”Till Barbro på konfirmationsdagen av Britta”. Min mamma gav mig en gåva som skulle visa sig vara en av de mest värdefulla jag fått: Svalans Svenska Klassikers Karin Boye, utgiven 1967 och idag rätt sönderläst, med många små märken bredvid olika dikter. Den senaste tiden har jag kommit på mig med att recitera en favorit för mig själv om och om igen:

”Du ska tacka dina gudar,

om de tvingar dig att gå

där du inga fotspår

har att lita på.

...

Du ska tacka dina gudar,

när de bryter bort ditt skal.

Verklighet och kärna

blir ditt enda val.”

Den senaste veckan har jag varit tacksam över mycket. Ljuset, som nu ledsagar en både till kontoret och därifrån. Att så många ville komma till förlaget och se på de nya utrymmena, höra sig för hur vi egentligen har det, uttrycka stöd och medkänsla i den tunga process vi går igenom. Och framför allt över den träff vi hade med en handfull författare: jag tror och hoppas att vi kan ta en ny start tillsammans.

En av de saker vi var eniga om i vår diskussion är att bloggformatet inte fungerar i vår fortsatta dialog om förlagets dubbla uppdrag (det kulturbärande och det affärsmässiga). Det fungerar bättre att prata direkt med varandra i sådana rum där vi verkligen kan mötas. Därför drar jag nu streck för den debatten här på bloggen, och tackar alla som tagit del genom att skriva och läsa (ni är flera tusen i den senare gruppen).

Själv bloggar jag vidare en tid ännu, vid sidan av en av vårens författare vars femte bok alldeles snart finns i en bokhandel nära dig!

Det har varit en tung dag för alla på förlaget. Informationen om att jag nu kallar till samarbetsförhandlingar kom väl inte i sig som en chock, men att så många som i värsta fall nio kolleger eventuellt kan sägas upp gör många anställda bestörta.

Bakgrunden är att förlagen de senaste åren gjort minusresultat, i fjol gick vi tillsammans med förlust på över en miljon. Avsikten med fusionen är att bygga en stabil ekonomisk grund för att kunna fortsätta med den både breda och djupa utgivningen både inom litteratur och läromedel. Ägarna har satt som målsättning att vi under 2013 ska göra minst ett nollresultat (vinst är inget krav) före finansiella poster. Det innebär att vi ska minska våra kostnader med över en miljon på två år.

Nästa vecka börjar vi förhandla om hur detta kan gå till.

Det som redan vid fusionsbeslutet var givet är att de förlagsredaktörer som samarbetar med författarna (gäller både litteratur och läromedel) inte berörs av eventuella personalminskningar. Orsaken är att förlaget inte vill skära i utgivningen, varken när det gäller bredd eller djup.

Men dagen har också bjudit på en fin upplevelse. Vi avtackade en kollega som arbetat över 23 år på förlaget (Söderströms). Talen som hölls till hennes ära påminde om varför det är så meningsfullt att jobba just här. Tack Monica!

Diskussionen böljar vidare, min tystnad förklaras av att de senaste dygnen har varit så mötesintensiva att jag inte haft ro att slå mig ner och formulera mina tankar. Men jag tar genast lyra på Monika Fagerholms boll om att en förlagschef kanske gärna ser att det finns litteratur att ge ut, också i lilla Svenskfinland. Inte svårt att hålla med om det, inte.

Under åren på Söderströms har jag kommit fram till en syn på skönlitteraturen, som går ut på att den konstnärliga arbetsprocessen mår bäst när den fredas i relationen mellan redaktör och författare. När verket sedan är färdigt är det dags för marknadsföring och försäljning att komma med och göra sitt för att boken ska nå så många som möjligt. Det som är fascinerande med att ge ut skönlitteratur, nåja, nog också andra genrer och läromedel, är att man faktiskt aldrig kan vara säker på hur läsarna bedömer den litterära kvaliteten i de verk man ger ut. Erfarna redaktörer kan ofta göra kvalificerade gissningar av hur tongångarna i recensionerna kommer att bli, men riktigt högklassiga böcker kan lika väl sälja riktigt bra som riktigt illa. Förlaget måste ha en linje och en avsikt för att stå pall, och förstås ekonomiska resurser att klara av oförutsägbarheten.

Och i de avseendena tror jag att S&S kommer att klara sig bra. Det förs en ständig dialog om litteratursyn och uppdrag, och våra ägare kräver inte vinst. I en diskussion med en kollega (läs förresten hennes kolumn i Ny Tid på fredag!) insåg jag att jag måste precisera denna ägarintention: Vi förutsätts alltså få summan av vår utgivning av litteratur på svenska och på finska, samt av läromedel på svenska, att gå runt inom ett par år (att den litterära utgivningen på svenska skulle kunna göra det tror inte ägarna heller). Det blir tufft, men det är möjligt.

Nu ska jag i väg till Sällskapet Bokvännerna och diskutera med deras medlemmar. Är det inte ett vackert namn?

Två begrepp som väcker diskussion, och som jag fått frågor om (se bland annat kommentarerna nedan), är ”självutnämnd författare” och ”marknadsdynamiken” i relation till kvalitet. Såhär resonerar jag kring dessa (och påminner om att jag inte bloggar bara för dem som är insatta i förlagsverksamhet):

När blir man författare? Vissa föds med pennan i hand, andra hinner dö innan deras författarskap erkänns. En del kallar sig författare efter att deras första bok har kommit ut, Finlands svenska författareförening har mig veterligen betydligt hårdare kriterier: man ska ha gett ut två skönlitterära verk innan man kan upptas som medlem i föreningen. Är den som skriver facklitteratur och läromedel författare? Eller den som väljer att publicera sina texter enbart digitalt?

Spelar det någon roll? Kan inte var och en få besluta själv vad den vill kalla sig?

Problemet uppstår när titeln per definition förutsätts leda till ekonomisk ersättning. På arbetsmarknaden är spelregeln den att löntagare och arbetsgivare förhandlar om villkoren för ersättningen: en viss insats leder till en viss kompensation. I förlagsvärlden – i Svenskfinland, Finland och världen - är spelregeln den att författaren betalas ett garantihonorar och därefter en viss procentuell andel av den försäljningsintäkt som boken ger. Till och med i Svenskfinland innebär detta att vissa författare kommer upp till femsiffriga royaltyersättningar, men för de flesta går det inte att försörja sig på försäljningen av den svenska originalutgåvan, tyvärr. Detsamma gäller resten av världen: en bråkdel av de titlar som ges ut står för merparten av försäljningen. De allra flesta författarna skaffar sig sin försörjning på annat än att ge ut böcker.

Att det är tufft för författarna ifrågasätter ingen. Speciellt hårt är det för de debutanter som efter att ha gett ut sin första bok får uppmuntrande stipendier och fortsätter skriva på heltid i stället för att också satsa på andra möjligheter att förtjäna sitt levebröd. Det är en beundransvärd men stor risktagning, för det kan visa sig att det inte blir många fler böcker, eller stipendier och pris.

Vems är ansvaret när det går så? Författarens, förlagets, fondernas?

Jag tycker att vi alla bär ett visst ansvar här.

Vi på förlaget har rätt och skyldighet att göra våra utgivningsbeslut på basen av litterär kvalitet, också när de socioekonomiska följderna för författarens del kan vara besvärliga. Vi är skyldiga att förklara detta på ett respektfullt sätt.

Vi har också rätt att föra in en marknadsekonomisk aspekt i kvalitetsdefinitionen, eftersom ett affärsdrivande förlags möjligheter att fortsätta med en bred och djup utgivning baserar sig på att det går runt, ifall ägarna så bestämmer. (Ägarna till S&S har inte krävt vinst att fördela till sig själva, tvärtom har man plöjt ner stora summor för att säkra kvaliteten.)

Och här frågar jag igen: Vem är det som bestämmer om en bok är högklassig: författaren själv, förlagets personal, recensenterna, läsarna? På samma sätt som jag motsätter mig förenklingen att en bok som säljer bra (= gillas av läsarna) per definition är en bra bok, på samma sätt motsätter jag mig förenklingen att ett verk eller ett helt förlag som inte säljer bra per definition är högklassigt. Missförstå mig inte: jag tycker att många av de böcker SLS och Atlantis ger ut håller mycket hög kvalitet, och jag är glad över att det också finns förlag som har råd att ge ut böcker som inte säljer utanför en snäv målgrupp. Men är det möjligt att en ambition att nå bredare läsarskaror skulle höja kvaliteten ytterligare?

Konstnärlig verksamhet har många drivkrafter, varav den viktigaste är den i konstnären inneboende. När någon skickar in ett manus till ett förlag finns också en annan drivkraft: att dela med sig, att nå ut med sitt verk, gärna till så många som möjligt. Här möts förlag och författare, oftast med samma vilja att påverka läsare och skapa ekonomiska förutsättningar för en fortsatt verksamhet.

Först nappar jag på den krok som Ulrika Nielsen slänger ut i en av kommentarerna till mitt föregående inlägg: ”Jag har en fråga som jag gärna skulle höra dig resonera lite kring: vad är litterär kvalitet?”

För mig personligen är det inte en svår definition. När jag i tonåren läste Marianne Alopaeus ”Mörkrets kärna” insåg jag första gången vad litteraturen kan göra för en människa. Det är nästan 35 år sedan, och jag har valt att inte läsa om boken så jag minns inte intrigen. Jag vill hellre fortsätta vårda minnet av den skälvning som läsningen gav: min förståelse av världen och den mänskliga existensen vidgades. Radikalt. Det var en text som bjöd motstånd, det var en text som sög mig med sig.

Det är min privata definition av litterär kvalitet. Styrkan och svagheten med den är att när man för ner resonemanget på individnivå kan vilken text som helst ha en sådan effekt på någon människa, vilket är positivt med tanke på mänsklig utveckling, men hopplöst som redskap för att ringa in begreppet litterär kvalitet.

Och helt värdelöst som utgångspunkt för ett förlags utgivning.

Fast inte värdelöst alls om man utgår från att förlagets litterära kvalitet definieras av dess redaktörer och litterära chefer. Utgivningen förlitar sig på deras litteratursyn och -smak, som utvecklas i dialog med författarna och litteraturen också utanför den egna kretsens produktion, och blir en manifestation över en period och ett kollektiv.

Där hoppas jag att vi landar i S&S. När olika litteratursyner får brytas mot varandra i en arbetsgemenskap som bygger på förtroende och respekt förädlas den litterära kvaliteten, författarskap växer till sig, många verk får en del läsare att skälva och några får riktigt många att förstå vad litteraturen kan göra för en människa.

Jag återkommer till andra viktiga frågor som ställs i kommentarerna, men skulle väldigt gärna vilja läsa hur andra definierar litterär kvalitet först?

