Ungern, Tjeckoslovakien ... Finland? Det är som vi trodde. Många av dem som var med har inte gjort upp med sitt 70-tal. Det visar reaktionerna på vår bok. Visst har reaktionerna överlag varit positiva och det är vi förstås glada över, men vi är litet förvånade över tendensen att roat släta över det hela. Som Thomas Rosenberg i sin kolumn i Hbl gör när han skriver att ”det var ju liksom ändå inte riktigt på allvar, det hela”. Eller Christian Sundgren i recensionen i Hbl: ”man kan knappast tala om risk för revolution med några tusen taistoitstudenter runt om i landet”.
Det är förstås bekvämt att idag, med facit på hand, tänka att man inte arbetade för en socialistisk revolution, för ett samhällssystem som har kollapsat, men även om man rentav skulle vara ärlig med sig själv kan man inte tala för de andra som var med eller för hela den rörelse vi var med i. Vår point med boken är att just försöka visa att det kanske var mera allvar än vi trodde under kalla krigets dagar i VSB-paktens Finland. Att det var mera än revolutionsromantik. Varför skulle vi annars ha kallat boken Nyttiga idioter? Var vi med om något som var större och farligare än vi kunde förstå då? Frågetecknet efter titeln är viktigt - Ingen kan i dag med säkerhet säga om vi upplevde farans år ännu på 70-talet eller vilka drömmar man närde i Sovjetunionen.
Ungern 1956, Tjeckoslovakien 1968, kunde det ha blivit Finland 1975? Eller handlade det bara om stormaktens våta drömmar som sammanföll med de gamla kommunisternas revanschtankar? I boken har vi inte bara en tolkning, vi låter de medverkande ge sin egen.
Christian Blom, som var den av oss som var närmast maktens kärna, säger så här: "min tes är att jag skulle ha varit färdig att gå längre. Vi drog aldrig upp någon gräns för hur långt vi kunde tänka oss att gå i revolutionär riktning i vår rörelse. Det fanns en automatik. Det var ju inte så att vi kan ta ett steg men inte följande. Vi var en mycket massivare och viktigare rörelse än man i dag tror." Och Gunilla Hemming påpekar: "under mitten av 70-talet blev flera länder socialistiska, det såg ut som att den historiska utvecklingen inte gick att hejda, utan att det handlade om en lagbundenhet, att kapitalism föder socialism i ett visst skede".
För att inte tala om Max Jakobson som i boken Bokslut skriver så här: "Ännu år 1975, då Näringslivets delegation EVA bildades, visade en opinionsundersökning vi lät utföra bland företagsledare att en majoritet ansåg att Finland höll på att glida i riktning mot ett socialistiskt system."

Det skulle vara lättare, men vi tycker att man inte ska låta taistoittiden falla in i glömskans barmhärtiga värld.
Tillräckligt vatten har nu flutit under Moskvas broar för att man ärligt ska våga tänka igenom vad taistoiterna egentligen sysslade med.
Var vi unga idealistiska studenter nyttiga idioter som utnyttjades för en större sak av ledare med en hemlig agenda?
Därför har vi skrivit boken Nyttiga idioter? Unga idealister, Lenin och sjuttiotalet.
I boken konstaterar vi själva med eftertryck: Vi kände oss som verkligt nyttiga idioter! Det var när vi skrev om den allvarligaste men samtidigt mest absurda incidenten under vår revolutionära period. Vi fick ett uppdrag som vi upplevde att vi inte kunde tacka nej till.
Vi gavs en adress där vi träffade Jakke Laakso. Han gav oss order att börja gå på maoisternas tillställningar. Det var väldigt hemligt och vi skulle regelbundet rapportera till honom. Jakke målade upp en framtid då vi måste bryta med SOL och alla våra vänner skulle avsky oss. Först efter revolutionen skulle vi få upprättelse.
Vi var väldigt uppskakade, men ansåg att vi inte kunde vägra. Lite nyfikna var vi också. Vi gick faktiskt till en öppen fest som maoisterna ordnade. Det var fullt av ungdomar, kanske litet mera bohemiska än på våra mera strikta fester. Maos bilder fanns uppsatta överallt, till och med på toaletten ovanför WC- pappershållaren. På programmet stod bland annat en sketch där man gjorde narr av Taisto Sinisalo. Vad som annars sades har vi bara vaga minnesbilder av. Men hotbilden var definitivt just minoritetskommunisterna.
Vi skrev ett sammandrag av det hela till Jakke. Allt skulle vara hemligt men så gick Jakke på ett seminarium upp i talarstolen och citerade direkt stora delar av rapporten. På seminariet satt personer vi hade sett på maoistfesten! Vi hade blivit riktigt ordentligt lurade och bestämde oss för att aldrig avslöja vårt ”spioneri” och att aldrig göra om det.
Nu har vi brutit vårt löfte till Jakke Laakso och vi undrar vilka andra unga studenter han försökte värva. Vi är ganska säkra på att slutstationen för våra rapporter skulle ha varit Moskva om vi hade fortsatt.
Hur är det med dej som var med: var det bara skojiga fester i ett romantiskt revolutionärt skimmer eller insåg du i något skede att du var en kugge i ett större maskineri där någon annan höll i spakarna? Vi ser fram emot dina inlägg!
Camilla Berggren och Marianne Lydén