Extra! Extra! Rapport från Bollywood!
Nu är jag alltså på väg från Bombay och min sista avslutande rapport blir alldeles för kort för Indien, och alldeles för kort för Bombay, alldeles för kort på grund av att jag just nu sitter på flygplatsen och äter min sista Masala Dosa & dricker min sista indiska öl och är på väg bort. Imorgon: Finland. Snart: Boarding.
Men ja, Bombay, märkliga äventyr. Tro det eller ej, Hollywood ringde aldrig, men det gjorde i sin tur Bollywood. Min sista dag i Bombay tillbringade jag i Filmcity, mest i väntan på Stardome i en barack, men också tillsammans med statistagenten Robinson, numera min vän, samt ljuva, indiska statisten Soni, nygift med en man som hennes föräldrar valt åt henne - men till sist fick jag ändå göra min stora scen som Västerländsk Turist. Den Västerländska Turisten. En parodi på det jag ju egentligen varit, under hela denna bloggperiod. Det mest märkliga med detta var att jag var den enda Euroextran, den enda västerländska statisten på hela filmsetet. De brukar komma i grupp, men detta var ett undantag. Efter en lång och het dags väntan fick jag en alldeles egen tagning, den sista för dagen: Som en sariklädd, gitarrbärande Löjlig Europe gick jag genom den indiska gränden (kulisser). En tagning, så begåvad är jag.
Så slutar denna bloggperiod, kaotiskt och hafsigt, men ändå grandiost. Men på något sätt passar det Indien alldeles utmärkt.

Idag packar jag. Dessa saker tänker jag på:

Detta är inte ett tårögt avsked. Detta är ett konstaterande. Ett intresserat och registrerande uppbrott. Det kanske ändrar sig sedan när skymningen faller, blir återhållsamt melankoliskt, strävt. Jag tror att detta avsked kommer att kännas lite som en novell av Hemingway.

I morgon Bombay. Jag längtar till Bombay, trots att jag aldrig sett staden. Jag längtar till staden, jag längtar bort från vildmarken, ödemarken. Jag har konstaterat, än en gång, att jag inte är ett med naturen. För mig är fåglar fåglar och plantor plantor. Jag känner mig falsk om jag förundras inför deras skönhet. Det känns som om någonting väsentligt fattas mig? Jag har dessutom svårt att förstå mig på just den här sortens skönhet, den som finns här; jag skulle aldrig kalla landskapet omkring mig vackert. De andra besökarna här gör det, både indier och icke-indier, och jag har försökt se det vackra, ens förstå det, men är blind. Jag kan tycka att dessa torra, platta, storslagna, savannlika vidder är intressanta, ibland tilltalande, men ordet ”vackert” skulle aldrig falla mig in att använda här. Alla andra verkar se det. Men å andra sidan: det finns en fulhet som tilltalar mig här. Den röda jorden, värmen, skräpet, dammet, torftigheten, allt det har någonting som tilltalar mig, väcker någonting. Men jag skulle aldrig kalla denna plats vacker. Och nu måste jag bara försöka ta reda på vad ”vackert” då är för mig, vad som krävs för att någonting ska vara vackert för mig och vad det är jag så uppenbart saknar här i fråga om skönhet.

En månad i Indien. En ny roman påbörjad. Jag trodde inte att det skulle finnas en ny någonting någonsin mera. Det är märkligt. Jag lämnar Sangam House nyromanförälskad – men det fina med den sortens förälskelser är att du kan ta med dem. Packa ned, omhulda. Den sortens förälskelser behöver inget visum, lämnar ingenting bakom sig, inga rötter som rycks upp. Men den finns nu, och jag har den med mig.

 

The Chai Shack - innecafét i närheten som vi brukar gå till.

- Rickshaw, Madddam?

Framme, Nrityagram, på gården framför Sangam House.

Klockan är tolv, jag sitter på mitt rum och skriver, nu måste jag ut i solen.
Dagens program: skriva skriva skriva, äta lunch, gå de dammiga fem kilometrarna till byn Hessaraghatta tillsammans med några kollegor (paus vid kokosnötsförsäljarna vid vägkanten för förfriskningar), där ska vi köpa en sari till suveräna Mangala, som städat och tvättat och sett till att vi haft det bra här, sedan åker vi en skranglig rickshaw tillbaka, yoga, äta middag, läsa, och det var väl den dagen. En rätt vanlig dag i Nrityagram, Sangam House.

 

(Min kokosnöt i förrgår:)

Just nu är jag bara löjligt lycklig över att efter en vecka utan internet få meddelandet att Sangam House har kontakt med (cyber-)världen igen! Intet ont (nej: gott) anande traskar jag från lunchen (som vi äter på en veranda, givetvis på metalltallrikar, sittande på mattor på golvet med benen i kors. Pappadam & lassi med salt & ris & aloo någonting, ah) och kommer tillbaka till skrivarlängorna och hör jublet. Och det är sant, det är sant - jag tappade faktiskt tron. Tron på internet. Men tydligen. Internet finns. Märkligt.

Jag läste med intresse kommentarerna och reflektionerna under texten ”Några men om platsen & skrivandet”, och blir upplyft & inspirerad över det som sägs. Fortsätt gärna, om ni har kommentarer. Jag känner så igen allt det där: delay, perspektivbyte, och vad man tar med sig - och också behovet av avstånd. Ibland. Och resandet, på något sätt som ett behov av både tillstånd och avstånd, också från sig själv. Men samtidigt och paradoxalt nog en resa till sig själv, om jag får bli högtidlig. Platser och tillstånd gör sina avtryck, men vad jag på något sätt också ville inringa är det här med skrivandet som någonting som alltid finns, någonting som är närmast omöjligt för mig att helt dechiffrera, på samma sätt som jag finner det omöjligt att förklara vem jag är, vad min identitet är. Och just skrivandet och det skrivna är ändå sist och slutligen på något sätt det allra starkaste, största, mest identitetsbefästande & identitetsskapande för mig. Svårt, jag famlar, det känns sant men halvt, fortsätt gärna. Åh, jag älskar alla dessa ”men”, alla dessa frågetecken! Tack Malin, Susanna & Marianne. (Och jo, Marianne, sök! Vill du ha Sangam-info så kontakta mig.)

