För det mesta är jag inte författare. Eller jag antar att jag i praktiken är det hela tiden, men det känns inte så. På sistone har jag levt utanför det där skrivandet, även om jag tänkt på det ibland.
Men sen dyker jag in i det där igen. Jag far någonstans i egenskap av författare. En dag senare träffar jag en kollega och pratar om skrivande i en dryg timme. En vän sms:ar några timmar senare och säger att hon sträckläst min bok och väntar på nästa.
Sedan kommer jag på något sätt in i det igen. Ja just ja, skrivandet. Jag vill skriva. Mera. Nu.

På fredag mellan 12 och 15 signerar jag böcker i Herlers bokhandel i Nykarleby. Det blir min andra boksignering med "Bara gå". Den första hade jag för mammas kollegor på Mentalvårdscentralen.

Jag gifte mig då det var som ljusast på året och vi hade fest dagen därpå. Strax innan det blir som mörkast i år kommer en liten ny individ att se ljuset.

Min brudklänning grävdes fram ur mammas gömmor. Ett bortglömt loppisfynd.
I dag hittade vi en ljus kostym av märket Karl-Peters för fem euro på loppis åt min blivande. Damen i kassan blev glad när vi berättade om vårt bröllop som inte kostar mycket. Jag får till och med lön på bröllopsdagen enligt kollektivavtalet.
Fint att det finns sådana ungdomar tyckte hon.

Och visst återvinner jag mycket och skulle ha kunnat peka på det. Men minst lika mycket handlar det faktiskt om snålhet, och lättja.

Jag har bott i Jakobstad nästan hela mitt liv. Jag har utövat konst, kultur i olika former i hela mitt liv. Först gått på olika barnkonstkurser, dansat sagobalett, cyklat från biblioteket med tygkassar fulla med böcker. Lite senare gått på en Plutofestival och Poppaloorafestivaler och ett Popkalas och flera mindre spelningar på After Eights innergård. Jag har studerat sång och musikteori vid sidan av gymnasiestudierna. Läst extra musikkurser, extra teckning. Jag har gått en hel del på bio också, spelat amatörteater, hjälpt till då film producerats. Jag har skrivit.
Jag har så vitt jag minns alltid varit ateist och bott i det av vissa kallade Bibelbältet största delen av mitt liv. Jag har aldrig behövt dölja det och jag har aldrig känt mig hämmad, utsatt eller dömd för eller i min kulturutövning på min boendeort och av religiösa orsaker. Däremot har jag mött fördomar på grund av min hemort när jag rört mig söderut i Svenskfinland.
Om de har skapats av utflyttare, Jakobstadsbor eller av oinsatta vet jag inte. Men jag blir lite ledsen varje gång.

Jag tänker ofta på att skriva. På lösryckta meningar, på var jag skriver, ibland på vad, på musik som hjälper. På att skriva om något alldeles nytt - jag tycker bara jag skriver om samma saker igen och igen och igen. Jag byter bara jag till du till hon/han. Jag tänker kvantitet, på att samla textmassa, på att komma upp i över hundra dokumentsidor nästa gång. Och så vidare.
I praktiken skriver jag inte så mycket alls just nu. Vi kan kalla det ställtid.

Huvudkaraktären i Bara gå är inte lik mig på många vis.  Men i går kände jag ett visst släktskap.
Jag hade en ledig måndag, en hel kväll då jag kunde skriva på gradun. I stället tog jag en liten cykeltur på 4 km till ett loppis i Ytteresse. Fastän jag hade stark motvind hela vägen så kändes det som ett helt vettigt infall att fortsätta ett par mil till, till Jakobstad och hem-hemmet. Centrumvägen i Kållby var lång som sju svåra år och jag hade alldeles för lite luft i ringarna insåg jag. Men jag såg lite hästar och kor och en skylt till Brittas garn kvarn. Jag visste inte att det fanns någon annanstans än på billiga raden i Inwest.
Jag kom ut till stora vägen igen och min cykel skramlade mer än någonsin. Förbi Ekement och förbi Snellmans.
Och sedan någon gång kom jag fram med kalla öron och trötta ben. Åt fem kycklingklubbor.
Släktskapet ja - flykten, delvis undan gradun. Inte mer än så. Inte i går i alla fall.

