Ofrivilligt barnlös.

det är

När man bara är två. Vuxna.

När hunden blir till ett barn.

När man vill ha barn. Men inte kan få.

När det gör riktigt ont att se bebisar -

för att man längtar.

En evig längtan.

Eviga tårar under heta ögonlock.

Sorgen som ingen ögonskugga kan överskugga.

Inte missunnsamhet. Inte alls.

Bara kärlek till den lilla.

Bara längtan.

Hopplös längtan.

Det är barnlöshet.

Jag jobbar med en text till Medbogarbladet inför ett seminarium om barnlöshet. Till seminariet behövs också en presentation, något personligt, min historia. Om att vara utan. Och om varför jag skrev UTAN. Natten hjälper mig att författa.

Natten klär av mig och tar fram kärnan.

Naken lyfter jag fram den, kärnan, på en bricka av stål. Som ett foster. Mörkret och ensamheten håller mig samlad. Från många till en.

Den 19 september ska texten och presentationen bära frukt.

Det är Kvinnoförbundet som håller ett seminarium om att vara kvinna, men inte mamma. Kanske ses vi där?

Augusti. Vardag. Jobb. Mörker. Vind. Och måsar.

Jag är tillbaka i Stockholm efter semesterveckor i sommarhus. Har återvänt till mina rutiner: 7.30 – båten till Djurgården, 8.00 lämna Rosa på hunddagiset, 8.10 på jobbet – 17.30 hämta Rosa på hunddagiset, 18.00 båten hem till Hammarby Sjöstad, 18.30 hemma. Mat, e-post och ännu lite jobb, något telefonsamtal, samtal med Rob, TV-nyheter, te och mera samtal, planera morgondagen. Alltför kort nattsömn. Och så står jag där i i duschen igen. Som en skiva som hakat upp sig på ett och samma spår. Fast kanske på rätt plats ändå, på rätt spår?!

Just nu jobbar jag med ett alldeles nytt projekt, GLOMEX, Global Media Exchange. Genom GLOMEX ska statliga TV-bolag runtom i världen inom snar framtid kunna byta till sig dokumentärer, serier och TV-filmer från olika delar av världen – gratis. Och genom GLOMEX kan du som tittar på TV få ta del av ett genuint innehåll producerat av lokalbefolkningen i alla världens hörn och kanter. Utbytet fungerar redan nu, dock i rätt liten skala. Tanken är att GLOMEX framöver ska motarbeta rasism och skrota fördomar! Ligger rätt i tiden. Alldeles. Projektet kräver fortfarande en hel del hjärnmassage och nytänkande, inte minst juridisk expertis, innan det kan fungera i större skala – men jag ger gärna dygnets alla timmar åt ett projekt som kan vidga vyerna för dagens barn och ungdom, som kan hjälpa dem att se verkligheten i världen. Allas verklighet. Utan våra västerlänska journalisters och filmskapares fördomsfulla filter och förutfattade meningar. Bland vilka jag själv hör till.

Det ska handla om barns lek i Afrika, om religion som en naturlig del av fritiden – inte som en skrämmande ritual vi västlänningar bör akta oss för, om dans och musik i Sydamerika, skol-TV från Asien, TV-program på olika språk – språk vi kanske kan lära oss en dag. Om storstäder, utdöende folkgrupper, kulturella ritualer, yrken vi inte visste existerade. Om högtider, traditioner, matvanor och vanor. 

För att det är så viktigt att vi ser. Vet. Känner till.

Så ser mina korta dagar ut. Just nu.

Glad jag är för att det är just så.

Måsarna skriker utanför våra fönster i Sjöstaden. Ute är kvällen nattsvart. Jag biter på en nagel, medan jag tänker. Tyst, så tyst. Som om jag var ensam i staden.

Jag borde sova. 

It is not the Strongest of the Species that Survive, nor the Most Intelligent, but the One Most Responsive to Change. (C. Darwin)

Fritt översatt: Det är inte de starkaste individerna som överlever, heller inte de smartaste, - utan de som har bäst anpassningsförmåga.

Så sant! tänker jag spontant, och börjar sedan väga orden. Och visst är det så – att man kommer längst om man är anpassningsbar, formbar. Om man snabbt kan anpassa sig till nya situationer, människor, tragedier, ändrade planer, spontana upplopp och innovativa förslag, överraskningar, avsked och skilsmässor.

Det är en konst det där, att sätta punkt. Att inte blicka över axeln. Att fästa blicken stadigt på framtiden – någonstans i horisonten. Ana rörelser bortom molnen, långt borta – dit jag ska gå.

