känns inte helt lätt det heller, men lite mer fritt än jultemat ändå. Det går framåt kan man säga.

Musik behandlar inte bara känslor som hat och kärlek, utan också mycket pengar. Rap-genren är känd eller ökänd för att sjunga om bling-bling, men gräver man lite djupare hittar man nog sånger relaterade till pengar och konsumtion.

Jonas Sundström

Frida behöver tre olika jobb för att pengarna ska räcka till mat och hyra. Men hon vet aldrig när hon ska jobba. Oftast blir hon inringd på ett par timmars varsel. Fast anställning har hon aldrig varit i närheten av. Lyssna på hennes historia här.

Det är skrämmande, vidrigt och en verklighet allt fler unga lever i.

Julia Wiraeus

Det stör mig. Va fan. Det är klart att vissa känner sig överbetalade, medan andra känner sig underbetalade. Men det blir inte bättre av att tiga.

Jag vet inte hur många gånger jag hört folk klaga över att de tjänar mer än sina föräldrar "som gör ett väldigt viktigt arbete" som sjuksyrror, socialarbetare eller lärare.

De skäms. Fast nu är det som det är. Löneskillnaderna finns där och växer. Kvinnans euro är värd åttio cent och så har det varit i årtionden.

Så om en förändring ska kunna ske måste folk börja tala högt om arvoden, löneförhandlingar och förmåner. Det är inte fult att vara privilegierad, däremot är det vidrigt att inte kunna medge det.

Julia Wiraeus

Trots att jag jobbar som journalist har jag därför förvånats en smula av hur medier tagit sig an att analysera boken. I stället för att söka bredare tendenser i texterna har flera fastnat för enskilda skribenters olycka eller lycka. I en intervju med Radio Extrem (finns tyvärr inte på nätet) ställdes bland annat frågan om hur det alls är möjligt att en av skribenterna kunnat samla på sig skatteskulder i ett land som Finland.

Kanhända är det skvallerfaktorn som lockar och vår uppriktiga tanke är att vara öppna – vi svarar gärna – men ser oss ändå inte i första hand som enskilda fall utan snarare exempel på en vid folkmängd där alla möjliga typer av ekonomiska struligheter är långt mer vanliga än vi låtsas om. Därför hoppas vi att människor, efter att ha läst boken, vill gå till sin inre krösus och öppnare reflektera över varför pengar så ofta känns som fan själv. För diskussionen kan ingen fly från. Alla finns på på kartan, om inte annat så i form av ett kontonummer. 

Som min medskribent Johannes Ekholm sa i en intervju, låt oss bli den första generationen som inte sätter likamedtecken mellan person och privatekonomi.

Andrea Svanbäck

Under fem år i arbetslivet har mitt längsta kontrakt varat i sju månader. Det känns som en evinnerligt lång tid. Nästan oöverskådligt och det gör att jag nästan föredrar en konstant osäker tillvaro framför en framtid som ner dagarna till guldklockan som kommer efter 25 år på samma företag.

Det är reaktionen av den arbetsmarknad jag befinner mig på. Fasta jobb är sällsynt, så jag har format mitt liv efter ströjobb, osäkra arbetsförhållanden och oregelbunden inkomst.

Det är vad jag är van vid och det finns nog fler som mig. Jag har ingen aning om vart utvecklingen leder, men jag övertygad om att den i längden också kommer att straffa arbetsgivarna själva. Du får liksom det svar du ropar efter.

Eller vad tror ni? Jag kanske är i minoritet.

Julia Wiræus

Det är sant, finansiellt sett kommer jag från en helt ok bakgrund. Men en av de främsta orsakerna varför jag inte väntar rastlöst på lönedagen är att jag inte följer det överdrivna konsumtsionsamhällets spelregler.

Framför programvärden låg det en iPhone. Den kostar kringa femhundra euro. Framför mig låg en Nokia "smarttelefon". Den kostade lite på tvåhundra euro. Jag köpte den för ett och ett halvt år sedan och skall försöka använda den tills den inte duger till annat än en dörrstopp.