Och nu: bara två dagar kvar i Nrityagram, Sangam House! Den sista veckan, de sista dagarna, varför går de alltid så snabbt? På lördagen åker jag till Bombay för några dagar, och efter det tillbaka till Finland. Här är det sommar och sol, flugor och myggor, hur är det i Finland? Jag tror jag måste försöka förbereda mig mentalt inför återkomsten.

Kära vänner! Jag lever. Tystnaden på denna blogg beror helt enkelt på att vi varit utan internetförbindelse på Sangam House sedan onsdagen. Och är det fortfarande. Nu sitter jag dock på ett internetcafé i Bangalore, the Silicon Valley of India, och skriver febrilt. Om en stund ska jag rusa iväg till bokhandeln Crossword där jag och de andra residensförfattarna ska uppträda. En läsning alltså. Jag ska läsa ur Åh, kom och se här, lite på svenska och lite ur ett utdrag översatt till engelska av fantastiska Sarah Death.

Vi hörs. Kanske. Om nu någon lyckas eller orkar fixa den där kabeln som brustit där ute i ödemarken någonstans.

Hur det är att skriva på något annat ställe, i en annan miljö. Påverkas skrivandet, berättelsen? Skriver man annat, annorlunda? Jag har fått frågor om detta, och tänkt på det här. Trots att jag inte är säker på att jag ännu heller har någonting insiktsfullt att skriva om detta så tänkte jag göra det.
Jag säger: Att skriva är alltid på något plan att förflytta sig. Att skriva fiktion är i högsta grad att förflytta sig; till en annan värld, ett annat land, ett skrivet. Därför tror jag mig kunna skriva samma text här i Nrityagram, Indien, som jag kunde ha skrivit i Helsingfors, Finland.
    Jag är ju jag. Jag har ett skrivbord här, har ordnat ett lämpligt skrivbordsrådd med högar omkring mig. Jag har min dator, min text, alla mina år av att vara ungefär den jag är, eller de jag är, och de jag har varit, med de tankar jag tänkt också innan jag kom hit.
    Men å andra sidan, i samma andetag, är det ju alldeles självklart att allt påverkas, alla intryck påverkar, kan påverka, måste. Givetvis. Men hur mycket som medvetet eller omedvetet smyger in från det som just nu finns omkring mig är så klart svårt att säga. Omöjligt. Och eftersom vi – varken du eller jag - aldrig heller kommer att få se hur den här romanen skulle ha blivit om jag inte rest till Indien, så kan vi ju helt enkelt inte veta.
    Men sedan, alldeles konkret, trots att jag är ovillig att gå in på detaljer i min alldeles nybefruktade roman: Visst ser jag små spår av sådant som knappast skulle finnas om jag inte befann mig just här. Ett namn som inte skulle finnas där, en liten detalj jag plockat med från någonting omkring mig. Och kanske är det också enklare att destillera tematiken här, i synnerhet denna: Främlingar. Det är inte specifikt nu och på grund av Indien som tematiken snor sig omkring detta med främlingskap, inte på något sätt, men kanske framgår det sällsynt klart från första början, även för mig, även för författaren, där långt borta, isolerad?
    Men vad tror ni? Är texten spatialt bunden? Vad är det då som kan tänkas påverkas i en text om också platsen formar den? Är du just du även om du finns någon annanstans?

På lördagen åkte fem författare rickshaw till nattlivet i Hessaraghatta, den största byn i närheten, fem kilometer från Nrityagram. Hessaraghatta är en dammig gata med människor, bilar, motorcyklar, hundar, getter, kor och skräp, kantad med små kiosker, affärer, butiker, syateljéer, hönsslakterier samt några få småsmå barer, som samtidigt är spritbutiker. Eftersom tre av oss var kvinnor och bara en av oss var indier – och han var dessutom brahmin och rätt upper cast – så var vi hemskt exotiska i den smutsiga, trånga barlokalen. Inte en kvinna i barerna här, inte ens i närheten. Men bortsett från att man förstås tittade på oss (men försök gå in i en lokal landsbygdsbar i låt oss säga Österbotten och jag kan garantera att man stirrar lika ogenerat) så fick vi befinna oss där på lika villkor som alla andra. Vi trängde oss genom det lilla, människofyllda bakrummet, forcerade några lådor och tog den smala trappan upp till övre våningen. Där var det kvavt och tomt. Väggarna var rosa, fönsterbågarna på de högtsittande, smala fönstergluggarna var grönmålade. På väggen hängde en rakspegel med en tvål. Vi satte oss vid ett av de tre rangliga borden, servitören kom släntrande, och så småningom också tre farbröder som satte sig vid bordet längst bort från oss. Något vin fanns tyvärr inte, det finns det sällan här, så vi fick nöja oss med indisk öl. Som tilltugg serverade den unge och klumpige servitören en liten påse chips som han hällde ut på ett tidningspapper på det klibbiga bordet. Och sedan efter det en röd röra med klumpar som skulle föreställa blomkål, och tandpetare att spetsa dem på. Det lär inte ha varit gott, jag tappade matlusten redan innan jag hann smaka. Det såg snarare ut som kyckling än blomkål, men vad vet jag. Plötsligt ljöd det sambatakter genom de öppna fönstergluggarna, från gatan. Den brasilianske författaren såg en stund lite förvirrad ut. En liten grupp musiker och några dansande män där på gatan, och lika plötsligt var de försvunna. Nästa bar vi gick till var stängd, och också följande, trots att det var tidigt. Vi drog slutsatsen att det var dags att gå hem. Hälften av oss åkte vidare till det fina hotellet, som tydligen finns alldeles bredvid vårt residensområde där mitt i ödemarken, för att undersöka om det var möjligt att få ett glas vin, eller kanske till och med avsluta kvällen med ett glas skumvin. Visst hade jag åkt förbi hotellet, sett det, men på något sätt fått intrycket av att det låg hemskt långt borta, isolerat, precis som vårt residens. Men där fanns det, precis intill, bakom Nrityagram, the Dance Village. Vi gick in genom hotellporten, hälsade på vakten som artigt visade oss vidare till restaurangen. Det var oändligt vackert och alldeles tomt på människor. Små dammar, blommor, en trädgård full av lampor och ljus, labyrinter av gångar och små buskar och plantor. Restaurangen var en fridfull terrass bekransad av små dammar med springbrunnar, och den enda vi mötte på vägen dit var en servitör som rakst var på väg någonstans med en fin marsipantårta, vi såg honom knacka på dörren till ett rum som uppenbarligen var bröllopssviten, en ung kvinna öppnade. Eller kanske fanns det bara sviter där. Vem kommer till ett lyxhotell mitt ute i ödemarken? Varför finns det där, mitt i ingenting? Som vi. På den tomma restaurangen bad hovmästaren så mycket om ursäkt, men de serverade bara alkoholfria drycker. Men det var i alla fall vackert, tomt; i tystnaden bara porlande vatten, syrsor och avlägsen musik. Som i en dröm.  Sedan gick vi tillbaka genom trädgårdslabyrinterna, ljuskäglorna, klättrade över ett staket och kröp in genom ett hål i nätstängslet, och alldeles oförhappandes var vi hemma, om än på andra sidan av vårt område, med några få steg hade vi kommit bakvägen in till oss själva. Det kändes plötsligt och märkligt och brottsligt, men när vi möttes av de tre hundarna, först skällande, sedan med viftande svansar och slickande tungor, så kändes det ändå lite som att komma hem.

