Glömde nästan bort att jag skulle länka till den här låten i avskedsinlägget. Mycket viktigt! Det är Karin Dreijer Andersson som är solist, hon är även med i Fever Ray som uppträder på Flow-festivalen i Helsingfors i sommar. Enjoy!

Det är beroendeframkallande att blogga. Och roligt är det ju, att iscensätta sitt jag, lite som om man skrev om någon annan som man känner till utseendet och brukar hälsa på, men aldrig egentligen har diskuterat något mer än väderlek, Iittala- vaser och kanske ischiasbesvär med. Det tar tid att lära känna sitt bloggjag och nu börjar vi vara kompisar. Vi tog en kaffe igår och i dag ska vi ta en sväng runt Tölöviken.

Kanske bloggande sist och slutligen inte alls är så långt ifrån radiopratande? Kanske det rentav är en bättre version av radiopratande? Man har god tid på att formulera sig och kan gå in och rätta efteråt om man inte är helt nöjd. Och så behöver man inte lyssna på sin egen röst live, vilket ju kan vara en fruktansvärt traumatiskt upplevelse. Med de här orden åker jag på sommarbete. Tack för ert sällskap! Det har varit roligt och lärorikt att gästblogga här.

Första sidan av Husis igår. Tre lättklädda flickor (max 20 år gamla) på cyklar. Flickorna marknadsför snabblån. Det talas om aggressiv och oetisk marknadsföring men inget om det oetiska i att använda lättklädda kvinnor som lockbete. Det är acceptabelt, så normalt och en del av vardagen att ingen längre ens reagerar. Iltasanomats veckoslutslutsreportage- uhkeat rantakuvat, Suomen seksikkäin typy. The Skinny Website- celebrity weight, diet, exercise & body gossip. Paris Hilton och Kim Kardashian. Så här ska du se ut och bete dig kvinna. Det är budskapet. I en sådan här omgivning växer småflickor upp. Och pojkarna då? Inte är det bättre med mansbilden heller. Det är formula, bastu, grillkorv och jaloviina med grabbarna. Annars är du kärring eller homo. Lite förenklat, men ändå. Väldigt få alternativ. Man måste vara stark för att kunna bryta sig loss. Det behövs föräldrar och andra förebilder som berättar för ungdomarna att de inte behöver svälja smörjan. I nyaste Ny Tid finns en intervju med Fredrika Biström, verksamhetskoordinator för Regnbågsankan, som tangerar ämnet.

Jag läste rubrikerna på mina senaste inlägg och blev litet skärrad. För att lätta på den gotiska stämningen infogar jag en dikt av Kristina Lugn. Och för den som säger att så här skulle man minsann aldrig kunna skriva om en Britta, svarar jag att det har man ju gjort i årtusenden. Så det så.

Kurt
du var
kortväxt och inbunden
du hade god
skolunderbyggnad
och Kurt du var
trogen som guld
jag minns
att du brukade sitta i skinnfåtöljen
om kvällarna och läsa högt
ur Herbert Tingstens memoarer
jag minns
att jag brukade sitta i gungstolen
om kvällarna och beundra dej Kurt
Kurt Kurt du var så
gulle gulle go
att det var svårt att låta bli
att äta upp dej
jag minns
hur svårt det var
att låta bli
att avskilja
ditt trinda huvud
från kroppen
och rulla det i smör
och stoppa det i munnen mums
och dina slanka axlar
och din ludna bak
och dina skära fingrar Kurt
du var så söt
att jag blev galen
bara av att se på dej!

Nya recensioner i Åbo Underrättelser, Västra Nyland och nättidningen Lysmasken. Jag förvånas av hur olika människor läser. Jag tycker ju själv att det jag skrivit är klart och tydligt, självklart att man kommer att läsa texten just som jag tänkt det! Och förstås vill jag inte säga hur jag har tänkt det, jag vill ju inte att läsarens upplevelse ska färgas av mina analyser. För visst skulle det vara hemskt om alla läste boken på samma sätt? Om det inte fanns något tuggmotstånd i texten, om allt var klart som korvspad. Jag påminner mig själv om att texten inte är min längre, om att Martin är ute i världen nu.

