Igår var jag till gymnasiet i Grankulla, talade lite om boken och svarade på elevernas frågor. Det har varit givande att höra andra människors tankar om det man skrivit. Speciellt roligt har det varit att se hur kommentarerna och synpunkterna på texten varierat med läsarens ålder.
Annars är det intressant att märka att när man väl själv tagit sig ur skrivprocessen och satt dit den sista punkten, och verket egentligen har dött för en själv, då börjar det på riktigt växa och leva sitt liv utanför en. Därför är det inte heller bekymmersamt för mig, utan enbart inspirerande, att tala med folk om boken, just för att den för min del är fullbordad och färdig.
Jag tror att jag aldrig skulle kunna tala desto djupare om någonting medan jag skrev det. Det vore på något sätt att ta kål på texten redan innan den var färdig. Födelse och död tycks vara samma sak här, har jag fått upptäcka. När det som är verket för författaren (det vill säga egentligen själva skrivprocessen) dör, då föds det (om man har tur) också till ett liv utanför en.

Fast egentligen har jag alltid tyckt att det har varit lite löjligt det där med att jämföra ett konstverk med levande ting, att det likt en organism skulle ha en födelse (helst smärtsam om det skall vara riktig ”konst”), liv och död. Skapelseprocessen är ju visserligen en ganska organisk process, men sedan blir verket någonting som endast lever vidare i dem som tar del av det; det har inget liv överhuvudtaget utanför betraktaren, lyssnaren, läsaren.

Jag minns inte längre hur eller i vilket sammanhang det kom upp, men i samband med en intervju blev det att tala om den där konstnärsklichén att ens verk skulle vara som ens barn. Jag skojade att i så fall så är Anna som en liten skrikande oäkting som plötsligt låg framför mig och vrålade så att jag bara ville vända bort blicken och glömma bort den. Ett barn som jag inte ens var riktigt säker på om det alls var mitt eget.

Det låter löjligt, men det var ett löjligt svar på en löjlig fråga. Fast egentligen var det faktiskt så det kändes att skriva den. Det kan jag inte förneka. Jag förklär oftast de ömmaste sanningarna i form av skämt, har jag märkt. Jag tror faktiskt inte att det är för att dölja någonting. Det är bara så mycket lättare, både för berättaren och för åhöraren, att kunna skratta bort de svåra sakerna.

I vartenda skratt finns nog en gnutta smärta. Skrattet minns gråten. Det är därför man skrattar. Ingen kommer in i världen skrattande. Man kommer hit gråtande och skrikande och först sedan lär man sig att skratta. Man är så illa tvungen. Man måste ha gråtit först för att kunna skratta. De två hör nog ganska nära samman. Ibland skrattar man ju till och med så man gråter. Man brukar säga att man inte vet om man skall skratta och gråta osv.

Men åt någon av ytterligheterna längtar man ändå alltid. Och om det är någon som efter att ha läst den här smörjan inte vet om de skall skratta eller gråta, så har jag bara en sak att säga: Om du inte vet det så gråt! För Guds skull gråt! Annars lär du dig aldrig att skratta!

Och hur kul vore det?

Stefan

Idag har jag gått igenom en skrubb som samlat på sig en del skrot genom åren. Det var som en liten tidsresa på fem år, de år vi bott i den här lägenheten. Gamla anteckningar, teckningar, diktfragment, notskisser och sångtexter dök plötsligt upp från de gångna åren. Där var klotter på kuvert som jag av någon anledning ansett värt att spara, karikatyrer av min sambo som vi skrattat åt tillsammans, föreläsningsanteckningar från bortglömda föreläsningar vilka plötsligt dök upp i minnet som om det var i går, diverse föremål som jag glömt bort vilken funktion de egentligen en gång fyllt, men som ändå tog mig tillbaka och fick mig att minnas hur det kändes att vara jag för några år sedan. Alltsammans var som en märklig dokumentation av vårt liv här, en dokumentation som hela tiden gömts undan i skrubben. Men framför allt vittnade alltihop om en desperat kamp att få ur sig någonting. Vad betydde alla dessa textfragment, underliga teckningar och nedkrafsade noter? Vad hade de att säga mig idag?

Jag fick intrycket att det hela betydde någonting, att det hade något väsentligt att berätta. Däri någonstans låg en del av förståelsen för vem jag var och varför jag hade blivit den jag var idag. Men ingenstans fanns någon röd tråd. Allt var ett enda kaos.