De fyra första månaderna det här året har jag köpt kläder för högst hundra euro. Det är en kragskjorta som jag har på mig på varje fest. Det börjar bli pinsamt redan, men jag tvättar den nog ibland. Sedan har jag köpt några t-tröjor.

Det går inte många minuter i den finlandssvenska bloggosfären tills jag stöter på en skribent som  stolt visar upp ett nytt plagg. Igen. Dagens outfit, liksom. Människor verkar sätta flera hundra euro i månaden på kläder och accessoarer.

En annan sak är luncher och bruncher. Det är dyrt att äta ute. Äter jag ute är det på Unicafé. En lunch kostar 2,70 euro.

Jag vet att mitt förakt mot överdriven och onödig konsumtion kommer att slå tillbaka. En dag ser ni mig köpa champagne i restaurang Gaijin. Men tills dess fortsätter jag prisa Golden Rax Buffet.

Jonas Sundström

Johannes Tabermann

Pappa vände sig mot mig och berättade hur mycket han tyckte om min essä, och att han är stolt över mig. Han sa att han själv har upplevt precis liknande saker som det jag skriver om. Han sa att han har haft det precis lika kärvt ekonomiskt sett, men att han aldrig har lyckats uttrycka det i ord på ett sådant sätt som jag nu har gjort. Pappa hade en tår i ögat när han talade. 

Min pappa betalar inte. Det har jag vetat om och levt med hela mitt liv, men jag har aldrig känt av pappas kamp för att försörja sin familj lika mycket som när han sa de där orden åt mig igår. Jag har heller aldrig blivit lika glad över att få en komplimang för något jag har skrivit. 

Mathias

Vi andra var inne på en annan linje. ”Om man vill ha barn i Finland skall inte en skral personekonomi kunna hindra det”, sa min andra vän. ”Vi har både barnbidrag och föräldrapenning som gör att ekonomin inte automatiskt blir urusel bara för att man får barn.”

Tanken på barn som ett ekonomiskt åtagande har aldrig föresvävat mig. Det är ett stort ansvar att få barn, absolut, men jag har faktiskt aldrig tvekat av ekonomiska skäl. Den emotionella mognaden och ansvaret för en annan människas själsliga välbefinnande har jag stött och blött, visst. Men aldrig pengarna. Är jag naiv? Har jag det så pass väl ställt att jag därför inte behövt tänka i de banorna? Är jag så bra på att hushålla att jag inte behöver bekymra mig? Eller är jag helt enkelt bortskämd av välfärdsstaten?

Nu är mina barn visserligen i den tacksamma ålder då jag och min man fortfarande despotiskt kan förkasta vissa -enligt oss- orimliga önskemål. Eventuellt blir det mer problematiskt i tonåren ifall de har en helt annan syn på konsumtion än vi, men samtidigt har de också vid det laget möjlighet att tjäna egna pengar om de verkligen trånar efter något vi inte har råd att ge dem, tänker jag mig.

Det intressanta är att vi tre som diskuterade barn och pengar alla kommer från liknande ekonomisk bakgrund. Ingen av oss är född i en förmögen familj, vi tagit ansvar för vår egen ekonomi i relativt ung ålder. Men vår inställning till pengar ser ändå helt olika ut. Två av oss är bekymmerslösa och räknar med att det alltid går runt, för det har det gjort på olika sätt i dryga trettio år. Den tredje av oss har å andra sidan målmedvetet och ansvarsfullt prickat av punkt efter punkt på sin to-do-lista. Först utbildning, sedan giftermål, husbygge, fast tjänst och slutligen barn. Vi är alla lika lyckliga, men har uppnått vårt välbefinnande på olika sätt.

Också jag och mina tre syskon har väldigt olika syn på pengar. Det är nästan ännu mer spännande, för utöver att vår uppväxtmiljö är identisk har vi liknande gener och likadana värderingar på de flesta andra områden. Förutsättningarna för att resonera lika också beträffande pengar borde vara ganska stora.

