Hela förra veckan gick åt till att åka hit och dit. Så här är jag kvar ännu en bit in i maj. Men nu skall jag sluta, min månad har gått.

Socialdemokrati och förlorade bildningsideal... Det skulle ha handlat om de sk sannfinländarna som den nya arbetarrörelsen som frodas av och rentav kräver obildning. Och om den fina och väsentliga bildningssträvan som den klassiska arbetarrörelsen hade, och förlorade, liksom den förlorade sig själv. Och det som följde därav och som blev dagens socialdemokrati i Finland. En socialdemokrati som nu är tvungen att flirta med xenofobi och osolidaritet för att hålla sig tätt intill makten - för makten har blivit ett självändamål och idealen sekundära. Det skulle ha handlat om den nya socialdemokratin som har mycket lite gemensamt med den socialdemokrati jag växte upp med som betonade solidaritet både nationellt och internationellt.

Men ämnet blev för stort, för mycket, övermäktigt mig; både för upprörande och för krävande. För det är lätt att beskylla, men mycket svårare att förstå. Och jag föredrar att försöka det senare. Och kanske skall inte sådana frågor egentligen behandlas i bloggar? Bloggning skall vara spontant, intimt - inte planerat och analyserat? Vilket förstås är ett problem.

Men nog av problem nu. Av problem sover man illa, och sover man illa får man problem och börjar sova illa...

Så hejhej och god natt till alla,

hörs; P!



Ry Cooder i Mali / en hög halvlästa böcker / en avokado med balsamvinäger - för en stund sedan

Nu har jag varit och öppnat stugan och satt båtarna i sjön. Utan min son Axels hjälp hade jag antagligen försträckt varje muskel i kroppen och fått lämna den större (lilla) båten halvvägs uppe i skogen. Ändå är jag helt ledbruten och nertrött nu. Men av all sol också röd i ansiktet som en italiensk sportbil. På onsdagen fiskade vi nämligen hela dagen i fantastiskt solsken och svag vind. Utan att få ett enda napp. Men vi såg fyra havsörnar (på en gång), och ett litet isberg. Av någon orsak gick isen väldigt sent i år i skärgårdshavet, i Iniö först på lördag förra veckan. Då hade finska viken och den inre skärgården utanför Åbo redan en tid varit isfria.

Ju äldre jag blir desto mindre intressant blir det att få fisk då jag fiskar. Men det förblir lika viktigt som tidigare att vara ute på havet, långa dagar, vårar och höstar. Och det är något jag sörjer över med att bli äldre; att jag inte orkar som förut. Redan nu skulle jag behöva en stol med ryggstöd i båten för att inte besväras av sådan trötthet i ryggen att den förtar glädjen av att vara på havet.

Äsch, jag har ett lång ostrukturerat bloginlägg ofärdigt väntande. Det handlar om socialdemokrati, arbetarrörelsen och dess förlorade bildningsideal. Kanske får jag struktur på mina tankar så att jag kan lägga ut den texten här nästa gång. Nästa gång blir nästa vecka. För i morgon åker jag tillbaka till Iniö. Där idag, här idag, i morgon där igen.

*

Everything But the Girl, Argemiro Patrocínio, Sam Cooke / Paul Collier; Wars, Guns & Votes - Democracy in Dangerous Places, Solveig Arle, Heidi von Wright, red.; Övertramp, noveller om sport, Mary Kuusisto, Tua Forsström; Djungelgurka, isört, Fredrik Lång; Jaget, duet och kärleken, essäer / choklad från Lidl

Apropå kyrkomötet i Nikea (se ovan) så hör jag och Matilda till den kategori pensionärer som brukar åka till Ikea för att äta. Ja och köpa mjukdjur förstås. Varje gång jag tvingar Matilda att komma med till Ikea får hon ett mjukdjur. Idag var det en bulldog som kom med oss hem. Nu sover den tillsammans med Matilda i hennes säng.