Fast någonstans ifrån borde allt ha kommit, tänkte jag. Någonstans borde det finnas en kärna, en mittpunkt, från vilket allt hade skjutit ut. Ser man inte mittpunkten kan allting som växer ut därifrån kanske verka kaotiskt.
Som ett begrepp som siffran ett. Det kan sägas på tusentals olika sätt på alla de språk som finns, för att inte tala om de olika sätt man kan skriva siffror på. Hör man alla olika ord för "ett" utan att förstå dem, eller ser alla sätt att beteckna 1 på utan att fatta innebörden, då verkar allting kaotiskt och helt utan sammanhang. Ändå finns det hela tiden en gemensam tankeenhet där under.
Eller som ett svampmycel dolt under jorden som skjuter upp svampfrukter ur mossan. Mycelet sprider sig över en stor gömd yta där nere, ändå har det startat någonstans ifrån. Någonstans föll den första sporen.
Eller som själva universum med all sin slumpmässigt utspridda materia; på en viss punkt inträffade ändå Big Bang och därifrån rusar allting nu utåt i en väldig fart.
Enligt vissa teorier kommer universum (beroende på om rörelseenergin är svagare än gravitationen av all universums materia) en dag att implodera, rusa inåt igen i en slags bakvänd Big Bang; en gnab giB, kan man kanske säga. Man borde kanske lyckas utföra en gnab giB själv. Söka sig tillbaka in till den kärna som gett upphov till all mångfald. Ni anar kanske att jag inte bara talar om skräpet jag hittade i skrubben längre.

Fast till vilken nytta? Sist och slutligen är det här kanske helt meningslösa funderingar. Det är trots allt frukterna som är det väsentliga. Och kanske finns det ingen kärna, trots allt.
Kanske är allt därunder ändå bara kaos.

Stefan

Plötsligt märker jag att det nu igen har gått en vecka sedan det senaste inlägget. Det börjar gå upp för mig att jag nog inte är någon bloggare ändå. Fast kanske behöver man inte alltid vara så hyperaktiv med sina inlägg. Om det inte passar en. Så nu sätter jag mig ner den här tisdagsmorgonen för att i alla fall köra en sista slutspurt innan jag drar mig tillbaka i det fördolda. I alla fall är det planen att försöka.

Jag har så mycket som jag vill hinna med. Det värsta är ju att allt det ”viktiga” hamnar i skymundan. En vacker dag kommer jag att märka att jag är åttiofem och att jag ligger på min dödsbädd med femtusen ofullbordade tavlor som ingen vare sig vill ha eller se, sjutusen ofullbordade låtar, visor, pianosonater och symfonier som ingen vill höra och förhoppningsvis en drös med texter som finns tillgängliga för dem som är galna nog att vilja läsa dem. Och mitt under mitt sista andetag kommer jag att konstatera att jag ännu inte har tagit min examen. Det blev liksom aldrig av och på min grav kommer det att stå:

Här vilar Stefan Nyman, mannen som var en spik som aldrig ville fastna i samhället. Men man drämde in honom ändå. Så blev han ju också en sån där krokig jävel man bara ville dra ut igen.

Problemet är väl att jag egentligen bara är ett stort barn. Jag ”leker” fortfarande. Fast ju äldre jag blir, och ju mera jag får offra för att fortfarande hinna leka, desto mera kval tycks det komma in i lekandet. Fast det går också i turer, just nu är det oerhört njutbart att bara kasta sig in i allt det märkvärdiga man egentligen kan åstadkomma med alla de ”meningslösa” sidorna av ens fantasi.

De senaste dagarna har jag lekt vidare med en tonårsdröm som tycks vägra släppa taget om mig. På den tiden hade jag för mig att jag skulle bli kompositör. Men mina alster från de åren var nog inte så briljanta som jag gärna ville tro då, så nu har jag komponerat en kvartett i wienklassicistisk andra, i fyra satser och för fyra blåsinstrument: flöjt, oboe, klarinett och fagott. Jag spelade klarinett i min ungdom och min "fröken" spelar flöjt. Hugade oboister och fagottister efterlyses!

Jag läste på Jancos blogg att han ibland hör fullbordade symfonier i sina drömmar. Det är något jag känner igen bra. Ibland har det hänt att jag lyckats skriva ned några utkast efter att jag vaknat också. Det har hänt oftare med sådant som kan klassificeras som popmusik eller folkmusik, men någon gång också med material som kan föras in under den luddiga beteckningen ”klassisk musik”.