Vad är det som gör en människa snål, bekymmerslös, kontrollerande, spenderande, obrydd, sparsam eller naiv när det gäller pengar? Och är det vanligt att ekonomin är avgörande för vid vilken tidpunkt man väljer att bilda familj?

Malin Klingenberg

Om en betalning försenats med mer än 60 dagar och du konstateras medellös kan du få en anteckning om betalningsstörning i kreditupplysningsregistret. 

Det betyder i allmänhet: dina kreditkort återtas, du kan inte ingå avtal om avbetalningsköp, du får svårigheter att skaffa hyresbostad, telefonabonnemang, försäkringar och arbetsplats där det i dina uppgifter ingår ekonomiskt ansvar.

Du kan få hjälp här , eller så påstås det i alla fall. 

(JE)

Utöver redaktörerna deltar några av bokens skribenter i diskussionstillfället. Diskussionen ordnas av litteraturvetaren och kritikern Mathias Rosenlund, som också deltar med en text i boken. Facebookevent hittas här.

Välkomna till en kväll som utlovar intima diskussioner i ett ämne som annars inte diskuteras alltför ofta.

Dessutom bjuds det på vin!

Det är inte konstigt att många av oss blir upptagna av våra Cv:n. Gör saker och aktiverar oss i föreningar bara för att vi vet att det kommer att se bra ut i meritförteckningen. Det här beteendet är extremt bland ekonomstudenter, men jag har börjat tro att det egentligen är specifikt för min, vår generation av åttiotalister. Det är en försvarsinstinkt, en instinkt att bygga sitt eget lilla skyddsnät för att man vet att det är det enda man slutligen kommer kunna lita på.

Det jag uppfattar att antologin mycket handlar om, framför allt min text, är bristen på tillit och tilltro till framtiden. Till att saker kommer att ordna sig. Och vi har all anledning till att vara oroliga. Åttiotalisterna är en av de första generationer som sett samhället försämras istället för ett växande välstånd. Vi upplevde skolpermitteringar och nedskärningar under 90- och 00-talet. Vi har upplevt laman. Vi har upplevt IT-bubblan spricka. Och här senast upplevde vi finanskrisen. Åtminstone tre stora ekonomiska kriser och många av oss är bara några och tjugo år gamla.

I vårt vuxna liv går det här igen. I min åldersgrupp är nästan var femte arbetslös. Det kallas för ungdomsarbetslöshet fastän vi egentligen är unga vuxna, eller skulle vilja vara det. Fast anställning är en dröm att hoppas på någon gång efter trettio, innan dess är det snuttjobb och dåligt avlönade praktiker som gäller. Vi vet inte när vi kommer att kunna gå i pension. Och när vi väl gör det vet vi inte om det finns en allmän pension att ty sig till. I Stockholm där jag bor är andra handsbostäder med dåliga villkor en självklarhet för de flesta. Och när vi väl köper bostad kommer många av oss bli den första generationen som inte kommer att kunna betala tillbaka hela vårt bostadslån. Med de bostadslån som krävs i allt fler europeiska storstäder kommer många av oss dö i skuld, till skillnad från våra föräldrar och deras föräldrar.

För ett tag sedan åt jag lunch med en god vän. Vi har både en humanistisk/konstnärlig utbildning, och vi pratade om hur vi en gång tänkt oss en frilansande tillvaro där du kunde genomföra dina visioner. Idag har vi båda insett att priset inte är värt att betala. Att vi båda mest av allt drömmer om ett fast jobb, en bostad som är vår, och en tillvaro där du kan bilda familj. Det vi allra helst vill ha är trygghet och tillförsikt till att det kommer att gå bra, att det kommer att ordna sig.

Ronja Boije

För första gången i mitt liv måste jag betala restskatt. Jag antar att man skall bli bestört av beskedet, men jag kände mig lika tuff som de onödiga Seiska-kändisarna som varje år figurerar under rubriken "Muhkeat mähkyt".