I söndagens Hbl fanns en recension av en intressant bok Matka mullan alle- kuolemantyöntekijöiden arki, skriven av dödsforskaren Gustaf Molander. Molander har idkat fältstudier och gjort intervjuer med med folk inom branschen- begravningsentreprenörer, bårhuspersonal, krematoriearbetare etc. Underbar sommarläsning! Och nu är jag inte ironisk. Det är just sådan här litteratur den västerländska människan behöver. Vi kan inte fortsätta konsumera och frossa i välbehag, sträva efter ”lycka” till vilket pris som helst, dyrka ljuset i hopp om att det ska hålla natten på avstånd. Låt mig citera inledningen till Antti Nyléns omdiskuterade bok Vihan ja katkeruuden esseet: ”Varmin todiste elävän Jumalan olemassaolosta on ehdoton varmuus Saatanan olemassaolosta. Ei niin pahaa ettei jotain hyvääkin”.

I dom dikter jag arbetar med just nu (jag vet att man inte borde tala om pågående skrivprojekt men jag gör det ändå) förekommer det, till min egen överraskning och förfäran, mycket morbid terminologi- patologer, krematorieugnar, gravstenar o.d. Det är befriande att kunna skratta åt det svåra, men humorn får inte fungera som sköld för det jobbiga i alltför hög grad. Det handlar nog om att bejaka natten, skärskåda den, integrera den. Så gott det nu går... Man har ju ett helt liv på sig. Jag tror förresten inte att det är någon slump att en av 2000-talets populäraste (och överlägset bästa) teveserier utspelar sig på en begravningsbyrå, Six Feet Under. Alla fem säsonger rekommenderas varmt!

Nu är Amos Oz- dokumentären upplagd på nätet. Den som är intresserad kan se den här. Marcus Flomans text har jag inte hittat ännu? Jag kommer förresten att fortsätta blogga här till medlet av juni, det har jag lovat förlaget. Nu ska jag söka hem min lerskulptur från Arbis. Den förra skulpturen föreställde Jörn Donners huvud (av misstag, det undermedvetna fungerar i konstiga banor) och står nu på sambons arbetsbord, han är ett stort fan. Skönt med regn ute!

1. A Spot Of Bother av Mark Haddon (0.50€)

som skrev The Curious Incident Of The Dog In The Night-Time som faktiskt var en av inspirationskällorna till Bultar som ett bläckfiskhjärta tillsammans med en annan "pojkbok" nämligen Jonathan Safran Foers Extremely Loud and Incredibly Close.


2. Possession av A.S Byatt (0.50€)


3. Rädd att flyga av Erica Jong (0.50€)

som är en feministklassiker. Vem kan motstå en bok som börjar så här: "Det satt 117 psykoanalytiker på Pan American-planet till Wien. Jag hade behandlats av minst sex av dem. Och gift mig med en sjunde." Men varför, ack varför måste huvudpersonen heta Isadora Wing?

 

I lördagens Volt fanns en mycket bra text som handlade om fällan i mångkulturalismen, skriven av Marcus Floman. Han nämner bl.a. den svenska poeten Johannes Anyuru och författaren Jonas Hassen Khemiri som blivit kategoriserade som invandrarförfattare, som språkrör för det annorlunda och exotiska. Det samma gäller också Marjaneh Bakhtiari som var på författarbesök på Nifin förra hösten. Då uttryckte hon sin fru frustration över att hon efter sin debut Kalla det vad fan du vill blev inbjuden till allehanda multikultijippon, det var integrationsår i Sverige samma år som hon debuterade. Bakthiari skulle gärna ha talat om sin bok också i andra termer än etnicitet, så hon började tacka nej till dessa evenemang.

Som Floman också konstaterar i slutet av artikeln så handlar det här om skillnadstänkande i största allmänhet. Det handlar om att kategorisera människor och påtvinga dem en konstruerad olikhet. Det handlar om ett "vi" och "dom"- tänkande där " vi" alltid representerar normen och de andra undantaget. Detta kategoriserade är livsviktigt för ”oss” och ”vår” överlevnad. Det konstiga, annorlunda, och ja, till och med onda finns alltid någon annanstans. Det här är ett mycket typiskt drag för människan, vågar jag påstå. Man blickar ogärna inåt, utan hittar alltid orsaker utanför sig själv, och det är ju förståeligt. Vem skulle vilja se inåt när det finns så mycket paradoxer och irrationalitet där, så mycket potential till ondska och småsinthet, i var och en av oss.

