Den här sången inspirerade mig till att skriva mitt kapitel i Det luktar inte.

Musik behandlar inte bara känslor som hat och kärlek, utan också mycket pengar. Rap-genren är känd eller ökänd för att sjunga om bling-bling, men gräver man lite djupare hittar man nog sånger relaterade till pengar och konsumtion.

Jonas Sundström

Syns det inte, finns det inte, är en metod som ofta används när det börjar handla om fattigdom.

Så länge de bostadslösa, arbetslösa eller de allmänt fattiga inte "hänger runt" på gator och torg är man glada. Det har blivit extra tydligt när tiggeri diskuterats i Finland. Som om fattigdomen i Europa försvinner för att man förbjuder rörelsefrihet.

Hur som helst är det skrämmande att fler ändå har det sämre och då handlar det främst och unga ströjobbar "som aldrig riktigt får in foten" på ett ordentligt jobb.

Frida är 25 år och har jobbat på krogen sedan hon var 14. Hon har serverat, diskat, städat, blandat drinkar och suttit i kassan.

Frida behöver tre olika jobb för att pengarna ska räcka till mat och hyra. Men hon vet aldrig när hon ska jobba. Oftast blir hon inringd på ett par timmars varsel. Fast anställning har hon aldrig varit i närheten av. Lyssna på hennes historia här.

Det är skrämmande, vidrigt och en verklighet allt fler unga lever i.

Julia Wiraeus

Jag slutar aldrig att förvånas över hur känslig diskussionen om löner verkar vara. Det är få saker som gör folk så obekväma, som att frågan hur mycket pengar som tickar in på kontot varje månad.

Sex och relationer kan de flesta prata om vitt och brett. Det samma gäller familjeproblem, även om det börjar bli lite mer känsligt. Men pengar eller framförallt löner är det så gott som tabu att prata om i de flesta sammanhang.

Det stör mig. Va fan. Det är klart att vissa känner sig överbetalade, medan andra känner sig underbetalade. Men det blir inte bättre av att tiga.

Jag vet inte hur många gånger jag hört folk klaga över att de tjänar mer än sina föräldrar "som gör ett väldigt viktigt arbete" som sjuksyrror, socialarbetare eller lärare.

De skäms. Fast nu är det som det är. Löneskillnaderna finns där och växer. Kvinnans euro är värd åttio cent och så har det varit i årtionden.

Så om en förändring ska kunna ske måste folk börja tala högt om arvoden, löneförhandlingar och förmåner. Det är inte fult att vara privilegierad, däremot är det vidrigt att inte kunna medge det.

Julia Wiraeus

Temat för min text i antologin är önskan om att ha det alla andra har och tillika rädslan för att inte passa in ekonomiskt – att förlora och förpassas till utanförskap. Oväntat nog har liknade känslor gått igen under veckorna för bokens lansering. För ja, jag har varit skraj. Varför undrar ni kanske, det är en antologi, vi är många som delar på ansvaret. Kanske handlar det om skräck inför att bli missförstådd, förbisedd, inte tas på allvar i vad vi försöker säga, eller inte själv klara av att formulera det tillräckligt tydligt. 

Trots att jag jobbar som journalist har jag därför förvånats en smula av hur medier tagit sig an att analysera boken. I stället för att söka bredare tendenser i texterna har flera fastnat för enskilda skribenters olycka eller lycka. I en intervju med Radio Extrem (finns tyvärr inte på nätet) ställdes bland annat frågan om hur det alls är möjligt att en av skribenterna kunnat samla på sig skatteskulder i ett land som Finland.

Kanhända är det skvallerfaktorn som lockar och vår uppriktiga tanke är att vara öppna – vi svarar gärna – men ser oss ändå inte i första hand som enskilda fall utan snarare exempel på en vid folkmängd där alla möjliga typer av ekonomiska struligheter är långt mer vanliga än vi låtsas om. Därför hoppas vi att människor, efter att ha läst boken, vill gå till sin inre krösus och öppnare reflektera över varför pengar så ofta känns som fan själv. För diskussionen kan ingen fly från. Alla finns på på kartan, om inte annat så i form av ett kontonummer. 

Som min medskribent Johannes Ekholm sa i en intervju, låt oss bli den första generationen som inte sätter likamedtecken mellan person och privatekonomi.

Andrea Svanbäck

Jag är en 28 år gammal timvikarie och har ingen aning om jag ska jobba något alls i maj månad. Ändå är jag inte särskilt besvärad. Denna verklighet är det enda jag känner till.

