Det är dags för mig att skriva min sista bloggtext, i varje fall för denna gång. Har det alls varit äventyrligt att blogga då? Nja, det känns mera som att ha varit på en utflykt, ganska förutsägbart och ofarligt. Lite häpen är jag ändå över att jag från polarfärder och Australienseglatser kommit fram till Antonioni, leda och undran, början av 60-talet. Som om tyngdkraften fört mig tillbaka till mitt ursprung – jag är född år 1962 och det sena 50-talets och tidiga 60-talets stämningar och estetik utövar en oemotståndlig dragningskraft på mig.
   Ändå har bloggandet lockat fram en del känslor som påmint om dem jag känt när jag t.ex. varit ensam ute och rest. Till en början spänning men också en viss obekvämhet: vad är det här? Kommer jag alls att gilla det? Hålla mig frisk? Prata med någon? Ha lust att vända hem igen?
   Sen någonstans i mitten av bloggresan en viss känsla av rutin. Jag börjar ju kunna det här! Såhär rör just jag mig här ute. Och lättnad över att det dök upp några som ville småprata. (Fast de flesta valt att kommentera direkt till mig per mejl, vilket jag som aldrig själv kommenterat en blogg ju inte kan invända mot.)
   Och nu den senaste veckan en känsla av lättnad och förlust: lättnad över att få vara tyst igen, återgå till mitt. Över att det ändå var lite skoj, och också är tråkigt att sluta. Särskilt som det var så mycket jag inte hann skriva om. Sällan har jag känt att jag så brutalt valt bort uppslag efter uppslag: flygarässet Jean Batten, min pappas kusin som seglade med en livbåt till Sydamerika, mina egna äventyrliga seglatser, Challenger och Columbia, Wong Kar-wais hypnotiska filmer om det erotiska äventyret. Dessutom: om jag hade blivit riktigt varm i kläderna skulle jag nog ha börjat ta ut lite större svängar.
   Nu när bokmässan närmar sig faller det mig också in att bloggandet inte är helt olikt att uppträda där. En blogg är så lättillgänglig och kravlös att man inte vet om de som snavar in faktiskt är intresserade eller kanske bara vilar huvudet och benen. Runtomkring hösslas det hämningslöst. Den som tänker att nu blev det väl ändå lite trist, kan med några steg eller ett klick nosa vidare. Bloggvärlden är kanhända narcissistisk men den som är lagd åt att känna sig kränkt eller negligerad har utmärkta möjligheter att göra det också här.
   När jag uppträtt på mässgolvet har jag tyckt att det varit väldigt skönt om någon intervjuat mig. Kanske är det något som jag ändå saknat under bloggandet, en sparringpartner? Som också skulle föra in mer av det oväntade? Hur skulle det vara med bloggväxlingar, t.ex. här på Söderströms? Två författare i samma blogg – skulle det bli för trångt eller kanske verka utvidgande?
   Nu turas vi om i större sjok. Jag ger pinnen vidare åt Hannele Mikaela T. Lycka till!

I samma veva som jag ser på L’Avventura ser jag också på den sista filmen i Antonionis trilogi från början av 60-talet, L’Eclisse – Solförmörkelsen. Däremellan gjorde han La Notte som är den av Antonionis filmer som betytt mest för mig – Jeanne Moreaus irrande på bakgator, festen i industripampens villa och Monica Vittis vilsna och desillusionerade rikemansdotter.
   I L’Eclisse är det Monica Vitti som irrar. I filmens början lämnar hon ett förhållande – och efter det gör hon sedan inte så mycket annat än driver omkring. Hon umgås med sina (kvinnliga) grannar, hon försöker få kontakt med sin mamma (som är alltför uppslukad av börshandeln för att ens notera det) och driver till slut ihop med en börsmäklare på hugget spelad av Alain Delon. Fast paret i slutet av filmen bedyrar att de ska ses igen! igen! och igen! slutar filmen i ett vakuum. Monica Vitti vinglar omtöcknad ut från mäklarkontoret där Alain Delon lägger de avlyfta lurarna tillbaka på telefonerna som omedelbart börjar ringa. Filmens sista minuter består av en märklig ordlös bildföljd, bl.a. av parets träffplats som nu är helt öde och av människor som väntar, och stiger på och av en buss. Allra sist zoomas en med vitt ljus lysande gatlykta in.
   Igen känns de symboliska tolkningar som erbjuder sig – som att det artificiella ljuset (gatlyktan) ersatt det äkta (solen) – som helt otillräckliga när jag ska försöka sätta ord på det sug som Antonionis filmer har.  Inte heller kan jag påstå att jag skulle leva mig in i filmerna – hur gärna jag än skulle identifiera mig med Monica Vitti, den i stort sett vackraste kvinna som någonsin fastnat på film.
   Nej, det är själva sinnesstämningen – som hon på ett så kongenialt sätt personifierar – som fångar mig.