"För mig är det uppenbart att fondernas representanter som ägare i förlaget förutsätter att affärsverksamheten bör gå ihop ekonomiskt (men vinst kräver man inte av den finlandssvenska kärnverksamheten) medan man väljer att stöda författarna med stipendier och priser. Hur tycker ni att det borde ordnas i stället?"

Så skrev jag i ett av svaren i diskussionen som mitt föregående inlägg startat. Tycker själv att det är en grundläggande fråga, för det starkaste argumentet för förlagsfusionen är att den egentigen är enda möjligheten att skapa en hållbar ekonomisk grund för utgivning av högklassig litteratur och läromedel på svenska i Finland. På affärsmässiga grunder, alltså.

Vi har ju i Svenskfinland ett annat stort förlag, Svenska litteratursällskapets förlag, som inte fungerar på affärsmässiga grunder, utan där ägaren investerar i att publicera verk utan krav på att de ska sälja. Det är ett rent akademiskt och kulturpolitiskt uppdrag som det förlagets ägare har tagit som sitt. Själv är jag lite tveksam till om avsaknaden av marknadsdynamiken mellan efterfrågan hos läsarna och förlagets medarbetare i och utanför huset leder till högre kvalitet?

I din kolumn i Hbl den 7 februari målar du upp en bild av de finlandssvenska förläggarna som författarens värsta fiende: Vi roffar åt oss pengar som tillkommer författaren, vi fattar idel felaktiga beslut som drabbar de ”analoga författarna”, vi förstör systematiskt den litterära produktionen.

Verkligen?

Låt mig börja med pengarna. Om det vore som i din text, att förlaget endast har kostnader för tryck och lager, vore detta den bästa av världar. De stora kostnaderna ligger i att innehållsmässigt förädla manus, att göra layout och omslag, att marknadsföra boken, och att betala distributörerna för att de säljer boken. När författaren fått sin del har det de senaste åren blivit minus på sista raden för ett stort antal av de litterära verk som kommit ut på Schildts och på Söderströms.

Dessbättre fungerar den finlandssvenska bokmarknaden på samma sätt som bokmarknaden överallt i världen: Det är ett antal storsäljare som gör att förlagen kan fortsätta finnas till och, som vi, kan välja att odla författarskap och ge ut titlar som i värsta fall bara något hundratal läsare är beredda att betala för.

Unikt med de finlandssvenska förlagen är att vi fortsättningsvis har ett annat ben att stå på: läromedelsutgivningen. I Schildts & Söderströms har vi dessutom två finska ben i form av utgivning av litteratur på finska och från och med 2013 utgivning av läromedel på finska. Dessa stärker både innehållsmässigt och ekonomiskt vårt svenska kärnuppdrag.

Detta, att arbeta för att det ska finnas en bred och djup finlandssvensk litteratur i dag och om 100 år, är den ena orsaken till att Schildts & Söderströms finns till. Den andra är att det finlandssvenska utbildningsväsendet behöver någon som kan skräddarsy högklassiga, finlandssvenska läromedel för att grundskolan ska vara minst lika bra på svenska som på finska. Fusionen inte bara tvingar oss att trimma och slimma vår organisation, den ger oss möjligheter att utveckla våra arbetssätt, att bli bättre tillsammans – också tillsammans med författarna och alla andra externa medarbetare: att systematiskt förbättra förutsättningarna för den litterära produktionen.

Förlaget har två huvuduppgifter i den processen:

Våra redaktörer samarbetar med författarna för att förädla texten tills den är mogen för publicering. Det är en arbetsrelation som bygger på ömsesidigt förtroende och respekt, på den goda läsarens kompetens och förmåga att kommunicera.

Vår marknadsföring och försäljning för ut det glada budskapet om att verket har kommit ut på ett effektivt sätt, både till medierna och till den breda publiken. I bästa fall uppfattas förlagets vinjett som en kvalitetsstämpel i den processen, även om det alltid är författaren och titeln som är i huvudrollen.

Men en sak kan inget förlag göra: Vi kan inte anställa våra författare. Du, liksom Claes Andersson i höstas, tycks resonera som så att ifall man är (också självutnämnd) författare ska man ha subjektiv rätt att bli försörjd, oberoende av om ens böcker säljer eller inte. Detta är en ytterlighetssyn, den andra ytterligheten ligger i att se författaren rent och skärt som en privatföretagare som ska bära hela risken med att ge ut böcker själv. Kanske vi kunde enas om att det är okay att vi delar på de ekonomiska riskerna? Och att det inte är rimligt att kräva att finlandssvenska författare i högre grad än författare på andra, nästan undantagslöst större språkområden, skall kunna försörja sig på sitt författarskap?

Finlandssvenska författare har ju för övrigt tillgång till samma statliga stöd som de finska kollegerna, men dessutom till en form av institutionaliserade mecenater, ”fonderna”, som i högre utsträckning än de finska fonderna stöder konstutövare. Också Finlands svenska författareförening rf delar ut stora stipendier tack vare avkastningen på sin placeringsportfölj. Man måste inte ha en privat förmögenhet för att skriva, men de flesta måste ha ett lönearbete som ibland berikar, ibland försvårar den litterära processen.

I din kolumn lägger du hela skulden till fusionen på produktionen av digitala läromedel, och skriver om miljonförlust. Faktum är att den digitala produktionen under de första åren huvudsakligen finansierades med externa medel och har stor potential att i framtiden ge vinst, medan utgivningen av litteratur på svenska hos Schildts respektive hos Söderströms inte visat några tecken på att börja bära sig. Ägarna, som är de som bär ansvaret för verksamhetens framtid, har beslutat att det inte är en hållbar utveckling. Jag håller med, vi kan bättre, tillsammans ska vi vända trenden. I det arbetet behöver vi alla goda krafter med oss, också dig, Nalle.

Varma hälsningar, Barbro

Nu förstår jag varifrån "kölden smäller i knutarna" kommer: det senaste dygnet har mitt hus med jämna mellanrum gett ifrån sig läten som får mig att undra om vitala delar i stommen bryter ihop. Hårda smällar, som om en örn flög in i väggen. Inte konstigt, i morse när jag glatt stövlade ut med hundarna undrade jag varför de var så ömkliga ända tills vi vände hemåt igen. Kollade in termometern, 30 minusgrader. I radion rapporteras det om att vallokalerna gapar tomma. Var är vinterkrigsandan?

Själv har jag tillbringat dagen vid datorn, lyckats nästan komma ikapp veckans jobb. Riktigt roligt har det varit att lusläsa de nästan 30 ansökningarna till vår lediganslagna tjänst som försäljningsdirektör. Så många högkvalificerade försäljningsmänniskor, både i branschen och utanför, som är intresserade av oss, det är en värmande signal.

Nu ska jag snart göra mig i ordning för att köra in i huvudstadsregionens snöyra, till Svenska litteratursällskapets årsfest, där många författare får välförtjänta priser. Bravo!

Flyttveckan är till ända, gänget har jobbat otroligt bra, massor av flyttlådor är tömda, de flesta möblerna på sin plats, kreativa lösningar hittas på problemen vartefter de dyker upp. Lite stökigt kommer det att vara en tid ännu, men redan nu ser vi att det kommer att bli bra, med smärre justeringar så småningom.

Alla är vi oerhört begeistrade över ljuset som också såhär mitt under värsta snökanonvinter strömmar in i alla rum. När vi igår på eftermiddagen samlades för att avsluta veckan med lite bubbel kläckte Mia Käld en fin slogan: "Utsikt. Insikt. Schildts & Söderströms." Känns helt rätt, inte bara med tanke på kontorets plats.

Nästa vecka börjar vi jobba med hur vi ska bli bättre tillsammans. För det är ju hela idéen med samgången, att bygga ett förlag som klarar av att ge ut högklassig litteratur och konkurrenskraftiga läromedel på svenska och finska i minst 100 år till.

I morse slog jag mig ned mellan flyttlådorna i mitt nya arbetsrum, kände solen i ansiktet, hörde den ena efter den andra komma in, alla lika förundrade som jag, "är det här vi ska vara nu?", kopplade på datorn, nätverket fungerade (tack Nils för att du jobbat som en galning), flera lyckönskningar i postboxen, bland annat av en samarbetspartner som tycker att vi ska ta oss en kvart för att med videon nedan minnas varför det är viktigt att vi finns till:

The Fantastic Flying Books of Mr. Morris Lessmore (2011)
http://youtu.be/Adzywe9xeIU

Har dagen D till ära också tagit mig en halvtimme för att känna efter var jag står just nu. Listan omfattar allt från "lättnad över att inte ha gjort juridiska misstag och andra formfel (hoppas jag!)" till "förväntan inför att få jobba vidare med duktiga, nya och bekanta människor". Förväntan är inte längre bara en intellektuell insikt om möjligheterna att skapa något som står på stabilare grund än tidigare, utan en känsla som håller på att slå rot i hela kroppen.

I dag har jag jobbat med diverse avtal, varit på riktig lunch igen, på möte på Kyrkostyrelsen (jag hör inte till kyrkan men en kollega utnämnde mig till "konsult för Jesus" när hon hörde att jag sitter i Kyrkostyrelsens kommunikationsutskott som leds av ärkebiskopen), och börjat gå igenom de närmare 30 ansökningar som kommit in med anledning av att vi söker försäljningsdirektör. Det är en fin signal, att så många på den kommersiella sidan vill vara med och sprida våra produkter tiill allt flera målgrupper. Det har de potential för.

I söndags, när min 11 timmar långa arbetsdag var över, beslöt jag mig för att det mantra jag redan en tid spritt över släkt och vänner ("snart lättar det, snart kan jag börja ha lediga kvällar och veckoslut") nu ska infrias. Och i dag, vår andra flyttdag, tog jag det första bestämda steget och deltog i en lunch som inte var ett fusionsarbetsmöte, utan en givande träff med ett tiotal andra inbjudna gäster på Sveriges ambassad. Solen strålade över Salutorget, där satt jag och såg ut över havet och talade om presidentval, drottning Kristina, hus i Ekenäs och stämningen på Yle.

Före det hade jag rusat som en tätting i olika fusionsärenden, efter det rusade jag som en tätting i andra fusionsärenden, och började packa upp mina grejer på Bulevarden 7. Men i en och en halv timme satt jag alltså till bords, och tro det eller ej, men världen gick inte under: Flyttkarlarna fortsatta att baxa bord, lådor och skåp, mina underbara kolleger fortsatte att lösa problemen vartefter de dök upp!

Kontoret på Georgsgatan 29 tömdes i går, i dag och i morgon flyttas Schildts möbler från G18. Just nu är inte alla hyllor som ska sluka innehållet ur alla flyttlådor uppmonterade på Bulevarden 7, så det är förfärligt trångt. Det kommer att ta tid innan alla saker har hittat sina rätta platser och vi fått våra nya system att fungera. Men ljuset flödar in genom de generösa fönstren.