Under fem år i arbetslivet har mitt längsta kontrakt varat i sju månader. Det känns som en evinnerligt lång tid. Nästan oöverskådligt och det gör att jag nästan föredrar en konstant osäker tillvaro framför en framtid som ner dagarna till guldklockan som kommer efter 25 år på samma företag.

Det är reaktionen av den arbetsmarknad jag befinner mig på. Fasta jobb är sällsynt, så jag har format mitt liv efter ströjobb, osäkra arbetsförhållanden och oregelbunden inkomst.

Det är vad jag är van vid och det finns nog fler som mig. Jag har ingen aning om vart utvecklingen leder, men jag övertygad om att den i längden också kommer att straffa arbetsgivarna själva. Du får liksom det svar du ropar efter.

Eller vad tror ni? Jag kanske är i minoritet.

Julia Wiræus

När jag gästade Lördax frågade programvärden Pia Abrahamsson en aning förvånat om jag faktiskt har tillräckligt med pengar. Man får gärna kommentera, anklaga mig för skenhelig och påstå annat.

Det är sant, finansiellt sett kommer jag från en helt ok bakgrund. Men en av de främsta orsakerna varför jag inte väntar rastlöst på lönedagen är att jag inte följer det överdrivna konsumtsionsamhällets spelregler.

Framför programvärden låg det en iPhone. Den kostar kringa femhundra euro. Framför mig låg en Nokia "smarttelefon". Den kostade lite på tvåhundra euro. Jag köpte den för ett och ett halvt år sedan och skall försöka använda den tills den inte duger till annat än en dörrstopp.

De fyra första månaderna det här året har jag köpt kläder för högst hundra euro. Det är en kragskjorta som jag har på mig på varje fest. Det börjar bli pinsamt redan, men jag tvättar den nog ibland. Sedan har jag köpt några t-tröjor.

Det går inte många minuter i den finlandssvenska bloggosfären tills jag stöter på en skribent som  stolt visar upp ett nytt plagg. Igen. Dagens outfit, liksom. Människor verkar sätta flera hundra euro i månaden på kläder och accessoarer.

En annan sak är luncher och bruncher. Det är dyrt att äta ute. Äter jag ute är det på Unicafé. En lunch kostar 2,70 euro.

Jag vet att mitt förakt mot överdriven och onödig konsumtion kommer att slå tillbaka. En dag ser ni mig köpa champagne i restaurang Gaijin. Men tills dess fortsätter jag prisa Golden Rax Buffet.

Jonas Sundström

Stora lån är farliga har jag märkt den senaste tiden. De förvränger perspektivet på vad pengar egentligen är värda och gör att ens ekonomiska spegelbild förvrängs, som i ett lusthus på tivoli.

Jag köpte för några månader sedan en bostad i Helsingfors tillsammans med min sambo. Det är inte precis billigt. Fast lönsamt, säger de. Vi gjorde lite kalkyler, snackade med banken och kom fram till att det lönar sig för oss att ta ett stort bostadslån och sluta betala hyra - trots att ingen av oss har fastanställning. 

Det jag inte visste var att när man sitter där med sitt astronomiska lån, och på sätt och vis ägs av banken, så leder det konstigt nog lätt till att man börja slänga omkring sig pengar åt lite alla håll. En hundring hit eller dit har ju liksom ingen egentlig betydelse med tanke på hela lånet - man blir helt enkelt fartblind. 

På det här sättet smyger ett ganska farligt förhållningssätt till pengar fram. Jag försöker nu skaka av mig den här fartblindheten innan den helt etsat sig fast. Men det är svårt i ett nytt hem, när man så lätt hittar på nya saker som "behövs".

Bostaden är vanligtvis det största inköpet en finländare gör under sin livsstid - och i regel på kredit. Därför är det lätt att anta att det råder en kollektiv fartblindhet i Finland, i still med den jag nu lite fått smaka på. 

Och carusellen snurrar på allt snabbare och snabbare tills man inte längre vet vad som är upp eller ner. Går det alls att sakta in, eller måste vi hoppa av i farten med risk för att landa hårt eller bara vänta på att väggen kommer emot?

Johannes Tabermann

Igår läste pappa mitt bidrag i Det luktar inte, dvs. den essä som heter ”Tio år av pengalöshet”. Han satt en stund i soffan och läste, och sedan gick han till ett annat rum och var borta en minut eller två. Strax kom han in i köket där jag stod och förberedde inför dotterns födelsedagskalas. ”Kan du komma med mig en stund”, sa han och gick in i mitt sovrum. Jag följde efter.