   Hur ska jag då beskriva den? Där finns leda men också undran. En tomhet som kanske är en möjlighet. Och det är kvinnorna som bär den. De i den moderna världen inlemmade männen – författare, arkitekter, mäklare – blir en sorts staffagepersoner. Och att det faktiskt finns en möjlighet i tomheten är tveksamt. Filmerna erbjuder varken någon optimism eller några lätta lösningar, och det traditionella kvinnliga alternativet, som mjuka värden och moderlighet, existerar knappt. Inte heller framställs en återgång till det mer ursprungliga och äkta som något alternativ. I L’Eclisse finns t.ex. en scen där Monica Vitti klär ut sig till afrikansk kvinna och dansar vilt – det blir bara fånig exotism.
   Nu har jag väl ändå förirrat mig långt bort från mitt äventyrstema… Å andra sidan, min erfarenhet av att vara både ute på och inne i äventyr är att man förr eller senare drabbas av just leda och undran.

Här i Korpo har stormen blåst över. Ännu rullar vågorna stora, men nu jämna, in från väst och himlen är om inte klarblå så nästan. Men vinden hann i alla fall blåsa bort löven från björkarna vid stranden. Det har blivit höst.
   På lördagen efter bastun hade jag filmkväll härute. Jag har upptäckt att det går utmärkt att se på dvd i laptopen och vill inte ens längre se film på tv. För att få en ny snurr på äventyrstemat hade jag tagit med mig L’Avventura. Samtidigt som vindstyrkan tilltog utanför huset blåste det upp till storm också på klippön i Antonionis genombrottsfilm som kom till två år innan jag föddes, år 1960.
   Delvis utspelas L’Avventura faktiskt, liksom de äventyr som jag skrivit om här tidigare, i vindpinade, karga trakter. Ett sällskap uttråkade överklassmänniskor ute på weekendtur med en yacht hittar på att ta iland på en klippö. Där försvinner en av dem, en ung kvinna, Anna. Filmen inleds med att hennes pappa strängt säger att hon aldrig kommer att gifta sig med mannen hon har ett förhållande med, arkitekten Sandro. Anna är frustrerad över förhållandet, fast det faktiskt är hon och inte han som inte vill gifta sig. Ute på klippön kommer de i gräl. Anna säger att de ju redan lever som gifta, han är borta månader i sträck och lämnar henne ensam. Hon vill ha en annan sorts förhållande. Eller leva ensam.
   Efter grälet försvinner hon. Till en början märker ingen det utan alla fortsätter att ströva omkring på ön. Men när de ska ge sig av dyker Anna inte upp hur de än ropar. Det blåser upp till storm och sällskapet splittras, en del beger sig för att larma polisen, medan de som stått Anna närmast, Sandro och Annas väninna Claudia, stannar kvar på ön för att fortsätta letandet.
   Har Anna fallit ner från klipporna? Eller har hon begått självmord? Hon var helt tydligt i obalans och fantiserade bl.a. ihop att det fanns en haj i havet när de simmade. Eller har hon lyckats ta sig ombord på en båt och helt enkelt stuckit? Till en början verkar det som om alla trodde, eller åtminstone ville tro, det senare.
   Annas pojkvän, arkitekten Sandro, anpassar sig hur som helst fort till den nya situationen och börjar stöta på hennes väninna Claudia – den enda som till en början verkar skakad över försvinnandet. Men strax gillar också Claudia läget och ger efter. Hennes och Sandros expedition för att leta efter Anna utvecklas till en affär mellan dem två. Efter bara några dagar är Claudia så uppe i den att hon inser att hon inte längre fruktar att Anna dött, utan att hon överlevt.
   Faktum är att filmens senare del känns övertydlig och förutsägbar på ett sätt som Antonionis berömda bildkomposition inte åtminstone på min trettontumsskärm lyckas uppväga. Annas utbytbarhet till Claudia och Claudias utbytbarhet till i stort sett vilken kvinna som helst illustreras pedagogiskt med att Claudia drar på sig Annas skjorta och att hon redan efter några dagars romans hittar Sandro hånglande med en annan. Och de gifta par som i tur och ordning paraderar med sina ihåliga förhållanden ger Anna helt rätt i att äktenskapet är en form av institutionaliserad ensamhet.
   Var är filmens äventyr då? Fast klippön inbjöd till klättrande, Anna försvann där och det stormade är sällskapets uppehåll på den en ganska blaserad episod. Jag vill inte heller tro att Antonioni var till den grad lagd för att skriva sina tittare på näsan att han i första hand ville ironisera över Sandros och Claudias affär.
   Nej, finns det ett äventyr i filmen är det det som vi inte får se, det som lämnas helt öppet. Anna lämnade filmen och de förutsägbara turerna. Vad hände henne?

