Så flög den bokmässan förbi utan att jag hann blogga alls. Men roligt var det, om än rätt utmattande som vanligt.
I går var jag måndagsgäst borta hos Bokhora, och där pratar jag lite om mässan om ni är intresserade. Och här är min text om Jonathan Franzen, en av årets stora gäster.

Det känns som att jag levt i radioskugga i två veckor. Jag har knappt läst en nyhet under den senaste tiden. Meningen är nu att vardagen så småningom ska infinna sig och jag ska börja skriva på nästa bok. Hittills har det varit mycket program kring novellsamlingen – i går blev jag intervjuad på dagen, och på kvällen deltog jag i ännu en bokhandlarträff med Otava. I dag börjar min arbetsdag med en intervju. Men sen ska jag gå till arbetsrummet, sätta mig ner och vänta på, eh... helig inspiration.

Det regnar nu. Jag tänkte skriva lite om vad vi pratat om på scenen i Göteborg men inser att det får bli nästa gång. Nu ska jag gräva fram regnkläder och föra sonen till förskolan.

Lämnar er med ett citat av nobelpristagaren Herta Müller, ur hennes öppningstal i Göteborg.

"Nyligen såg jag en bild på Mubarak. Han hade på sig en kritstrecksrandig kostym. Men strecken bestod av miniatyrbokstäver – hans namn. Tusen gånger hade 'Hosni Mubarak' vävts in i tyget. Redan detta är tillräckligt för att tänka: Sitt tusenfaldiga namn från halsen och ned till klackarna på skorna bär bara en dvärg med storhetsvansinne."

Ungefär halvvägs i vår intervju på Akademen i dag protesterade Jörn Donner mot Fredrik Hertzbergs tolkning att Donners nya Mannerheimbok egentligen är ett surrogat för en egen självbiografi.

Jag minns inte ordagrant vad Donner sa men han slog i alla fall fast att sådana kritikertolkningar helt missar poängen. Det här är en bok om Mannerheim. Punkt.

Och visst får man lov att hålla med honom. Boken får mig i själva verket att tänka på titeln till en film av Woody Allen; ett annat namn på den kunde vara "Allt du nånsin velat veta om Mannerheim men aldrig vågat fråga".

För det är ju så att folk i min generation i allmänhet har ganska stora bildningsluckor när det gäller Mannerheim, kanske delvis på grund av något slags protest mot stelnad nationalhistoria. För mig är Mannerheim framför allt den där något kontroversiella figuren i Tammerfors 1918, han som red segrande in i Helsingfors.

En symbol.

Mannerheim är också gestalten som folk brukar ha i ett porträtt ovanför matsalsbordet, en sån som tittar ner på julmiddagen om det råkar vara en familj med en bakgrund på de vitas sida (vilket gäller rätt många finlandssvenskar).

Men Mannerheim var ju, vilket Donner påminner om, närvarande under flera epoker i Finlands historia. Man glömmer kanske att han på 1940-talet redan var i 70-årsåldern. Innerst var han en 1800-talsmänniska, menar Donner.

Donner skriver också finurligt om Mannerheims pedanterier. Mannerheims beställning till fronten 1916, till exempel: 300 cigarrer, 3 flaskor hårvatten, samma mängd Eau de Cologne, marmelad, whisky, Sunlight-tvål.

Ja. Långt ifrån den actionhjälte som man förknippar med ett Renny Harlin-projekt (dock är det ju numera Dome Karukoski som ska förlora nattsömnen över den kastroffilmen).

Efteråt signerade jag och Donner böcker. Hans kö var ungefär fem gånger längre än min – bland annat kom det fram en man som berättade att hans bror samlar på första utgåvor av alla Donners böcker...

...Vänta nu, låter inte den där besattheten bekant på nåt vis?

I dag hade jag för övrigt första recensionsdag – åtminstone Hbl och Borgåbladet har recenserat.

Imorgon reser jag till bokmässan i Göteborg. Marmeladen, whiskyn och hårvattnet är redan nerpackade.