Pappa vände sig mot mig och berättade hur mycket han tyckte om min essä, och att han är stolt över mig. Han sa att han själv har upplevt precis liknande saker som det jag skriver om. Han sa att han har haft det precis lika kärvt ekonomiskt sett, men att han aldrig har lyckats uttrycka det i ord på ett sådant sätt som jag nu har gjort. Pappa hade en tår i ögat när han talade. 

Min pappa betalar inte. Det har jag vetat om och levt med hela mitt liv, men jag har aldrig känt av pappas kamp för att försörja sin familj lika mycket som när han sa de där orden åt mig igår. Jag har heller aldrig blivit lika glad över att få en komplimang för något jag har skrivit. 

Mathias

Häromdagen uppstod en medryckande diskussion mellan mig och två vänner. Den ena menade att den ekonomiska framförhållningen är viktig när man funderar på att bilda familj. Hennes barn är ett år gammal men hon har redan funderat på ökade utgifter i tonåren i form av till exempel körkort.

Vi andra var inne på en annan linje. ”Om man vill ha barn i Finland skall inte en skral personekonomi kunna hindra det”, sa min andra vän. ”Vi har både barnbidrag och föräldrapenning som gör att ekonomin inte automatiskt blir urusel bara för att man får barn.”

Tanken på barn som ett ekonomiskt åtagande har aldrig föresvävat mig. Det är ett stort ansvar att få barn, absolut, men jag har faktiskt aldrig tvekat av ekonomiska skäl. Den emotionella mognaden och ansvaret för en annan människas själsliga välbefinnande har jag stött och blött, visst. Men aldrig pengarna. Är jag naiv? Har jag det så pass väl ställt att jag därför inte behövt tänka i de banorna? Är jag så bra på att hushålla att jag inte behöver bekymra mig? Eller är jag helt enkelt bortskämd av välfärdsstaten?

Nu är mina barn visserligen i den tacksamma ålder då jag och min man fortfarande despotiskt kan förkasta vissa -enligt oss- orimliga önskemål. Eventuellt blir det mer problematiskt i tonåren ifall de har en helt annan syn på konsumtion än vi, men samtidigt har de också vid det laget möjlighet att tjäna egna pengar om de verkligen trånar efter något vi inte har råd att ge dem, tänker jag mig.

Det intressanta är att vi tre som diskuterade barn och pengar alla kommer från liknande ekonomisk bakgrund. Ingen av oss är född i en förmögen familj, vi tagit ansvar för vår egen ekonomi i relativt ung ålder. Men vår inställning till pengar ser ändå helt olika ut. Två av oss är bekymmerslösa och räknar med att det alltid går runt, för det har det gjort på olika sätt i dryga trettio år. Den tredje av oss har å andra sidan målmedvetet och ansvarsfullt prickat av punkt efter punkt på sin to-do-lista. Först utbildning, sedan giftermål, husbygge, fast tjänst och slutligen barn. Vi är alla lika lyckliga, men har uppnått vårt välbefinnande på olika sätt.

Också jag och mina tre syskon har väldigt olika syn på pengar. Det är nästan ännu mer spännande, för utöver att vår uppväxtmiljö är identisk har vi liknande gener och likadana värderingar på de flesta andra områden. Förutsättningarna för att resonera lika också beträffande pengar borde vara ganska stora.

Vad är det som gör en människa snål, bekymmerslös, kontrollerande, spenderande, obrydd, sparsam eller naiv när det gäller pengar? Och är det vanligt att ekonomin är avgörande för vid vilken tidpunkt man väljer att bilda familj?

Malin Klingenberg

Enligt Helsingin Sanomat 13.4.2012 tampas 332 000 finländare för tillfället med anteckning i kreditupplysningsregistret. 

Om en betalning försenats med mer än 60 dagar och du konstateras medellös kan du få en anteckning om betalningsstörning i kreditupplysningsregistret. 

Det betyder i allmänhet: dina kreditkort återtas, du kan inte ingå avtal om avbetalningsköp, du får svårigheter att skaffa hyresbostad, telefonabonnemang, försäkringar och arbetsplats där det i dina uppgifter ingår ekonomiskt ansvar.

Du kan få hjälp här , eller så påstås det i alla fall. 