Det är lördag och jag är ute, inte på äventyr men i skärgården. Här är egentligen för vackert för att sitta inne och blogga. När jag vaknade på morgonen igår hade rimfrosten färgat gräsmattan blekgrön. Jag följde med hur solen steg och först kastade sina gula strålar på Björkholm mittemot och vassen vid vår strand för att sedan ta sig över träden och börja värma upp hela tomten. Sjörök gled in från väster och havet var spegellugnt. Idag vaknade jag lite senare, solen hade redan hunnit upp och en jämn västanvind blåste. Jag eldar brasa för att få upp värmen i vardagsrummet och läser medan jag äter morgonmål Eira Stenbergs Månens trädgårdar. Det är en tunn bok och jag skulle gärna läsa ut den genast. Dessutom passar den in i mitt äventyrstema – den handlar om en pojke som i protest mot sin psykiaterpappas kvävande kontrollerade liv flyr ut i skogen.
   Men jag tar upp min tappade bloggtråd, den som handlade om just kontroll. Om att när man väl en gång ställts öga mot öga med det okontrollerade, t.ex. i form av en livshotande sjukdom, så väljer man kanske att frivilligt söka upp faran på nytt. Många som varit svårt sjuka och klarat sig vittnar om att de efter det är mindre rädda, vågar mera, att de insett att det gäller att leva nu och inte senare. De börjar bergsbestiga, glidflyga, hoppa bungyjump, djuphavsdyka. Själv började jag läsa äventyrsböcker som en besatt, lättad över att inte tvingas ta mig upp på de där vindpinade bergen själv utan i mitt huvud få utlopp för min äventyrslusta.
    ”Besatt” och ”tvingas”, skriver jag. För jag tror inte att det i första hand handlar om att man blivit modigare. Utan att det ofta är frågan om besatthet och tvång – man drivs till att uppsöka situationer där man på nytt ställs inför de där stora frågorna om liv och död, till att igen och igen få sin livskänsla förhöjd i deras närhet.
   Och i jämförelse med att överleva eller dö är det mesta futtigt. Kanske är det också lite skönt att slippa kännas vid och oroa sig för allt det där lilla futtiga enerverande? Allt det som vi inte kan kontrollera i vardagen, vår ekonomi och vårt arbete, andras liv och beteende, det där mejlet det inte kommer något svar på, den där nedlåtande recensionen…
   En av de sista böcker jag läste under min äventyrsboksperiod var Maria Coffeys Where the Mountain Casts its Shadow som handlar om den oro och stress som äventyrarnas anhöriga tvingas leva med. I den påpekar en erfaren bergsbestigare, Chris Bonington, att de stora frågorna är enkla. ”Det är de små frågorna som är svåra: att kämpa med nästa kapitel i den bok man skriver, deklarera, få igång kylskåpet eller bilen reparerad, handskas med att barnen blir relegerade från skolan eller vill låna pengar till något man egentligen inte godkänner – den typens frågor är mycket svårare än att försöka bestiga berg och stå ansikte mot ansikte med liv och död. Liv och död är enkelt.”
 

- Det gäller visst att gå vilse på rätt sätt, skrev Zinaida Lindén i en kommentar till mitt föregående blogginlägg. Det hade hon läst i en artikel i psykologisk tidskrift, där det sades att det är nyttigt att då och då tappa bort sig och bara irra. Ja, tänker jag, men vilse på ”rätt sätt”? Vad skulle det vara?
   Att verkligen tappa bort sig, svarar jag sedan, nästan genast. Göra det ensam. Inte irra lite förstrött i pittoreska gränder eller blåbärsris med civilisationen inom hör- och gånghåll. Utan hamna in i okända landskap, kanske ett av de där småindustriområdena som brer ut sig, nedgångna och till synes öde, i städernas utkanter. Eller irra i tallskog med små alldeles likadana kärr och bergsknallar här och där, när skymningen faller, temperaturen sjunker och man inser att man inte längre vet vilket håll som är ”hem”. Då, när paniken stiger, man huttrar och ryser och skyndar på stegen, kan kanske något av det där psykologiskt nyttiga ske…
   Fast helst utsätter man sig ju inte. Inte för att råka verkligt illa ut, inte för insikten om att man gjort det. Att man hamnat så vilse att man kanske aldrig mer hittar hem. Och ens fantasi och minne – och i vissa fall ens sunda förnuft – talar om att man riskerar bli rånad och ihjälslagen. Eller falla och skada sig. Eller helt enkelt stupa av trötthet och hunger och frysa ihjäl.
   Nej, förlora kontrollen vill vi inte. Idag behöver vi också sällan göra det, och skulle det ändå hända kan vi tillkalla hjälp, vi har mobiltelefoner och gps och de som numera tar sig upp på Himalaya passar förstås på att blogga från bergstopparna. I vardagen vilar också jag oftast skönt i trygghetschimären – för en chimär är det ju. Varken du eller jag har någon större kontroll över det som är avgörande. Vi vet, men lyckas för det mesta låta bli att kännas vid det. På sin höjd är vi hopplöst vilse, blir jagade och störtar nerför stup om nätterna i våra drömmar.