Jonas Sundström

Torvalds har tydligen trots allt läst hela boken – och till och med stundvis låtit sig roas av dess utläggningar! “Roligast är (förstås) att läsa om dem som har lite pengar eller mest bara skulder”, skriver hon. Ja, vem skulle inte trivas med att veta, att grannen har det ännu sämre ställt. En sådan granskapsrivalitet leder mej oundvikligt att tänka på 70-talets Uuno Turhapuro, t.ex. scenen där han tagit hem från grillkiosken påsar fulla med korvdoft som han sedan befriar under grannen Kotkala-Hammaslärvänens fönster.

Svårast, menar Torvalds, är förstås att tillåta andra något man själv saknar. Inte nog med att Ronja Boije (24 år) på sitt sparkonto har över 11 000 euro – hon beskriver dem dessutom avundsvärt väl! Nu undrar man sig ju om fru Torvalds glömt det budord som säger “Du skall icke ha begär till din nästas hus eller bankkonto eller något annat som tillhör din nästa”... Eller kanske hon helt enkelt blivit besatt! “I dagar efteråt går jag omkring och ojar mig”, skiver hon. “Det som händer är det som ska hända när man läser en antologi: man drabbas.” Oh Wow! Läser man om pengar så...

Så som litteraturvetaren och kritikern Horace Engdahl påpekar i sin förträffliga samling betraktelser Cigaretten efteråt: “Det löjligaste hos kritiker är den förorättade tonen när de stöter på något de inte kan förlika sig med. Det är som om verket skapats enkom för att kränka dem.” 

Engdahl anropar bland annat 1700-talsförfattaren Jean-François Marmontel: “Den som utsätts för granskning i en recension är lika mycket kritikern som författaren.” Utöver den uppenbara uppgiften att utöva konsumentupplysning borde kritikern enligt Engdahl försöka föra ett “allvarligt samtal med verket, som om det hade något att säga om tidens frågor eller för den delen om de tidlösa frågorna.” Men vem skulle nu ha tid att plöja igenom en sådan bloggutläggning? 

En antologi är inte en antologi utan att nån påpekat att en viss mänskogrupp lämnats utanför och inte fått sin röst hörd. I det här fallet tycks det vara den fromma och välvilliga konsumenten, hon som finner harmoni i förhållandet Galna dagarna / retail-therapy och dessutom sorglöst ger bort en femma till Amnesty (ja, enligt Torvalds ska man visst “sorglöst ge bort det mesta” och räkna med att “Gud nog ...ja, ni vet.” Tyvärr. Jag vet faktiskt inte...)

Avslutningsvis håller jag med Engdahl i att “kritiken alltså ingalunda är konsten att locka till skratt och att roa illviljan, vilktet är en ytlig, lättköpt och föraktlig syssla”. Sånt fuffens, skulle jag säga, är snarare ägnat den fria författaren.

Johannes Ekholm

Det är helt klart lite fult att prata om pengar och vad de gör med oss. Det tänkte jag på ännu mer när jag skrev min text om hur det är att bli ekonomiskt korrumperad i Indien om du är vit och rik.

Det är omgivningen som sätter standarden för vad vi pratar om och hur.

Själv har jag funderat över hur valfinansiering plötsligt blivit ett tvångsmässigt samtalsämne.

 Alldeles nyss hörde jag att Pekka Haavisto, Paavo Väyrynen och Paavo Arhinmäki skulle komma in med sin redovisning över sina valkampnjer i presidentvalet senast i dag.

Före diverse valfinansieringsskandaler skulle det aldrig varit en nyhet. Katten, det vill säga pengarna, har lyfts på bordet. Nu är det för första gången en självklarhet att öppet diskutera vem som stödjer vem ekonomiskt och då kan man själv räkna ut vad de väntar sig tillbaka.

Tjänster och gentjänster, du vet. 

Politik handlar om att samla ihop och fördela pengar. Det är ett ganska raffinerat spel där mycket sker bakom kulisserna, precis som det gör för det mesta när det handlar om pengar och makt. 



Därför blir jag glad av en sån ganska tråkig nyhet som att Paavo, Paavo och Pekka, ska lägga korten på bordet. Där finns knappast några överraskningar, men det är ett tecken på att pengarna blivit synligare.