Även de starka och de smarta råkar ut för trassel, sorg och smärta. Vi får alla vår beskärda del. Som så och bör vara. De starka kanhända stannar kvar i det mörka och försöker bekämpa smärtan. De smarta kanhända börjar grubbla för att lösa smärtan. Medan den anpassningsbara letar rätt på en ny stig och stegar vidare rakt in i detta nya.

Man brukar säga att Tiden läker alla sår. Korkat. Tiden läker inga sår. Såren består. Och för att överleva måste man lära sig att leva med såren, finna nya sätt att leva på. Anpassa sig till nya verkligheter.

Just nu jobbar jag med att omforma min tid i min nya verklighet. Flyttar runt på klossar för att skapa balans, lyfter undan störande stenar och klättrar över barriärer. Sorg och minnen får följa med in i min nya värld, men ges däri nya betydelser på nya premisser.  I min nya värld är horisonten primär och sorgen sekundär.

På fredag börjar mitt nya sommarlov. Så jätteskönt mitt sommarlov ska bli!

Älska mer! Och. Våga lämna, om du inte älskar. Våga tänka vidare.

Klarvaken man blir när livet vill ta slut. När livet inte längre vill. Och att bli besparad och få tillstånd att stanna. Då. Ödmjukheten inför den extra tid man fått att förvalta. Men hur förvalta storheten?

Att göra rätt. Och rättvist. Inga onödiga gräl, inget gnäll. Bara ta vara på. Fast mest viktigt att bara leva rätt. Och med rätt. Och kärlek. Att älska. Mer. Livet! I singel upplaga. Ett endaste ett.

Med mörk osäkerhet lurande över axeln.

Jag är tillbaka i Stockholm igen efter en lång midsommarhelg med de käraste i sommarhuset. Glad jag är för att jobba igen, glad för den smaklösa lunchen på jobbet med Bella, glad att sitta i kvav vagn på tunnelbanan, glad för telefonräkningen från Mexikoresan och parkeringsboten, för myggbetten, för överkokt spagetti till middag, glad att inte ha ont, glad att få vara med. Och med dem jag älskar mest.

Just nu.

I en faktaruta om mig själv tillkom för en tid sedan ordet nomad. Jag lade själv till ordet, begreppet, som mycket väl beskriver den jag är. En med vandringslust. Lust. Att vandra. Vidare. Omättad lust. Att uppleva nya människor och obekanta platser. Och den nervkittlande känsla som flykten ger. När man kastar sig ut. I det nya. Fritt fall. Mot jorden. Känslan som inte går att få annanstans.

Avsaknaden av förnuft framstår hos mig ofta som dumhet. Dumdristighet. Som om jag inte förstod. Att det finns faror, att man kan falla, att linan är skör. Men kanske är det just det – att jag vet. För att linan klippts av och tejpats ihop. Av duktiga kirurger. Min hjärna är välfylld, logisk, besitter information såväl nyttig som onödig, språk och annan praktisk färdighet. Ändå vägrar den att ge mer rum för det bekanta och för det som ter sig logiskt, för det som faller naturligt. Den är orädd för främmande, risker, mänskor och naturen. Den är godtrogen. Välvillig. Saknar agenda.

Den vet att livet bär. Att ett steg leder till ett annat och att snubbla vidare leder längst fram.

Jag blir aldrig mätt. Dock stundvis belåten.

Jag är hemma igen efter en inspirerande vecka i Mexiko. Det har varit fullt ös från morgon till kväll, jobb från 9.00 – 21.00 och påföljande middagar fram till långt efter midnatt. Trots hektiska dagar och långa flygresor känner jag mig laddad till tusen! Och lite snurrig. Nya idéer ploppar fram på löpande band. Så mycket att uträtta, så lite tid.

Konferensen behandlade Public Service TV/radio/webb ur alla tänkbara aspekter med representanter från ett femtiotal länder, med fokus på globalt samarbete och etnicitet. Värdefulla idéer om hur public service bolag gratis kunde dela med sig av sitt utbud till andra public service nätverk för att på så sätt få större möjlighet att satsa på kvalitet framom kvantitet. Och för att ge en mer rättvis bild av världen, en bredare förståelse för minoriteter och udda kulturer.  Kändes synnerligen aktuellt.