    Men den som drabbas av allvarlig sjukdom känner sig också idag alldeles på riktigt hotad. Då finns det ingenstans att fly för det är din egen kropp som beter sig livshotande. Du tvingas lära dig leva med det okontrollerbara som händer i den, du tvingas lära dig leva med insikten om det. Du kan motionera, äta rätt, låta bli att röka, men några garantier kan ingen ge. Visserligen finns sjukvårdsapparaten, och i fråga om t.ex. cancer lyder ett av standardbeskeden att sjukdomen är ”under kontroll”. Men släpper man alls in tidsdimensionen står det klart: allt förändas. Och det kommer helt säkert att göra det.
   Dessutom är du ensam, trots familj, vänner, läkare. För bara du är helt beroende av din kropp, bara du ÄR din kropp.
   Fast sedan. Med tiden, den stora hjälparen och läkaren. Kan det som först verkade så hotfullt börja kännas befriande. Du saknar kontroll, alltså kan du ge upp försöken att skaffa dig den. Men ändå välja, i varje ögonblick välja (eller åtminstone tro dig göra det). Leva det liv som är ditt.
   Kanske väljer du då ibland att utsätta dig. Att då och då men nu av fri vilja försätta dig i lägen som påminner dig om att du inte har den där kontrollen.
   Men mer om det nästa gång. Här väljer jag att sluta.

I natt drömde jag att jag skulle stiga av bussen vid ett stup. Trottoarkanten fanns kvar, men där själva trottoaren skulle ha varit stupade det brant neråt. Jag protesterade och fick faktiskt chauffören att köra fram några meter, där det fanns lite mera mark och dessutom andra människor. Där steg jag av i solen och såg ut över havet som glittrade nedanför, och som jag inte längre var fullt så rädd för att falla ner i.
   En gång åkte jag faktiskt buss vid ett stup. Det var på Islands östkust där bussen, rattad av en skrattande galning till chaufför, med hög fart ringlade fram mellan fjällen och fjordarna. Också annars var min resa till Island för elva år sedan så nära ett vildmarksäventyr som jag kommit. Jag tog mig upp på kalfjäll och lavasandskratrar. Jag minns dånet från vattenfallen och deras väldiga kraft och min lust att följa med i fallet men också hur jag, efter att en dag ha kämpat mig upp till ett svart basaltvattenfall, gång på gång vände mig bort och i stället njöt av att äta apelsinen jag haft med mig. Jag förundrades över att det inte fanns några varningsskyltar och stängsel, fast klyftor man lätt kunnat åka ner i öppnade sig överallt. Men som en islänning som jag uttryckte min häpnad för torrt konstaterade: ”Man ska inte gå baklänges i naturen.”
   Jag var inte bara nöjd med min resa, jag kände mig utvidgad. Men på planet hem stod det ändå klart: vildmarken skulle för min del hädanefter få vara. Inte ens att läsa om äventyr hade jag någon större lust med.
    Först några år senare, efter att min mamma dött och jag själv varit svårt sjuk, upptäckte jag äventyrsböckernas tjusning. Trots att jag aldrig befunnit mig uppe på Mount Everest läste jag med igenkännande om klättrandet i dödszonen där – det område som ligger ovan 8.000 meter och där luften är så tunn och kölden så sträng att man mycket snabbt ådrar sig skador. Och när jag läste om olyckor i vilka de klättrare som ännu hade en chans att överleva tvingats lämna sina ännu värre drabbade kamrater kvar i snön och kylan, fördes jag tillbaka till det där rummet i Terhohemmet där jag följt min mamma ända fram till hennes dödsögonblick.
    Så mycket hellre läste jag om äventyr på höga höjder än realistiska skildringar av hur det går till när mamma dör eller man insjuknar i cancer. Lite underligt tyckte jag det var, kanske en sorts flykt, men en flykt som jag tillät mig. Ändå blev jag lättad när jag i Merete Mazzarellas Den goda beröringen stötte på tanken att man kan se sjukdomen som ett äventyr, ett utforskande av okända länder. Merete påpekar också i sin bok att sjukdom representerar det vi idag är mest rädda för: förlusten av kontroll.
    Men här tar jag en paus, vänder mig bort, och äter den här gången inte en apelsin men ett äpple. För med förlusten av kontroll kan man inte knyta ihop ett blogginlägg. Den kräver mera utrymme.