Jag minns speciellt en dröm som gav upphov till ett litet körverk. I drömmen befann jag mig i en stad, jag tror det var Nykarleby, inuti en lägenhet som var alldeles tom. Men inuti den där lägenheten fick jag bevittna ett alldeles fruktansvärt mord på en gammal man.
Efteråt irrade jag i chocktillstånd ut på gatorna och världen tedde sig med ens mycket hopplös och mörk.
Plötsligt drar dock ett rosaskimrande ljus in över staden. Allting färgas rosa där jag går utan att veta vart jag är på väg. Himmelen, gatorna, husen, fönsterrutorna. Allting sveps in i det märkliga, vackra ljuset. Och plötsligt hör jag en musik strömma fram, så förlåtande och tröstande att den på något bisarrt sätt förklarade för mig att allting var som det skulle, trots det fruktansvärda jag sett så var allting faktiskt helt i sin ordning.

För de som är intresserade skall jag (om det lyckas) försöka posta en bild på de allra första takterna av musiken (tempot är långsamt, ungefär 55 bpm):

Medvetandets djup kan förvåna en ibland. Kanske är det bara defekter i det mänskliga psyket som ger upphov till sådant, biprodukter och slagg efter sådant som verkligen gör någon konkret nytta i vardagen. Men det är ju inte så vi upplever det. Vi upplever det som något så mycket djupare och väsentligare. När det plötsligt bubblar upp till ytan, till synes utan ens egen medverkan, kan man till och med ta det för Sanningen. Det är inte konstigt att folk börjar tro på Gud.



Stefan

Förkylningen tycks äntligen hålla på att släppa nu. I alla fall har jag inte vaknat och trott att jag skulle kvävas inatt.

Jag vet inte varför jag aldrig kan bli förkyld som vanligt folk. Alla mina bekanta har lite hosta någon dag och så går det om. Men inte jag. Jag hostar i veckor tills det kommer blod och tills hela jag är som en enda värkande köttslamsa. Alla andra har feber straxt över trettiosju grader någon dag. För mig rusar det nästan ända upp till fyrtio och stannar där i åtminstone en vecka. Till slut har febern fått ett sådant grepp om mitt medvetande att hela jag är som en dålig surrealistisk poet, vars tal och irrande medvetandeströmmar lika gärna kunde vara en dåres försök till automatisk skrift.

Det är en mycket dålig kropp jag har fått. Den tål ingenting. Jag kan till exempel inte äta som vanligt folk, för då skulle jag väga hundrafemtio kilo. Jag försöker balansera detta tragiska faktum med motion, för jag varken kan eller vill ju avstå från livets goda, eftersom jag också har begåvats med en mycket dålig karaktär. Men detta resulterar ofta att jag efter en liten tids regelbundet joggande konstaterar att benen förvandlats till oanvändbara styltor, vilka i sin tur förvandlar gåendets ädla konst till något som känns som ett slarvigt inövat cirkusnummer. Min kropp ser också till att jag lider av konstant trötthet, men försöker jag med våld hälla lite pigghet i den med hjälp av kaffe, ja, då börjar hjärtat flimra. Till på köpet är mina somrar en enda lång utdragen plåga på grund av min extrema och obotliga pollenallergi.
Skolios har jag också, ifall ni är intresserade. Eländes, elände…

Nåja, jag överdriver naturligtvis. Det har jag rätt att göra. Det blir sant på sitt sätt det också. Och lite roligare.

I alla fall ser jag framemot att få vara frisk igen. En ständig rethosta hindrar faktiskt en från att tänka klart och sunt. Efter en tid blir ens humör och tankar lika infekterade och irriterade som hostan själv. Den kroppsliga sjukdomen liksom smittar av sig på, och sipprar in i, själva själen. Det är därför jag gillar Montaigne. Han är ju en av de få filosofer som verkligen erkänner kroppens påverkan på sinnet. Dessutom är han modig nog att använda sig själv som exempel, och säga att han är en älskvärd människa när vädret är vackert och hans hälsa är god, men att han blir ”sur, otrevlig och otillgänglig” om en liktorn klämmer på tån.

Jag minns för något år sedan då jag verkligen hade feber som hette duga. Jag låg instängd i nästan två veckor i lägenheten, med en Nintendo 64:a som enda input till min hjärna. När jag äntligen blev frisk och kunde ta mig utomhus hade det börjat grönska och senvintern hade under tiden jag legat instängd övergått i vår.
Jag minns att jag gick på promenad och hörde all den sand, som man under vintern strött över de isiga vägarna, mala mot asfalten under mina skor. Jag bländades av det gula solskenet, smältvattnet rann och fjolårsgräset låg blottat, blött och stinkande. Det mörka sovrummet och Nintendon med alla sina spel (världarna i de där spelen hade egentligen tett sig mycket verkligare än drömexistensen i själva rummet) var plötsligt väldigt avlägsna.