I morgon är vi Schildts & Söderströms, juridiskt och fysiskt. Organisatoriskt och mentalt; det kommer att ta lite längre tid.

Sista arbetsdagen på Georgsgatan 29. Allt är nerpackat och dagens sista möte hållet. Dags för ett litet mellanbokslut.

Första april 2008. Solen skiner, det droppar från taken och jag känner mig som ett yrt aprilskämt när jag kommer in på förlaget. Efter att hela mitt vuxna liv (24 år!) ha arbetat på en och samma arbetsplats (Hbl) har jag vågat steget till något nytt. Även om arbetsplatsen fysiskt ligger i samma kvarter och branschen fortfarande handlar om att förlägga och sälja text och bild är jag omtumlad: så många nya människor, sammanhang, arbetsuppgifter.

Det har varit fyra givande år för mig på Söderströms. Arbetsmiljön har varit helt fantastisk med kunniga människor som brinner för sitt uppdrag, samtidigt som det finns ett sunt förhållningssätt till ekonomiska realiteter. Författarna och alla andra medarbetare och samarbetsparter utanför huset har samma drivkraft, samma vilja att skapa mening och dela sin insikt med andra.

Just nu, just här i det tomma rummet, sörjer jag att den här konstellationen nu rubbas radikalt. Nostalgi och tacksamhet och en saknad efter det som varit; strunt samma att det låter ömkligt, jag vet ju att nästa vecka, när vi börjar arbeta tillsammans på Bulevarden, kommer nya känslor, ny energi att börja skuffa undan vemodet.

Men nu tänker jag försjunka i de här känslorna. Så om någon av er råkar träffa mig på utbildningsmässan Educa i morgon lördag och jag ser lite beklämd ut, så vet ni varför.

Om en vecka bärs de sista möblerna in i vår gemensamma lokal på Bulevarden 7. De senaste månaderna har varit en lektion i hur viktig den fysiska närhetens betydelse är i dessa tider av mobil, mejl och skype. Vi är många som ser fram emot att bara kunna gå in i grannrummet och avhandla sånt som man nu tvingats boka tid för att mötas kring.

Just nu räcker dygnets timmar inte till för allt som ska göras och föras vidare, helst igår. Praktiska frågor blandas med juridik och ekonomi. Det är kontrollerat(?) kaos, sorgligt och förväntansfullt på en gång. Men framför allt oerhört spännande!

Under den senaste månaderna har vi pratat mycket om vad vi är bra på i våra förlagshus. Men vi har också satt fingret på sjuka punkter, sådant vi nu bör försöka bli bättre på. En sådan sak kom väldigt snabbt upp på bordet: försäljning. Nu är processen i ett sådant skede att vi externt börjar söka den riktigt proffsiga försäljaren som dessutom kan leda dem som jobbar på vår nygrundade försäljningsavdelning.

Därför gör jag nu reklam för en annons: Är du, eller känner du den person som borde bli det fusionerade förlagets försäljningsdirektör? Kolla i så fall in annonsen här på sajtens första sida, sätt in en ansökan eller be din potentiella kandidat att göra det. Det handlar om ett fantastiskt jobb för den som vill vara med och föra ut finlandssvensk och finsk litteratur och läromedel till väldigt olika målgrupper, för den som vill jobba i en miljö som präglas av tradition OCH innovation, på svenska och på finska.

Hoppas på många pling i min mejlbox de närmaste veckorna!

I går höll Söderströms styrelse möte, det sista innan fusionen juridiskt träder i kraft den 1 februari. Åtta styrelsemedlemmar satt inträngda mellan massor av flyttlådor som ännu väntar på att fyllas. Söderströms styrelse är ju nu förstärkt med Schildts styrelses ordförande och viceordförande.

För en vd är styrelsemötena ungefär som att sitta med sina chefer (i mitt fall nu då åtta stycken, även om det naturligtvis är styrelseordförande som är min närmaste förman) och direkt och indirekt få respons på sin arbetsinsats. Ibland är det mer spännande än ibland, i den här styrelsen är det alltid lärorikt (och detta är inte bara smicker) och diskussionerna är sällan förutsägbara.

Efter varje möte behöver jag varva ner ordentligt (innan jag tar itu med allt nytt jobb som besluten för med sig). Igår kväll inföll min målningskurs, och det är den absolut bästa hjärnrensningen för mig. När jag körde hem mot niotiden på kvällen var jag tveksam till om duken som jag nu leker på någonsin blir till något, men sådär lugnt förvissad om att det nya förlaget blir vackert som en nypa avkoppling kan föra med sig.

På fredag och lördag hölls seminariet Mediespråk för tionde gången. Varje januari sedan 2003 har först ett hundratal, nu 250 (!) finlandssvenska journalister, journalistikstuderande, språkvårdare och andra intresserade samlats (oftast i Vasa) för att diskutera frågor om allt från god svenska till mediernas framtid. Och för att träffa varandra: detta är ett genuint gränsöverskridande arrangemang som samlar människor från hela Svenskfinland.

Jag lärde mig massor under dagarna i Vasa, till exempel att det nuförtiden är föråldrat att använda termen IRL (in Real Life), det är AFK som gäller: Away From Keybord. Det riktiga livet har således flyttat in på nätet, kan man sluta sig till. Jag ber att få framföra avvikande åsikt för min egen del, jag är extremt beroende av min fysiska omgivning, inklusive människor. Ett liv som bara förekommer i cyberspace är för mig en mardröm. Samtidigt som jag hyllar Skype, som är så mycket bättre än mobiltelefon när det gäller att kommunicera med allt från dottern som forskar i Kanada till kollegerna som jobbar i Vasa. Inte antingen eller, som vanligt, utan både och, tack.

Och så var det en befrielse att påminnas om att fusioner är vardagsmat i Svenskfinland, även om den publicitet som vår fusion fått kan förvilla en att tro att detta är något oerhört. I mediehusen har man kontinuerligt jobbat med fusioner och sammanslagningar och samarbetsförhandlingar under de senaste åren. Alla har klokt nog valt att bevara sina varumärken, på samma sätt som vi kommer att odla vår viktigaste varumärken: författarna och deras titlar, dem som läsarna och lärarna och alla andra kunder är intresserade av.

Så välgörande att komma ut ur fusionsbubblan riktigt ordentligt för ett par dagar! Ska anstränga mig för att inte stänga in mig igen.

I alla arbetsbeskrivningar ingår element som man är mindre förtjust i. Själv älskar jag inte byråkrati, men jag inser dess nödvändighet i vissa sammanhang. Just nu får jag lära mig mer om juridik än jag räknade med; att reda upp i avtalsdjungeln inför fusionen kräver koncentration och systematik. Tack och lov har jag verkligt goda krafter att arbeta med, både på förlaget (jag tänker numera på S&S som "förlaget"!) och utanför.

Ekonomi däremot gillar jag. Gissa vilken version av budgeten vi nu slipar på? Eftersom vårt redovisningsår undantagsvis inleds samma dag som fusionen juridiskt träder i kraft, den 1 februari 2012, kommer styrelsen att fastställa 2012 års gemensamma budget under de närmaste veckorna.

I dagens Hbl fanns den ödesmöttade rubriken "Schildts och Söderströms, för sista gången", riktigt på svart platta och allt. När höstutgivningen publicreras förväntar jag mig att rubriken är "Schildts & Söderströms, för första gången" på en solgul platta.

För även om det finns svåra, rentav smärtsamma processer som ska förverkligas inom förlaget 2012 (en fusion är sällan en dans på rosor, mycket tänks och görs om och för många människor är förändringar jobbiga) så börjar vi snart komma åt att jobba med det som är så roligt: Att prata ihop oss om vision och strategi och sedan börja leva den i det dagliga värvet. Att få nya kolleger och lära känna nya författare och andra medarbetare utanför huset. Att få en ny arbetsplats, som faktiskt är så mycket ljusare än vårt nuvarande kontor, med en riktigt härlig egen bokhandel. Att småningom komma in i en normal arbetstakt.

Men nu tillbaka till att skriva handlingarna för Söderströms förlags sista styrelsemöte färdiga...

Fusionen är ingen enkel sak när det gäller att skapa en plattform fö den finlandssvenska litteraturen, det vet alla. Men när jag talar med författare och läser deras inlägg här och där får jag så mycket energi, för nu, efter chocken, är budskapet: Fokusera på det offensiva, det S&S vill åstadkomma! Lyft näsan över vattenytan, frusta och peka med nosen vartåt vi vill gå. Tillsammans.

Saken är ju den att jag tycker att vi inte ska slå fast storslagna drömmar i vår egen lokal, utan prata ihop oss med dem som har talangen och förmågan och viljan att göra det. Fem författare har ställt upp för att i vår arbetsgrupp fundera vidare på detta. Jag har redan i den gruppen fått värdefull respons på de infiobrev som Söderströms har skickat ut under drygt tre år. Den här dialogen är oerhört viktig, åtminstone för mig.

Inte bara årets, utan vinterns först snöskottning. Ett tio centimeters lager av vacker pudersnö kunde kanske ha legat kvar på uppfarten, men om det blir blidväder och sedan fryser på igen blir underlaget besvärligt med alla spår och vallar. Och så gäller det att lägga grunden för en bra stig till vedlidret, det ska hela tiden finnas rumsvarmt trä att vid behov bränna i öppna spisen denna vinter.

Läser intervjun i Hbl med Merete Mazzarella, som ju också bloggar här på Söderströms sajt just nu. Tänker på ordet paltrar och ser fram emot att senare i dag kunna försjunka i nyaste numret av Språktidningen, som innehåller en förteckning över nyord från 2011. Vet du vad flipperförälder, foliehatt, knytkonferens eller nysare är? Snart vet jag.

Eftermiddagen och kvällen kommer att gå i arbetets och mrs Marples sällskap, men nu iväg till simhallen för veckans minimidos av vattenlöpning. Skön söndag!

Nu är de ute på remissrunda hos alla anställda vid Schildts & Söderströms: Förslagen till ny logo för bolaget. Ska bli spännande att ta del av kommentarerna.

I går möttes den arbetsgrupp som jobbar med varumärket, och fick ta ställning till fyra förslag. Enigheten var nästan skrämmande stor kring vilka förslag vi vill jobba vidare med, och när jag nu sitter och tittar på det nya förslaget som är en symbios av två tidigare är magkänsan riktigt, riktigt bra: Oberoende av vilket det slutliga valet blir kommer det att bli en symbol som inte bara känns rätt just nu, utan står sig tack vare den klassiska renheten.

Nästa steg är att gå lös på färgpaletten, och få se hur visitkort, brevpapper, ljusskyltar och en massa andra grejer kan se ut.

Nu tillbaka till budgeten, version 15 är under arbete ...