Med snygg pärm av Jarkko Hyppönen:

Det har varit en rolig vecka. Akademen har lagt min bok bredvid Jörn Donners Mannerheimbok i rad vid fönstret mot Esplanaden. Gick förbi där igår efter Söderströms höstfest. Mäktig känsla!

Att jag gick hem redan klockan åtta från förlagets fest är nog det mest förnuftiga beslut jag tagit under hela 2000-talet. Trots att jag är tjänstledig från Hbl just nu tycks jag ha massor att göra, så också i dag. Nästa vecka är det bokmässa i Göteborg – då tänkte jag blogga lite därifrån. Får äntligen se Jonathan Franzen! Hans senaste roman Frihet kommer ut i svensk översättning nu i september. Här kan ni läsa den recension jag skrev när boken kom ut för ungefär exakt ett år sedan. Jag minns att den recensionen publicerades samma vecka som Söderströms hade sin höstfest ifjol.

Ikväll tänker jag titta på Skavlan. Min Hbl-kollega Andrea Svanbäck intervjuade honom i dag. Man vet att det är höst på riktigt när det är fredag och Skavlan kommer på teve.

Trevligt veckoslut!

Vår busschaufför Risto är så litteraturintresserad att han kommer och lyssnar när vi författare berättar om våra böcker på kvällen. Han har varit med på de här bokturnéerna flera gånger tidigare. 

Själv deltar jag för första gången, och bara i två städer: Tammerfors och Åbo. I går berättade jag om boken för cirka 200 bibliotekarier och bokhandlare. Det gick helt okej, men jag talade för fort, speedade antagligen på för att jag var nervös över att snubbla på finskan. Helt onödigt förstås – om det är någonting jag lärt mig under alla år på bokmässor så är det att de författare som tar det lugnt är bäst. Man ska inte ska stirra ner i något papper, och man får gärna se ut som att man improviserar lite.

Miika Nousiainen är proffs på det här. Jag har hört honom berätta om sin nya bok Metsäjätti två gånger nu och han är både koncis, avslappnad och rolig – i går torkade folk tårar efter hans framträdande. 

I morse när vi installerat oss i bussen kunde vi också konstatera att en av oss lyckats bli löpsedelsstoff i dag. Ingen jättenyhet precis, en klassisk kvällstidningsnotis där en rafflade ingress döljer en helt prosaisk story. Det var ändå fascinerande att konstatera att Anna-Leena Härkönen fick ta emot telefonsamtal av journalister som försökte mjölka den här historien vidare.

Efter en paus på en vägkrog rullade vi sakta in i Åbo. Och nu slår det mig att jag faktiskt hade ett ärende i dag – ni ska kolla på Pixel ikväll. Där talar jag lite om boken.

Nåja, nu har jag då äntligen fått själva boken. Den kom från tryckeriet i fredags och borde dyka upp i butikerna den här veckan. Här ser ni den både med och utan skyddspärm! Eftersom jag själv inte gjort omslaget tycker jag gott att jag kan skryta på det lite. Det blev otroligt fint.

Så. Den här veckan ägnas åt författar-pr. Ska på en kort bokturné tillsammans med författare från Otava –till Åbo och Tammerfors – där vi träffar bokhandlare och journalister. I dag var jag också livegäst i Vegas Kulturtimmen. Det var en kort intervju men jag fick i alla fall chansen att spela Carola Standertskjöld, vilket måste räknas som en seger.

Låten jag spelade heter "Se onko hän" och fanns ursprungligen på Carolas LP Kielletyt leikit som gavs ut 1970. Tyvärr ligger den inte ute på Youtube, annars hade jag länkat. Däremot finns den här engelska versionen av Vikki Carr, som inte alls har samma glöd och inlevelse. Ursprungligen skrevs låten på franska av Gilbert Bécaud.

Schlager är en fascinerande sak. Jag håller på och läser Bo Carpelans postuma bok Blad ur höstens arkiv just nu och hittade en fin rad där angående musik: "Musiken kan det: hålla fast vid en melodi och samtidigt introducera en ny". 