*

Jag hade egentligen tänkt skriva om aktualiteter. Istället skriver jag om barn, mjukdjur och Alf Henrikson. Varför? En orsak är antagligen att jag inte vågar kasta in mig i det aktuella. Kanske för att det aktuella aldrig är aktuellt på riktigt: så som det serveras i dagsmedia är det nästan uteslutande grovt förenklat och i mycket direkt lögnaktigt. Vilket är upprörande. Så hellre då läsa böcker om samma ämnen; böcker som man har orsak att hoppas att är någorlunda välforskade, och som det dessutom för det mesta är enklare att förhålla sig kritiskt till eftersom de är öppet argumentativa och subjektiva i motsats till t.ex. dagspressens förmenta nyhetsobjektivitet. Men det finns också en själviskhet hos mig i att inte vilja låta mig uppröras av snabbrapporterade dagsaktualiteter. Jag är nämligen fruktansvärt bra på att låta mig uppröras, och när jag är upprörd är jag helt och uteslutande upptagen av min upprördhet. Vilket gör till exempel att skriva väldigt svårt. Och utan att skriva är det förstås inte mycket med att existera. Så jag skyddar skrivandet från min upprördhet, det vill säga jag skyddar mig själv, det jag är. Ja jag hukar. Och det är ett problem. I högsta grad.

*

Jag hör till den gammalmodiga grupp människor som på riktigt tror att man blir en bättre människa av att läsa. Jag tror till och med att man borde säga det rakt ut: "Du blir en bättre människa om du läser". Ja, förstås förstår och vet jag allt det som är problematiskt med detta - både med att vara en bra människa och med påståendet att läsande i alla avseenden är en bra sak. Men ändå, alla andra alternativ är sämre? Så jag hötter med det reumatiska fingret och säger: "fy på dig, gå och bilda dig, läs en bok!"

*

I don´t read Baudelaires poetry, / I don´t need no PhD / ´cause I´m ten times smarter than you´ll ever be.

Nu kommer i hörlurarna Godfathers, från 80-talet. Citatet ovan är från en av deras sångtexter. Vad är det som är så attraktivt med det här citatet, med den inställning det uttrycker? För det känns på riktigt bra att höra detta sjungas. På samma sätt som det känns bra att se Jokern (Jack Nicholson) i den första batmanfilmen förstöra renässanskonst på Det Stora Muséet. Och jag som just nu arbetar med Rubens landskapsmålningar, och jag som inte är främmande för Baudelaire, bland andra. Kanske är det den dåliga självkänslan som i svaga stunder inte tillåter en att njuta av det som på riktigt är ovanligt och ovanligt viktigt utan att man lägger sig själv och sin egen lilla hotade identitet över det? Den dåliga självkänsla som tenderar sociologisera allting, det vill säga stänga det, reducera det? Och då kan sådan öppen destruktivitet som till exempel Godfatherscitatet handlar om vara en stund befriande? Man måste möta sina lögner, helst helt överdrivet?


*

Blandad spellista, på vilken Manic Street Preachers tycks ha någotslags förspelsrätt. /  Just påbörjat: Paul Collier; Wars, Guns & Votes - Democracy in Dangerous Places  / Svartstämplad Emmental (som en fransk bekants bekant säger att inte är ost alls) med salt.

Kring krong krångel, och så blev det en hel vecka paus.

De senaste dagarna har jag läst om kyrkomötet i Nicea. Efter att som liten läst Alf Henriksons Vägen genom A i vilken två bokmalar (insekter), Justus och Filibert, äter sig genom ett uppslagsverk och hinner fram till uppslagsordet för kyrkomötet i Nicea trodde jag länge att Nicea och Nizza var samma ställe. Nä, inget mer om kyrkomöten nu. Däremot vill jag nämna två fina diktsamlingar som jag också läst under min tid här: Tomas Mikael Bäcks Fantasi i C-dur och Agneta Enckells anteckningar (från ett nordligt innanhav). Enckells dikter hör till den kategori texter som också måste ses, det grafiska skapar och rytmiserar både form och innehåll på ett oerhört fint sätt. Hos Agneta Enckell finns en avundsvärd skicklighet i detta. Bäcks bok är i grunden annorlunda, den vill ett komplentativare läsesätt, den behöver tid att flytta in i läsarens huvud och där verka med lugn och ro; för stor hast och man riskerar avfärda boken helt. Fantasi i C-dur är förresten i all sin enkelhet också en väldigt vacker bok.