Min pappa dog i juni i år. Före det låg han på sjukhus i nästan två år efter att ha fått en hjärnblödning. Hjärnblödningen gjorde honom dement över en natt. I flera månader hoppades vi att han skulle ”komma tillbaka” till den verklighet som de flesta av oss delar så långt att vi kan prata om den och vara (mer eller mindre) överens. Sedan slutade jag säga emot och rätta pappa. När han undrade hur det var med mamma påpekade jag inte längre att hon ju dött för sex år sedan. Det gjorde honom varje gång lika ledsen. I stället sa jag att hon hade det bra. Knepigare blev det när han undrade om jag träffat henne. Då mumlade jag något om att inte den här veckan, eller berättade att jag drömt om henne. Riktigt knepigt blev det när jag förstod att han undrade varför hon inte kom och hälsade på - han ställde aldrig frågan direkt utan såg bara skyggt på mig. Då bytte jag samtalsämne. Och när han någon gång sade att hon tittat in drog jag en suck av lättnad.
    Ändå var min pappas liv under sjukhusåren allt annat än händelselöst. Ofta när jag hade ont samvete över att inte ha hälsat på frågade jag ängsligt ”Hur har du haft det? ”Det har varit så mycket”, svarade pappa ibland då, och lät förstå att han knappt skulle haft tid att ha mig rännande där. Dessutom hade han ju knappast varit på plats, på grund av alla resorna. ”Två gånger till Danmark och Australien, sedan Bulgarien, Egypten och Irland”, kunde det låta.
   Destinationerna varierade, men för det allra mesta hade han varit i just Australien. Pappa hade som programchef på teven rest oerhört mycket i sitt arbete, men varken jag eller mina bröder kunde komma ihåg att han någonsin skulle ha varit i Australien. Jag tänkte att han kanske ville tala om att han nu var på en plats där han aldrig varit förut och att allt kändes främmande.
    Sedan kom jag mig en gång för att fråga hur han hade kommit dit. ”Jag seglade”, sa pappa. ”Med vilken båt?”, undrade jag, och svaret kom genast och utan tvekan, ”Med Viking!” ”Som Lena”, sa jag och pappa la till, ”Jo, men det här var långt senare.”
    Min pappa var två år när hans faster Lena år 1931 seglade med skeppet Viking till Australien (se mina två föregående inlägg). Vad som sades och hände då kan han knappast ha haft några konkreta minnen av. Men under hela hans uppväxt fanns Lenas resa där som det Stora Äventyret, omgivet av oro och osäkerhet men med en lycklig utgång. Lena kom inte bara fram, hon kom också hem.
    Nu var pappa inne i sitt eget Stora Äventyr, det största tänkte jag. Vilken lättnad och tröst för också mig, att han då hade Viking att gå ombord på och fick uppleva dånande vindar, vågor höga som hus, mareldar, albatrosser och stilla hav. Och att destinationen, Australien, var klar.
   Följande gång jag hälsade på tog jag med mig Lenas bilderbok om sin seglats, Skeppet och Lena. Alldeles i början av boken när hon ännu är barn får Lena hålla till godo med en betydligt mindre farkost, sin mammas brödtina. Som segel får hennes mammas – min pappas farmors – kökshandduk duga. Vi bläddrade i boken, pappa och jag, och när han fick syn på initialerna E.R. i rött på kökshandduksseglet kom det som ett skott, ”Elin Ringbom!” – Vissa minnen sitter kvar.

För oss som kommit senare har Lena och Lenas resa blivit en del av släktmytologin. Det Stora Äventyret som ger också oss kraft, och talar om att man kan göra det nästan omöjliga. (Se mitt förra inlägg om min farfars syster Lena som seglade till Australien.)
   Samtidigt som Lenas äventyr var så väldigt att vi inte ens behöver försöka nå upp till det. För vad skulle kunna överträffa det, eller ens komma i närheten? En 17-årig flicka som på 1930-talet ensam bland idel män och pojkar seglar som apprentice till Australien? Det skulle väl vara om någon lyckades ta sig till Mars…
    Men i fråga om äventyrsromantik och skönhet tror jag till och med en färd till den röda planeten skulle ligga i lä. Lenas vuxenbok om sin resa, Flicka på skepp, handlar ganska mycket om relationerna ombord och Lenas egna funderingar, men bilderboken Skeppet och Lena är som en serie uppenbarelser. Lena i famnen på morfar sjökaptenen och på mäklarkontoret i Köpenhamn, minimala Lena som klättrar upp för Vikings väldiga, mörka sida, avfärden för fulla segel bland andra seglande skepp i Kattegatt, de väldiga glasgröna stormvågorna ute på Nordsjön, Lena klängande i riggen, flygfiskar och undersköna maneter, linjedopet med Neptunus och hans hejdukar, Lena i klänning på julafton, och till allra sist Lena i en av livbåtarna på Viking med tropiknattens mareld virvlande kring sig. Bilderna är stiliserade, granna, för stora för sidorna, som ville de hoppa ut och kasta sig över mig som ser på dem. Och Lena själv står ofta inne i en strålkrans som var hon laddad och lyste.