Och här är förklaringen både till vem som grävt hålet & varför den lilla plantan finns i en inhägnad! En indisk ko, givetvis. Om du tittar riktigt noggrant, mitt på bilden, ursäkta skuggorna.

 

Utsikten från mitt fönster, Nrityagram, författarresidenset Sangam House, inklusive moskitnät,

Har tittat på indisk dans på indisk TV i ett indiskt vardagsrum hemma hos en indisk gubbe jag inte känner.

Har yogat på terrassen iakttagen av områdets hundar och de väldiga fladdermössen som tydligen bor (eller yogar) under takbjälkarna där.

Har promenerat och sett rovfåglar på alldeles för nära håll. Jag undrar varför de varningcirklade runt mig så där - men behöver inte veta.

Har skrivit, men medger att jag inte kanske riktigt vet vad jag håller på med. Behöver nog veta. Men det kan väl ta sin tid.

Snuva i Indien, något av en antiklimax. Inte malaria, inte kolera, inte någon tropisk sjukdom. Nej. Snuva. Men vid närmare eftertanke: hellre snuva än något av det andra. När det gäller sjukdom så är det inte det speciella, det originella, det extravaganta som är det eftersträvansvärda. När det gäller sjukdom är det aldrig det. Igen en dag med yoga på terrassen. Det låter fint. Men idag snarare: klumpig på terrassen. Det låter inte fint alls. Jag var en svajande skrivbordsmänniska med för många ben att hålla reda på, och samtidigt för få ben att stå på. Tycker illa om att misslyckas, men tyckte trots det om att försöka balansera mig själv på ett ostadigt ben med överkroppen vriden mot solen. Ungefär. Tycker illa om att misslyckas, dock. Jag är glad att ni inte såg mig. Imorgon ska jag plåga mig med samma övning, just därför. Och nu på kvällen: Tre författare i en mörk nunnecell, på den hårda bädden, framför en liten dator som balanserar på en trave böcker på en stol. David Lynch, Lost Highway. Efter det: tillbaka till den egna cellen. Ute hörs syrsorna, alla ljud förstoras i natten. Som om någon editerat nattljuden väl. Det är bara den där ihållande tonen som saknas. Eller musiken. Det är mörkt. Stjärnklart. Kanske somnar jag. Och drömmer.

Men sedan ska jag vakna. Vakna och vara mig själv. Trots allt.

Idag en enkel men alldeles osannolikt ljuvlig dag: Solvarmt ute, svalt inne. Lycka över att ostört kunna arbeta, stiga upp från sitt skrivbord och få mat som någon annan lagat, god indisk mat, dessutom. Och givetvis detta: Någon sorts början på någonting alldeles nytt blev skrivet. Och efter allt detta höll den amerikanska yogaläraren som är på långbesök hos dansarna ett likaledes långt yogapass ute på en dansterrass för tre tacksamma, lyckliga författargäster. Med löfte om fortsättning. Detta var en sådan dag då man nästan kunde ha blivit avundsjuk på sig själv om man bara inte varit så upptagen av nuet.

 

Efter en snabbvisit (verkligen) till Goa (igen) är jag åter tillbaka i Nrityagram.

Vad är det med solen och havet, egentligen? Varför känns just det så obändigt och fritt? Det är ju höjden av klichémetaforer i livet, verkligen.

Tillbaka i Indiska inlandsödemarken känner jag mig (igen) lite instängd i de förtorkade vidderna. Men samtidigt känner jag mig liksom lösgjord, frånkopplad, på ett behagligt sätt. Som om jag inte fanns där jag fanns, eller kanske fanns just lite bredvid. Men på ett angenämt och intressant sätt.

Kanske var det min hastiga resa; kanske flög jag iväg från mig själv? Kanske flög jag fram och tillbaka från ett ställe till ett annat för att hitta någonting, eller till och med tappa bort någonting? För att överrumpla mig själv, möjligen?

In transit. Ett varande. En speciell sorts.

Irene, du frågar om värmen, vädret: I Goa var det ständigt mellan 20 och 30 grader, alldeles perfekt finländsk sommarvärme, medan den egentliga sommaren där väl börjar i april-maj, med 40 graders värme och mer. Hetta. Jag skulle förmodligen smälta. Här i trakterna kring Bangalore är det alltid svalare, på dagarna kring 20 grader, lite över 20, på kvällarna ungefär 15. Innan jag kom hit blev jag varnad av den lokala kontaktpersonen: ta med varma kläder, det kan bli kallt. Ta med yllesockor, och mössa. Ja, tänkte jag där i finländska minus femton, allt är relativt.

Igår hade vi en intern läsning och satt ute rätt länge efteråt. Många frös, de lokala dansarna som också satt med oss hade samtliga mössa på. Plus 12 grader kanske det var? (Och nej, jag hade inte stickad mössa, och frös egentligen inte heller. Jag lekte cool finländare i min tunna sommarkofta och med bara fötter. Men den portugisiske författaren var den som väckte beundran i kortärmad, tunn bomulsskjorta ännu vid midnatt.)

Så småningom: Somnade och sov gott. Vaknade av en sjungande författarkollega i vårt öppna kök ute på terrassen mellan bostadslängorna. (Uttrycket "öppet kök" får plötsligt en alldeles bokstavlig betydelse.) Jag har börjat utveckla en allvarlig allergi mot sjungande morgonmänniskor.