*

Vad är det dummaste jag gjort den gångna veckan? Jo: på lördag var jag konferencier på en uppläsningskväll. Tvåspråkig sådan dessutom. Dumt var det däför att jag är livrädd för att uppträda. I skolan kunde jag vara nervös och orolig i veckor innan jag skulle uppträda med föredrag eller annat inför klassen. Dessutom har jag aldrig tidigare varit konferencier för någonting. Både min oerfarenhet och rädsla märktes nog under kvällen är jag rädd. Jag tröstar mig med tanken att  dumma saker ibland kan vara just det man behöver göra.

*

Vem skulle jag helst av alla vilja vara om jag inte vore jag? Jo, - och det här har jag tänkt ofta - min dotter Matilda. Hon är så godmodig, glad och kreativ att jag inte kan annat än avundas henne. Och jag menar då alltså att min avund inte beror på att hon är barn och ljuvlig och oskuldsfull och sånt. Fast lite subjektiv är jag väl nog, men säg inte att jag är självgod också!

*

Nä nu skall jag försöka skriva något för någon kanske kommande bok, så gnatt!
 

Super Rail Band / Tomas Mikael Bäck; Fantasi C-dur, Charles Freeman; AD 381 / salta pinnar

Nu är det bråttom. Fick just bud om att jag borde läsa färdigt redan idag manuset som jag trodde mig ha deadline för på fredag. Jag har alltså i drygt tio år varit någotslags sporadisk frilanslektör för översatt litteratur på ett av de medelstora finskspråkiga förlagen. Den här gången gäller det en svensk underhållningsroman som tydligen skall lanseras stort. Vad lär man sig av detta; av att för (mycket) låga honorar läsa och skriva om böcker som för det mesta är helt umbärliga? Jag tror att det viktiga är just det: det går att lära sig någonting av precis allting. Om jag under årens lopp läst och skrivit om drygt hundra böcker för det finskspråkiga förlaget så har det gett mig förutom en inblick i sådan romankonst jag aldrig annars skulle nå fram till ( = inte skulle vilja läsa) också någotslags insyn i den här sidan av förlagsverksamhet. Jag tror nämligen att det måste vara färre än tio av de böcker jag läst som sedan blivit översatta. Ändå får jag fortsätta med mitt läsande, så någonting måste jag göra rätt? Jag har till och med - tydligen - rätt att skriva helt personligt, ickeformellt, om de böcker jag läser. Vilket är en viktig attraktion i det annars så illa betalda arbetet: det fria skrivandet jag tillåts. Vilket i sin tur - igen - är lärorikt.  

*

Så fint väder det är. Svenska meteorologiska och hydrologiska institutets iskarta visar att det ännu skulle ligga fastis i Åboländska skärgården. Men den tyska satelliten - som jag under årens lopp lär mig lita på - och webcamen i Nagu hamn visar betydligt öppnare vatten. Bra!

*

Jukka Viikilä; Runoja II, Charles Freeman; AD 381, opublicerat manus/ Massive Attack / vatten efter en espresso

De två senaste dagarna har jag varit och tittat på två femrumslägenheter. Den ena låg på tionde våningen med utsikt åt tre håll över hela stan, i fjärran syntes också havet. Den andra låg vid havet, hade fungerande öppen spis och balkong mot söder och öppet hav. Båda hade fina planlösningar, effektiva men ljusa och öppna trots relativt få kvadratmeter. För båda hade min del av hyran varit mindre än jag nu betalar för en sliten liten lägenhet i Tölö.

Så vad var felet med lägenheterna jag var och tittade på? Jo, jag tror att det är så enkelt att lägenheterna ifråga ligger i hus byggda på 1960-talet. Det är antagligen så att allting byggt mellan ca 1960 och 2000 - och framför allt på 1970-talet - har ett grundmurat dåligt rykte. Den omedelbara associationen är betongelement. Ändå är finländsk bostadsarkitektur fortfarande på 1960-talet helt i världsklass - vilket de båda lägenheterna jag var och tittade på än en gång bevisade för mig. Så ett tips för alla som vill ha mycket bostad för pengarna: gör inte som andra utan ge 1960-talet en chans. (Men 1970-talet, glöm det! Fast radhus från sjuttitalet går nog an, om man har den läggningen...)