Julia Wiræus

I augusti månad reste vi.
Han tog mig med till Torremolinos, och vi bodde i slitna rum med utsikt över blågröna swimmingpooler och över bakgårdar med soplådor uppställda i kaotiska formationer, ställen där vildkattorna slogs om brödrester och flisor av murket kött.
Jag var tretton år, och jag tyckte redan från början att jag var son till en gammal man.
Jag var hans sällskap, jag var också han maskot och hans tolk. Jag var hans son, naturligtvis var jag hans son.
Farsan pratade svenska över allt i hela världen. Han pratade svenska i Nykarleby, han pratade svenska i Uleåborg, i Kuopio, Torremolinos och S:t Wolfgang. Svenska var det enda språk han kunde.
Har ni te och rostat bröd, säger han åt camareron på en servering i Torremolinos. Jag står ett steg bakom farsan, och jag ser hur camareron påtar sig i huvudet. Tea and toast, säger jag, please. Jag har förstås läst engelska i skolan, och alla som har slötittat på Arvingarna i teve vet att ”tea and toast” är en av de läckerheter som engelsmännen bejakar.

Pappa och jag sätter oss vid ett bord under ett parasoll. Pappa tittar på människorna som strömmar kring oss på väg till stranden.
Det är över trettio år tills han ska begravas, men det vet vi förstås inte då. Det är juli sjuttiosex, och pappa beställer in en Cuba Libre, det heter samma på alla språk i hela världen, och jag dricker cola, och det är varmt, och jag känner ingen meningslöshet med att sitta där och fördriva tiden. Jag vet att min pappa inte kan spika ihop en fågelholk, och jag tror att han inte har särskilt mycket pengar. Han sitter och läppjar på en Cuba Libre, och han tittar på människorna som strömmar kring oss, sen säger han
”He ir varmt”.
”Jaa-a”, svarar jag.
Pappa ser inte ut som en karl som har dödat andra. Ändå är jag säker på att han har gjort det. Men han skulle aldrig berätta sånt för mig, det är alldeles uppenbart. Därför måste jag fantisera ihop dessa sekvenser, hitta på och lägga till. Han har berättat att de kommenderades fram mot ett ställe som kallades ”Tienhaara”, och på sin väg framåt mötte de springande soldater, haltande soldater, gråtande soldater som skrek ”hullut, menkää takaisin”.
Men sen säger han inget mera. Han tror att jag inte bryr mig om dessa plågor.
Han ser mig som en pojke som är på väg att växa upp i en värld som har blivit så mycket enklare och bättre att leva i. Det här är på den tiden då det inte talas om kriget. På sjuttiotalet är det ingen större merit att ha en pappa som har varit vid fronten.

Jag iakttog hans händer, han hade långa fingrar och naglar som var välputsade, och jag tänkte att han hade använt händerna också vid striderna i Tienhaara – de ärofyllda, hårda striderna som skulle finnas inom honom, och som han skulle behålla där, inkapslade, förhårdnade.
Hade han använt bajonetten, eller kniven? Hade han känt hatet? Hade han känt njutningen? Hur nära hade han varit den som han dödade, hade han sett den andres ansikte, hade han noterat hans ögonfärg, känt lukten, hört rösten?
Men vi talade inte om dödandet, och vi talade inte om kriget heller, för den delen. Jag fick gissa mig fram, och jag kan ha haft hur fel som helst. Men jag var ett barn, och ett barn tror på sina egna skräckfantasier. De är sanna, påtagliga.
Pappa skrattar och beställer ännu en Cuba Libre.

Jag tänker på den färg som solen och sommaren gav far, inte bara hans hud, utan också hans sinne. Han var alltid gladare på somrarna. Och när vi kom hem från vår resa kändes den första fläkten av höst i luften. Kanske jag såg lite sorgsen ut, skolan skulle börja, kvällarna mörknade. Det kan hända att far såg det där på mig. Han lade handen på min axel. Vi går snart mot våren igen, pojk, sade far.