Och Irene: av din fråga om vad jag gör när jag inte kan sova kom jag att tänka på att det ju också är alldeles konstruktivt. Jag brukar bara ligga kvar i sängen. Lyssna på natten, syrsorna och hundarna. Och ibland även dessa irriterande mänskliga ljud som med sådan lätthet ekar mellan dessa porösa väggar i vår asketiska bostadslänga. Och ofrivilligt, just när man ligger där som en plågad nunna i sin hårda, smala säng, så kan man med god tur tänka de mest intressanta av tankar, kanske till och med rentav bli alldeles lite, lite upplyst?

 

Jag promenerar till byn Hessaraghatta tillsammans med den danska prosaisten och den amerikanska poeten. Det är fem kilometer dit, samma fem kilometer tillbaka. Jag och den danska prosaisten har givetvis träffats tidigare, världen är ju inte större än så, och skandinaviska sammanhang är ännu mindre. Den röda sandvägen dit är torr, het och dammig. Många åker förbi oss, mest på motorcyklar, inte en hjälm i sikte, kvinnan med sin sari sitter i damsadel bakom mannen, i famnen, nästan på axeln, har hon sin baby. Hon håller i sig med den ena handen, i babyn med den andra. De flesta som passerar oss vänder sig om och stirrar, en del pekar, de flesta skrattar, någon vinkar eller ropar något. Halvvägs stannar vi och köper kokosnötter av försäljarna vid vägkanten, de sabrerar varsin nöt åt oss, vi får våra sugrör för amatörer och står där i folkklungan och dricker söt och fyllig kokosmjölk. Det undgår oss inte att man skrattar åt oss, vi ser väl rätt märkliga ut, bleka och halvklädda. Jag skulle gärna veta vad det är de säger, det verkar inte så snällt, egentligen. På posten i byn dividerar de fyra männen länge om vad frimärken till Danmark egentligen kan tänkas kosta. Till sist kommer man fram till att man säkert måste ta reda på detta, på något sätt: imorgon, kom tillbaka imorgon. Vi tar oss förbi korna, getterna, rickshawerna och motorcyklarna, jag och den amerikanska poeten tar ut pengar inne i kiosken för bankautomaten. På vägen hem stannar vi vid ett litet ruckel där en gammal kvinna säljer sött te i små, små plastmuggar. Rucklet är familjens hem. Hon talar vänligt och nyfiket med oss, trots att vi inte förstår. Hon nickar och smackar, vaggar på huvudet och ler. Mycket snabbt blir det mörkt, trots att vi inte sitter länge. När vi går vidare har dammolnen fått sällskap av myggorna. Månen är felvänd här, tycker jag, men så är det ju förstås inte.

Bangalore Airport - Nrityagram, en timme i en liten taxi igår; det känns som flera dagar sedan. Under färden stannade den lokale chauffören vid vägkanten, steg ut ur bilen, gick bakom den, kom tillbaka. Är någonting fel, undrade jag oroligt. Nej, jag behövde bara spotta, svarade han enkelt.

Och längre och längre bort från storstaden körde vi, vägarna smalare och smalare. Kurvorna djärva. Chauffören tutar istället för att sakta in. Till först: rusningstrafik från stadens arbetsplatser. Sedan: rusningstrafik från betesmarkerna i skogarna, alla får, getter, kor och människor som stannar upp mig och min taxi eftersom de har bråttom hem. Alla de andra, de som ska hem.

Nrityagram, The Dance Village.

Protima Gauri, grundare av dansgruppen, dansbyn:

"I dream of building a community of dancers in a forsaken place amidst nature. A place where nothing exists, except dance. A place where you breathe, eat, sleep, dream, talk, imagine - dance.
A place where all the five senses can be refined to perfection. A place where dancers drop negative qualities such as jealousy, small-mindedness, greed and malice to embrace their colleagues as sisters and support each other in their journey towards becoming dancers of merit.
A place called Nrityagram."

Och bland dansarna Sangam Houses författare, papperskropparna, just nu sju stycken. Tre indiska författare, en amerikansk, en koreansk, en dansk och en finländsk författare bor och arbetar här. Några åker snart bort, nya kommer istället.

Jag vaknade klockan 5.30 av att någon av de manliga musikerna som hör till dansgruppen påbörjade sitt idoga övande för att uppnå perfektion. Tupparna gol, den skrikande, vrålande kråkan som hoppade på plåttaket, min madrass är den hårdaste någonsin, sängen för kort, dynan för hög, marken är för flat och vegetationen gles och akustiken alldeles för perfekt, och jag uppskattar traditionell indisk musik och sång, men inte så tidigt på morgonen.

I Goa sov jag som ett litet barn, trots att madrassen luktade ammoniak och fukten låg som ett extra lakan kring kroppen. Havet, brisarna. Solen mot huden och de obändiga vågorna som slet tag i mig så att jag åtminstone för en stund förlorade fästet. Mina ben som kändes starka när jag spjärnade emot.

När jag lägger mig ned för att somna i min hotellsäng har jag svårt att föreställa mig att jag någonsin kunde förlora fästet det där lilla ögonblicket innan jag somnar, jag tror inte på hjärtklappningar och insomningssvårighet, plötsligt tror jag inte att det någonsin kan ha varit svårt, någonting så enkelt som sömnen, att sova.

Här i Nrityagram vilar tiden i den torra inlandsluften. Marken drömmer om vatten. Hundarnas och syrsornas nätter är rastlösa, vilda. Det är någonting kvävande med ödemarker, den ro som finns där är orolig. Jag sover lätt och vaknar ofta. Sover nästan inte alls. På natten vaknar jag och tänker, som om det plötsligt framstod alldeles klart: Detta är ett ställe där man kan skriva.

Efter en vecka i ljuvliga, varma, smutsiga, skräpiga, folkbemängda, havsglittrande, sunkiga, soliga, doftande, luktande Goa har jag anlänt till Bangalore, big city big city, och fortsatt rakt vidare ut i ödemarken och Nowhereland till Nrityagram, the Dance Village. Här kommer jag att tillbringa resten av januari, på författarresidenset Sangam House, för att skriva och också för att möta kollegor av olika slag, från olika delar av världen.

Och här är jag nu.

Märkligt.

