I din kolumn i Hbl den 7 februari målar du upp en bild av de finlandssvenska förläggarna som författarens värsta fiende: Vi roffar åt oss pengar som tillkommer författaren, vi fattar idel felaktiga beslut som drabbar de ”analoga författarna”, vi förstör systematiskt den litterära produktionen.
Verkligen?
Låt mig börja med pengarna. Om det vore som i din text, att förlaget endast har kostnader för tryck och lager, vore detta den bästa av världar. De stora kostnaderna ligger i att innehållsmässigt förädla manus, att göra layout och omslag, att marknadsföra boken, och att betala distributörerna för att de säljer boken. När författaren fått sin del har det de senaste åren blivit minus på sista raden för ett stort antal av de litterära verk som kommit ut på Schildts och på Söderströms.
Dessbättre fungerar den finlandssvenska bokmarknaden på samma sätt som bokmarknaden överallt i världen: Det är ett antal storsäljare som gör att förlagen kan fortsätta finnas till och, som vi, kan välja att odla författarskap och ge ut titlar som i värsta fall bara något hundratal läsare är beredda att betala för.
Unikt med de finlandssvenska förlagen är att vi fortsättningsvis har ett annat ben att stå på: läromedelsutgivningen. I Schildts & Söderströms har vi dessutom två finska ben i form av utgivning av litteratur på finska och från och med 2013 utgivning av läromedel på finska. Dessa stärker både innehållsmässigt och ekonomiskt vårt svenska kärnuppdrag.
Detta, att arbeta för att det ska finnas en bred och djup finlandssvensk litteratur i dag och om 100 år, är den ena orsaken till att Schildts & Söderströms finns till. Den andra är att det finlandssvenska utbildningsväsendet behöver någon som kan skräddarsy högklassiga, finlandssvenska läromedel för att grundskolan ska vara minst lika bra på svenska som på finska. Fusionen inte bara tvingar oss att trimma och slimma vår organisation, den ger oss möjligheter att utveckla våra arbetssätt, att bli bättre tillsammans – också tillsammans med författarna och alla andra externa medarbetare: att systematiskt förbättra förutsättningarna för den litterära produktionen.
Förlaget har två huvuduppgifter i den processen:
Våra redaktörer samarbetar med författarna för att förädla texten tills den är mogen för publicering. Det är en arbetsrelation som bygger på ömsesidigt förtroende och respekt, på den goda läsarens kompetens och förmåga att kommunicera.
Vår marknadsföring och försäljning för ut det glada budskapet om att verket har kommit ut på ett effektivt sätt, både till medierna och till den breda publiken. I bästa fall uppfattas förlagets vinjett som en kvalitetsstämpel i den processen, även om det alltid är författaren och titeln som är i huvudrollen.
Men en sak kan inget förlag göra: Vi kan inte anställa våra författare. Du, liksom Claes Andersson i höstas, tycks resonera som så att ifall man är (också självutnämnd) författare ska man ha subjektiv rätt att bli försörjd, oberoende av om ens böcker säljer eller inte. Detta är en ytterlighetssyn, den andra ytterligheten ligger i att se författaren rent och skärt som en privatföretagare som ska bära hela risken med att ge ut böcker själv. Kanske vi kunde enas om att det är okay att vi delar på de ekonomiska riskerna? Och att det inte är rimligt att kräva att finlandssvenska författare i högre grad än författare på andra, nästan undantagslöst större språkområden, skall kunna försörja sig på sitt författarskap?
Finlandssvenska författare har ju för övrigt tillgång till samma statliga stöd som de finska kollegerna, men dessutom till en form av institutionaliserade mecenater, ”fonderna”, som i högre utsträckning än de finska fonderna stöder konstutövare. Också Finlands svenska författareförening rf delar ut stora stipendier tack vare avkastningen på sin placeringsportfölj. Man måste inte ha en privat förmögenhet för att skriva, men de flesta måste ha ett lönearbete som ibland berikar, ibland försvårar den litterära processen.
I din kolumn lägger du hela skulden till fusionen på produktionen av digitala läromedel, och skriver om miljonförlust. Faktum är att den digitala produktionen under de första åren huvudsakligen finansierades med externa medel och har stor potential att i framtiden ge vinst, medan utgivningen av litteratur på svenska hos Schildts respektive hos Söderströms inte visat några tecken på att börja bära sig. Ägarna, som är de som bär ansvaret för verksamhetens framtid, har beslutat att det inte är en hållbar utveckling. Jag håller med, vi kan bättre, tillsammans ska vi vända trenden. I det arbetet behöver vi alla goda krafter med oss, också dig, Nalle.
Varma hälsningar, Barbro