Väl utomhus kunde jag bara belåtet konstatera: det är bra grafik på verkligheten.

Stefan

När jag åt frukost idag kom jag på mig själv med att sitta och nynna på något ur en visa som jag av någon anledning tycks ha hört ganska ofta som liten. Just dessa rader har alltsedan barndomen haft en närmast magisk betydelse för mig:

Gubbarna i stubbarna sa ingenting.
Men det tissla och tassla runtomkring.

Kanske den svenska litteraturens djupaste rader?

Jag har fru nu också. I alla fall har jag läst det. Det har stått en hel del lustigheter om mig, faktiskt. Det är ju förståeligt att missförstånd sker, men desto roligare är det när man ibland märker att det uppenbarligen är skribentens fantasi som varit och fyllt i. Då menar jag inte det där med att jag har fru. Det var säkert ett missförstånd.

Egentligen är det ganska roligt. Intressant också på många sätt, för det ger ju faktiskt en bild av skribentens egna upplevelser och intryck av själva intervjuögonblicket, även om slutresultatet ibland kanske kan vara lite missvisande.

Nej, jag har alltså ingen fru. Däremot en fröken. Det är minst lika fint. Vi tycker det räcker bra så, min fröken och jag.

Annars är jag fortfarande förkyld. Inte tycks det vilja bli bättre heller.

Grannen borrar i sin vägg igen. Hela huset vibrerar. Jag försöker stänga ut ljudet ur mitt medvetande, men det går liksom inte. En förnuftig människa borde väl inte låta sig påverkas av det som man ändå inte kan ändra på, för jag tänker ju inte gå och knacka på och förbjuda honom från att borra. Påverkas gör jag hursomhelst. Det känns som om han borrade rakt in i mina nerver. Jag inser att jag är en misslyckad stoiker.
Jag skulle vilja veta hur den där väggen ser ut vid det här laget. Sådär många hål kan ingen normal människa behöva i sina väggar.

Men jag vet nog varför han borrar. Han hatar hela världen.

Stackar’n vet bara inte hur han skall hantera all sin frustration. Han borrar istället för att ta itu med sina problem. För min inre blick ser jag honom där han står framför väggen som förvandlats till en schweizerost, med svettpärlor på pannan och med läpparna hopknipa så de är alldeles vita. Han stirrar som besatt på borren och koncentrerar allt sitt hat i den roterande spetsen som malar sig in i betongen.

Jag tycker väldigt synd om hans vägg.

Stefan

Nu är jag förkyld som aldrig förut. Igengrodd i luftvägarna så att jag inatt flera gånger vaknade och trodde jag skulle kvävas.

Kaffet uppdrucket, hjärtat flimrar och jag skallrar i koppar och stämband.
Människor promenerar, molnen attackerar och drar in över vårt land.
Då jag blir president. Ja, ni får bara vänt'. Almanackan ska bli helt röd.
Ledig var da'. Ja, det blir nog bra! Bara ni nöjer er med vatten och bröd.

(Man skall inte skriva när febern börjar krypa upp över trettioåtta grader. Det spårar lätt ur…)

Jag tror att jag skall plocka fram lite gammal hederlig Björn Kurtén idag. Jag diggar gamla populärvetenskapliga böcker från sjuttio- och åttiotalet. Innehållet är naturligtvis föråldrat och ofte helt enkelt fel, men många av dem är ändå mycket läsvärda på grund av den brutalt höga mysfaktorn.

Jag hade en väldigt märklig dröm under natten. Återigen yrade jag omkring i en stad som jag brukar besöka i mina drömmar. Staden finns inte i verkligheten, men i mina drömmar är jag faktiskt där så ofta att jag börjat känna igen vissa gator, affärer och kvarter. Jag stod i något slags antikvariat eller lopptorg och grävde igenom en bunt gamla lp-skivor. Lokalen låg under gatunivå och utanför fönstren alldeles uppe under taket paraderade fotgängarnas skor av och an.
Plötsligt dyker Roger Moore upp bakom mig (ja, den Roger Moore), knackar mig på axeln, tittar sig nervöst omkring och ser ut som om han vill berätta något ytterst hemligt. Det han sedan viskar i mitt öra, efter att han dragit mig lite åt sidan bakom en hylla, ter sig (i alla fall då i drömmen) som så oroande att jag fylls av både skräck och sorg, när jag ser på de obekanta människornas fötter utanför fönstret. Hans budskap är litet svårt att förmedla utan drömmens flyktiga logik, men i det stora hela var det ungefär något åt det här hållet (och antagligen hittar jag nu oundvikligen på en del i efterhand):

Det finns människor som är extra. Människor som egentligen inte borde finnas. I vartenda land, i varenda stad, finns det några människor som liksom är överlopps. De kommer ingenstans ifrån, ingen vet vart de är på väg. De finns inte i några personregister eller befolkningsförteckningar. De har ingen familj och ytterst få bekanta. Ändå finns de mitt ibland oss och om man kunde räkna dem alla så skulle befolkningsantalet stiga med en ansenlig summa. Men de finns inte registrerade någonstans. De bara finns där. Vilka är de? Varifrån kommer de? Vad gör de här? Vad vill de?