Detta är alltså en resedagbok. Vad jag kommer att skriva om, på vilket sätt och hur mycket eller hur lite vet jag inte ännu - men så ofta som möjligt, tänker jag mig. Mellan elavbrott och nätverksproblem, mellan (förhoppningsvis) idogt romanarbete och ändå något slags socialt residensvarande.

Utifrån, genom moskitnätet, hörs syrsorna och de ylande vakthundarna. Här är klockan halv tolv. Nu ska jag skaka min dyna för att försäkra mig om att sängen är skorpionfri, sedan ska jag sova min första Nrityagramnatt.

Kära du: Farväl adjö.

Jag lämnar dig nu, och kommer aldrig tillbaka.
Så brukar det vara. Så går det igen, som det brukar gå.
Allt tar slut.

Visst, det är en sådan tid nu: Mörkerboken har kommit ut, vintern börjar, många har dött, resorna är över, bloggarna avslutade, min sista bloggtext här och nu, till och med sista sidan i min nya roman är skriven, och nu har också den ett slut.

Allt tar slut. Så också romaner, i synnerhet romaner, de brukar oundvikligen ta slut, man kan inte undgå att märka.
Man läser, sista sidan.
Och så måste man skiljas, och längta och minnas istället.

Den nya romanen till och med handlar om slut, om avbrott och avslutningar. Om förgänglighet.
Så här: Två skandinaviska huvudstäder, udda existenser, ett kryssningsfartyg på ett mycket litet hav, resor fram och tillbaka, tidsförskjutningar, byggnader, Carl Michael Bellman, sjaskig samtid och historiens gyllene vingslag. En berättelse som doftar gammal parfym och tobak. Längtan. Karaktärer som är knutna till varandra genom familjeband eller slumpen. Och givetvis: både familjen och slumpen är av största vikt. Någon kommer att dö, men inte i slutet.

Sista sidan finns, ändå finns den inte riktigt, romanen. En bok blir den först om ett år, inte ens det vet jag om man vågar lova. Möjligen blir den aldrig till, kanske någon slarvar bort den, glömmer den, stoppar den, drar den tillbaka, refuserar? Vem vet, någonsin.
Men ändå, förhoppningsfullt, nästa höst kanske den finns: En psykotisk men lättsinnig roman, barock och rokoko i samma mönster, en allvarlig schlagersång.
Som om man ändå kunde komma tillbaka, fast man lämnat och gått.
Att om man ändå.
Litet.
På något sätt.

Längtan. Saknad.

Men nu:
Farväl adjö.

Vad underligt intressant: Jag intresserar mig för saker.
Jag intresserar mig för helt andra saker än jag tänker mig. Också saker som jag inte har intresse för, egentligen.
Och oftast är jag och blir jag förtjust inte i det som är det perfekta, utan hellre det defekta, hellre sådant jag inte kan sätta mitt finger på, som jag inte förstår. Så jag fingrar och fingrar utan att förstå. Det händer, ofta, jag fingrar.
Kanske är det själva fingrandet jag intresserar mig för?
Möjligen?

Igår åkte jag baklänges tillbaka till Helsingfors från Åbo, ryggen mot färdriktningen och landskap som lämnade mig bakom sig. Men när jag steg ut ur tåget var allting bara normalt och vanligt ändå. Det var inte en annan värld, det var samma. Det var inte en annan tid heller, utan samma. Och när jag öppnade munnen för att prata talade jag alldeles normalt, inte baklänges och deformerat. Ingenting annat hade backat tillbaka, bara tåget och jag.

Om mitt uppträdande i Åbo kan jag bara säga att det var trevligt (På riktigt! Inte så där som man säger när man inte riktigt har någon åsikt, att nåja, helt trevligt. Men jag medger: "trevligt" är ett av mina hatord. Ett idiotord. Men nu använder jag det ändå. ) och att åtminstone jag själv tyckte att det var riktigt njutbart. Roligt att få läsa högt ur både Mörkerboken och Fem knivar hade Andrej Krapl. Tycker om läsningar. (Och hemligt hemligt; jag njöt också av att läsa det korta, lilla utdraget ur romanen som inte ännu finns. Att litet gå händelserna i förväg. Det är kanske inte bra, men det är roligt.) Trevliga människor fanns där också. (Ja, alltså på riktigt: trevliga. Seriöst.)

Det är svårt att säga vad det beror på, att det ibland känns så bra och ibland riktigt illa, men sannolikt beror ett uppträdande (som allt annat) på summan av alla småsaker: på platsen, sammanhanget, människorna i publiken, människorna som man uppträder med, arrangörerna, humöret, lusten, vad som hände förra veckan eller timmen innan, allt.

Men nu är jag tillbaka. Tillbaka från tågtankar, Åbouppträdanden, sömn på Åbosoffa och allt invirat i långa, efterlängtade samtal med en kär Åbovän.
Hösten må komma. Mörkret. Man överlever, idag är jag förvissad. Åtminstone idag.

I dag åker jag till Åbo för att uppträda som seriefigur (eller författare) inom ramen för Åbo författarserie. Jag får vara par med Kaj Korkea-aho (det är jag gärna) under den gemensamma rubriken "Mörkrädd". Få se nu hur rädda vi är.

För min del är det ju inte så svårt att anknyta till rubriken: min och Lena Frölander-Ulfs höstaktuella Mörkerboken har ju, hm, en del att göra med mörker och rädslor. Jo, det är just Mörkerboken: Mörkret, rädslan. Kanske är det också en bok om begränsningar, och om att bryta sig ut, om att våga förlora och våga utsätta sig. Och de svartvita skrapade tuschade bilderna är just skuggor och ljus; ljuvliga.

Utanför mitt fönster finns också oktobermörkret. Påtagligt, verkligt.
Jag tror att jag är lika upphetsad av mörkret som rädd.

I mitt skrivande (ja, ja, för nu orkar jag inte orda om verkliga livet och skuggorna där) tycker jag om att befinna mig bland skuggorna, men helst i gränszonen mellan ljus och mörker, där allt upplöses. Mellan sömn och vaka. Eller i vilka andra gränsland som helst.
Vid sprickorna, där det rämnar, eller kanske rämnar.

I mörkret kan vad som helst hända. I just detta ”vad som helst” finns givetvis ett hot. Där uppstår rädslorna. Men finns det inte, samtidigt, också ett löfte, en förhoppning? Vad som helst. Mörkret. En lust. Vad som helst kan hända, dolt av det mjuka mörkret, i den sköra skymningen; nattlig lust, drömmar, längtan.