Under helgen vandrade jag runt i Guadalajara, miljonstaden bland bergtopparna. Satt i skuggan och iakttog människor, som jag har för vana att göra på nya platser. Varm i hjärtat. Lycklig. För att få vara en del av alltet. Älskar livet, myllret runtom mig. Mänskorna, som jag inte känner. Rullstolsbundna, gamla, skadade, gatubarn, dom med trasiga skor, dom utan skor, de med utmärglade kroppar, barn, familjer, hemlösa hundar. Den eviga kampen.  Den gemensamma kampen. Jag är salig.

Så mycket kärlek, oändligt mycket. I hjärtat. All den kärlek mitt barn skulle ha haft. Som nu fördelas sporadiskt där den mest behövs.

Delar med mig av mina fickpengar, köper en spansk tidning, ett halsband, låter putsa mina sandaler, bjuder tuggummi åt småtjejerna, en sedel åt honom utan fötter, en vattenflaska åt en hemlös. Vilar sedan hjärtat i den detaljrika katedralen. Tid att återvända. Till det som skall vara steget före.

Som mest känns som steget efter. I fel riktning.

Det är juni och min bloggmånad här på Söderströms är nu officiellt slut. Jag väljer att skriva lite till eftersom jag får och vill. Tankarna blir så konkreta när de blir synliga. Liksom gripbara och lättare att förstå. Mina egna tankar.

Jag har varit hemma i Finland över helgen på skolavslutningar, födelsedagskalas och jobbmöten. Har låtit mig inspireras av de ungas iver att kliva ut i världen och förverkliga sig själva, av hopp – om vad som skall bli. Ungdomens öppna dörrar och möjligheter gör mig varm i bröstet. Visst är livet fint också längre fram, men sorglösheten hos en 16-åring gör mig lätt euforisk.

Boken UTAN tog upp en del av helgen också. Dels blev jag intervjuad för radioprogrammet Svängrum, för radio Vega, dels planerade vi – tillsammans med Janna Thorström och Bitte Westerlund - UTAN’s del på Ekenäs bokkalas. I Jannas soliga trädgård invid kyrkan i Ekenäs. Min kyrka. En Indienresa hann också ta form, i tankarna. En bra resa hem. Fast samtidigt skönt att vara hemma i Stockholm igen.

Imorgon reser jag till Mexico. Jag ska presentera UR på en global mediekonferens och förhoppningsvis hitta nya samarbetspartners för ett nytt globalt programutbyte public service bolagen emellan. I Guadalajara lovas 35 grader för resten av veckan – och åska. Risk för orkan. Har inget emot orkaner men är rysligt rädd för åska.

Må Thor hålla sig lugn.

Jag var i London över helgen. I mitt andra hem. I min favoritstad. 

I London har olika kulturer, hudfärger och religioner smält samman på ett alldeles unikt sätt. Där bor flera miljoner utlänningar och alla är lika mycket Londonbor. Äkta Londonbor. Kryddstark mat, främmande språk, avvikande kläder och lukter fick mig åter en gång att reflektera över mångfalden, respekten för var enskild liten mänska, för den dagliga kampen i ett byråkratiskt system där allt kostar mer än tillåtet. Full av beundran är jag. Ödmjuk.

Kontrasten till Finland är stor. Jag tänker på en nyhetsartikel speciellt – och på tillhörande kommentarer, från förra veckan. Nästan så man önskar att det hela hade varit en dröm. En mardröm. 

”Varför får man inte säga neger?” sade rubriken.

Året är 2011 – kan det verkligen vara sant att en sådan rubrik och text, formuleras och kommenteras.

N-ordet för tankarna tillbaka till slaveri och mänskans uppdelning enligt ras. Med den vita rasen höjd över andra. Illamående. Blir jag. Vi borde väl veta bättre. N-ordet uppfattas som kränkande av gruppen det pekar på och det ska väl räcka som orsak att låta bli att använda det? I mångkulturella metropoler skulle det vara pinsamt om någon använde ordet. Diskriminerande. Ett tecken på okunskap, dumhet – ja, direkt korkat. 

Men. I Finland för man en öppen diskussion om huruvida urbefolkningen får diskriminera eller inte. Rätt och slätt.

Varför har vi så svårt att respektera andras olikheter? Vi kan acceptera, ja, men inte respektera. Att grannen har en annan hudfärg och annorlunda kläder och att en del inte vill ha barn, att en del inte gillar barn, att någon reser för hela sin lön, att en annan bygger hus mitt i urskogen. Att det luktar främmande från grannens kök. Att en del är vegetarianer, andra täcker huvudet med duk, att någon ber flera gånger under dagen. Att en är finlandssvensk, en annan homosexuell.