   Det är som om äventyret skulle pågå hela tiden utan slut, tänker jag – och inser i det samma att Lenas resa faktiskt inte tar slut i någondera boken. Sin hemkomst skriver hon inte ett ord om. Hur det gick till när Viking låg i hamn i Australien beskriver hon däremot dråpligt. Där visas hon upp ”som ett cirkusmonster” och tidningarna rubricerar ”she powders her nose”. Lena känner sig helt "bakom flötet". Men när det är bal ombord och hon inte har klätt upp sig tillräckligt har hon i alla fall sinnesnärvaro nog att stjälpa ett glas vichyvatten över sig, och kan gå ner till hytten och byta till den där röda, klockade…
   Var det här en försmak på hur det skulle bli för Lena att komma hem? För som en främling måste hon ha känt sig också då, efter allt hon varit med om.
   Och hem kom hon. Efter 228 dagar ombord steg Lena en vårdag 1932 iland i Cardiff, blev avhämtad av släktingar till England och reste därifrån vidare hem till Åbo. Kuren hade funkat, äventyrslusten fått sitt. Lena stannade i stort sett i land. Hon utbildade sig till bildkonstnär i Oslo, var lotta under kriget, gifte sig strax efter det och fick så småningom en stor familj. När hon väntade sitt femte barn diagnostiserades hon med lymfkörtelcancer. Sex år senare, år 1965, dog Lena. Jag, som är född 1962, hann helt säkert visas upp för henne, men det har jag inget minne av.
     

Min farfars syster Lena seglade som 17-åring med den fyrmastade barken Viking på vetetraden från Köpenhamn till Australien, och tillbaka till Cardiff. Det var år 1931 och segelfartygens tid började vara förbi men den åländska redaren Gustaf Eriksson hade fortfarande en stor flotta. Han lät sig bevekas, och Lena fick som ensam flicka följa med som apprentice på Viking. Också Lenas föräldrar gav till slut efter för hennes ”sjödille” – pappa Lasse var psykoterapeutiskt inriktad läkare som menade att det skulle vara bra för Lenas utveckling och mamma Elin kaptensdotter i vars brev man kan ana en egen hårt tyglad, tynande längtan.
   Jag har tillbringat veckoslutet med att läsa Elins brev och de två böcker som Lena skrev om sitt äventyr, bilderboken Skeppet och Lena och berättelsen Flicka på skepp. Både breven och böckerna har jag läst flera gånger förut, men för första gången är jag närmare Elin än Lena i ålder. Jag förstår Elins ängslan och omsorg om varje ord när hon i sitt brev inför resan till ”Ärade herr kapten” stryker unga framför dotter och ersätter det med lilla. Och jag beundrar hennes klokhet och återhållsamhet när hon skriver: ”Hur svårt det är för oss närmaste kan jag ej beskriva” men tillägger att skolan inte kan binda hennes dotters längtan utan Lena kanske ”genom att få pröva sjölivets både goda och onda dagar kan få sinnesro, kan samla sig till något annat och under ensamheten på havet lära sig känna också andra sidor av sig själv än de som hittills behärskat henne”.
  Längtan ut till havet och sjömanslivet hade behärskat Lena sedan hon var i 11-12-års åldern. Hon läste allt hon kom över, satt på lektionerna i skolan och drömde sig bort och tecknade segelfartyg. Sin morfar kaptenen sörjde hon djupt när han dog: ”Äventyret, som var fjärran farvatten, glittret vid tomma horisonter, väldiga skyhöga riggar, seglade nu in i Lenas liv, med en oerhördhet, som var Morfars minne värdigt”, skriver Lena i Flicka på skepp. ”Det gällde att ta risker, simma bland isbitar, kasta sig i bränningar, klättra högst på hustak, skollinor och trädstammar, vända ansiktet mot de vassaste vindarna, hårdaste kasten.”
   Jag förstår Elins oro men också Lenas längtan, och som en som kommer efteråt tar jag emot båda två och känner mig tacksam. Över att Lena stod på sig och fick resa. Och över att hon klarade sig och kom tillbaka. Över att hon inte bara kom tillbaka utan också med bilder och ord skapade två fantastiska böcker, klarade av att berätta om sitt stora äventyr med omedelbarhet och känsla, men också saklighet och sträv realism.

När Neil Armstrong stigit ner på månen kom det ett samtal från Nixon, och hela den tv-tittande världen kunde sedan i realtid se och höra presidenten i Ovala rummet förklara hur stolt han var över sina astronauter. Idag lägger äventyrare av alla de slag ut sina äventyr på nätet. Andra hittar sina nya världar just där, utan att lämna skrivbordsstolen.
   Men förr i tiden var det rapporter som gällde. Dag- och loggböcker fördes, teckningar tecknades och fotografier knäpptes. Sedan sammanställdes en berättelse, ofta en hjälteberättelse. Ofta fanns det också en konkret beställning på en sådan eftersom äventyraren skickats ut i en hel nations namn. Då gick det inte an att komma hem och säga, nej, det var inte så märkligt. Flera andra hade varit där före oss. Vi skulle dessutom ha gått under utan de infödda, som bestod oss med mat och logi och hjälpte oss fram. Som tack gav vi dem tingeltangel och låg med deras kvinnor. Och nu kan vi alltså alla kalla deras land vårt.