Här i detta vaga och vacklande – lusten, drömmarna, längtan - där har jag min trygga, stadiga bas för allt skrivande.
Man famlar, kanske man inte famlar i mörkret, men man famlar i världen, fiktionen, bland ljus och skugga. Och i skrivandet är just detta mörkerfamlande både ljuvligt och farligt – och alldeles otroligt nödvändigt.
Nu är det oktober, snart november, och det är mörker. Så låtom oss famla i mörkret, i ljuset, och i världen. Vem vet vad som kan hända.

I natt drömde jag om min farmor; hon verkade inte särskilt road av att vara med i drömmen, hon såg ut som om hon hade en stark åsikt om vad allt hon hade kunnat göra istället (någonting mycket vettigare, någonting eget), men däremot hade hon klätt sig omsorgsfullt. När det gäller - gällde - min farmor är ingenting av detta förvånande.

Det är dag, jag är vaken. Jag ler, känner igen.

Denna min farmor finns inte längre, hon upphörde med verklighetsvarandet för några veckor sedan, och jag har ännu inte vant mig. Man vänjer sig aldrig, och farmor var dessutom så envis, rastlös och alltid på väg någonstans och det är underligt att tänka att den energin och den riktningen inte finns längre. Att någon som alltid levde så mycket plötsligt inte lever alls.

Hm, varför skriver jag nu detta, egentligen? Var det någonstans jag ville komma? Var det någonting mera allmängiltigt jag ville säga, än att tala om min egen farmor på en allmän blogg i cyberrymden?
Var det?

Nej, jag tror faktiskt inte det.
Inte annat än att jag är upptagen med dessa tankar på förgänglighet och slut, och att vi alla är det, alltid ibland. Det är oundvikligt.
Mest kanske jag bara ville skriva ned det här drömfragmentet någonstans, göra det verkligt. Sätta ord på henne, återskapa, hålla kvar just den där människan, just den där känslan, åtminstone en liten liten stund till.

Att skriva är längtan, och allt är förgängligt, min vän.

Söndagen är långsam och sömnig inne hos mig. Hösten utanför är fuktig och ljuset vagt och obestämt, människorna frånvarande, borta. Också tiden är opålitlig: någonstans på vägen inatt, kanske på vägen hem genom lördagsstaden, har en timme gått förlorad. Kommer den tillbaka igen?

Imorgon börjar en ny vecka. Jag läser i morgontidningen att Radioteatern reprissänder ett hörspel av mig idag och imorgon. Eller egentligen: En pjäs för scenen, som sedan blev radiodrama. Dunk dunk hjärtat heter den. Det visste jag inte förrän jag läste om det i tidningen, men det är litet som att oförhappandes möta en älsklingsbekant som man nästan hade glömt. Litet som en bokmässa, kanske. Eller en söndagsmässa, möjligen. Andaktsfullt.

Det är litet lustigt, faktiskt. Just denna text, Dunk dunk hjärtat, som för mig ännu inte uruppförts riktigt på riktigt, för den är skriven för scenen och inte för radio (trots att jag är passionerat förälskad i radioteater, fortfarande och alltid), den hade jag tänkt läsa på måndagens Drama Slam på Klockriketeatern där jag uppträder som en av åtta dramatiker. Men sedan tröttnade jag på allt som redan fanns och började tänka på annat, och genast när jag börjar tänka så har jag på något sätt också börjat skriva på någonting alldeles nytt och då är det lika bra att lyda och skriva. Ur behovet av någonting nytt började det plötsligt gro någonting för mig angeläget. Så nu tänker jag läsa den nya, halvfärdiga pjäsen-i-vardande istället: Metro. Tilldragande. Bräcklig.

Egentligen synd, för det hade varit ett lätt surrealistiskt överlappande, dunk dunk dubbelt: både Drama Slam och Radioteatersändningen börjar klockan 18 imorgon.

Reklam följer. Se nedan.

(P.S. Jag vägrar bli kallad ”nybörjare”, så jag tänker mig att jag får gå dit i egenskap av ”världsnamn” istället. Fast det kan ju kanske kanske möjligen hända att det var Bengt Ahlfors de tänkte på? D.S.)


************************

DRAMA SLAM
26.10, kl. 18

DRAMA SLAM – soppa, vin och en massa manus Åtta finlandssvenska dramatiker – både nybörjare och världsnamn – läser själva ett tiominuters smakprov ur sin egen text.
Roligt, avslappnat, spännande, överraskande. Idén kommer från Kanada via Sverige, där man kallar det Massa manus.
Med: Bengt Ahlfors, Henrika Andersson, Tomas Jansson, Anders Larsson,
Paula Rehn-Sirén, Sanna Tahvanainen, Hannele Mikaela Taivassalo, Thomas Wulff

Skillnadsgatan 7, Klockriketeatern

http://www.klockrike.fi/Svenska/repertoar.htm


**************************

Aktuella program i Radio Vega
Radiodrama : Dunk dunk hjärtat
Text: Hannele Mikaela Taivassalo
Regi: Maria Lundström
Teknisk regi: Kari Polviander, Radio Vega Åboland

I rollerna: Janina Berman, Lasse Fagerström, Nina Kaipainen och Jerry Wahlforss.

Producerad i samarbete med ÅST.


Hannele Mikaela Taivassalos Dunk dunk hjärtat är en poetisk kortpjäs om kärlek, minnen och förlust. Två par, ett äldre och ett yngre, går om varandra, möts och glider i sär i en nästan koreografiskt uppbyggd text – en dans där livet och döden möts.

Hannele Mikaela Taivassalo skrev ursprungligen sin pjäs för scenen och närmare bestämt för Trailer-festivalen för ny dramatik som hölls i Åbo hösten 2007. Regissören Maria Lundström valde att göra Dunk dunk hjärtat i form av en radioteaterföreställning, som uruppfördes under festivalen. Föreställningen ingick i Radioteaterns regionala projekt och producerades i samarbete med ÅST.

Radio Vega söndag 25.10 kl. 9.03 och måndag 26.10 kl. 18.03.

Efter fredagens långa mässdag och Svenska ambassadens trevliga mottagning (jag tafsade inte på någon) och dito efterfest.
Bara korta, avhuggna, långsamma tankar:

Om behovet av farligheter i litteraturen och om behovet av dålighetsliv i verkligheten. Ja, tanken fortsätter inte. Det är bara ett konstaterande.