Tillbaka på kontoret efter en vecka hemma. Nästan lika stilla som i huset på landet; väldigt många är antingen sjuka eller på semester. Men Tapani (Ritamäki, litterär chef) är på plats, roligt att få driva med honom om hur han ställde till det under julhelgen, och att få har det vitt på svart (japp, negarubrik) från Hbl:s första sida att man har kostat miljoner. 120 miljoner euro, för att vara exakt, är uppskattningen av värdet på de omkullstormade träden.

Efter årets första ledningsgruppsmöte styrde jag stegen till Otava där pensionärsföreningen ville höra vad som är på gång inom den finlandssvenska förlagsvärlden. Det kommer en hel del inbjudningar nu att komma och berätta och diskutera, känns bra att få möta våra läsare och kunder i olika sammanhang. I dag var det många initierade frågor att svara på.

Full snöstrom på vägen hem. Bevittnade tre krockar på motorvägen mot Borgå, och väjde för fem utryckningar. Vackert jullandskap i hemknutarna. Hyacintlökarna har beslutat sig för att joina, de slår ut i skär blom och doftar så mycket de orkar.

De senaste dagarna har jag läst. Inte bara rapporter och avtal och budgetutkast utan Riktig Litteratur. Verk vi ger ut nästa år, manus som är helt eller nästan färdiga. Under normala omständigheter ligger jag i ett behagligt flöde av sådan läsning, men de senaste månaderna har jag inte lyckats krypa ut ur min egen bubbla och in i andra världar, inte förmått hålla mig kvar där till den sista punkten. Därför är det så underbart att nu känna suget igen, den där längtan till berättelsen, att få sjunka in i den andra verkligheten och sedan en timme eller fem senare yrvaket inse att det behöver hämtas mera ved för att hålla brasan levande, att tunnorna ute på gården igen har dansat iväg med stormbyarna, att hundarna vill ut i skogen och hoppa över alla fallna furor.

Och så har jag betalat av på min sömnskuld, som är stor. I morse vaknade jag för första gången på länge med en hjärna som inte gick på tomgång eller högvarv.

Inga nyårslöften för min del i år heller, men jag går in i det nya året med en fördjupad ambition till balans i tillvaron, på alla plan. Gott nytt år!

Jag skäms; en hel veckas paus i bloggandet är inget en ambitiös bloggare tillåter sig utan att kräla i stoftet. Ursäkta, förlåt, pardon. Det ska inte upprepas.

Tiden har gått åt till smått och stort. Allt viktigt: vi måste besluta om allt från vilken växeltelefonnummer vi ska ha på Bulevarden, vi har behandlat den gemensmma budgeten en första gång på styrelsenivå, för att ta två ytterligheter. Men nu blir det några dagar utan fusionsfunderingar, och det känns inte bara bra utan absolut nödvändigt.

God jul till er alla!

De senaste 20 åren har en stor del av min arbetstid gått åt till det som kreativa själar föraktfullt kallar byråkrati: avtal, uträkningar, uppföljningar, planer, förhandlingar, kolla och dubbelkolla fakta i de mest märkliga frågor, tabeller och powerpointpresentationer.

Tidigare förhöll jag mig till dessa arbetsuppgifter som ett nödvändigt ont. Det roliga var att jobba med strategi och personalutveckling. Det är roligt fortfarande, osannolikt roligt. Men den här hösten har mina mentala kontinentalplattor förskjutits så att jag får en för mig nästan obskyr tillfredsställelse av att räkna, avtala, borra mig ner i specifika affärshelheter, räkna igen.

Det har gått så långt att jag på riktigt överväger att tacka ja till vår nya ekonomichefs erbjudande att lära mig excel lite ordentligare. Att hitta den tiden är antagligen svårare än att skapa tabeller och länka, men snart börjar ett nytt, friskt år i kalendern.

Men nu tillbaka till handlingarna för nästa veckas styrelsemöte på Söderströms: Fina presentationer och våghalsiga siffror för framtiden. Det blir nog bra bara det blir målat, brukar vi säga i Österbotten.

S & S står för Schildts & Söderströms, men dessa dagar  (veckor? månader? inte år väl?) också för sitta & springa.

I går satt jag i ett maratonmöte om fem timmar, eftersom jag var ordförande kan jag inte klaga och faktum är att det nu finns dagar när den där utmattningskänslan på kvällen luckras upp av insikten att idag har vi tagit steg framåt, mot beslut som snart kan omsättas i handling.

I dag ska jag springa från ett möte till ett annat, alla utanför Söderströms kontor. Träffa massor av människor och faktiskt fundera på annat än fusionen också. Vi har blivit varnade för att inte leva i en bubbla som bara handlar om hur vi har det internt, det är en befogad varning av sådana som gått igenom förändringsprocesser av den här kalibern.

Ljus luciadag!

I morgon måndag avlöser mötena varandra från 9 på morgonen till ca 17 och därefter en kvällstillställning, så veckoslutet har behövts för att hinna med en massa pappersjobb, och läsning.

En av de viktigare grejerna dessa veckor är att få ihop den första budgeten för Schildts & Söderströms. Bara att addera, kan man ju tycka, men dessvärre har vi inte haft samma struktur vilket innebär att kostnadsposterna heter olika och innehåller olika moment. Nu har vi rett ut det, och förhoppningsvis adderat äppel med äppel och päron med päron. Följande steg är att förverkliga de synergieffekter som fusionskalkylen baserar sig på, alltså identifiera de inbesparingar vi kan göra tack vare att verksamheterna går samman. Vissa är självklara, andra får vi analysera och diskutera ordentligt för att fatta kloka beslut. Som tur är har redovisningsåret på grund av att fusionen träder i kraft den 1 februari 2012 förlängts till sista januari, så vi fortsätter med jobbet efter jul.

Läser Trygve Söderlings fyra sidor långa analys av förlagsfusionen i Nya Argus (10/2011). Han försöker förstå vad som hände, och varför det hände. Hittar inte några nya argument i resonemanget, det är upprepningar av tidigare framförd kritik om att de ekonomiska argumenten inte håller. Söderling anser att "det digitala debaclet", med vilket han avser produktionen av digitala läromedel, använts av ägarna som svepskäl för fusionen, som grundar sig på omedvetna och irrationella motiv.

Söderling har sökt fram ett citat ur en intervju med mig i Hbl ett halvår innan jag i maj 2008  tillträdde på Söderströms. På reporterns fråga om förlagen borde slås ihop svarade jag att det är en jättedålig idé. "Det är viktigt med konkurrens. Det är bra med förlag med skilda profiler. Sedan kan man nog samarbeta."

I grunden tycker jag fortfarande likadant. En monopolsituation är aldrig bra, och jag väntar med spänning på vilka nya konkurrenter S&S kommer att få, förr eller senare. Men under de fyra år som gått har förutsättningarna i omvärlden förändrats, och mina egna insikter i de båda förlagens verksamhet ökat. För mig är kärnverksamheten, att på svenska ge ut litteratur och läromedel i Finland, orsaken till att Schildts och Söderströms finns till. Att på skilda håll skära ner i den verksamheten hade varit alternativet till en fusion. Även om processen hade varit långsammare än fusionen hade följderna för den finlandssvenska utgivningen varit värre, är jag rädd.

Hoppas man får leva så länge att man ser om "det digitala debaclet" blir en bubbla eller den grund som framtidens finlandssvenska (ut)bildning bygger på, och om fusionen blir en vitamin- eller arsenikinjektion för vår litteratur. Troligtvis ingendera, troligtvis något däremellan.

Förlagsavtal, licensavtal, översättaravtal, illustratörsavtal, bildbyråavtal, avtal med andra externa medarbetare, tryckeriavtal, importavtal, hyresavtal, programavtal, försäkringar, kontorsmaskinsavtal, städavtal, hälsovårdsavtal och övriga avtal; alla med upp till åtta undergrupper.

Alla avtal i båda förlagen gså nu igenom inför fusionen, vi synkroniserar och kollar uppsägningstider och förhandlar om och tycker att de aldrig tar slut, avtalstexterna. Till och med handduksgrunkorna på toaletterna har sina avtal, mattorna i Schildts bokhandel inte att förglömma.

De sista gästerna på Söderströms sista julglögg tar på sig rockarna i tamburen. Om en stund ska förlagets personal samlas till Söderströms sista julmiddag. Ni förstår vart det här barkar. Nostalgi. Sorg. De sista kapitlen i historiken som kanske inte skrivs.

Och så allt det praktiska. Hur vi står där på Bulevarden 7 i renoveringsdammet och räknar rummen och tycker att de är alldeles för få och för små. Går man ner från att tillsammans ha disponerat över ca 1050 kvadratmeter till 700 kvadrat, då blir det trångt. Fast vi får stor bokhandel och fin balkong mot söder och fyra mötesrum och bokhyllorna kan vi ju tapetsera korridorernas väggar med.

Men så var det morgonens brainstorming! Arbetsgruppen för det nya förlagets mission och vision och strategi (vi har ett dussin grupper som jobbar med olika uppdrag inför fusionen) lekte sig fram till ord som vi nu ska sova på. Håller energin i sig? Är de för naiva? Får man tänka så här? Får man tycka att det är så här roligt att jobba?

Wikipedia: Kärnfusion är den process då atomkärnor smälter samman och bildar större och tyngre kärnor. På grund av de små atomkärnornas låga bindningsenergi per nukleon kan man tjäna energi om man slår ihop två små kärnor till en tyngre. I stjärnor förekommer kärnfusion i mitten av stjärnan, och det är detta som är deras energikälla. På jorden förekommer fusion i större omfattning endast i vätebomber, men mycket pengar och forskning har lagts ner på att kunna använda fusion som praktisk användbar energikälla precis som skett med fission (kärnklyvning), men endast små framsteg har gjorts. För att fusion ska kunna ske måste först extrema temperaturer och tryck uppnås, vilket den planerade reaktorn ITER ska försöka åstadkomma. Att kunna genomföra fusion under mindre extrema förhållanden och skala vore en upptäckt med ännu längre gående konsekvenser för världens energiförsörjning, se vidare kall fusion.Ur fusionsprocessen kommer energi framförallt ut som kinetisk energi för kärnor, neutroner och andra partiklar. Dessutom frigörs en del gammastrålning. Namnet Fusion förekommer i svensk media från 1952.^[1]

Känner igen mig i den definitionen.

Årets sista dag är också min sista bloggdag för den här gången. Har varit uppe på taken och skottat snö, två timmars arbete av det slaget ger en känsla av att man åstadkommit något av värde och muskler som instämmer med darrningar och värk. Just när passet var klart gick den strålande solen i moln, snart börjar det väl falla mera snö. Förgängliga är alla våra ansträngningar.

Nu ska jag börja förbereda mig för kvällens firande. Inga nyårslöften för min del, inga häftiga förväntningar, skönt; livet är bra som det är, hoppas det fortsätter också 2011.

