Vigseldag heter det eller bröllopsdag – fast bröllopsdag har mer än en betydelse, förstås. Men dagen efter vigseldagen har mig veterligen inget namn och det är mycket egendomligt för det är en alldeles oerhört viktig dag. Det är den dag då all spänning har släppt och då man i lugn glädje kan ta in att det verkligen är äkta makar man är, då vigseln genom att man talar och talar om den tillsammans utvecklas vidare från gemensam upplevelse till det den kommer att vara under ens återstående liv, ett gemensamt minne.

Vinter-Ekenäs var på sitt vackraste igår med nyfallen snö och sol. Vi var fem personer där framme i kyrkan, prästen Malena Björkgren och de två vittnena, Malenas man, Lars före detta student Marcus Prest och min goda vän och nästan-dotter Anna Friman som dessutom – jo, vänner, det här är Svenskfinland -  har varit redaktör för den roman, Pop, som Marcus debuterade med i höstas. Malena förrättade sitt värv inte bara med stor värme  men också med en absolut närvaro, en auktoritet som gjorde att vi båda kände att hennes ord verkligen gjorde något med oss, att vi verkligen blev sammanvigda.  Och både där framme vid altaret och senare, hemma hos oss vid champagnen och middagen  på Brunnsgatan,  tänkte jag också på att inte bara Anna och Marcus utan också Malena var vittnen i den bemärkelsen att de kommer att kunna minnas den här smällkalla dagen decennier efter att Lars och jag är döda.

Till en vigsel i den här åldern hör ju nämligen att orden ”nöd och lust” och ”intill döden” får en alldeles särskild tyngd.

Men:

 Vi hade också musik, två preludier av Bach, preludiet i C dur när vi gick in och preludiet i F dur när vi gick ut.  Vi är inte bara glada att kantorn, Marjo Danielsson, ställde upp för ett så litet bröllop, vi vill nog också tänka oss att vårt bröllop var ett preludium.

Och så kan jag bara inte låta bli att nämna vattenglaset, det vattenglas som stod i gropen i altarringen mellan oss och Malena. Något tag var jag som förhäxad av detta fullständigt ovidkommande vattenglas: var det Malena som skulle dricka ur det? Eller Lars och jag? Eller vi alla – efter behov eller i nån sorts rituell ordning? Eller hade det bara hamnat där i misstag? 

Efteråt visade det sig att också Malena hade undrat. Nu inser jag att vattenglaset hade sin egen betydelse: det var det vardagliga triviala som i alla stora ögonblick ger relief åt högtidligheten.

Vad kan jag säga mer?

Jag kan väl säga som Charlotte Brontes Jane Eyre: ”Reader, I married him.”

Och härmed avslutar jag bloggen och tackar dem som följt med den. Kanske jag nu får tid att som en läsare, Barbro, i en kommentar har föreslagit, lägga ut en hyfsad författarpresentation skolelever till fromma. Kanske jag får tid för de livsförändrande läsupplevelser som en annan läsare, Hanna, konstaterat att hon inte heller haft. Men på det hela taget undrar jag om inte livet förändrats alldeles tillräckligt ändå.

Det är sannerligen inte många gånger i mitt liv jag varit hos kosmetolog men i går var jag det, ingalunda för att jag inbillar mig att jag plötsligt skulle bli tio år yngre utan för att det är så underbart skönt att få ligga där nerbäddad i filtar och slappna av.  Kosmetologen var ett underverk:  hon var egentligen ännu inte kosmetolog utan elev på sista terminen vid yrkesskolan Practicum,  hon hette Amanda och var arton år,  hon hade mjuka händer och mjuk röst. När jag frågade henne vad hon hade för framtidsplaner sa hon att skulle vilja ha ett eget åldringshem, hon hade under en praktikperiod jobbat med att ge massage åt gamla och hade reagerat på hur tacksamma de var för beröringen. ”Ingen har överhuvudtaget rört vid mig på många år,” hade det varit flera som sa.