   De flesta lyckades blunda för motsägelserna och leverera lämpligt heroiska rapporter. Meriwether Lewis, känd för att år 1803-1806 ha lett ”den första” expeditionen över den nordamerikanska kontinenten, hörde inte till dem (enligt Geoff Powter i We cannot fail, se mitt förra inlägg).
   Lewis var en ung man av hög börd, briljant men depressiv. Han hade handplockats av president Thomas Jefferson för uppdraget. Som den upplysningsman Jefferson var såg han expeditionen som en spjutspets för demokratin. Civilisationen skulle spridas och ett ”frihetens rike” beredas, vita fläckar kartläggas, växter och djur katalogiseras, vildar kultiveras. Det skadade förvisso inte heller att ny mark bröts för den växande nationen. Dessutom gällde det att vara först på plats – det fanns andra kolonisatörer. Man fick också räkna med ett visst motstånd från vildarna, så expeditionen fick lov att bli i första hand militär.
   Till på köpet var Jefferson förvissad om att det fanns underverk i väst, bland dem ulliga mammutar, aktiva vulkaner, en förlorad israelisk stam och ljushyade indianer med rötter i Wales. Nu var det upp till bevis.
   Pressen på Lewis var alltså enorm. Under planeringsskedet verkade utmaningarna ha elektrifierat honom, viss som han var om att komma tillbaka med allt hans mentor önskade.
   Och fast expeditionen blev längre och besvärligare än man trott ansågs den framgångsrik. 34 personer tillryggalade 130.000 km på 864 dagar vilket finns beskrivet i anteckningar på sammanlagt 1,5 miljoner ord. Ett enda dödsfall inträffade och det orsakades av sjukdom. Den allra största framgången var Lewis insamlande av växter och djur.
   Tre år senare tog Meriwether Lewis, vars framtid borde ha varit välsignad, sitt liv.
   I hans depressiva – eller kanske helt enkelt ärliga? – ögon var expeditionen snarare ett misslyckande. Vad hade de uppnått egentligen? Ingen vattenväg hade hittats som avsett var, liksom inte heller några mammutar, vulkaner eller andra under. Dessutom insåg Lewis att han inte var den första som korsat kontinenten. Även om man bortsåg från indianerna, vilket man på den tiden gjorde, hade de stött på 150 vita under sin färd. Det var också uppenbart att de skulle gått under utan den mat, logi och hjälp de fick av indianerna. Som tack gav de dem krimskrams, slog dem som inte lydde och låg med deras kvinnor. Allt medan de erbjöd dem samarbete med deras ”nya fader” i Washington.
   I Meriwethers anteckningar syns hans genuina respekt för indianerna och dåliga samvete över hur de blev behandlade. Redan under expeditionen blev han allt mer lynnig och tillbakadragen, och under långa tider skrev han inget alls i dagboken. Men efter hemkomsten krävde berömmelsen att han skulle turnera och föreläsa om ”de lyckligaste ögonblicken” i sitt liv. Dessutom utnämndes han till guvernör för Louisiana, vilket han inte alls kunde hantera. Han började dricka, använda droger och uppträda oberäkneligt.
   Med tanke på eftervärlden borde dagböckerna förstås ha publicerats med hast. Men från att Lewis kommit hem och fram till hans självmord skrev han inte ett ord. Gång på gång lovade han leverera. Han sade sig redigera och förkorta, bad om mera tid, lånade mera pengar, och kom med tusen ursäkter. År 1808 försökte han helt bryta kontakten med Jefferson. Men denne blev allt otåligare, och till slut gav Lewis efter och lovade komma till Washington för att avsluta arbetet. Han lämnade sitt hem i Louisiana i dålig form och tog, den 10 oktober 1809, sitt liv på en vägkrog i Tennessee.
   Kanske var hans förfall och självmord, tänker jag, i själva verket ett tecken på hans mänsklighet och integritet? Han lyckades inte lösa konflikten mellan Jeffersons krav och sitt eget samvete. Både bokstavligt och symboliskt stod han i skuld till sin fadersfigur. Han ville inte svika honom men var för ärlig för att vilja inbilla sig själv och andra att han inte hade svikit indianerna, och att det sveket var en förutsättning för själva nationsbygget.
   Nu har också min expedition blivit längre och besvärligare än jag trott. Men Lewis väcker ännu en fråga. När har man egentligen ”kommit tillbaka”? Från ett äventyr, en sjukdom, vilken upplevelse som helst utöver det vanliga. När man återvänt fysiskt eller verkar återställd? Eller kanske först när man lyckats berätta om det som man varit med om?   