Så stod Roger och jag och såg upp på alla de fötter som passerade där utanför fönstren. Kanske tillhörde ett av de skopar som passerade just då en sådan där ”extramänniska”.

Jag vill påpeka att detta inte hade något med främlingsfientlighet eller illegal invandring att göra. Jag märker nu att man kanske också kunde tolka det så. Gud vet vad Roger egentligen menade med allt, men det var inte alls så jag uppfattade hans budskap. Jag upplevde det endast som mycket hotfullt med de där människorna som bara fanns mitt ibland oss, utan att någon visste vem de var. De var nog inte människor egentligen, tänkte jag. Kanske var de utomjordingar som hade nästlat sig in i våra samhällen för att inifrån studera oss. Möjligtvis var deras plan att söka fram våra svaga punkter inför en kommande invasion.

Så vaknade jag upp med en lätt släng av xenofobi. Tack, Roger.

Jag knäppte på teven och såg en bunt rädda människor sjunga psalmer i en kyrka. Kanske var det någon slags repris från söndagen. I alla fall tedde det sig väldigt sorgligt, fastän vackert på samma gång. Kanske kände de sig lite tryggare där i kyrkan. Men vem vet, kanske var någon av de som satt där och sjöng psalmer en av de där extra, en av de som Roger hade berättat om? De kan nog säkert smyga sig in i kyrkor också; sitta där och studera oss då vi är som allra mest sårbara. För att så småningom slå till och erövra vår vackra planet.

Kanske skulle vi bli slavar? Kanske skulle vi utrotas? Kanske skulle man ordna ett stort kräftkalas med våra sprattlande kroppar på gigantiska fat? Skulle man sluka oss med dill och snaps? Sjunga löjliga sånger med bitar av oss mellan tänderna? Skulle man kanske få se rosa människokroppar utspridda som räkor på pizzor av kolossala proportioner?
Psalmerna blev outhärdliga.

Trygga räkan ingen vara, tänkte jag och knäppte av teven.

Stefan

Idag har jag lyssnat på Eroica, Beethovens tredje symfoni.
Fast jag nästan hade glömt bort hur besatt jag en gång var av den där symfonin, visste jag precis vad som skulle hända; med ens befann jag mig i början av nittiotalet igen. Jag var en tolvårig pojke med sidbena och nervösa, gröna ögon, som nyss hade funnit den klassiska musiken och samlade på de billiga cd-skivor med klassisk musik som man på den tiden kunde köpa i nästan varenda affär.
Eroican blev inhandlad på Anttila i Vasa, minns jag, och en period lyssnade jag genom den nästan varenda kväll. Det måste ha varit vinter då, för jag minns det gula skenet som taklampan spred i mitt rum medan fönsterrutan var alldeles svart. Och musiken! Den hade liksom helt andra dimensioner för mig då, när jag var tolv.

Beethoven var min husgud på den tiden (det känns som en oerhört lång period fastän det i verkligheten kanske bara var någon månad), och i en pojkes föreställningsvärld blev han något av en övermänniska. Jag trodde på allvar att musiken gömde på djupa sanningar om världen. Jag trodde på allvar att den gode Ludwig inte hade varit som alla vi andra; han hade på något vis sett och förstått skönheten och människans existensvillkor på ett helt annat sätt än andra människor. Jag lyssnade i den naiva förhoppningen att jag, någonstans mitt bland de trolska tonerna, också själv skulle få ta del av en liten portion av dessa sanningar. Men hur mycket jag än lyssnade var det ändå bara detta som bestod: musikens smärtsamma skönhet och dess synbara strävan efter någonting. Den fyllde rummet och svävade omkring där i luften som en sällsam fråga som aldrig besvarades. Idag när jag lyssnade genom den förstod jag att det räcker. Det är det som är det väsentliga. Det är det som är det vackra. Frågeställningen. Inte svaret.