Om att man spottar mest på dem man tycker om. För att man står så nära, för att man talar så intensivt. Det verkar som en insikt nu på morgonen. Förmodligen verkar det helt idiotiskt om några timmar.

Och grattis Johanna Holmström! (Svenska Yles litteraturpris.) Det skulle jag ju ha sagt igår redan, men vissa saker går en fullständigt förbi även i informationens tidevarv.

Om antalet vänner & älsklingsbekanta man träffar på bokmässan, kanske det är någon idé med spektaklet ändå.

Om antalet böcker man köpte, och det ännu större antalet böcker man av olika anledningar inte köpte. Jag ångrar alltid mera det jag inte har gjort.

Och nej, ingenting hände, ingenting skandalöst, jag klev inte ens ut ur taxin så att jag blottade trosorna. Synd.
Och nej, Tomas, ska inte hälla vatten på dig på måndagskvällens Drama Slam. Ska åtminstone försöka låta bli. Kanske jag bara välter ditt notställ? Vippar det litet? Bara litet?

Helsingfors bokmässa har börjat. Det finns en dubbelhet med dessa författaruppträdanden och bokmässor. En underlig dubbelhet.
Eller egentligen: Ett flertal underliga ambivalenser. Men jag ska hålla mig till mina.

Nu är det ju så att jag faktiskt tycker om att uppträda, att ha publik, att bli sedd (och ja, det är någonting sunkigt & unket redan i det) och jag har egentligen ingenting emot att stå på scenen (tvärt om, alltså) och jag har alldeles för lätt för att säga saker i en mikrofon. Sanningen är den att jag får en obändig lust att sjunga, välta saker, hälla ut vatten eller falla av stolen på just bokmässescener. (Nu vippade jag bara bordet litet, men en gång hällde jag faktiskt vatten på Tomas Jansson under en paneldebatt. Men det var pur misstag, alltså, förlåt förlåt Tomas.) Jag vet inte varför, men av någon anledning får jag lust att utsätta mig ännu mera, utsätta mig för någonting ännu värre just på bokmässescenen. Och det är inte som med tvångstankarna på höga höjder eller när metron kommer (tänk om jag hoppar, tänk om jag denna gång stiger ut framför), utan ibland kan jag inte vara säker på att jag hinner hindra mina impulser. Och visst, det är roligt, på något underligt sätt. Men också jobbigt och pinsamt.
Men varför? Jag vet inte. Är det för lugnt, för ordnat eller är det helt enkelt bara för att avleda uppmärksamheten från ämnet? (Den gamla, klassiska motviljan hos författare att tala om sina böcker, kanske? Ja, man har ju skrivit det man ville säga, vad är det nu sedan mera att tala om det.)
Detta att vilja bli sedd - för det är väl snarare ett behov av att bli sedd än att bli älskad, tänker jag mig, eftersom risken är lika stor att man blir avskydd - är dock inte att förväxlas med den, hmm, konstnärliga drivkraften, om jag får vara pompös. Att vilja berätta en berättelse, att ha någonting att säga, att ha ett behov av att förmedla någonting, att ha ett ärende - det är någonting annat. Kanske båda behoven ibland finns där, samtidigt, som drivkraft, är en delkomponent i samma bränsle, jo, men det jag skrivit skriver jag inte för att jag vill synas, bli sedd, ha en publik. Nej, då är det texten som är det viktiga, berättelsen, det som ska berättas. Inte jag och mina skumma behov. Men på en bokmässa blir det kanske en snuskig och underlig blandning av båda behoven, för mig? (Och, tror jag, på olika sätt är det väl så för de flesta författare som uppträder där. Ambivalent, men på olika sätt.)

Ja, det är roligt att uppträda, men farligt. På scenen säger jag det jag vill säga, det jag tänker, jag talar snarare för mycket än för återhållsamt, och det vill jag också. Jag ångrar ingenting, jag ångrar inga ärligheter. Men ändå är det plågsamt. Hur roligt det än har varit i ögonblicket, så är det ändå åtminstone litet plågsamt efteråt. Att man blottar sig, vräker ur sig. Delar ut sig själv. Man känner sig litet, litet våldtagen och skändad efteråt - trots att faktum är att man (jag) nog frivilligt och helt på egen bevåg har skändat sig själv. Man står fri att välja hur mycket man ger och hur man gör det. Man kan till och med välja att inte alls gå upp på scenen. Eller hur?

Litet samma sak är det med recensioner. De är nödvändiga, man intresserar sig, behöver dem till och med, och ändå mår man illa när man gett sitt hjärta och sin nakna kropp och någon avfärdar det med att berättelsen var fel och dålig och att den berättades på ett fel och dåligt sätt. Men man ville ju ge ut texten, man ville ju ändå att andra människor med andra liv och andra tankar skulle läsa texten. Då får man också ta det. Gå sönder, men ta det.

Och litet samma sak är det ju också med denna blogg. Jag kunde ju skriva om någonting annat, istället för att peta i mina tillkortakommanden och älta det obehagliga och blotta ännu mera, så kunde jag ju skriva om någonting annat. Någonting trevligare.
Men det gör jag inte.
För då kunde jag ju lika gärna vara tyst och tiga stilla. Amen.

Egentligen är jag ju pretentiös och patetisk - en dålig blandning, jag vet, men någonting som jag står för, verkligen - fast denna gång tänker jag bara vara faktisk och konkret. Kanske till och med informativ och realistisk. Undantagsvis.

Imorgon är det bokmässa. I Helsingfors. Det betyder hårt arbete i riskmiljö. Jag finns på riktigt, inte bara i cyberrymden, och det bevisar jag imorgon, torsdag, kl. 13.00 på Edith Södergran-scenen. Där ska jag och Maria Turtschaninoff tala om (nu smygkikar jag i katalogen, bläddrar), ja, hmm, om "skrividéer och inspiration".
Vi ska avslöja allt.
Kanske.
Det står också att vi ska tala om "stumhet, knivar, mörker och karnevalistiska sagovärldar". Det låter ju bra, det gör jag gärna. Och Katarina Gäddnäs intervjuar. (Tycker om!) Bra bra.