Gott nytt år till er alla!

Detta att vara hemma ger mig ro att måla. För att måla måste jag ha energi, att måla ger  mig energi, vet inte vad som är ägget och vad som är hönan. Bryr mig inte heller nu när det flyter, färgerna kommer ur tuberna och landar på dukarna på ett sätt som känns bra.

Läser också nu ett manus som är mycket intressant, och samtidigt Macchiavellis "Fursten" (The Prince på engelska). Den senare ska vara en bra ledarskapsbok, tillsvidare är jag lite osäker på den saken men ska ge den en chans.

Gå in på www.netbok.fi och rösta på det/de textbidrag som du tycker att för vår stafettberättelse bäst framåt! Där finns tre svenska och tre finska texter. På torsdag kan du sedan se vilket bidrag som går vidare, och då kan du skriva en egen fortsättning.

Veckorna före jul började stressen och tröttheten korrelera med tomheten i huvudet. Kändes som om jag måste anstränga mig till max för att göra en sak i taget klar.

Nu njuter jag av tomheten, för den innebär att det finns rum för nya intryck. Tankar som får fäste, inte bara fladdrar förbi. Till exempel gårdagens tv-dokumentär med Christer Kihlman: Hans strävan efter att vara totalt ärlig också om sig själv i sitt skrivande gav honom inte bara berömmelse, han betalade ett högt pris på många sätt. Hur många av oss är beredda att göra det?

Har läst ut ett manus till en av vårens böcker och blir så glad över att det finns så fina författare hos oss. Läste också ut Lars Sunds "En lycklig liten ö" som nu ska översättas till ryska. Den har många existentiella frågeställningar som minnsann inte gäller bara människorna på den fiktiva ön, den har potential att uppskattas utomlands. Och har gjort ett test på hur samhällsbärande Söderströms är som företag, vi fick bra poäng, föga överraskande.

Har också skottat snö så svetten rinner och armmusklerna darrar, tumlat om i snön med hundarna, gått två ordentliga skogspromenader. Nu tillbaka till soffan och tanka mera tankar.

Ganska skönt att inte behöva köra bil i dag. Ur radion kommer den ena rapporten efter den andra om problem på vägarna, en dödsolycka som krävt två liv i norra Österbotten tar ner julhumöret. Blir mer och mer insnöad, och tänker inte börja röja innan det lugnar sig, så nu ser det ut bland annat såhär:

Och den del av verandan som jag ska hålla snöfri i år fylls sakta men säkert av drivor:

Själv ligger jag i soffan och läser böcker, rapporter, manus, tidningar. Pratar i telefon och samlar krafter för att plöja ett varv i skogen med hundarna om några timmar, stigen måste hållas gåbar, annars blir det tråkiga promenader. Begrundar filmen Fanny och Alexander som jag faktiskt orkade se till slut i natt; en sån ohämmad, skrämmande hyllning till den mystiska livsglädjen och styrkan i de synbart maktlösas (barnens och kvinnornas) livshållning! Tänker på att jag kanske tar mig till Ingmar Bergmans Fårö i sommar. Tittar på julrosen och hoppas att jag håller den vid liv tills snön smälter. För det gör den, om bara några månader.

Nu tillbaka till soffan, lustläsningen kallar.

Julaftonen blev en skön dag. Kände igen mig genast på mrogonen i Cleas Anderssons dikt på Hbl:s första sida, just så där rituell är julaftonen för mig också, på gott och ont. Ibland blir det ångestladdat med alla traditioner, samtidigt är det skönt att bara hänga med i de på förhand utstakade svängarna med julkyrka, julbord, julklappar...

I år var vi sju runt bordet, två som på grund av sjukdom inte kunde komma saknade vi speciellt mycket. De två hundarna var mycket nöjda med dagens fröjder.

Ute blev det mörkt, men vi lät marschallerna brinna ner och julkörsbärsträdet lysa hella natten.

Nu är det soffan och böcker som gäller, ikväll Fanny och Alexander på tv.

De senaste två åren har jag haft jullov igen, för första gången sedan jag lämnade skolan. Nåja, lite hemläxor har det nog blivit, men efter att ha jobbat med dagstidningsjournalistik i ett kvartssekel (där tidningen ska ut oberoende av helger) är det oerhört lyxigt att kunna stanna hemma i mellandagarna.

Så här sitter jag i mitt arbetsrum och tänker på Nalle Puh och hans konstaterande att det är den där stunden just innan man sätter skeden med honung i munnen som är bäst. NU är bäst. Som det alltid borde vara.

Innan jag drar mig hem till landet vill jag påminna om vad det egentligen är vi firar:

http://www.youtube.com/watch?v=GkHNNPM7pJA&feature=player_embedded

Nu vänder vi mot ljusare tider och som alla år knäpper den vetskapen till i skallen på mig: allt känns plötsligt lättare, möjligare, roligare.

Just nu tror jag till och med att jag kommer att hinna fixa allt det jag föresatt mig att göra före jul. Hybris!

I dag lanserar Vasa Bokmässa och vi ett nytt koncept, öppet för alla hugade skribenter: en tvåspråkig nätbok som består av en "stafettberättelse". Vår författare Kaj Korke-aho har skrivit första kapitlet, nu är det bara att ta emot pinnen och fortsätta skriva. Kl 10 i dag ska den vara up and running på www.netbok.fi. Där finns också instruktioner för hur du deltar.

Boken blir färdig till Vasa bokmässa i mitten av april nästa vår. Bland alla som deltar lottas en iPad ut. Välkommen med!

Det finns en rekommendation om att man inför lite längre ledigheter, typ sommarsemester och nu jullovet, som blir en hel vecka långt, borde trappa ner på jobbtakten för att inte vara värsta stressbollen när man vaknar upp till den första lediga dagen.

Varje gång tänker jag att just så ska jag göra.

Varje gång misslyckas jag. Så också nu. Julveckan är fullbokad med möten, de där efterlängtade timmarna när man kan gå igenom texter, tänka efter, svara eller gå vidare med ärendet på ett lugn och klokt sätt finns inte i kalendern. Värst av allt: Det är jag och ingen annan som fyller i min kalender.

Gissa vad nyårslöftet kan tänkas bli i år? Förutom att jag inte ska hänge mig åt ett enda underbart, stressande, ruinerande renoveringsprojekt under 2011!

Förr om åren, när jag bodde i stan och december var regntungt grå, var Lyrans och Akademens julkonsert i Johanneskyrkan den första möjligheten att få fatt i något som liknade julstämning. Nu när jag bor på landet har den där förunderliga förväntansfullheten infunnit sig med snön och grannarnas vackra julljus. Så när jag bänkar mig i kyrkan ikväll tror jag att det kommer att kännas som julafton från första tonen.

Före det har jag förhoppningsvis haft ett bra eftermiddagsmöte kring en bok vi kanske tar i distribution nästa år och betat av högen med jobb som borde bli klara före jul.

Men nu ska jag iväg till Karis för ett intressant möte där.

En skön dag på jobbet: bara två möten så jag har hunnit läsa, skriva, fixa grejer framåt. Högen med jobb som jag vill ha gjorda före jul har krympt. Skulle vara så skönt att kunna fira jul med ett så rent skrivbord som det nu kan vara, månne det lyckas?

Läromedelsavdelningen bjöd på skumpa och hemlagad chilitryffel efter lunch. Vi firade deras fina nymöblerade rum där fyra, till och med fem personer sitter elegant på samma yta som tre satt tidigare. Nya gardiner var pricken över i.

Den avslappnade stämningen började redan i morse när vi fnittrade i korridoren över videon på vår Facebooksida. Den väcker vissa associationer. Läser i dagens nummer av Me Naiset att det gör Aktias reklamkampanj också: "Aktia tarjoilla, hah hah!" lyder rubriken på deras grej, nej artikel menar jag. Aktia och reklambyrån förnekar att man leker med dubbeltydigheten i bankens namn, man har inte ens tänkt på hur det fungerar på finska, vilket gör saken och oss icke riktigt finskkunniga finlandssvenskar ännu lustigare.

Här den utlovade rapporten från gårdagens stora seminarium om e-böcker som arrangerades av Förlagsföreningen. Stort var det, 150 människor på plats.

Inledningsvis en genomgång av definitioner, kolla www.sahkokirja.fi

Sedan en internationell översikt: Det går uppåt i de anglosaxiska länderna, alla vi andra väntar på genombrottet.

Sedan var vi sju olika aktörer som fick fem minuter var att berätta vad vi har på gång. WSOY:s Minna Kokka och jag konsaterade at v gör e-böcker men att försäljningen är blygsam. Biblioteken vill göra avtal, men ingen vet hurdana och vilka de centrala avtalsparterna ska vara. Fyra distributörer gjorde reklam för sig.

Dagens gästföreläsare var Michael Volgelbacher, chef på MVG online, som berättade om hur tyska förlag och bokhandlar slagit sig ihop för en gemensam e-bokshandel så att kunderna lätt hittar alla e-böcker.

Sedan offentliggörande av en tävling för branschsymboler för böcker samt e- och ljud-böcker.

Avslutningsvis en paneldiskussion där det fräschaste inslaget var argumentationen mot e-böcker: De doftar inte, de är inte vackra, de är tråkiga att jobba för. Sant. Ändå finns det många som vill ha dem.

Vad gav seminariet mig? Rätt mycket. Viktigast var dock att dela den förvirring som finns när det gäller vilka distributionskanaler som kommer att fungera bäst gentemot kunderna. Hur och var vill du köpa e-böcker?

I dag har vi möten med de två viktigaste återförsäljarna av vår litteratur: Akademiska bokhandeln och den svenska nätbokhandeln Adlibris. Naturligtvis skilda möten, de två bokhandlarna är ju konkurrenter, och det är verkligen ett sammanträffande att mötena sker samma dag. För oss är de båda väldigt viktiga försäljningskanaler eftersom våra läsare använder dem båda.

Före det har jag en mindre trevlig upplevelse på programmet: hälsogranskning. Den bör naturligtvis göras regelbundet, och det är väl inget att orora sig för (den trötthet jag plågas av beror nog på mörkret och mycket jobb, vilket jag nu vill att proverna för i bevis). Men ändå känns det lite obehagligt tills jag har värdena svart på vitt och en glad hälsosyster (heter det så?) som konstaterar att jag bara ska "ta det lugnt och sköta om mig så är allting nog bra". Så kan jag fortsätta som förr i väntan på ljusare tider.

Snart svänger det förresten, har ni tänkt på att det bara är precis en vecka kvar till vintersolståndet?

Jag återkommer med en lite utförligare rapport från gårdagens seminarium om e-böcker.