Säg att du älskar mig!
Putsa mina ögonhålor
med antiseptisk lösning
Doppa mina tår i tjinuskisås
och severa dem på silverfat.
Det finns ingen som jag två.
Med pantsättaren som vittne
bekänner jag min kärlek till dig.
I vått och torrt ser jag till
att jag får det jag vill.
Gud ska veta
att du bara är en förlängning
av min bästa sida!
Du finns i mina tankar
då vi är ifrån varandra.
Jag saknar din bekräftande blick.
       

Det kom en intressant dokumentär om Amos Oz på Yle Teema häromdagen och i dag tycks det komma en dokumentär om Isabel Allende och hennes författarskap. Heja Yle Teema för deras fina program! Tyvärr hittade jag inte Oz- dokumentären på Areena fast det står på hemsidan att den borde synas här en månad framåt.

Det finns ett härligt ställe i början av dokumentären där Amos Oz själv, Salman Rushdie och Paul Auster står i ring och diskuterar på en bjudning. Tittaren få ta del av ett samtal som känns intimt, man är med där i ringen. Oz ska hålla ett tal som han vet att kommer att väcka känslor och uppröra folk. Då säger Salman Rushdie något i stil med (minns inte ordagrant): I`m sorry Amos, but this is your fate. Det känns så uppriktigt när han säger det till sin kollega, med ömkan i rösten. Och som tittare förstår man ju verkligen att Rushdie vet vad han talar om. Det krävs nog en hel del uppoffringar för att komma så långt att man som författare är engagerad i världsfrågor. Nu syftar jag då främst på Amos Oz och Salman Rushdie alltså, Paul Auster är nog inte en politisk författare på samma sätt som dom förstnämnda. Eller kanske har jag fel? Långt har ju förstås också han kommit.

Har legat i soffan och lyssnat på den nya Live In London- skivan av Leonard Cohen på veckoslutet. Låtarna är man ju litet trött på vid det här laget, utom Suzanne och the Future möjligtvis. Men mellanspeakena, eller vad de nu kallas. Åh! Jag ångrar att jag inte gick på spelningen i höstas, jag ångrar att jag tyckte att det var för dyrt och att Hartwall Arenan kändes som en konstig plats för en Cohen-spelning. Leonard blåser väl liv i vilket ställe som helst!

För övrigt har det varit ett märkligt veckoslut. Har spelat syndiga Guitar Hero (tänker inte sätta in en länk!) hos bekanta och fått bekräftat att trummor är mitt själsinstrument. På lördagen fick jag ett flexkoppel i huvudet, och tuppade nästan av. Jag kastade en käpp till en stor vit schäfer men räknade inte med att dvärgtaxen, som var kopplad i trädet bredvid, också skulle springa efter den jävla käppen och flexen lossna, slungas genom luften och träffa vänstra sidan av min skalle. Nå, kanske det var hälsosamt med en ordentlig stöt i huvudet. Möjligen funkar synapserna bättre nu, känner mig faktiskt piggare än på länge i dag.    

Jag minns vagt en kolumn som jag läste för länge sen i gratistidningen Metro, skriven av författaren Kreetta Onkeli, som debuterade med fina Iloinen Talo i medlet av 90-talet. Iloinen Talo var en uppskakande läsupplevelse, en bok som åtminstone för mig har varit omöjlig att glömma. Men tillbaka till kolumnen, som handlade om simhallen som en plats där kroppen får se ut som den gör, som en plats där hela människolivet är representerat och manifesterar sig i köttet. Här finns kroppar i alla format. Här finns hängbröst och cellulitstjärtar. Här finns överkroppar med operationssnitt där brösten borde sitta. Här finns skinntorra armar som kastar bad med bestämda rörelser. Här finns frodiga lår och magfläsk som tar upp halva laven. Här finns människor som ser ut och beter sig som människor, tanter som fräser till dig att du ska ha håret i en knut på huvudet i bassängen och inte en hästsvans i nacken (du borde veta bättre flicka lilla!) och rödnästa gubbar som sitter på stolar bredvid bassängen, gubbar som suttit här år ut och år in och talat väder och politik och kvinnor. Summa summarum: om du behöver förankras i den riktiga världen, här och nu, då ska du besöka närmaste simhall.