Jag ska också materialisera mig på fredagen, samma kropp, samma mässa. På fredagen ska jag bestämt diskutera min tid som Writer in Residence i Rostock (åh suck, se mina tidigare bloggar, längtan, suck) med Ariane Grundies, från Tyskland. Ariane har varit två veckor i Helsingfors, och bodde på Sveaborg. Detta kl. 16.30, Eino Leino-scenen.
 
Samma fredag kommer jag också att diskutera med samma Maria som i torsdags, samma Södergran-scen, bara tiden är annorlunda, kl. 18.30. Jag hoppas jag lyckas materialisera mig i min egen kropp även denna gång, trots att det i katalogen står att det är Emma Juslin som ska uppträda med Maria.

Förhoppningsvis hinner jag blogga någonting också, skriva någonting litet, när jag nu ska vara så verklig där ute i riktiga livet.

Kära du.

Om jag nu ännu en stund dröjer vid resandet, ändå, så hade jag med mig den mest passande reselitteratur man kan finna: Jenny Diskis Stranger on a Train. Daydreaming and Smoking Around America with Interruptions. I lättburen pocket-upplaga. Ny, men redan omhuldad, älskad, lagom kantstött. Precis som platserna jag lämnade bakom mig.
Nu har jag anlänt, kommit tillbaka, men reser fortfarande tillsammans med Diski. Till en början kunde jag kanske tycka att vi reser på olika sätt, med olika målsättningar, men nu är jag inte så säker. Inte alls. Tvärt om.

Att känna igen sig i:
"I remembered also how much I liked being a stranger, alone and unidentified in a place I don't belong. I feel bold and free, journeying alone in another country. Uncluttered by connection. A planet watcher. Unfathomable myself because of my alienation."

Just det.
Det var precis vad jag tänkte säga.

Vi tror att vi reser runt världen, eller hur, men egentligen reser vi mest omkring oss själva.

I dag är en sådan där dag då jag känner ett innerligt behov av ett samtal från HOLLYWOOD, allraminst.

Men i realiteten har det istället varit två samtal från käcka tidningsförsäljare (oövervinnerliga! sega! "Jag säger nej, jag säger NEJ!!!!") och vattnet avstängt hela dagen och blinkande, morrande, skrapande grävmaskiner precis utanför mitt fönster.
Gropen blir större, visst är de duktiga.

Också jag har jobbat bra. Jobbat klart. Duktigt, duktigt.

Men åh, HOLLYWOOD, ring nu någon gång då!

Här sitter jag och betraktar de tomma, oskrivna, sista sidorna av det som ska bli min nästa roman.
Tills jag för stunden ger upp och tittar ut genom fönstret istället.
Byggubbarna där utanför verkar vara i samma skede av sitt arbete. De stirrar ned i sin grop och grävmaskinen står stilla.
Jaja, vi får väl ha tålamod. Vi får väl fundera på det här, röka litet, dricka mera kaffe, klia oss i nacken.
Vi får väl vänta och se.
(Fast på riktigt är det ju bara att börja.)

Och plötsligt: Jag är tillbaka igen. Efter nästan tre tyska veckor är jag tillbaka i Finland igen. Motvilligt. Jag landar hårt och ovilligt. Och du har inte ens märkt att jag varit borta.
Kära bloggläsare, hur skulle du ens ha kunnat sakna mig, jag har ju aldrig tidigare varit här. I denna blogg, på denna sida, är jag en nykomling, en utlänning, en främling. Om än tillbaka från en resa.
Så. Jag är en främling igen.
Alltid är man en främling någonstans.
Men tack, jag är gärna en främling igen, det är någonting så bekant med att känna sig främmande.

Jag återvänder från min tyska verklighet till en annan, från mina nya, tyska vanor (med nyhetens behag) återvänder jag till dessa avlägset bekanta finlandsvanor.
Varför lämnar man och varför kommer man tillbaka?
Och kommer man någonsin tillbaka, helt och hållet? Måste man?

Att resa med sig själv är möjligen ett sätt att ställa frågor till sig själv, kanske man till och med kommer sig för att svara? (Om man hinner lyssna ordentligt, medan man är så upptagen med att uppleva.) Att resa med sig själv är kanske i förlängningen att resa till sig själv; en tanke om att man kommer närmare än om man står stilla. Gör man det? Kanske kommer man närmare, kanske kommer man inte alls. Man rör måhända bara på sig litet, vilket inte i sig behöver betyda att man verkligen kommer någonvart.
Men den är god, den där känslan av rörelse.

Att resa är möjligen ett sätt att bekräfta att man verkligen är, att man finns i världen, möjligen till och med ett sätt att bekräfta att man är den samma – eller i alla fall i någon mån den samma – oberoende av var man är. Omgivningen förändras, och jag blir någonting separat. Mera påtaglig, tydlig. Inte en del av mina omgivningar. Som om det ändå på något sätt fanns ett beständigt jag, om än vagt. Eftersom omgivningen förändras mera än jag.
Vad jag nu säger är ju egentligen att jag är den samma var jag än är, men varför tycker jag då så ofta när jag återvänder, när jag kommer tillbaka, att jag ändå förändrats, om än bara litet, litet? Att jag på något sätt rört mig, att någonting rörts i mig, att någonting har hänt? Eller kanske att någonting borde ha hänt, att någonting borde ha förändrats?
Det sägs ibland att resandet är en illusion, en utopi, en dagdröm om hur det kunde vara, på ett annat ställe, i ett annat liv. (Lite som böckerna, läsandet.) Men lika gärna tycker jag att man kunde säga det samma om den så kallade vardagen: Om något, så är väl den ordnade vardagen en illusion, en utopi om att livet kan struktureras och ordnas, ett varande som uppstår ur behovet av att skapa mönster, förståelse, trygghet. Trots att allt ändå mest är irrfärder och famlanden.
Eller kanske det bara är jag? Kanske det bara är jag som är främmande och famlar?

Kära bloggläsare, allt är irrfärder och famlanden, men jag kan trösta dig med att jag avslutar här. Idag.
Fast jag fortsätter imorgon.
Imorgon kommer även min sista tyska blogg att publiceras, och eftersom jag och tankarna irrat oss därifrån hit och eftersom det finns en länk (i flera bemärkelser), så viskar jag också den adressen till dig, i hemlighet, kära bloggläsare. Min föredettablogg, mitt blogg-ex, mitt tyska bloggjag finns här:
http://www.finlit.fi/fili/blogi/sv/

Mycket bloggande här i livet. Och vem bloggar man för, egentligen, och varför?