(JE)

Vi välkomnar alla läsare av bloggen till ett diskussionstillfälle om pengar och ångest på Arkadia Bookshop lördagen den 14.4 kl. 16. Vem har rätt att tala om pengar och den glädje eller ångest de för med sig? Och kanske framför allt: varför är det så svårt att tala om pengar, och varför gör vi det så sällan?

Utöver redaktörerna deltar några av bokens skribenter i diskussionstillfället. Diskussionen ordnas av litteraturvetaren och kritikern Mathias Rosenlund, som också deltar med en text i boken. Facebookevent hittas här.

Välkomna till en kväll som utlovar intima diskussioner i ett ämne som annars inte diskuteras alltför ofta.

Dessutom bjuds det på vin!

När jag i höstas började på Handelshögskolan i Stockholm slogs jag genast av karriärshetsen. Jag kom från en humanistisk utbildning där det var fult att prata om karriär, till en elitskola där pratet om och jakten på sommarpraktik börjar i september. Till de mest exklusiva praktikplatserna är det hundratals sökande och ens chanser att ens få komma på intervju är små.

Det är inte konstigt att många av oss blir upptagna av våra Cv:n. Gör saker och aktiverar oss i föreningar bara för att vi vet att det kommer att se bra ut i meritförteckningen. Det här beteendet är extremt bland ekonomstudenter, men jag har börjat tro att det egentligen är specifikt för min, vår generation av åttiotalister. Det är en försvarsinstinkt, en instinkt att bygga sitt eget lilla skyddsnät för att man vet att det är det enda man slutligen kommer kunna lita på.

Det jag uppfattar att antologin mycket handlar om, framför allt min text, är bristen på tillit och tilltro till framtiden. Till att saker kommer att ordna sig. Och vi har all anledning till att vara oroliga. Åttiotalisterna är en av de första generationer som sett samhället försämras istället för ett växande välstånd. Vi upplevde skolpermitteringar och nedskärningar under 90- och 00-talet. Vi har upplevt laman. Vi har upplevt IT-bubblan spricka. Och här senast upplevde vi finanskrisen. Åtminstone tre stora ekonomiska kriser och många av oss är bara några och tjugo år gamla.

I vårt vuxna liv går det här igen. I min åldersgrupp är nästan var femte arbetslös. Det kallas för ungdomsarbetslöshet fastän vi egentligen är unga vuxna, eller skulle vilja vara det. Fast anställning är en dröm att hoppas på någon gång efter trettio, innan dess är det snuttjobb och dåligt avlönade praktiker som gäller. Vi vet inte när vi kommer att kunna gå i pension. Och när vi väl gör det vet vi inte om det finns en allmän pension att ty sig till. I Stockholm där jag bor är andra handsbostäder med dåliga villkor en självklarhet för de flesta. Och när vi väl köper bostad kommer många av oss bli den första generationen som inte kommer att kunna betala tillbaka hela vårt bostadslån. Med de bostadslån som krävs i allt fler europeiska storstäder kommer många av oss dö i skuld, till skillnad från våra föräldrar och deras föräldrar.

För ett tag sedan åt jag lunch med en god vän. Vi har både en humanistisk/konstnärlig utbildning, och vi pratade om hur vi en gång tänkt oss en frilansande tillvaro där du kunde genomföra dina visioner. Idag har vi båda insett att priset inte är värt att betala. Att vi båda mest av allt drömmer om ett fast jobb, en bostad som är vår, och en tillvaro där du kan bilda familj. Det vi allra helst vill ha är trygghet och tillförsikt till att det kommer att gå bra, att det kommer att ordna sig.

Ronja Boije

I dag fick jag brev av skattemyndigheterna.

För första gången i mitt liv måste jag betala restskatt. Jag antar att man skall bli bestört av beskedet, men jag kände mig lika tuff som de onödiga Seiska-kändisarna som varje år figurerar under rubriken "Muhkeat mähkyt".

Jonas Sundström

Sofia Torvalds låter sig kanske sällan provoceras av böcker, men då och då tycks hon behöva vädra känslorna lite grann. Bättre än att slänga mormors porslinsterrin i väggen är då att ta avstamp i någon nyutgiven bok, t.ex. en där unga vuxna talar öppet om sitt förhållande till pengar. Pengar är så klart något man inte ska tala om – överhuvudtaget! Inte vid köksbordet för det kan vara dåligt för matsmältningen, och särskillt inte offentligt. Vem skulle dessutom frivilligt “plöja igenom tio personers utläggningar kring sina privatekonomier eller deras syn på pengarnas plats i världsordningen”? 