Jag blev nästan nostalgisk. Samtidigt tyckte jag lite synd om den där lille parveln som stängde in sig i rummet med sin Ludwig van, medan fönstret som vette ut mot skogen var kolsvart. Det speglade rummet och förvandlades egentligen till något helt onödigt; man såg inte längre ut genom det, man såg bara in.
Efter alla genomlyssningar kunde jag till slut symfonin så pass bra utantill att jag i skolan under lektionerna kunde spela upp den i mitt huvud. En lektion räckte inte till. Det krävdes flera. Det var likadant med nian en tid senare, minns jag. Ännu något senare var fallet detsamma med Tjajkovskijs Pathetique. De där stunderna var heliga. De skänkte vardagen en dimension som senare på något sätt gick förlorad. Jag minns bara hur den kändes.

Det sägs att på ungefär elva år har varenda atom i en persons kropp bytts ut. Ändå tror man sig vara samma människa. Men det är man inte. Kanske är man bara en slags form som ständigt töms och fylls på med nytt stoff, nytt material, nya idéer, nya livslögner. Det må vara hur det vill med den saken. På något sätt skulle jag ändå vilja vara sådan igen.

Och Bach! Bach, Bach, Bach! Jag sökte fram en gammal skiva med Brandenburgkonserterna och satte på den. Det var som att slå sig ned för att prata med en gammal vän; det där ständiga malandet, kämpandet, tonerna som kontinuerligt sköljer fram, var och en som små individer, på samma gång både obetydliga och värdefulla. Toner som underliga rabblande ordmassor om mänsklighetens ständiga och envisa kamp mot ett obekant mål, mot en främmande, hägrande gudomlighet uppfylld av både skönhet och lidande. Det kändes nästan som om jag var där. I barndomen. Samtidigt var jag fortfarande här. Just nu. Det var vackert ändå.

Jag drabbas rätt ofta av nostalgi, förresten. Det är oftast till en ålder innan högstadiet min nostalgi riktar sig. Ibland kan det också handla om åren efter att jag fyllt tjugo och om vilken tid som helst därifrån och fram till idag. Men aldrig om åren mellan ungefär fjorton och tjugo. De åren måste ha varit ett lågvattenmärke i mitt liv.

Vad som är desto intressantare är en slags känsla som drabbat mig allt oftare på senare tid. Jag kan inte beskriva själva känslan som något annat än nostalgi, men det lustiga är att den tidpunkt denna nostalgi riktar sig till är just nu, just här. Jag kan känna mig helt nostalgisk till det ögonblick jag för ögonblicket befinner mig i. Denna känsla kan ibland beröra mig ganska djupt, faktiskt så att jag börjar känna mig litet lustig i magen och till och med kan få en klump i halsen. Det handlar i grunden egentligen bara om en oerhörd ömhets- och skörhetskänsla för den stund som råkar vara just nu; om att man kan känna nostalgi till själva livet fast man fortfarande lever det. Kanske drabbas alla av något liknande i takt med att man blir äldre. Jag kan nog erinra mig att jag också upplevde något liknande i barndomen ibland, men det har bara blivit oftare och starkare efter att jag passerat ungdomsåren och redan tycker mig ha börjat känna döden i kroppen.

Jag skrev i somras en visa med text på närpesiska för att försöka skildra detta. ”Nostalgi furi graaven”, blev den att heta (det betyder naturligtvis ”Nostalgi före graven”.) För er som är intresserade av närpesdialekt kan jag ju återge texten här (jag erkänner att det inte är något litterärt mästerverk, men det funkade som låttext):

E je hitche e je ti va menisk
Häilt utan doårskap
Närhäit å värman froån kroppan
In ordlös gemenskap

Melankoli i närhäiten
Melankoli i vardagsmystik
Melankoli i stånden i liive
Melankoli i kubik

Nostalgi furi graaven
Nostalgi mitt i allt
Nostalgi fast vi lievär
Nostalgi he je allt

Räj nostalgisk
Räj dryft
Räj nostalgisk
Å räj dryft

E je hitche e je ti va levands
ti va nashtans mitt i
Men entå na vis vö sidon
å foll oåv nostalgi

Melankoli i tänn närhäit
Melankoli i liekta soår
Melankoli i kroppin å tiidin
Melankoli fast hjärta sloår

Nostalgi furi..

Räj nostalgisk...