Jag missade inte öglan. När ridån gick upp satt jag i den svala säcken, och Klas förklarade för publiken att han nu skulle trolla fram en hare ur en brun säck. Jag lättade på foten, och säcken öppnades. Applåderna var spridda, och Uffe, som satt på första raden, konstaterade att ”he ir ju Sandström”. Efter det kallades jag ”Jösse” i några års tid, men sen föll det hela i glömska.

Scenen är inget att frukta längre. På bokmässan i Jyväskylä finns heller ingen säck för mig att sitta i. De facto är det andra gången i livet jag ska uppträda på finska, den första gången var i Åbo på nittiotalet, och publikmängden var också då en handfull. Laura-Kristiina intervjuar mig i Jyväskylä, och hon har läst min bok noggrant, det märks genast. Hon frågar hur det kommer sig att jag skriver om folk som saknas, och när hon gör det ser jag hur en karl står och lutar sig mot en trave böcker som skrivits av republikens nuvarande president, och som är framlagda till gratis utdelning i paviljongen i Jyväskylä. Jag säger att saknaden är en känsla som man alltid kan förlita sig på. Det är alltid möjligt att sakna någon. Karlen vid bokhögen vänder sig om och frågar högljutt om de där böckerna faktiskt är gratis. Av någon anledning riktar han blicken mot mig, där jag sitter på scenen. Jag gör tummen upp mot mannen, och han nickar och plockar på sig två exemplar av presidentens bok. Därefter följer spridda applåder.

Det är fortfarande vinter i Jyväskylä, och snön faller rätt tätt. Jag går in på en lokal som av någon anledning heter ”Explosion Bar”, och när jag beställer en drink vid disken känns det som om jag än en gång hade kommit ut ur en säck på en estrad. Jag missar inte öglan den här gången heller, utan sätter mig vid ett bord mitt i lokalen, fullt synlig. Ett par karlar i läderväst sneglar mot mig. Kanske de inser att jag är en sån som färdas, att jag inte kommer att bli kvar länge på deras ställe.

Jag går sedan upp på åsen i Jyväskylä, står och njuter av utsikten, och så ringer jag till Ann-Catrin, och vi pratar länge om veden och om blommorna och om barnen.

Alltnog. Priset i tävlingen var en resa till Helsingfors, där Tidningarnas förbund hade ordnat så att ”Stjärnreportrar” från hela Finland skulle intervjua den dåvarande statsministern, Mauno Koivisto. Vi var fyra skolelever som hade vunnit, de andra tre var från finskspråkiga skolor. Meningen var förvisso att jippot skulle få synlighet i dagspressen en tid innan Helsingforsresan och den inbokade audiensen hos statsministern, och den första tidningen som tog kontakt med mig var Jakobstads Tidning. Jag satt i köket och drack te när telefonen ringde. Mor svarade, och jag hörde hur hon sade ”Jo. Ja. Jo.” innan hon lade luren på skrivbordet i fars arbetsrum. Sen kom hon in i köket och sade ”He ir från JT”.

Reportern anlände med block och penna och kamera. Mor hade kokat kaffe. Vi satt i vardagsrummet, reportern och jag. Vilket slags frågor har du tänkt ställa till statsministern, frågade reportern. Jag skruvade på mig. Ja, sa jag, det blir väl inte till att ställa några storpolitiska frågor i alla fall.
Fotografiet togs vid kakelugnen. Reportern ville att jag skulle sitta och påta med eldgaffeln i brasan. Det fanns ingen glöd i kakelugnen just då. Men det gör inget, sa reportern. Det får se ut som om du eldade på riktigt. På bilden är jag långhårig och mager. Min skjorta är rutig. Det såg faktiskt ut som om jag satt och krafsade i glöden.

Nästa exakt trettioett år senare händer det sig att Åbo Underrättelser vill göra en intervju med mig. Jag säger att det går bra. Jag säger att de kan skicka någon hem till mig i Port Arthur. Jag eldar i kakelugnen på riktigt den här gången, och har redan hunnit röra om i glöden och trimma spjället när reportern ringer på dörren. Vi sätter oss vid köksbordet, och jag kokar kaffe. Diskussionen blir livlig och intressant. Frågorna som ställs gör att jag själv får möjlighet att tänka lite på hur det är att skriva. Hur vet jag när en text är färdig? Varifrån kommer idéerna? Lider jag ofta av skrivkramp? Är det plågsamt att stryka i texten?