Debatten om svenskan i Finland tar häftigare svängar. Tidigare statsministern Paavo Lipponen beskyller nuvarande statsministern Mari Kiviniemi för "skrämmande nyfinlandisering"  när hon diskuterar språkval i östra Finland med sin ryska kollega. Samtidigt höjs allt fler finlandssvenska röster för språkfreden: "Viktigt är att sluta gräla" skriver Sture Gadd i dagens Hbl.

Själv har jag en dag full av andra diskussioner. Är på språng och träffar människor utanför huset. I eftermiddag ska det handla om e-böcker för hela slanten på Förlagsföreningens seminarium. Rapport utlovas om läget i branschen.

Dagens jobb börjar vara klart, ska ännu bara förbereda ett inlägg jag ska hålla på Förlagsföreningens seminarium om digital publicering i morgon.

Dagens höjdpunkter har varit två träffar med två av vårens författare. Att möta dessa kreativa, kloka, roliga, inspirerande människor som ger ut böcker hos oss ger sådan energi.

Tidigt i säng ikväll, i morgon ska jag vara på möte i Helsingfors centrum från kl 8.30 vilket innebär att hundarnas morgonpromenad ineds senast kl 5. Förhoppningsvis under en måne som tydligt är i kommande, under stjärnor som strålar ikapp med snökristallerna i min pannlampas sken. Hemskt när väckarklockan ringer (japp, jag kan ställa in den, se tidigare inlägg), men underbart när jag väl är ute och traskar. Do try it yourselfe at home!

Igår var det fullt upp med att tvätta och städa och få gäster och sitta kväll framför brasan medan snön ven runt knutarna.

I dag for vi till Lovisa.

Idylliskt som bara den. Och många som öppnade sin (jul)hem ännu detta veckoslut. Vi besökte en handfull. Gamla hus är fantastiska, men jag vet inte om jag skulle klara av allt renoverande.

Det lär vara fullt snökaos i södra Finland. Så här ser det ut i Vasa:

Ikväll tar tåget mig förhoppningsvis ner tillbaka till kaoset och ett veckoslut med snöarbete. Månne det är dags att ta sig upp på taket också?

I går kväll var jag på professorsfestligheter, när vår styrelseledamot Ria Heilä-Ylikallio installerades som professor i modersmålets didaktik. Ria höll ett intressant tal, där hon bland annat ifrågasatte det förnuftiga i hur modersmålet testas i studentexamen: man belönar att eleverna inte kommunicerar med varandra och inte söker fram information, arbetssätt som är grundläggande i all modersmålsutbildning. Bra poäng! Månne det blir en ändring när datorer  tas in som arbetsredskap också i studentskrivningarna?

Middagen efteråt var en varm och rolig tillställning med härlig italiensk meny, stimulerande bordssamtal bland annat om lärarjobbet, och fina tal till festföremålet. Sov som en stock efter en dag späckad av bra samtal, och den här dagen tycks inte bli sämre.

Hälsningar från vårt kontor i Vasa. Här vid resultatenheten Elit arbetar tre, fyra ibland fem män med allt från tekniska lösningar till innehåll i våra läromedel och i vår litteratur. Snyggt kontor eller hur? Det finns i hörnet av Vasaesplanaden och Stationsgatan i ett härligt gammalt rödtegelhus. Välkommen in och titta på våra böcker när här finns folk på plats!

Under ett par dagar sitter vi nu och pratar med varandra och med samarbetspartners från trakten. Ikväll håller dessutom vår styrelsemedlem Ria Heilä-Ylikallio sin professorsinstallation med påföljande middag. Rias specialitet är modersmålets didaktik, något som inte är så lite viktigt för vår lilla språkgrupp. Ska bli intressant att höra hennes förelsäning och roligt att träffa både gamla och nya bekanta ikväll.

Efter att ha klarat av att köra hem i snöyran i går kväll känns dagens spännande program bara roligt:

Drog debatten Slaget efter 12 i Radio Vega vid lunchtid. Tillsammans med rektor Ronnie Rehn (Cygnaeus skola) och producenten & administrativa Vibeke Löfgren (Unga Teatern) diskuterade vi om drama verkligen borde vara ett nytt, självständigt ämne i grundskolan. Det förslår Utbildningstsyrlesen inför läroplansförnyelsen 2014, och nu sitter regeringen och grunnar bland annat på den här frågan. Lyssna på Arenan ifall ämnet intresserar, där bör man kunna höra debatten några dagar framöver.

Nu fotograferas vi för vår sajt, som vi nylanserar i början av 2011. Inte bekvämt att stå framför kameran, men jag litar blint på att fotografen Cata Portin fixar till mig i photoshopen.

Och samtidigt börjar våra aktieägare, författare och andra medarbetare ramla in för den traditionella julglöggen. Nu blir det mingel!

Senare ikväll åker jag upp till Vasa – det blir bil eftersom flyget jag skulle tagit i morgon bitti drabbats av strejken.

Efter tre sköna dagar hemma är det dags att dra till kontoret i Helsingfors centrum igen. Dagens program är ganska typiskt: har vanligtvis mellan tre och sex möten per dag. Kvällar och veckoslut går sedan åt till e-post och pappersarbete. Dagens läsordning ser ut såhär:

Kl 10 möte med samarbetspartner kring en av vårens böcker.

Kl 11.30 lunchmöte med samarbetspartner.

Kl 13 möte på FILI (som arbetar för finländsk litteraturexport) kring satsning på finlandssvensk litteratur.

Kl 14 möte på FILI kring finländsk litteraturexport i allmänhet.

Kl 15 möte på förlaget kring marknadsföring av läromedel.

Kl 16 snabb träff med författare om app till deras bok, därefter möte med andra författare om en av vårens böcker.

Google lanserade i dag sin e-bokstjänst, som förstås är världens största. Läs mera på www.svb.se

Självständighet innebär att få och kunna göra egna val. Vissa av oss funderar helst på tillvaron i en fåtölj...

... framför en värmande brasa.

Andra föredrar empiriska experiment för att till fullo inse vad världen har att erbjuda.

I vårt fria land kan man också göra både och.

Det tänker jag göra ikväll: titta på självständighetsbalen med ett öga och på datorn med ett annat.

Som chefredaktör för Hufvudstadsbladet respektive Volt var jag två gånger bjuden till Slottet. Det var fina upplevelser, något att berätta för barnbarnen (om jag någon gång får sådana, ingen stress döttrarna mina!), men efter en sånhär underbar dag med massor av snöarbete och lite annat också är det oslagbart att få sjunka ner i soffan och ta del av festligheterna på lämpligt avstånd.

Ha en fin självständighetskväll!

Nu har jag något av inte bara allmänsamhällelig betydelse utan faktiskt en världsrevolutionerande händelse att rapportera. Jag har läst en instruktion för hur man installerar tiden i nya väckarklockan, gjort det, lyckats på tredje försöket utan att få en panikattack!

För er som inte förstår storheten i detta kan jag berätta att de goda féerna inte strödde någon teknisk talang över mig på dopdagen, vilket innebär att jag går i lås när jag ska lära mig nya manicker. Men nu har jag börjat sätta ut foton på bloggen och ställt in tiden i en ny klocka under samma helg, var ska detta sluta? Med att jag lyckas ställa in alarmet på ringning i morgon bitti kl 5.30? Den som ser mig i Helsingfors i morgon bitti vet svaret.

Vaknar till en lindrig snöstorm. Köksfönstret är igenblåst (se bilden), i skogen är stigarna fyllda med snö så dvärgschnautzern kommer inte fram. Bara det slutar vräka ner går jag med labbisen och drar upp en länk så länge det bara är ljuvligt lätt pudersnö överallt.

Dagen har gått åt till att börja fixa julklappar, skriva julkort, gå timslånga skogspromenader med hundarna, och sitta och knappa in telefonnummer från min före detta mobils nummerlista till min nya, för det gick då inte att överföra den. Undrar hur många nummer jag slagit in fel, siffrorna är så förfärligt små? Nu inväntar jag Självständighetsdagen läsandes resten av kvällen.

Den här helgen läser jag en text som är skriven av en person som har dyslexi. Berättelsen är så intressant att det sakta börjar löpa, mitt läsande. Får mig att tänka på hur viktigt det är att ha något att säga i jämförelse med att ha ett gott språk.

Både och är förstås oslagbart.

I kväll var jag på Lyrans adventskonsert i Borgå domkyrka.

Den akademiska damkören bjöd både på traditionella julhittar och nya arrangemang av desamma. Själv är jag ju omusikalisk men jag hör när tonen och känsloläget, sångarnas engagemangsnivå, korrelerar med varandra. Då glimrar det till.

På hemvägen sjöng jag flera av julklassikerna högt i bilen. Bytte tonläge tiotals gånger (under samma sång) och rördes nästan till tårar av stämningen. Om någon musikalisk åkt med i bilen hade den också gråtit.

Har funderat en del på det här med beröring den här veckan, inspirerad av diskussionen mellan Merete Mazzarella, Birgitta Boucht och Tua Forsström i Hbl. Den handlar om beröringens betydelse för människans hälsa. Alla är väl eniga om att god beröring är av godo, men går det att ordinera beröring?

Grundfrågan är kanske vad som egentligen är instrumentell beröring. Det lär finnas en en undersökning som visar att barnhemsbarn som blivit systematiskt klappade ett par timmar om dagen inte mår bättre än de som inte blivit det. Samtidigt visar andra undersökningar att de flesta människor mår bra av att klappa husdjur (se min labbis som är helt utmattad av att vara föremål för sådan verksamhet).

Upplevelsen av beröring är djupt subjektiv. Därmed blir definitionen av vad som är instrumentellt en tolkning som bara den berörda kan göra, tänker jag. 

Årets bloggare Linn Jung tipsar andra bloggare i dagens Hbl: Skriv kort, uppdatera minst tre gånger per dag, ha mycket bilder.

Aldrig i livet, tänker jag. Först. Och vältrar mig i min yrkesskada som jag fick under ett kvartssekel som journalist. Det man lägger ut i offentligheten ska vara samhälleligt relevant och riktigt. Sånt händer inte tre gånger om dagen, åtminstone inte i mitt liv, åtminstone inte som jag kan rapportera om.

Men nu tänker jag anta utmaningen och blogga på bloggandets villkor. Ni ska få bilder (hjälp, här behövs tekniskt stöd, tack!). Ni ska få skandalösa avslöjanden som är mer intressanta än relevanta (men inga affärshemligheter, bara så ni vet där på Schildts). Ni ska få halvtänkta tankar och flummiga reflektioner. MINST en gång om dagen. I meningar som inte är längre än löpsedlarnas. Börjandes med i dag.

Men nu måste jag iväg på dagens första möte. Ett riktigt viktigt samtal med tanke på förlaget. Undrar hur många gånger jag kommer att skriva det? Nästan varje dag har jag sådana diskussioner, som känns som avgörande för vår framtid. När de mötena med människor går bra, leder vidare, då känns jobbet som bäst.