Bara för några kvällar sedan satt jag på ett tåg som då stod stilla, när ett tåg körde fram i mörkret och stannade på spåret bredvid. Jag såg mänskorna som satt upplysta inne i det andra tåget, för ett ögonblick såg några av dem rakt över mörkret mellan oss och in i den upplysta tågvagn jag själv satt i. Ingen sade något, ingen rörde sig knappt. Bara ögon som stirrade genom mörkret. Så drog tåget vidare och ögonblicket var förbi.
Kvar lämnade denna text nedknappad som meddelande i min telefon:

”Obeskrivlig melankoli nu
Skirhet och skörhet
och en ofattbar skönhet
Mänskornas ögon i
tågvagnarnas overkliga ljus

Och sorg”

En stund senare löpte tåget jag satt i också iväg, rusade fram längs spåret som en ensam melodilinje i en fuga av Bach. Isolerad och för sig själv är en sådan linje helt utan poäng, den har mist sitt sammanhang och hör inte längre in i någon harmoni. Det andra tåget hade rusat iväg åt rakt motsatt håll och runt omkring oss, störtande mot oss från det främmande landskap vi penetrerade, var bara mörker.

Stefan

Är det inte märkligt att det ändå är så mycket som strävar uppåt?
Våra andedräkter en kall vinterdag. Asparna som likt spretande nävar famlar efter himmelen. En människa som envist balanserar på sina små fotsulor trots att gravitationen envist rycker i henne, försöker få omkull henne.
Det är bara maskarna som vilar platta på sina bukar, krälar ned i jorden och snappas upp av trastar som lättar, tar till flykt och flyger högt, högt.

Lyckan är en våldsam process; ett mycket ömtåligt tillstånd som om och om igen måste erövras med våld. Gällande sitt inre själsliv kan man inte vara pacifist. Vill man däremot vara det i den yttre världen kan man inte undgå den inre kampen.
Buddha var feg. Det finns inget tillstånd av upphöjt lugn att söka, i alla fall inget i vilket man inte måste avstå från många av sina mest mänskliga sidor. Då är den kristna mytologin mera målande; Gud själv måste dö en våldsam död för att återställa ordningen. Schopenhauer var också feg, man kan inte fly undan den smärta som viljan orsakar. Här hade den tyske mustaschmannen återigen rätt.
Så tänker jag i alla fall idag. Jag påstår inte att jag har rätt, eller ens att jag kommer att tänka likadant imorgon.

Det är så det är. Framtiden förändrar, kullkastar, förgör och skapar. Det kan vara skrämmande, egentligen är det bara underbart.
Det lär finnas ett folkslag (jag har glömt vilka de var) som när de skall beskriva något i framtiden pekar bakåt över axeln. Här i vår kultur har vi ju bilden av det förflutna som liggande bakom oss medan vi går mot framtiden. Men dehär mänskorna går mot morgondagen med ryggarna före och med blicken stadigt fäst i den trygga och välbekanta gårdagen. Så gör nog många av oss också. Fast vi är så pass förljugna att vi talar om framtiden och låtsas peka framåt, medan det egentligen är en bekväm och stelnad gårdag vi pekar på.

Hursomhelst, ibland bryter ändå lyckan fram med ett primitivt vrål av rå mänsklig livsglädje. Och djuret människa är så mycket vackrare än människans konstruktion av vad en människa är.

Det jag vill ha sagt är alltså detta:

Lyssna på Gogol Bordello och bli våldsamt glad!

http://www.youtube.com/watch?v=3Jv3b0VKec8

”Ack, allting händer endast en gång blott, men en gång skall allting ske.”

Stefan

Nåja, äntligen har jag full tillgång till den här bloggen. Det blev en liten ofrivillig paus efter det första inlägget, men nu skall jag väl äntligen komma igång.

      Tyvärr är jag aningen slutkörd för tillfället. Jag befinner mig i Närpes, jag kom hit i går natt (jag skriver det här på onsdagskvällen men postar det antagligen imorgon) och det känns som om jag inte har hunnit sova tillräckligt de senaste nätterna. Mitt huvud är alldeles igenstockat; degigt av tankar och upplevelser som behöver förlösas och komma till tals i drömmars irrationella rationalitet. Sömn! Finns det något heligare, något som kommer närmare den absoluta fulländningen?

      Kanske har konsten samma funktion som drömmar, förresten. Människans upplevelser, tankar och rörelser i vårt grumliga omedvetna som behöver ta form på ett överskådligt sätt. Konstverk är ju egentligen som drömmar, som en slags konkret projektion av mera abstrakta fenomen i våra medvetanden. Precis som drömmar så ger de form åt den irrationalitet som är naturlig för människor, och som fyller en stor funktion i vår hantering av verkligheten.

Jag talar mycket om irrationalitet har jag märkt. Det är en positiv sak med hela den här processen; jag har blivit tvungen att sammanställa min egen syn på världen, människan och skrivande på ett någorlunda sammanhängande och överblickbart sätt. Förut har jag oftast bara behövt lägga fram mina tankar för mig själv. Och om jag skall vara ärlig har jag aldrig behövt anstränga mig så mycket för att övertyga mig själv. Jag går ganska blint med på det mesta jag säger.