Alla är vi lika fina ändå.

Olika barn leker nya lekar. Och visst blir det roligare så?

På tunnelbanan ser man dagligen små snuttar av olika liv; familjeidyll i välstruken skjorta och sidobena, bakfulla studenter på väg till Universitetet, de som sovit över hos varandra – i hopp om att få mer, arbetsnarkomaner med stirrig blick, småbarnsföräldrar med otvättat hår och olikfärgade strumpor, hundar, barnvagnar och tanter. Olika tanter. Darriga tanter med käpp. Argsinta högljudda tanter med dragväska. Tiggande tanter. Leende tanter. Bittra tanter. I morgonrusningen.

Imorse steg jag på tåget samtidigt som en rynkig darrtant. Hon ville sitta. Den sista tomma sittplatsen i tågvagnen blev upptagen mitt framför näsan på henne. Precis när hon skulle sitta ner. Darrtanten sade frågande ”ursäkta” åt den unga kvinna som tagit platsen. ”Vaddå ursäkta” svarade den unga. Och tanten fick stå. Hela vägen. På darriga ben. Ingen steg upp.

Från att ha tyckt att det hela var lite konstigt blev jag irriterad, och snart förbannad. På alla sittande. Sedan på mig själv, för att jag inte hjälpte henne, för att jag inte bad någon ge upp sin plats. Sen på samhället. Där alla bara bryr sig om sig själva. Roffar åt sig så mycket de kan, talar om rättigheter – men aldrig om skyldigheter. Där ingen vill ta ansvar för att det blev såhär, att det är som det är.

Tidigare i veckan såg jag en annan tant på väg hem från jobbet. I tågvagnen under jorden. Den tanten var inte rädd. Utan högljudd. Hon bannade föräldrar som hade klätt sina barn i för korta kjolar – att barnen såg ut som prostituerade fastän de var bara barn, föräldrarnas fel – klä på era barn, skrek den arga. Sen hörde hon någon diskutera vacciner inför en resa till Afrika – att de inte skulle ta några vacciner alls. Arga tanten fortsatte hojta om ansvarslösa människor, som bara räknar med att samhället tar hand om dem när de blir sjuka som en följd av dumdristighet. Sen föreläste hon om preventivmedel, om hur smarta djur är och – ja, att djur egentligen är de enda som är smarta numer. Lite udda idéer hade hon, men jag kunde inte låta bli att småle ju mer hon gormade. Hon hade ju en poäng. Hon sa saker som ingen vågar säga. Högt. Övriga passagerare stirrade besvärat i knäet. Rädda för hennes vassa tunga. Arga galna tanter! Arga tanten är galen. I under jorden.

Efteråt tänkte jag. Att det ju är vi andra!

Som är galna. 

Jag har haft besök från Finland i helgen. 

Druckit Bellini i solen, sett André Wikströms show på komedihuset Norra Brunn och en tandlös Finsk bluesprinsessa på en pub på Söder. Vi har åkt skärgårdsfärja från Sjöstaden till Nybrokajen och traskat runt Nacka sjö med Rosa, the Hund.

Nu saknar jag min väninna. Och mamma.

Saknar Saknar. Som André Wikström skämtade i fredags – om svenskarna, som säger allting dubbelt. Tack tack. Fint fint. Nej nej. Jo jo. Så så. Kom kom. Hem hem.

Till den grad att jag idag bokade tre resor hem till Finland i sommar. Det är sommaren som gör det. Eller hur?

Det säger man också jämt här i Sverige – eller hur?

Jag läste två intressanta artiklar i dagens tidning. En om trendnissarnas nya nya hobby: gröna växter. Nu när surdegar och specialdesignade cyklar inte längre är nytt har hipsters börjat intressera sig för gröna växter. Som hobby. Så himla bra.

Mest underhållande var det flersidiga reportaget om hundar i Europa: Lyxigt Spa för hundar på Harrods i London! med behandlingar för både dålig andedräkt och rynkor. Hundfrisörer, Luis Vuitton hundväskor, glitterspray och glansspray och restauranger där hundar får vara med. Gillar. Gillar.

Låt mångfalden leva!

Jag har hunnit jobba lite också, under helgen. Gjort upp planer för ett nytt hjälp-föräldralösa-barn-projekt i Indien och Sydamerika, bollat runt med siffror, nyckelpersoner och tidtabeller. Tid som inte finns fast kanske ändå. I januari får det bli. I januari fortsätter resan. Till alla mina föräldralösa barn. 