Torvalds har tydligen trots allt läst hela boken – och till och med stundvis låtit sig roas av dess utläggningar! “Roligast är (förstås) att läsa om dem som har lite pengar eller mest bara skulder”, skriver hon. Ja, vem skulle inte trivas med att veta, att grannen har det ännu sämre ställt. En sådan granskapsrivalitet leder mej oundvikligt att tänka på 70-talets Uuno Turhapuro, t.ex. scenen där han tagit hem från grillkiosken påsar fulla med korvdoft som han sedan befriar under grannen Kotkala-Hammaslärvänens fönster.

Svårast, menar Torvalds, är förstås att tillåta andra något man själv saknar. Inte nog med att Ronja Boije (24 år) på sitt sparkonto har över 11 000 euro – hon beskriver dem dessutom avundsvärt väl! Nu undrar man sig ju om fru Torvalds glömt det budord som säger “Du skall icke ha begär till din nästas hus eller bankkonto eller något annat som tillhör din nästa”... Eller kanske hon helt enkelt blivit besatt! “I dagar efteråt går jag omkring och ojar mig”, skiver hon. “Det som händer är det som ska hända när man läser en antologi: man drabbas.” Oh Wow! Läser man om pengar så...

Så som litteraturvetaren och kritikern Horace Engdahl påpekar i sin förträffliga samling betraktelser Cigaretten efteråt: “Det löjligaste hos kritiker är den förorättade tonen när de stöter på något de inte kan förlika sig med. Det är som om verket skapats enkom för att kränka dem.” 

Engdahl anropar bland annat 1700-talsförfattaren Jean-François Marmontel: “Den som utsätts för granskning i en recension är lika mycket kritikern som författaren.” Utöver den uppenbara uppgiften att utöva konsumentupplysning borde kritikern enligt Engdahl försöka föra ett “allvarligt samtal med verket, som om det hade något att säga om tidens frågor eller för den delen om de tidlösa frågorna.” Men vem skulle nu ha tid att plöja igenom en sådan bloggutläggning? 

En antologi är inte en antologi utan att nån påpekat att en viss mänskogrupp lämnats utanför och inte fått sin röst hörd. I det här fallet tycks det vara den fromma och välvilliga konsumenten, hon som finner harmoni i förhållandet Galna dagarna / retail-therapy och dessutom sorglöst ger bort en femma till Amnesty (ja, enligt Torvalds ska man visst “sorglöst ge bort det mesta” och räkna med att “Gud nog ...ja, ni vet.” Tyvärr. Jag vet faktiskt inte...)

Avslutningsvis håller jag med Engdahl i att “kritiken alltså ingalunda är konsten att locka till skratt och att roa illviljan, vilktet är en ytlig, lättköpt och föraktlig syssla”. Sånt fuffens, skulle jag säga, är snarare ägnat den fria författaren.

Johannes Ekholm

Antologin Det luktar inte har kommit till bokhandlarna. Vi skribenter kommer här, under ungefär en månad, att dela med oss av tankar som arbetet med texterna samt deras mottagande väckt. Vi kommer också att resonera kring pengar överlag, i smått och stort.

Det är helt klart lite fult att prata om pengar och vad de gör med oss. Det tänkte jag på ännu mer när jag skrev min text om hur det är att bli ekonomiskt korrumperad i Indien om du är vit och rik.

Det är omgivningen som sätter standarden för vad vi pratar om och hur.

Själv har jag funderat över hur valfinansiering plötsligt blivit ett tvångsmässigt samtalsämne.

 Alldeles nyss hörde jag att Pekka Haavisto, Paavo Väyrynen och Paavo Arhinmäki skulle komma in med sin redovisning över sina valkampnjer i presidentvalet senast i dag.

Före diverse valfinansieringsskandaler skulle det aldrig varit en nyhet. Katten, det vill säga pengarna, har lyfts på bordet. Nu är det för första gången en självklarhet att öppet diskutera vem som stödjer vem ekonomiskt och då kan man själv räkna ut vad de väntar sig tillbaka.

Tjänster och gentjänster, du vet. 

Politik handlar om att samla ihop och fördela pengar. Det är ett ganska raffinerat spel där mycket sker bakom kulisserna, precis som det gör för det mesta när det handlar om pengar och makt. 



Därför blir jag glad av en sån ganska tråkig nyhet som att Paavo, Paavo och Pekka, ska lägga korten på bordet. Där finns knappast några överraskningar, men det är ett tecken på att pengarna blivit synligare.

Julia Wiræus