Nu ska det inte handla endast om e-böcker i min decemberblogg. I så fall skulle det nämligen kanske inte bli så många inlägg. Det tycks ju inte hända så mycket på den sidan, ifall inte gårdagens iPads-lansering ändrar på saken. Vi väntar som solens uppgång på att få de pekdatorer vi beställt hit till förlaget, så att vi alla får trycka och vända och leka med plattorna.

På Förlagsföreningens sajt www.sahkokirja.fi finns det nu också en blogg, kan jag tipsa om. Matti Kari, som var med och grundade IRC-Galleria för något år sedan, skriver i sitt första inlägg om framtidens vardagsrum. Hur ser det rummet ut när dagens ungdomar flyttar hemifrån? De bär ju med sig all musik, film, litteratur och annat man traditionellt sysslat med i hemmasoffan i olika mojänger, menar Kari.

Men som sagt, i december handlar det om så mycket annat än e-böcker. Paket, framför allt. Allt det jag nu försöker få färdigt inför årsskiftet här på jobbet, och sedan de där roliga paketen som nu ges till höger och vänster. Köp till exempel Ulla-Lena Lundbergs underbara "Jägarens leende" till kampanjpris här i vår webbutik och ge till någon du tycker att är värd en resa genom tiderna och över olika kontinenter. Både pappersboken och e-boken är galet billig i december.

Igår på bokmässan berättade en väl insatt källa att det kommer att komma ut ett dussin nya läsplattor och pekdatorer på vår marknad före jul. Hon hade själv haft möjlighet att fingra på de flesta och kunde konstatera att nu har produktutvecklingen verkligen kommit igång: en del är mycket funktionella och användarvänliga. iPad utmanas hårt, med andra ord. Om de pekdatorn ryktas det (igen) att det nu är fråga endast om dagar innan den finns till försäljning i en butik nära dig.

Intresset för våra e-böcker har varit jättestort på bokmässan. En strid ström av läsare har velat testa hur de fungerar på de olika läsplattor och den iPad vi har med oss. Välkommen in i vår monter ännu i dag och prova på det nya formatet.

Någon massiv lansering av e-böcker på Helsingfors bokmässa syntes inte till under första dagen. På en lunch för temalandet Frankrikes representant, Jean-Francois Colosimo, orförande för Centre National du Livre, talade vi finländska förläggare om den fokusering på den digitala distributionen som finns i medierna just nu. Inte bara en kollega suckade uppgivet att "vi vill ju att folk ska vilja tala om innehållet och med författarna, inte fastna på distributionskanalen".

Förlagens inställning avspeglas också i priserna. De få finska höstnyheter som säljs som e-böcker i Akademens nätbutik är flera euro dyrare än pappersböckerna! VD Annamari Arrakoski-Enghart understryker att det är förlagen som bestämmer prisnivån och hon menar att den höga momsen på e-böcker (23 procent mot 9 för pappersböcker) är en förklaring. Rätt, men det är inte den enda. I grunden ligger nog en väldigt stor rädsla för att e-boken ska kannibalisera på pappersboken.

Helt klart är att med den prisnivån kommer försäljningen inte att ta fart. Söderströms har lagt sin prisnivå 20 procent lägre för e-böcker än för pappersböcker. Investeringen i en läsplatta ska kunna betala tillbaka sig inom rimlig tid, resonerar vi. Småningom lär vi se hur läsarna resonerar.

Hoppas vi ses på mässan!

Gör som Schildts styrelseordförande: köp en e-bok i vår webbutik!

På en mottagning i dag träffade jag Christoffer Grönholm, kanslichef vid Schildts storägare Svenska folkskolans vänner. Han förhörde sig om hur många e-böcker Söderströms nu har till försäljning (13) och undrade vilka böcker det är. När jag började rabbla upp höstens nyheter beslöt han snabbt att han ska köpa Kenneth Mynttis "Svenskan på offensiven eller intensiven", en av snackisarna just nu.

Bredvid stod Schildts vd Johan Johnson och fnittrad att nu har Söderströms då sålt sin först e-bok. En uppgift jag bestämt dementerar. Fast inte ser det som i USA, förstås. Där utgör försäljningen av e-böcker 9 procent av förlagens omsättning hittills i år. I fjol var siffran 3 procent. I dollar har ökningen från augusti 2009 till augusti 2010 varit 172 procent. Pappersböckerna backar däremot, men tack vare e-boksföräsljningen är uppgången i sin helhet ändå 3,4 procent. Way to go!

Detta är veckan när det väntas börja hända på e-boksfronten här i Finland. Förlagen har låtit förstå att man på Helsingfors bokmässa i slutet av veckan offentliggör sina satsningar. Ska bli spännande att se om man släpper nya och/eller gamla böcker, text- och/eller bilderböcker, många eller få?

På apparatsidan rör det åtminstone på sig. Samsung lanserar Galaxy Tab i veckan, en utmanare till iPad som fortfarande låter vänta på sig här hos oss. Galaxy kör med Android som operativsystem, har telefon och kamera (i motsats till iPad), väger mindre men har också kortare batteritid (7 timmar mot iPads 10). Priset ligger på ungefär samma höga nivå som man beräknar att Apple kommer att ta för sin pekdator: 700-800 euro.

En annan nyhet är att tyska arbetsgivare nu börjar förbjuda sina anställda att vara på Facebook och andra sociala medier under arbetstid. Man är rädd för industrispionage. Paradoxalt, sociala medier handlar ju precis om att dela med sig av information, vilket de anställda fortsättningsvis kan göra på sin fritid. Vore klokare att komma överens med sina anställda om spelregler i stället för att införa förbud, kanske?

Dofta på ordet bokhandel: inte bokbutik, inte bokshop, inte bokaffär, inte bokmarket, inte bokboutique, inte bokvaruhus. Utan en lite gammaldags, ärorik "handel".

Är som bäst och hälsar på ett drygt halvdussin bokhandlar som säljer bland andra våra böcker i västra Nyland och Åboland. Njuter av känslan i rummet fyllt med böcker. De små bokhandlarna har ofta en fantastisk bredd i sitt utbud, här är det lätt att stöta på en titel eller tio som man plötsligt inser att man borde läsa. Vill läsa. Det fysiska mötet med boken inspirerar faktiskt mer än det virtuella, parallellen till människomöten är solklar för mig.

Därför blir jag lite fundersam inför ryktena om att nätbokhandeln Amazon eventuellt håller på att etablera sig i Norden (www.svb.se/ledare/om-amazon-etablerar-sig-i-sverige). I dag har flera bokhandlare rapporterat att nätbokhandlarna ätit av deras försäljning under den senaste tiden, om en så stor aktör som Amazon kommer in på vår marknad kan det vara kört för de små bokhandlarna. Eller så inte: Det är i sista hand kunderna som bestämmer hur de vill köpa sina böcker, och jag tror på det fysiska mötet, det har ett mervärde som förhoppningsvis tillräckligt många är beredda att betala ett något högre bokpris för.

För vi behöver flera, inte färre distributionskanaler för litteraturen!

Ögonen rinner, näsan droppar, nyser hysteriskt, halsen värker, lederna gnisslar. Kurerar mig med mycket hett att dricka, vitlök och läsning.

I Hbl skriver man om unga människors vana att numera inte låna böcker på bibliotek, framför allt att inte kunna läsa dem eftersom orden de inte är sökbara som på Google  till exempel. Här kan man se ett argument för e-boken: i den digitala versionen av texten är det möjligt att bygga in en sökfunktion, hur den sedan fungerar på olika läsplattor är en annan fråga.

I senaste numret av Image (9/2010) anslås sju sidor för artikeln "Kirja on pop", en översikt om varför litteraturen och författarna är "sexigare än någonsin". När det gäller e-boken ser man att den mest omtumlande grejen blir att böcker kommer att vara tillgängliga på ett helt nytt sätt. I princip för evigt, konstaterar skribenten Pekka Hiltunen.

Allt annat än förkylt för läsandet, alltså.

Själv har jag lustläst Frej Lindqvists bok "Svindlare mot sin vilja" det här förkylda veckoslutet (ja, du kan köpa den omedelbart i vår nätbutik och få den till din dator på nolltid, oberoende av var i världen du befinner dig). Ska intervjua honom på Helsingfors bokmässa om två veckor, måste säga att jag personligen ser mycket fram emot det samtalet. Det ska handla om livet som teater - Frej har djupa insikter i båda.

Först finns det inte läsplattor. Sedan finns det inte e-böcker. Eller var det tvärtom?

I åratal har vi tittat anklagande på varandra, vi (läs: förlagen) som hjälper litteraturen ut i världen och de som producerar läsplattor och sätter upp egna nätbutiker för e-böcker. Bara ni fixar ett utbud av billiga och bra läsplattor ska vi nog fixa digital litteratur. Bara ni fixar så det finns e-böcker för kunderna att köpa fixar vi nog plattformer att ladda ner dem på. Kräftgång.

Nu är vi en fas där det börjar finnas kunder för både teknologi och innehåll. Ännu har det inte lyft här i Finland. Många väntar på att Apples iPad ska landstiga, men då borde de böcker läsarna vill köpa finnas i iBookstore. Helst alla, genast. För hur härligt det än är med multimediafunktionerna som Pekka efterlyser i sin kommentar till mitt förra inlägg så räcker det inte: Innehållet avgör. Vilket är bra och dåligt för en förläggare. Innehåll är ju det vi tror på och säljer, men hur stor ekonomisk risk ska man ta i produktionen av någonting vars efterfrågan ännu är helt oklar?

Fokuseringen på särskilda läsplattor är egentligen konstig, med tanke på att de flesta av oss redan bär på en: mobiltelefonen.

Tills jag själv såg hur våra e-böcker ser ut i en iPhone hade jag fördomar. Långa texter går väl inte att läsa i mobilen? Det går alldeles utmärkt! Faktum är att de mesta världsförbättrarna planerar att dramatiskt höja utbildningsgraden i u-länder med mobiltelefonen som redskap. In med läromedelsapplikationer i den bara. "Mat har de inte, men nog mobiler", konstaterade min väninna lite uppgivet innan hon i söndags flög iväg till afrikanska västkusten för att kontrollera några projekt som hennes organisation jobbar med.

Men kanske gången är den att barnen och ungdomarna lär sig hur de ska fixa bröd för dagen via mobiltelefonen?

Hur som helst, nu lanserar Microsoft sitt nya operativsystem Windows Phone 7, som lär ha fått godkänt av analytikerna. Nokia förstärkte sin marknadsposition under det andra kvartalet, Apple försvagade sin i väntan på iPhone 4, det näststörsta märket efter Nokia är kanadensiska RIM. Stor skärm är det som gäller nu, vilket gynnar läsandet. De flesta e-boksdistributörer tillåter nedladdning av en och samma inköpta produkt till flera apparater. Man kan börja läsa boken på datorn (under matpausen, till exempel), ta med den på sin läsplatta till stranden (de flesta läsplattor klarar av starkt solsken) eller till sängen (de fixar mörker också), och sedan fortsätta läsa på mobilen under ett tråkigt möte (ifall någon till äventyrs utsätts för sådana). Själv vill jag ha en läsapparat med automatisk uppläsningsfunktion för att kunna lyssna till litteraturen i bilen.