Jag hittade ingen ny äventyrsbok på Akademen så jag började i stället läsa i en jag hade hemma, We cannot fail av Geoff Powter. ”The fine line between adventure and madness” lockar undertiteln och förstås handlar boken om dem som gjorde just det, misslyckades. Titeln står den svenska ingenjören Salomon Andrée för. När han väl hade avslutat de matematiska kalkylerna inför sin ballongfärd till Nordpolen meddelade han att ett misslyckande inte var tänkbart. Strax efter att hans orangea sidenballong Örnen den 11 juli 1897 kl. 13:46 lyft från Svalbard tappade den trots det höjd. Besättningen slängde förtvivlat värdefull ballast överbord, och Örnen for upp med fart. Från marken syntes tydligt vad som gått snett: ballongens släplinor hade lossnat av allt släpande och styrmekanismen satts ur spel.
    Som Trygve Söderling kunde ha påpekat för ingenjören (och påpekade för mig samtidigt som han såg en varmluftballong genom sitt fönster; är han synsk kanhända? Se hans kommentar till mitt förra inlägg) är ett äventyr inte värt namnet innan Det Oväntade fått sitt finger med. Fast man tycker att Andrée själv kunde ha kommit till den slutsatsen. Visserligen tyckte han det var ganska bortkastat men han hade trots allt provballongflugit några gånger, och de färderna hade ändat i ett antal kraschar och i en ofrivillig tur över Ålands hav till ett skär (numera Andréeskär) i Brunskärsarkipelagen i Korpo! Vinden är som känt en oberäknelig entitet.
   Men Andrée drog bara slutsatsen att det var orsak att korrigera kalkylerna. Snudd-på-katastroferna reducerades till irriterande missräkningar i stället för att, som hos mer känslomässigt lagda äventyrare, återberättas i form av upplivande strapatser.
   Så är jag äntligen på kurs igen. För det är inte äventyrarnas personliga brister – som en övertro på det rationella eller ett sprickfärdigt ego – som sticker mig i ögonen nu när jag läser Powters bok på nytt. I stället ser jag alla de där loggböckerna, dagböckerna och rapporterna som hittats i ryggsäckar och tält på de vindpinade platser där bokens undergångsdömda äventyrare för det mesta slutade.
   Fast allra mest sysselsätter mig en rapport som aldrig blev skriven. För trots att det skrivna säger mycket, kan också det som aldrig blev skrivet avslöja en hel del.
   Men jag landar här. Jag har bestämt mig för att mina bloggetapper inte ska trötta ut vare sig er, eller mig. Vi ses!  

Mitt första blogginläggs första ord läste ni just. Efter det är det dags att avslöja vad min enmånadsblogg kommer att handla om: äventyr. Till min egen förvåning insåg jag, när jag senast besökte Akademen, att jag blivit något av en kännare av dem. De stora äventyren vill säga, erövrandet av polerna och bergstopparna, havsdjupen och himlakropparna. Utan större förväntningar lät jag min blick svepa över bokryggarna: ännu en bok om klättringskatastroferna på Everest, och en till om Andrées luftfärd, och hur mycket mer finns det att säga om packis och ändlösa snöfält egentligen? Fast så småningom förnyas väl genren, efterhand som isarna smälter och krymper kring Syd- och Nordpolen och på bergstopparna.
   Kanske var det den tanken som fick mig att när jag kommit hem igen börja avfrosta frysen.
   Medan isen smälte och droppade lagade jag mat och funderade på min kommande blogg. Hade jag tagit mig vatten över huvudet? Och var det nu klokt att begränsa sitt skrivande till ett enda tema, ”äventyr”? Särskilt för en person som av allt att döma hittar sina äventyr i bokhandeln och upplever dem i länstolen?
   Äventyr finns det många slag av, sade jag mig, man behöver inte riskera livet för att ge sig ut på ett. Till exempel de erotiska äventyren är till själva sin natur korta, och om inte helt ofarliga så hanterliga parenteser i en mindre äventyrlig vardag (eller åtminstone tänkta att vara det). Är inte en av äventyrets egenskaper just att det har en början och ett slut, att man kommer ”tillbaka”?
   Jag mindes också att någon har sagt att ett av de största äventyr vi kan vara med om idag är det som skickar oss in i vår egen kropp. Drabbade av sjukdom rör vi oss i främmande trakter och tvingas mobilisera våra krafter för att bli friska igen, eller lära oss leva med sjukdomen. Vi får närkontakt med sådana storheter som livsvilja och dödsdrift, och återvänder förändrade. Den här transformerande kraften är väl en annan av äventyrets utmärkande egenskaper?
    När isen smält i frysen tvättade jag ur fryslådorna innan jag sköt in dem igen. Mina kylskåps- och frysdörrar är täckta av kylskåpspoesimagneter och en av dem hade lossnat och hamnat med den svarta sidan upp i en av lådorna. Jag vände på den och där stod det ”äventyr”. (Det är sant! Jag skulle aldrig tillåta mig att hitta på en så dålig historia!)
   Mina sista tvivel hade smält. Den här bloggen handlar om äventyr.