Det blir inga foton med eldgaffel den här gången. Inte heller äger jag en rutig skjorta längre. Kanske åren har gjort mig dunklare; jag klär mig mest i svart. Men en röd scarf drar jag kring halsen, sen fäller jag upp kragen på min rock, ställer mig vid järngrinden mot gatan. Reportern höjer kameran. Jag känner mig redo nu.

Det finns inga Cortinor längre, inte i vardagligt bruk åtminstone. Möjligheterna att ta sig fram är desto fler. Så kan en tur från Åbo ner till Lund och hem till Åbo igen bli sväng runt Östersjön. Tillsammans med Ira och Leo tar jag båten över till Stockholm. Vi anländer på en fredag, det är morgon och sol. Vi slår följe med Monika, som är Leos och Iras moster. Tåget till Lund avgår kl. 8.21, och när vi på eftermiddagen anländer har våren redan kommit. Krokusarna har trängt upp i blått och gult genom gräset. Ann-Catrin möter oss på stationen. Hon ser yngre ut än i Åbo för en vecka sedan. Hennes ögon är brunare, scarfen rödare.

På söndagen äter vi frukost på hotellet i Lund, sen tar vi tåget ner till Kastrup. Leo och Ira är vana resenärer. De står lugnt i den massiva kön till incheckningen, själv går jag ut ett slag och kyler nerverna. Följande kö är säkerhetskontrollen. Ira hivar upp ryggsäcken på bandet, Leo plockar av sig nitbältet, lägger det i lådan som ska skannas. Själv har jag inget nitbälte längre, men nog ett halssmycke i brons. Det heter ”Vartija” och ska gå genom skannern i samma låda som kavajen och kappan. Jag kommer ihåg min första flygtur, det var år 1975. Vi åkte till Malaga från Helsingfors, far och mor och syster och jag. Planet var av typen DC-10, och när det landade applåderade passagerarna. Hotellet låg i något som hette Benidorm.

Men nu är vi på Kastrup. Vi äter spaghetti till lunch. Flyget till Riga avgår kl. 15.30. Vädret är klart, och när vi korsar Östersjön syns de stora öarna där nere; hela Öland, delar av Gotland. På flygplatsen i Riga har vi en timme på oss innan planet till Åbo avgår. Vi äter chokladbakelser; på skärmen finns avgångar mot Baku och Istanbul och Barcelona. Men vi ska norrut, och det tar bara en timme så är vi framme i Åbo. När vi kliver ur taxin i Port Arthur står Ronkainen vid porten och röker en kvällspapyross. Hojohojo, säger han. Mistäs sitä tullaan? Härifrån och därifrån, säger jag. Ronkainen skakar på huvudet. Ovanför honom på den mörknande himlen blänker nymånen. Ni har väl kommit ihåg att ställa om klockan, säger Ronkainen.

Av innehållet i ”Fråga Lund” har jag inga klara minnen, men en koll på webben ger vid handen att det var ett program där professorer och andra lärda akademiker från Lunds universitet besvarade publikens och tittarnas frågor. Programmet sändes mellan 1962 och 2000. På webben ges också exempel på lärda akademiker som genom åren medverkat i programmet. Av de femton namn som nämns är fjorton manliga, ett kvinnligt.

Jag kommer att tänka på televisionens folkbildande funktion med saknad när jag sitter på ett hotellrum i Lund, alldeles i närheten av campus. På väggen hänger en teve, platt och väldig, och Ira sitter i sängen med fjärrkontrollen. Hon manövrerar vant mellan kanalerna. Hon fastnar för ett program som heter ”Minuten”. I programmet ska människor utföra diverse handlingar på en minut. Den som klarar av en uppgift tjänar pengar och kan flyttas upp till nästa nivå, med nya uppgifter och mera pengar i potten. Misslyckande leder till ”eliminering”, som det heter i programmet. Studiopubliken är vild när de tävlande försöker skjuta sönder ballonger med gummiband, eller när de från två meters håll ska kasta rostbröd så att brödskivorna går in i brödrostens fack, eller försöka få ett kex att glida från pannan till munnen och fånga det med tänderna – utan att använda handen. De tävlande är hårt fokuserade på sin uppgift. Men förr eller senare elimineras de alla. Detta är en del av utbudet inom public service idag.