För några år sen blev jag ilsket kritiserad av Tua Forsström och Birgitta Boucht när jag i en kolumn reagerat på Birgitta Bouchts krav att alla gamla bör få en kram om dagen: i mina ögon är och förblir en kram ett personligt uttryck för ömhet som inte kan delas ut instrumentellt på samma sätt  som en omega3-kapsel.  Jag skulle inte vilja höra en skötare titta på klockan och säga: ”Merete på rum 3 har visst inte fått dagens kram ännu. Är det nån som hinner?”

Däremot tror jag mycket på massage.

Amanda berättade också att hon och kurskamraterna hade fått öva sig på jämnåriga gossar från  yrkesskolans bilmekanikerlinje. Gossarna hade inte fått veta vart de var på väg när de föstes in till kosmetologstuderandena, de hade bara varit upprymda över att slippa sin matte-lektion, men när det gick upp för dem vad det var fråga om hade de alla blankt sagt nej. Deras lärare hade emellertid varit sträng och de hade fått ge mig sig – visserligen under mycket högljutt skojande och ropande – men så småningom hade de tystna och innan deras halvtimme var slut hade flera somnat. När de gick var de förfärligt artiga, tackade och tog i hand och frågade försiktigt om de fick komma på nytt.

Också med inte- intervjuare har jag haft intressanta samtal. Med några intervjuare har samtalen dessutom blivit väldigt personliga: i den mån deras frågor varit personliga har jag ställt lika personliga frågor tillbaka. Jenni från kvällstidningsmagasinet som själv lever i ett samboförhållande frågade mig varför jag vill gifta mig. Då frågade jag henne varför hon inte vill gifta sig. Hon tänkte efter och sen sa hon: ”Det är bara en känsla jag har. En stark känsla.” Jag sa: ”Om man vill gifta sig tror jag också att det först och främst handlar om en stark känsla. Visst kan man också hitta på skäl men jag tror utan vidare att känslan är det viktigaste.”

Varför lägger man ut ett anonymt brev, kan det ju finnas nån som undrar?

Därför att brevskrivarens avsikt är att förnedra. Och för att man blankt kan vägra  bli förnedrad.

Med fara för våra liv tog vi oss i förmiddags till Ekenäs.  Det snöade bara lätt men nånstans nära Ingå fick vi köra några kilometer bakom en snöplog som säkert var ute i vällovligt ärende men virvlade upp så mycket finkornig snö att sikten var noll.  Det är ju inte så att jag nånsin sitter och önskar att bli ihjälkörd men just denna dag önskade jag det mindre än nånsin.

Ekenäs  må ha sett ut som en julkortsidyll men idyllen fick sig en törn när jag läste ett av de två brev som väntade i postlådan. Såhär lydde det:

”Bästa Merete –

Efter att ha läst recensioner och intervjuer angående din senaste bok bestämde jag mig för att inte utsätta mig själv för den avsky, motvilja och ilska som boken ifråga skulle väcka hos mig. Den uppblåsta fåfänga och falskhet varmed du beskriver din ångest och skuld (och skam) gällande ex väninna och man är hårresande. Scenerna ur ditt äktenskap och samboende är smaklösa. Man kan bli förälskad vid 65 utan att vika ut sig helsides värre än Playboy)

Inköpet av lyxBH och expeditens kommentar att du är en snygg kvinna – fortfarande – är rentav patetisk. Har du nånsin sett annat än slarvig och vanvårdad ut?

Håll dig inom ditt område och låt andra sköta om resten. Och tvätta håret lite oftare! Och tag dig en ordentlig blick i spegeln!

60+ och förälskad.”

Nej, det är inte det första anonyma brev jag fått, det kan vara det fjärde eller femte, och för den som till äventyrs inte fått något anonymt brev själv kan jag berätta att dethär är ganska typiskt för genren.  Jag tror det sällan är innehållet som sådant  som berör en illa utan snarare tanken på att det nånstans därute sitter en människa som aktivt velat göra en ledsen.