Fram till dess simmar jag vidare i trögflytande vatten här i norr.

Jag såg nio spanska kortfilmer på Filmklubben igår. I biosalongen hördes mer spanska än svenska och över ridån hängde ett rött tygkonstverk som förstärkte känslan av någon annanstans. Någonstans långt ifrån Stockholm. Någonstans varmt, glatt och nytt.

Flera av kortfilmerna tog fasta på vägval och ögonblick vi missar att se. Chanser som glider mellan fingrarna. Alla mänskor vi inte vågar hälsa på. Obesvarad kärlek, som kanske hade varit ömsesidig. Gånger vi backat ur för att det känts kostsamt, då vi hellre investerat pengar i materialism än i upplevelser. Hjälpande händer vi valt att inte ta. När vi dumdristigt valt att klara oss själva, för att inte bli beroende av någon, eller ännu värre – stå i skuld till någon.

Då vi rusat vidare på grund av rädsla – eller för att vi varit på väg någonstans, på något slags förutbestämd resa, och inte vågat pausa på vägen eller byta riktning.

Kommer aldrig mer igen.

Men det kommer Nya.

Ögonblick. Och mänskor. Ögon. Och händer att grabba tag i. Viktiga vägarbeten, förseningar, omstruktureringar och dörrar som hålls upp. Konflikter, erbjudanden, jobb, inbjudningar, köer, långsamma hissar, överfulla bussar, tågresor – som inbjuder till spontana möten.

En av kortfilmerna handlade om att vara mogen nog. Att erkänna sina brister och om att våga gå sin egen väg.

Mogen är den som vågar bestämma själv utan påverkan från andra. Paradoxalt nog uppfattas kvinnor som medvetet väljer bort att skaffa barn ofta som omogna – trots att beslutet kräver såväl mod som mogenhet.

Att stanna upp, vända om eller byta väg. I dessa mogna val bor livet.

Var går gränsen mellan det privata och det personliga?

När jag jobbade med antologin UTAN vistades jag ständigt på det smala gränslandet mellan privat och personligt. Barnlöshet är ju ytterst personligt. Hur återge och beröra utan att bli för privat?

Som redaktör har jag i första hand utgått från mina egna känslor. Vid en första genomläsning av texterna kände jag allt och ingenting. Någon text lämnade mig oberörd medan andra kändes nästan för privata. Om man kliver över gränsen och fastnar på fel sida, i det privata, känns det olustigt för läsaren. Istället för att beröra blir det pinsamt avslöjande. Varje läsare har ju sin egen kontext och delar av UTAN känns säkert pinsamt privat för någon, saklig för en annan. Min egen text plockar fram den mörkaste skammen, det som var mest omöjligt att berätta, det mest personliga, mina största rädslor. Blir det för privat för dig?

Här i Stockholm känner jag mig mer levande än på länge, men samtidigt lösryckt från mitt sammanhang. Vad skall ersätta barnen som aldrig är. Min familj? Som långt borta är. Jag slits mellan två motpoler, två världar. I den ena härskar osäkerhet, risker, nyfikenhet, nöjen, tempo, intryck, engagemang för världen. I den andra trygghet, starka vänskapsband, djupa rötter, lugn, kontinuitet, beroenden, familjeengagemang.

I den första är det lättare för mig att glömma. I den andra blir jag ständigt påmind om vad som aldrig blev.

Jag fortsätter flyta.

Har du hört om mannen som kan tala med hundar, mexikanen? Han som har sin egen TV-show.

Cesar Millan var här i Stockholm igår och gav en oförglömlig show om hundars beteenden och om okunniga hundägare. Med på scenen hade han olydiga byrackor med svenskt pass tillsammans med sina ägare, ovetande om hur mycket de egentligen avslöjade om sina egna brister i och med hundarnas hysteriska beteenden. Ja, för tillsammans med Cesar blev hundarna ju lugna och harmoniska – det krävdes inget mer än en blick från hundmannen. Hundmannen – visst kan man kalla honom så? Som om han var lite hund han med. 

Att hundägare och hund ofta påminner om varandra är man ense om. Men Cesar går ett steg vidare. Hunden avspeglar hundägarens karaktär; obalanserad hundägare – aggressiv hund, ödmjuk hundägare – harmonisk hund, osv. Och genom mötet med en hund kan man också se en persons stresstålighet, hur personen handskas med oväntade situationer. Kanske borde man använda hundar vid anställningsintervjuer? För att komma bakom skalet på den intervjuade. För att se hur personen reagerar i situationer som han/hon inte kan styra. 