Nu är boken här! Och så fin den är, med guldglittrande pärm och allt. Den syns inte så bra här på datorskärmen, så hopp hopp till närmaste bokhandel och hyvla kortet! Den går också att köpa här. Tack till Sara, Susanna och alla andra på förlaget. Och förstås till Anders Carpelan, för den fantastiska pärmen! Oj Oj. Går lite på högvarv. Måste koka kamomillte.

 

Det visades en stämningsfull dokumentär om författaren Mare Kandre i SVT några veckor sen. Mare Kandre var en av Sveriges främsta författare och dog 2005 endast 42 år gammal. Mytologiseringen av Mare Kandre var igång redan medan hon levde, och när hon dog slöt sig cirkeln. Man vet inte med säkerhet om det var frågan om självmord eller inte, men den bild som förmedlas är att hon var en känslig själ som kämpat med sitt mörker ända sen tonåren. Hela dokumentären börjar med en intervju där Kandre, i 22-års ålder säger ”vid fyrtio är det hela redan över”, och på slutet får vi se samma klipp om igen.

Jag blir ledsen av att se dokumentären, men kanske inte av dom självklara orsakerna. Det är alltid farligt när författaren blir ett fenomen, och man inte längre skiljer på fiktion och verklighet. Den berömda konstnärsmyten, som ju så ofta är självuppfyllande. Kommer att tänka på en radiodokumentär om Sonja Åkesson som sändes i Vega? kanske för ett år sen, där Åkessons liv och verk diskuterades och det konstaterades något i stil med att hon alltid var en sådan som satt vid sidan om och såg lite bedrövad ut. Och nu i Mare Kandre- dokumentären talas det om Kandres sorgsna blick. Som att hon aldrig var ”riktigt som vi andra” och ”litet för känslig för den här världen” (mellan raderna). Å andra sidan kan man hävda att Kandre ju skulle älskat den här dokumentären, hon geniförklarade ju sig själv redan som sjuttonåring. Jag försöker väl få fram det här med kollektivt ansvar än en gång. Att vi inte kan hålla på tvätta händerna från det faktum att vi alla är med och projicerar och skapar myter, och att det alltid är någon som ska offras, bli symbolbärare, för att vi andra ska kunna leva vidare oförändrade i grunden.

Behåll dina projektioner.
Ta väl hand om dem.
Smek dem över kinden
och mata dem med rotmos.
Då kommer dina älsklingar
aldrig att flyga ur boet.
Då kommer alla dina vänner
att avundas din stora familj.
Släkten är värst!
Vi håller ihop i snö och slask.
Behåll dina projektioner.
Duka av bordet istället.

Jag skriver dikter just nu. Det är roligt att skriva dikter. Annorlunda. Mindre sittande, mer väntande. Och så är ju dikterna mobila, vilket innebär att dom kan komma till en i simbassängen, hundparken eller kvartersaffären. Arbetet är långsammare, lugnare, men på många sätt också mer komplicerat. Svårare att se skogen för träden, mindre plats för flum. I dikter är det raka rör som gäller. Här syns allt och få ord är utbytbara. När man skriver prosa är det inte så farligt att hamna på villovägar, irrfärder kan i bästa fall ge mer färg åt helheten, liva upp den.     

Hänt sen senast:

Rolig kolumn av redaktör Sara Ehnholm-Hielm i nyaste Ny Tid om generation X, den ironiska generationen (vi som är födda mellan 1964 och 1979).