Jag tänker att det gäller ju inte bara melodier – i schlagerns fall handlar det lika mycket om känslor; musiken lägger fram ett argument, texten ett annat. Det finns en motstridighet som gör det spännande. Ofta är ju schlagern ett slags sublimerad desperation, och "Se onko hän" är ett klassiskt exempel på det. En tjej väntar/fruktar ett telefonsamtal; "Oi, Luoja jos se nyt on hän./ Hän tietenkin/ tai kuolisin". Det är banalt, men musiken gör att det blir allt annat än banalt. Hela livet hänger på vad som sker i refrängen.

Nu spelade jag inte Carola i Kulturtimmen bara för att låten är bra. Hon har faktiskt också en liten – alldeles liten – roll i min novellsamling. Vad det är får ni själva ta reda på.

I Svenskfinland har vi en omslagsmakare var stil man omedelbart känner igen – jag tänker på Anders Carpelan, som vunnit flera formgivningspriser och som är helt unik i sin känsla för detaljer. Hans omslag till Claes Anderssons nya bok, Ottos liv, är ett bra exempel, med sin blinkning till gamla Blue Note-jazzskivor. Det är ett perfekt omslag till just den boken, som innehåller ett fint ställe där huvudpersonen Otto drömmer om att tillbringa sina sista stunder i livet med att spela ett pianosolo.

Jag ska berätta lite mera om omslaget till min egen bok så fort den fysiska boken finns, vilket borde vara vilken dag som helst. Under tiden bjuder jag på en alternativ skiss till bokomslaget. Det är illustratören Sanna Mander – ni hittar hennes portfolio här – som gjort bilden. Det är också hon som förverkligat det slutliga omslaget.

Hade Jörn Donner gått med på att blogga? Också Donner ger ut en bok i höst, hans heter Anteckningar om Mannerheim och lär redan finnas i bokhandeln.

När Donner ställde upp i riksdagsvalet i våras sa han i Hbl att han inte tänkte dela ut någon valreklam eftersom "varenda jävla helsingforsare vet vem jag är".

Det stämmer nog.

I min novellsamling Akta dig för att färdas alltför fort har Donner en liten roll. Det är i öppningsnovellen. Berättaren och en vän som heter Henrik startar en grupp som de ger namnet Jörn Donner Appreciation Society. De läser Donners böcker, snöar in sig på Youtube-klipp, tittar på hans flmer. Det finns också något som liknar ett spänningsaktigt klimax, nämligen när Henrik bestämmer sig för att stjäla Donners oscarsstatyett från Norra Kajen.

Jag ser nog texten som ett slags hyllning till en av Finlands mest originella intellektuella mångsysslare. Ändå har jag varit lite nervös för Donners reaktion – att han förr eller senare skulle läsa texten är ju uppenbart. 

Nu fick jag häromveckan veta att mitt finska förlag Otava skickat det översatta manuset till Jörn Donner. Jag mejlade honom förra veckan i ett helt annat ärende och frågade samtidigt vad han tyckte.

Det tog ett par dagar. Inget svar. 

Shit, tänkte jag. Donner och jag ska ju sitta och intervjua varandra på Akademen den 20 september. Tänk om han avskyr texten? Dessutom har det finska förlaget låtit Donnertexten ge namn åt hela novellsamlingen. På finska heter den Donner-ryhmä ja muita novelleja. Tänk om han tycker att jag åker snålskuts på hans namn?

Men så kom det till slut ett mejl.

Det stod lite allt möjligt, men där, på en rad, stod det "snålskjuts eller ej, novellerna är ju bra".

Jag hörde ljudet av en sten som föll från mitt hjärta. Kladonk.

I slutet av mejlet förklarade Donner dessutom varför han svarat lite sent. Mitt mejl hade hamnat i spamfiltret. 

Det slår mig nu att det är en liten detalj som hade suttit perfekt i min bok. Jag älskar just såna vardagliga grejer som spamfilter, och hur de kan leda till missförstånd. 

Det får bli nästa bok. Nu väntar jag på den här. Tryckeriet har låtit förstå att den ska komma vilken dag som helst. Och eftersom jag redan sett avdragen vet jag att den inte hamnat i något spamfilter.