Hunden ser dig som du är. Naken. Bakom social status, makt, titel – finns du.

Jag sitter på SVT och skriver detta.

Fredagen den 13onde, eftermiddag.

Regn.

På rutigt papper.

Det är strömavbrott på jobbet, på hela Östermalm.

Här råder hundförbud.

På Magdalenas café är man aldrig riktigt ensam. Man får dricka sitt morgonkaffe tillsammans med tysta mannen och läsa morgontidningen i lugn och ro.

Ingen trafik, bara fågelkvitter.

Där insuper jag morgonen.

Barfota i skorna, i tunn skjorta och med solbrillor på åkte jag till jobbet idag. Det är sommar i stan! Alla människor är plötsligt så vackra – tänk vad ett leende kan göra! Tänk om det var sol hela tiden – fast folk skulle knappast orka le varenda dag ändå. Men tänk om.

Med våren kommer förutom lusten att le också lusten att klä av sig och fixarlusten! Eftersom vi precis sålt huset i Ekenäs blir det balkongfix ett tag framöver. Jag skrev en lista igårkväll – en shoppinglista: målfärg, 2 penslar, terrassvirke, silikon, gröna växter (inget som doftar gott – för att undvika getingarna), lim och en ny dörr (den ska in i lägenheten). Nu sitter jag och väntar på att arbetsdagen ska ta slut så jag kan köra till någon av förorterna där plåtlagren med möbel-, trädgårds- och byggnadsvaruhus ligger uppstaplade som i ett getto. Sen ska det fixas, målas och planteras! Terrassvirket får Robert ta hand om. Sågar är inte min grej. Helt enkelt.

Det är inte slutresultatet jag är ute efter, utan arbetet – vägen dit. Känslan i att skapa något så konkret, från frö till planta, från A till Ö.

I Ekenäs var det samma sak – rätt sällan var jag faktiskt där ute. I trädgården. Förutom under våren då nya plantor sattes i marken, gräsmattan gödslades och stenplattorna sopades rena från minsta sandkorn. För att skina hela sommaren i all ensamhet.

Jag lutar mig framåt – måste ta nästa steg, har svårt att stå still. Svårt att sitta still. I trädgården. På balkongen? Det finns så mycket jag inte vet, så mycket jag inte sett, så många jag ännu inte träffat. Känner mig olustig att bara sitta ner i den vackra trädgården ensam. På balkongen.

Om du kommer på besök har jag en orsak.

Det skulle mina plantor uppskatta.

Jag sitter uppe bland molnen, på planet, och skriver. På väg Hem. Till Stockholm denna gång. Har varit hemma i Ekenäs och firat morsdag. Blommor, tårta och skratt. Och mamma! Själv fick jag för första gången ett eget kort i morse – med en hund på. Min man hade köpt ett kort på ”hundmattedagen”. Sömnigt beundrade jag kortet. I brist på annat.

Det känns skönt att bo i Stockholm just nu: nya mänskor (+), nytt jobb (+), nya normer (+), nya möbler i ett nytt hem (++), ny kaffebar (+) och aningen varmare än hemma är det ju (+). Här är antologin UTAN fortfarande utanför min innersta krets och ger mig andrum. En kort paus.

I mina gamla korridorer är luften fortfarande lätt disig. UTAN pressade upp locket och lät ett dammigt moln av barnlöshet träda fram och beblanda sig med den annars så transparenta luften. Kommer dammet att lägga sig platt längs marken, ge vika, eller förbli en del av den luft vi andas in? Är normen fortfarande densamma som innan – UTAN – eller har den, som normer bör, omformats för att fler skall passa in i den stora gemenskapen, med eller utan barn. Kanske är det fortfarande för tidigt att veta, ens ana.

Än saknas öppenheten. Det svåra blir lättare när man en gång vågar prata om det. Och det man inte pratar om slutar lätt att finnas.

Så tyst det är.

Världen har lätt för att blunda.

Nu landade planet i vackraste vårstaden. Kvällssolen sticker i ögonen. Röd sol. En bebis gråter. Min tax sover under stolen. Känns bra att komma hem till just Stockholm. Till den soliga sidan.

Imorgon är det måndag och jag ska fortsätta formulera mina tankar här, och inte bara på måndag utan under hela majmånad som gästbloggare på författarbloggen.

Söta drömmar.

Mikaela