Hade alldeles under de första bloggdagarna tänkt tipsa om en finsk sajt som ger en ganska bra överblick av hur det står till på e-boksmarknaden hos oss (men glömde bort det, förstås): www.sahkokirja.fi. Det är Finlands förlagsförening som satte upp den för något år sedan. Där finns nyheter, diskussioner, info, massor av länkar. Ge mig gärna respons på sajten, utvecklingsidéer mottages med tacksamhet!

Efter bokmässan i Frankfurt tog jag tåget till Schweiz huvudstad där jag lärde mig mycket, dock inte om e-böcker (bortsett från vad vännerna där sade: "Varför skulle man investera hundratals euro i en läsplatta som ändå snart blir föråldrad? Nåja, kanske om man ska ut och resa och inte vill bära på sex böcker. Men då pappersboken är så fiiiin...").

Intressantast var nog den förändring i narkotikapolitiken som denna så kallade konservativa nation har infört sedan jag var där senast, och gjorde reportage från "Sprutparken". Där delades rena sprutor ut till knarkarna, som bodde i buskagen och höll andra stadsbor på avstånd.

Numera är parken idyllisk och frekventeras av barnfamiljer, för landet har tagit hand om de obotliga missbrukarna genom att ge dem narkotika och/eller metadon, samt husrum. På statens bekostnad. Ganska radikalt för att vara så konservativt...

Mina sagesmän säger att den tunga knarkhandeln därmed har fått söka sig nya marknader. Den "lätta knarkhandeln" (hasch och diverse piller) frodas däremot.

I går kväll var det traditionsenlig finländsk cocktailtillställning i vårt kvarter. Härlig smörgåsar med lax och renkött, och förstås karelska piroger med äggsmör sköljdes ner med vin och vatten. Till traditionen  hör också att Förlagsföreningens verksamhetsledare går runt med enorma vodkaflaskor och snapsglas och trugar gästerna att smaka på denna ädla, rumsvarma dryck. Den som tackar nej straffas med ett litet glas salmiakbrännvin, Osku doesn´t take no for an answer.

Cockaren är ett supereffektivt jättemöte med mingel när det är som bäst: skvaller, seriöst informationsutbyte, kontaktskapande.

Nu har jag tentat ett brett urval tyska förläggare om hur de jobbar med e-böcker. Inställningen varierar kraftigt, en del (också stora förlag) väntar och ser, andra digitaliserar all ny utgivning och är i vild fart med sin tidigare utgivning. Samma möjligheter och farhågor ser man på denna jättemarknad som på vår lilla.

På publikens enträgna begäran visar vi nu hur det finländska kvareteret ser ut här på bokmässan i Frankfurt, och sedan ett upprörande inslag om några rikssvenska samarbetsparter som beträder denna finska mark. De jobbar med att producera och sälja pappersböcker, så de tror inte på e-boken.

Annat var det på Googles hot spot om deras kommande lansering av Google Edition i förmiddags. Till jul räknar de med att ha skapat sitt "moln" av e-böcker där man kan köpa läsrättighet till så småningom alla böcker worldwide i digitalt format. Gissa om just deras distributionskanal kommer att komma upp först när man googlar på en boktitel?

Nu görs en undersökning (på finska) om hur konsumenterna ser på e-boken och läsplattor. Fina priser lottas ut bland dem som svarat. Gå in och berätta vad du tycker på:

http://www.gaudeamus.fi/ajankohtaista/sahkokirjakysely/

Så här fördriver vi alltså en stor del av tiden här på Frankfurts bokmässa (se videon nedan). Vi sitter i vårt eget eller förhandlingspartens stand och försöker på 20 minuter nå avtal om hur vi ska gå vidare. I det här fallet gäller det bildbyrån National Geographic Image Collection, som har 11 miljoner foton, konstverk och kartor i sitt arkiv.

Gina var verkligen på hugget med tanke på att hon flög in från Washington DC i förmiddags. Hemligheten: Ett litet vitt sömnpiller som gjorde att hon vilade intensivt i åtta timmar.

"Obama klarar sig bra, med tanke på de oerhörda förväntningar folk har på honom", anser Gina. Hon ska faktiskt gå på opera med honom i november! Hoppas hon hinner komma på cocktailtillställningen som vi finländska förläggare bjuder på i morgon kväll, också.

Och förhandlingarna? Jo tack, de gick bra (och på rekordeffektiva 18 minuter). Det kan börja dyka upp väldigt vackra bilder av natur, djur, historia och kultur i våra läromedel, både böcker och digitala sådana.

Nu har vi, förlagets utvecklingschef Nils Saramo och jag, landat på bokmässan i Frankfurt. Här sitter man i möten med en halv timmes mellanrum, folk springer som skållade råttor mellan de åtta (8!) olika hallarna, var och en i samma storlek som mässhallen i Helsingfors, vissa i upp till tre våningar, med läsordningar som slår ut vilket gymnasium som helst.

Mellan mötena går vi och lyssnar på olika hot shots som berättar om vad som är på gång ute i stora världen. Här ett smakprov:

Behöver du ladda ner ett gratis program för att läsa ePubformatet på din dator? Här ett tips av en läsare:

http://www.adobe.com/products/digitaleditions/

I dag har vi skaffat ett redskap till förlaget för att skanna nätet på kommentarer om e-böcker i allmänhet och våra egna i synnerhet. När vi testade hur diskussionen går på svenska och finska i Finland var det intressant att konstatera att omdömena om "e-bok" och "läsplatta" var fifty-fifty positivt och negativt. Förväntningarna är delade, alltså.

Nu måste jag packa för att åka iväg till världens största bokmässa i morgon bitti. Rapporterar från Frankfurt under veckan.

"De är ganska dyra, e-böckerna", säger en av gästerna försiktigt när vi på lördag kväll diskuterar vår lansering.

Veckoslutets användarstatistik på vår sajt visar att betydligt flera valt att ladda ner vår gratisbok Oilgate än att köpa en e-bok. Självklart med tanke på att man gärna vill testa hur det fungerar innan man köper, och att man hellre väljer det som kostar mindre. Kanske också en signal om att priset uppfattas som högt?

Allt är relativt. Har man vant sig vid att det innehåll som kostar när det trycks på papper (dagstidningar, tidskrifter, litteratur) ska vara gratis när det distribueras digitalt, ja då känns det säkert dyrt att betala ungefär fyra femtedelar av pappersbokens pris för e-boken. Där har vi lagt prisnivån nu.

Matematiken går såhär: Förlaget har haft kostnader för att tillsammans med författaren arbeta fram manuset - om den digitala distributionen bara förde med sig tilläggsförsäljning kunde man låta bli att belasta e-boken med den kostanden, men så blir det knappast. Tryckkostnaden faller bort, i stället kommer kostnaderna för de tekniska lösningarna med e-boken. Royalty till alla upphovsrättsinnehavare (författare, grafiker, fotografer och så vidare) tillkommer. Och dessvärre ligger momsen för e-böcker på hela 23 procent (mot 9 procent för pappersboken)!

Om e-boken inte ska vara en ren och skär förlustaffär på det internationellt sett lilla språkområde där vi verkar måste priset vara rimligt. Och personligen kommer jag att upprepa intill leda att det är det kvalitativt högtstående innehållet som ska få kosta, oberoende av distributionsform. Naivt eller inte så tror jag att den läsekrets som väljer den typ av böcker Söderströms ger ut hyser en viss förståelse för argumentet. Vi får se.

Svettig och matt sitter jag här, denna lördag morgon som för oss på Söderströms är så speciell. Kollar snabbt igenom WSOY:s, Otavas, Tammis och Schildts sajter än en gång. Inga kampanjer för e-böcker i dag heller. Går in på Akademiska bokhandelns sajt. Akademen är först ute med e-boken i sin nätbutik, men utbudet är fortfarande väldigt smalt. En del utländska böcker. Enstaka finska böcker som utkommit för flera år sedan, inga höstnyheter.

Så vi blev först med att komma ut med en stor del av höstens böcker i digitalt format. Tre av böckerna har faktiskt inte kommit ut i pappersformat ännu. Till en början säljs böckerna bara i vår egen webbutik, så småningom kommer de att dyka upp också i andra nätbutiker.

Nu är det bara att testa! Vi erbjuder den utmärkta deckaren Oilgate av Christian Lönnqvist gratis för att du riskfritt ska kunna känna på detta nya historiska format. För om vi ska vara ärliga har det inte hänt så mycket med boken de senaste hundra åren. Bättre papper, bilder först i svartvitt, sedan i färg, hårda pärmar, mjuka pärmar, pocket. Ljudbok. Om e-boken blir ett format att räkna med avgör läsarna.

Instruktioner för hur du laddar ner, och vad du gör om du får problem, finns på sajten.

I väntan på kommentarer och frågor, antingen på bloggen eller på min e-post (barbro.teir@soderstrom.fi) ska jag duscha av mig svetten som bröt fram under morgonens promenad med hundarna. Dimman låg lågt över fälten men jag hörde dem tydligt: vingslagen. Höstfåglarnas.

I annonserna för e-böckerna (Hufvudstadsbladet och Vasabladet 2 oktober) påstås det att jag kommer att berätta allt du någonsin vill veta om e-böcker i denna blogg.
Det är förstås en marknadsföringskliché som saknar täckning.
Ingen kan i dag besvara alla frågor kring detta relativt nya fenomen. Allra minst jag, som är en helt oteknisk person. Jag har ofta problem med att få vattnet att komma ur duschen på hotell och hemma hos folk, då har jag stor nytta av min yogaträning för att få in huvudet under kranen i handfatet. Att installera nya tv-kanaler eller förstå hur en ny spis fungerar är mig övermäktigt; instruktionsböcker ger mig något som jag antar att är en släng av panikångest.
Tekniska redskap är ok förutsatt att någon handgripligen visar hur de fungerar.
Detta är således inte en blogg för nördar. Eller förresten, det kan det nog bli om nördarna kommer med i diskussionen och ger kommentarer och svar. Förlagets teknikkunniga kommer jag att intervjua alltid när det behövs. Och föra vidare den kunskap och information som finns till exempel på världens största bokmässa som hålls i Frankfurt nästa vecka.
Det som intresserar mig mycket är hur e-boken och läsplattan kommer att påverka vårt läsande. Börjar jag själv läsa andra slags böcker på andra platser? Präglas läsupplevelsen av den bakgrund som bokstäverna vilar på?
I morgon kan du testa själv.