Tiderna förändras. Kunskap i sig skattas inte högt just nu. Det mesta handlar om underhållning, och pengar förstås. Följande dag besöker vi Lunds domkyrka. Enligt broschyren invigdes kyrkan år 1145. Vi ser kryptan, som är domens äldsta del. Vi ser det astronomiska uret från 1400-talet. Vid ena väggen får jag syn på en apparat som till sin estetik påminner om VR:s biljettautomater. Vad är detta, frågar jag den unga kvinnan som sitter bakom disken vid ingången till katedralen. En kollektomat, svara hon glatt. Är den populär, frågar jag. Jajamen, säger kvinnan, det är så många som inte har kontanter på sig numera, men de vill ändå ge kollekt. Man kan själv välja till vilket ändamål kollekten går.

Jag närmar mig kollektomaten, ser att det på skärmen finns nio olika ändamål att rikta sin gåva till. Bland valen finns församlingens diakoniverksamhet, eller barn- och ungdomsverksamheten. Man kan också klicka på församlingens musikverksamhet, eller så kan pengarna riktas till domkyrkans prydnad, eller svenska kyrkans internationella verksamhet. Apparaten fungerar med bank- och kreditkort. Jag halar fram plånboken ur kavajfickan, kollar att jag har kreditkortet i behåll. Någonstans längre in i katedralen gråter ett spädbarn som just har döpts. I tornet slår en klocka. Jag känner att det är dags för fika.

Jag öppnar dörren. Det är inte Ronkainen. Det är två unga kvinnor, och de säger sig heta Minna och Maarit. Minna frågar om min dag har börjat bra. Jag tänker att jag inte ens har hunnit raka mig ännu, men jag nickar bara. Maarit undrar om jag har tänkt på hur det ser ut i världen. Vet du, säger jag, det är precis den saken jag har tänkt på hela förmiddagen. Minna har halat fram en bibel och hennes fingrar hittar fram till ett ställe som är taggat med en röd lapp.

Får vi läsa lite för dig nu, säger Minna. Det stod i tidningen, säger jag, att civilisationen är på väg ner. Det stod att tecknen finns överallt. Människor skiter i att ingripa när nån sparkas ned på stan, åldringar får ligga och dö när de vårdas av aktörer som säljer sina tjänster billigast. Maarit tittar på Minna, och Minna fingrar på bibeln. Jag ser min chans att fortsätta. Landsvägarna förfaller, fabriker läggs ned. Det finns riksdagsmän som öppet säger att det inte är någon vits med humanitär hjälp till utlandet, eftersom sådant inte är till nytta för oss själva. Skolorna är fulla med mögel, dagisbarnen har löss, poliserna blir färre, den som ringer på ambulans får vänta förgäves. Så ser det ut i världen, säger jag.

Maarit drar efter andan och läser ett stycke ur sin bibel. Hon läser något om att Gud ska komma och torka bort alla våra tårar. Han ska torka också dina tårar, säger hon, du kommer att känna evig glädje. Jag gråter sällan, säger jag. Det är en liknelse, säger Minna. Hon ger mig två tidskrifter. Här kan du läsa mera, säger hon.

Sen kommer Ronkainen runt hörnet. Minna och Maarit tittar på varandra. De tycker förmodligen att de har gjort vad de kan för mig. De hastar iväg innan Ronkainen hinner fram till min dörr. Tuuksää konttoriin, frågar han. Jag tänker att Korona kunde vara räddningen en dag som den här. Lite biljard, en kvällstidning; den lågmälda konversationen med Ronkainen. Gå före du, säger jag till Ronkainen. Jag kommer när jag har rakat mig.