      ”Irrationalitet är rationalitet.” Det är ett påstående som jag ganska långt skulle vara beredd att skriva under. Problematiskt blir det ju när man vet att det var Charles Manson som en gång yttrade det (fast egentligen tror jag det exakta citatet är något i stil med ”no sense makes sense”). Samtidigt finns det ju sanning i påståendet. De här sidorna finns hos människor, och att förneka det skulle vara både osunt och farligt. Den människobild som överskattar människans rationalitet, och förmåga att handla som de logiskt kalkylerande maskiner som det ofta förväntas att vi skall vara, är knappast komplett.

Jag pratade häromdagen med en journalist om religion. Vad är det? Varför finns det religion? Varför finns det så många människor som väljer tro och inte vetande?

      Låt mig istället ställa denna fråga: Varför vill Gud inte dö?

      Jag säger i min bok att Gud är död. Det är hon knappast.

      Trots all vetenskap, trots all sekularisering, trots all smutskastning som religionerna med rätta fått utstå, och hur moderna och förnuftiga människor vi än vill bli, så är den där envisa typen fortfarande kvar med oss och vägrar släppa taget. Den hopplöst gammaldags uppfattningen om någon slags personifierad högre makt, som inga moderna och nyktra människor kan tro på, lever fortfarande kvar inom oss. Varför?

      Jag tror att spiritualitet är något djupt liggande och naturligt för människan. Gud skapade människan eller människan skapade Gud. Sak samma. Hursomhelst hör vi ihop.

      Sedan är det en annan fråga vad man gör av denna sida av mänskligheten. Vem vi låter Gud bli. Religionen har ju ofta varit ett sätt att utnyttja denna naturliga spiritualitet. När de första större samhällena bildades föll det sig enkelt att ta till denna djupt liggande del hos människor för att knyta samman dem till en fungerande gemenskap. Det var i samband med uppkomsten av mera komplexa samhällen som de första regelrätta religionerna utvecklades. Det är alltså skillnad på religion och spiritualitet. Jag ser mig själv som en ganska spirituell människa, det tror jag förresten att de flesta är, men jag är ingen religiös människa.

Ändå måste jag erkänna att när någonting går fel, så är det en nästintill instinktiv reflex för mig att rent spontan vända mig till något ogripbart utanför mig själv. Det krävs inte ens mycket. Det kan bara vara att jag hamnar i en smärre knipa och mitt i allt häver ur mig ”hjälp mig”, utan att ens reflektera över vem jag riktar det åt. Eller varför inte bara en sådan sak som att jag fäller medvurstskivan på golvet och upprört börjar förbanna världen till höger och vänster. Som om det gjorde saker och ting bättre. Som om det var någon slags ”världsviljas” fel, och inte mitt eget. Så tror jag de flesta människor gör. Oavsett om de reflekterar över det eller inte.

      Det märks att jag är trött. Varför skulle jag annars sitta och svamla om religion för mig själv en onsdagskväll?

Tidigare idag har jag varit på två ställen och berättat om min bok. Klockan ett var jag i Kristinestads högstadium och talade med eleverna i nian som hade läst de sjuttio första sidorna i boken. Nu ikväll har jag via Närpes Medborgarinstitut suttit och talat om boken, livet, universum och allting i stadshuset. På den plats jag satt fanns en liten skylt på vilken det stod ”Stadsdirektör”. Det tyckte jag var lite lustigt.

      I högstadiet i Kristinestad hade man haft eleverna att skriva ner sina funderingar om hur boken kunde tänkas fortsätta och sluta. Jag fick hem deras texter med mig. Det var ganska rörande läsning. På sjuttio sidor har ju faktiskt ännu inte så mycket hänt i min bok. Det finns bara vissa indikationer på att saker inte står riktigt rätt till, som t.ex. en glödlampa i Annas badrum som beter sig märkligt åt.

      Jag fastnade speciellt för en elevs text. Jag ber om ursäkt till dig som skrev den, men jag bara måste få citera den här. Den får bli min avslutning, och det enda läsvärda på det här annars så meningslösa inlägget. Så här är alltså det alternativa slutet:

      ”Jag tror att det slutar lyckligt. Anna och Samuel gifter sig. Lampan blir lagad.”

Sånt kan vara ganska tröstande att läsa. Speciellt när man själv är förvånad över vilken mörk och eländig historia man egentligen har spottat ur sig.

God natt,

Stefan