*

En av mina hobbyer är planlösningar, alltså planritningar för bostäder. Det är märkvärdigt tillfredsställande att kunna läsa en planlösning rätt: att på basis av planlösningen kunna se hur bostaden ser ut i verkligheten. En planlösning kan också berätta oerhört mycket om allt från kvinnans ställning vid olika tidpunkter i historian till hur kreativitet fungerar. Nästan allting får plats mellan uppritade väggar. Ett lästips här är Kirsi Saarikangas Saariahos spännande och väldigt informativa bok Asunnon muodonmuutokset - Puhtauden estetiikka ja sukupuoli modernissa arkkitehtuurissa. Jag har läst den två och en halv gång.

*

Idag är Matilda igen här. Vi har byggt en jättelik giraff av duplo, och ett konstigt hus med stor trappa och öron. Vi har också läst och tittat på Pippi. Nu sover hon, och om en timme tänker jag också göra det.



Bossanova / galnadagarkatalogen / lufttorkad skinka från Liedl

God kväll.

Vad jag skriver nu

När jag jag för cirka en eon sedan började skriva kunde jag skriva tio eller fler dikter per dag. Ju längre jag kom i mitt skrivande och ju äldre jag blev desto långsammare gick det. De senaste tio åren har jag - när skrivandet löpt - skrivit ett tjugotal acceptabla dikter per år. Att bli långsammare har att göra med att man kan mera - tror jag. Man censurerar bort allt det man genom erfarenhet och kunnande vet att inte fungerar redan innan det kommer till pappers. Tror jag. Men borde det inte egentligen vara tvärtom? Ju mera man kan, ju mera man vet, desto lättare borde det vara att skriva, desto mera borde man skriva? Har inte en långsam skrivtakt egentligen bara att göra med missriktad självkritik, överjag, hämningar och all världens negativitet i allmänhet?

Inte vet jag. Annat än att jag nu experimenterar. Jag har återgått - programmatiskt, men ändå - till att skriva snabbt. Tio dikter i veckan, ca. Eller vad och hur mycket som helst. För första gången någonsin håller jag mig med en anteckningsbok. I den kan/får det slinka ner hur mycket som helst hur snabbt som helst. Jag har till och med börjat acceptera min vidriga handstil: ju fullare jag klottrar sidan desto hemskare och trevligare ser det ut.  

Så, hybris är granne med kaos. Med andra ord: målet är 100, 200, 300 eller fler dikter på ett halvt år. Allting skall få plats, hur och i vilken ordning kommer att bli spännande att se. Och: till det här skrivprojektet hör också att undersöka vad dåligt egentligen betyder. Jag tror nämligen att det inte betyder någonting alls. Vilket jag kanske återkommer till.

Man borde aldrig berätta vad man håller på att skriva eller vad det skall bli av det man håller på att skriva. Det är en grundregel. Att skriva handlar i hög grad om att bryta grundregler.

Datorns sus / M, essäer av Carl-Johan Malmberg / Chips

5.4. 2010

Grattis!

Jag har födelsedag idag, fyller 46 år. Och vad jag gratulerar mig för är att jag inte har någon åldersnoja alls - i alla fall inte idag. Snarare lider jag av åldersnåja, axelryckning. Nej, det kommer aldrig att hålla, snart kommer jag igen att förstå hur hemskt det är att bli äldre. Men det är bra att inte ha åldersnoja, och allra bäst av alla dagar att inte ha det är ens födelsedag.

Idag för 46 år sedan föddes jag. Några dagar senare fanns det en födelseannons i Hufvudstadbladet, i den stod det att jag var född 7.4.1964. Så kan det gå. Men namnet var rätt. Utom att mitt (pinsamma ) mellannamn var felstavat: "Lorentz". Lorenz heter jag ju. Inte för att jag alltid själv kommer ihåg hur det skrivs. Det kanske inte är så noga. I högstadiet försökte jag rationalisera bort det andra i:et i mitt efternamn: jag ville heta Mickwtz. När jag började få minuspoäng i proven för att jag stavade mitt eget namn fel böjde jag mig för realiteterna och återinförde det andra i:et.