Mellan fyra och tolv för en flock starar oljud utanför sovrumsfönstret. Vi stiger upp och våra skuggor i fönstret är tillräckligt för att de ska flyga i väg. Ute på trappan slår ljumluft emot, luktärten har rört på sig en aning och plötsligt har det blivit lite sommar. Får e-post om höstens bokmässa med preliminärt program och plötsligt har även hösten blivit lite mer verklig. Bara sådär.

I perioder rusar tankarna. På sistone har jag knappt tänkt. Men i morse när jag ser på morgon-tv undrar jag plötsligt vad som kommer att hända med alla de där cirka tjugo citronerna som står i den färgglada skålen på soffbordet i tv-rutan. Vem äter tjugo citroner? Ska någon göra curd kanske? Får redaktionen ta med varsin citron hem?

Kristi far till himmelen och jag till villan. Jag eldar och eldar. Fullt sysselsatt med eld i två timmar. Sedan sitter jag och tittar ut genom fönstret. Går ut en vända. Spillkråkan dyker in i sitt hål och morkullan grymtar förbi.

När jag ändå var inne på det här med vanliga ord i titel, vanliga namn. Jag har ett rätt vanligt namn. Nu har det inte hänt någon förväxling på länge, så vitt jag vet om.

Men ibland undrar jag om den Jenny Björklund som slarvade bort sina resväskor i Spanien fick dem tillbaka. När resbolaget ringde mig kunde jag bara säga "det var inte jag". Kanske var det samma Jenny Björklund som samma år tappade sin plånbok på Åbo torg på nyårsafton, även där fick jag förklara att jag är i Österbotten och har mina tillhörigheter där de ska vara. 

En gång gick det kanske lite väl långt när jag per telefon fick en utskällning av en tjej vars kille tydligen hade varit otrogen med en Jenny Björklund. "Det var inte jag, det var en annan Jenny Björklund" låter som en dålig ursäkt, men det var ju fullkomligt sant och det var det jag sa.

Men det var som skrivet längesen jag senast blev förväxlad. Jag saknar det lite. De verkar leva så spännande liv de där Jenny Björklundarna. Jag har till och med en bok av en av dem, som inte är jag.

Beställningsnovellen blev inskickad och här sitter jag nu och googlar "Jenny Björklund Bara gå". Jag gör det minst en gång om dagen såhär i recensionstider. Till nästa bok (jo jag siktar i alla fall på att det blir en) ska jag se till att välja en mer speciell titel. Nu kommer det mest upp träffar om en svensk utbildningsminister som går hit och dit. Och någon anonym Jenny figurerar någonstans på webbplatsen.

I och med förra boken var det någon bloggare som förundrade sig över hur otroligt många som hittat till hennes blogg med sökorden "Jenny Björklund Vad jag gjorde en höst". Jag har på känn att det bara var jag.

I dag skriver jag en beställningsnovell. Min andra någonsin. Min första var för Studentbladet förrförra året och skulle ha jultema och jag minns hur jag våndades innan jag klämde ur mig något med titeln "All I want for Christmas is Jul". Om jag inte minns fel fick jag tillbaks ett mejl om att "det var ju en intressant novell" eller om det var "speciell novell". Men den publicerades i alla fall. Och jag tyckte ändå att den var lite lustig. Den hade dessutom fått en tillhörande illustration.

Att skriva utgående från sommarsköna bilder under tema sommar (och gärna "sand mellan tårna-känsla") känns inte helt lätt det heller, men lite mer fritt än jultemat ändå. Det går framåt kan man säga.