På tal om generationer så var det ”generationsdebatt” i litteraturprogrammet Babel för några veckor sen. Programmet går att se här. En kort sammanfattning: tidningsdrottningen Amelia Adamo inleder sin muntur med att skälla ut åttiotalisterna. Klassisk skam- och skuldbeläggning, om ni frågar mig. Om det är så man förhåller sig till den yngre generationen,  eller sina medmänniskor för övrigt, så är det väl inte konstigt att de inte klarar av att leva upp till kraven eller går under i psykiskt illamående. För det är väl vi vuxna som tillsammans är ansvariga för hur dom unga har det? Det är väl vi, alla tillsammans, som är ansvariga för att den här världen ska kunna gå att leva i? Nej. för vi lever i en individualistisk tid där var och en ska se efter sig själv och sig själv endast. Och Adamo avrundar med att säga: ”Detta är ett enormt välfärdsland och ni är väldigt väl omhändertagna”. Just så.

Och så har det regnat. Det är bra med regn. Luften är friskare, dammet har lagt sig och knopparna har slagit ut. Såg första maskrosorna vid vägkanten idag, massor av dem. Det går alltid lika snabbt, naturen exploderar över en natt och så står man där och undrar vart snön och alla blekfeta melankoliker (inklusive en själv) tog vägen. Gatorna flockas av strandlejon och ungdomsgäng och turisterna trängs på Sveaborgsfärjan med kamerorna i högsta hugg. 

När jag skrev Bultar som ett bläckfiskhjärta lyssnade jag på CocoRosie, Martha Wainwright och Tori Amos. Det var högsommar och jag skrev så elden skjöt ur skulderbladen. Det var en fantastisk känsla att sätta sig vid datorn och låta texten glida ur fingertopparna rakt in på skärmen. Nej, nu romantiserar jag, men jag minns känslan när jag insåg att det blir en bok på riktigt, att det här inte skulle bli en usel novell till som hårdskivan redan var späckad av.

Småningom gick skrivandet ändå in i en ny, mindre euforisk fas. Jag återvände till verkligheten och insåg att texten jag producerat visst fungerade, men att den nog skulle behöva en hel del bearbetning och strykningar. Det var då jag slutade lyssna på musik när jag skrev, det bara gick inte. Minsta lilla hostning från grannen på andra sidan väggen fick mig att darra av ursinne. När man jobbar med textens rytm så får det inte finnas något distraherande i bakgrunden eller förgrunden eller i grunden överhuvudtaget. Ett ljudisolerat rum vore idealet. Kanske borde jag hyra en studio när jag går in i bearbetningsskedet av nästa roman?

Kanske ska jag avsluta med att säga Ja. Jag  lyssnade på musik medan jag skrev det här. Min hemliga dröm, kan jag berätta så här i förtrolighet, är att jobba som DJ på en liten radiostation. Att få sitta i studion alldeles för sig själv efter midnatt och prata ut i etern- säga platta saker typ ”den här låten tillägnas alla ensamma själar där ute” och spela alla dom låtar mänskligheten bara inte kan leva utan.

”Kärleken till förebilderna är en av de livräddande känslorna, eftersom den visar oss vidare och framåt och hindrar oss från att fastna i förödmjukelser och misslyckanden”, står det på bakpärmen till Mikael Enckells essäbok Om konsten att älska skriften, utkommen här på Söderströms tidigare i vår. Vilken underbar mening. Och så sant! Det finns så många konstnärer att se upp till, så mycket att inspireras av. Här en svensk författare med hjärtat på rätt ställe som jag inspireras av just nu. Och så tänkte jag berätta om en ny upptäckt jag gjorde i musikväg förra hösten, tack vare en god vän som varit aficionado i flera år. Ani DiFranco har gett ut ett trettiotal skivor och äger ett eget skivbolag, Righteous Babe Records. Hon är en mångsidig och begåvad tjej som vägrar pressas in i en mall, en kvinna som alltid gått sin egen väg. Sådana förebilder behövs det fler av i dessa arma tider.

Så var helgen över, Trink Trink Brüderlein, och snart är boken här. Jag satt i bastun i simhallen häromdagen tillsammans med en gravid kvinna som suckade och pustade som en lastbilschaufför. Jag frågade henne när hon ska föda och hon svarade att det gått över tiden och att hon önskar att barnet bara skulle komma för att hon inte orkar mer. Jag nickade medkännande, precis så känner ju jag! Ont i kroppen, sömnlösa nätter, katastroftankar. Man har ju läst om det här, men det är väl så att man inte kan veta hur det känns innan fostervattnet går och man själv ligger där och krystar.