I rummet här bredvid håller min femåriga dotter just på att somna. Av henne fick jag i födelsedagspresent ett paket simpsonspasta. Men mest tittar vi nog på Traktor Tom och racerbilen Rorri. Jag är mycket stolt över att Matilda är intresserad av bilar. / - - - / Nu sover hon, och jag skall stänga hennes dörr, ta på mig hörlurararna och börja lyssna på musik.  



*

Igår läste jag slut Clarice Lispectorbiografin jag höll på med senast jag skrev här. Tänkte att jag skulle citera lispectorcitatet som avslutar boken, i fri översättningsöversättning:

"Boken jag håller på med skall bli riktigt dålig för att jaga bort de profana [läsarna] som vill "tycka om". Några få kommer att se att detta att "tycka om" är överflödigt och därför kunna komma in i det jag verkligen skriver, som är varken "dåligt" eller "bra""

De kolleger och vänner som till leda hört mig tjata om varför bra litteratur är problematisk känner kanske igen sig/mig här.

*

Nästa gång: vad jag skriver nu.



Läser nu
Texas, sakset, debutdikter av Harry Salmenniemi
Aregemia, debutdikter av Mark Mallon
M, essäer av Carl-Johan Malmberg

Lyssnar nu
Night Beat, Sam Cooke
On Green Dolphin Street, med Miles Davis, Cannonball Adderley, John Coltrane, Bill Evans och Jimmy Cobb, och av samma combo:
Flamenco Sketches (kan inte hjälpa det, men detta är fint)
Live att Bubba´s, Ahmad Jamal

Äter nu
Niederegger marsipan

 Så det här är alltså att blogga? Inte så illa. Men var skall jag börja? Jag menar:
jag sitter här hemma ensam vid datorn och skriver det här. Men borde jag inte skriva
detta som om det fanns en omedelbarhet, en genastkommunikation till någon, till er
därute, vem än ni är eller inte är? Kanske som om vi på riktigt träffade varandra,
personligen, jag borde vara personlig? Ändå är att skriva att vara ensam. En truism
ja, men en truism som är sann på ett mycket konkret sätt. Det handlar om allt från
den ljusa krets av trygghet i mörkret man bygger upp åt sig och i vars centrum man
sitter ensam och skriver till den helt konkreta ensamheten: hur sällan man träffar
andra människor; att inte ha någon arbetsplats där man dagligen kunde träffa och
prata med någon. Och samtidigt är att skriva att vara öppen för precis allting kring
en: hela världen angår, hela världen har en plats innanför dessa fyra väggar där jag
sitter och skriver. Det finns ingen ensamhet och utestängdhet alls: ljus, luft och
de mest skiftande händelser omger mig varje gång jag sätter mig vid datorn. Världen
är här och går här igenom mig och in i det jag skriver. Det är på samma sätt med
läsandet: att läsa utestänger en från den omgivande världen, men ändå för boken som
inget annat media en i kontakt med världen. Eller snarare med världarna. För en
annan truism, som är lika sann, är att varje bok är en värld. Detta har du och jag
gemensamt, jag som skriver och du som läser: ensamhet och tillhörighet.


Men mera konkret, vad skall det handla om här under den kommande månaden, som är den
tid jag kommer att vara här? Kanske musik, kanske Finland - landet som allt mindre
är ett hem -, kanske planlösningar, kanske osynlighet, kanske nationalekonomi... Men
helt säkert om böcker, och om att läsa och skriva.



Nu återgår jag till påsken, men kommer snart tillbaka igen.



Läser nu



anteckningar (från ett nordligt innanhav), av Agneta Enckell


Why this World, A Biography of Clarice Lispector, av Benjamin Moser


Universe of Stone, Chartres Cathedral and the Invention of the Gothic, av Phillip Ball


Tekniikan Maailma


Lyssnar nu


Billy Boy, med Red Garland,
Paul Chambers och Philly Joe Jones

Love for Sale, med Miles Davis,
Cannonball Adderley,
John Coltrane,
Bill Evans och
Jimmy Cobb
Trentemøller


Roger 23


Äter nu


Mignonägg