Och inte blir det roligare av att människan i det här fallet med största sannolikhet sitter i Ekenäs.  Fast vid närmare eftertanke: nog måtte hon trots allt ha läst min bok? Kanske hon rentav gått ut och köpt den för att riktigt stimulera sin vämjelse?

Var det nån annan än jag som undrade om Niinistö ändå inte ville få in en pik när han i gårdagens svenska presidentvalsdebatt valde ”All You Need is Love” åt Haavisto?

En antydan om flum, om att det skulle kunna vara känslor snarare än förnuft som nu bär upp Haavisto?

Det är nästan så jag hoppas det för debatten som sådan var ju i överkant snäll med flitiga instämmanden: ”Som Pekka just sa –” , ”Liksom Sauli anser jag –”

Jo, också jag gillar verkligen Haavisto men visst skulle jag gärna hört en debatt mellan Niinistö och Lipponen.

Helst utan sånger.

Nu när jag bara har tre bloggar-dagar kvar frågar jag mig en smula oroligt vad jag har försummat att skriva om. Om de verkligt stora händelserna har jag skrivit så lite att man – utan jämförelse i övrigt! – skulle kunna moralisera om mig  på samma sätt som man gjort om Kafka: i sin dagbok noterade han 1914 med en mening att första världskriget brutit ut och fortsatte sedan med att berätta att han varit vid stranden.

Jag har inte ens skrivit om det beklagliga i att Marit af Björkesten lämnar Husis för Yle: jag tycker ju att hon skriver så bra att det är synd att hon flyttar till etermediernas värld där hon väl knappast får skriva annat än rapporter.

Jag har inte heller skrivit om Förlagsfusionen som blev ett konkret faktum i går. Jag hör till dem som är inställda på att tro att det ska kunna bli något bra av det hela – inte minst för att det är så bra människor som jobbar där.

Jag har skrivit som om jag på hela månaden aldrig varit på bio men faktum är att jag har sett tre alldeles utmärka filmer:  den litet bitterljuva feel good-filmen My Week with Marilyn, George Clooneys högaktuella primärvalsfilm The Ides of March och så den iranska Skilsmässan, den enligt min mening bästa av de tre med sitt snabba tempo och sin osentimentala bild av mänsklig ohjälplighet. Faktiskt har jag också sett en fjärde film, mitt livs första 3D-film, Puss in Boots. Så ovan är jag vid 3D att jag aldrig fullt ut förstod att jag fått usla glasögon och därför inte alls såg vad jag bort se.

Jag har också skrivit som om jag på hela månaden aldrig varit på teater och det stämmer: det har jag inte. Det borde jag kanske skämmas för?

Men:

Igår citerade jag Edward P Morgan. Honom hade jag aldrig hört talas om innan jag stötte på det där citatet men det visade sig att han var intressant också som person.1956  skötte han ytterst  professionellt radiorapporteringen om kollisionen mellan de två fartygen SS Andrea Doria och SS Stockholm utanför Massachusetts kust – utan att nämna att hans fjortonåriga dotter  Linda befunnit sig ombord på Andrea Doria och befarades ha omkommit när SS Stockholms för klöv hennes hytt i tu.

I själva verket hade Linda räddats och döptes i medierna till ”mirakelflickan”.

Sju år senare ledde Morgan radiorapporteringen av mordet på president Kennedy.

Nej, för all del, det är inte dagens största nyhet men ändå: det gör mig varm om hjärtat när jag i bladet ser att den 90-åriga Fazers Blå håller ställningarna som Finlands mest populära choklad.

Jag minns att Johan Wrede – professor i svensk litteratur och min företrädare – för kanske tre decennier sen berättade hur han gick in i lanthandeln i Barösund och frågade efter Fazers Blå. Svaret lydde: ”Nej, den har vi slutat upp med att ta in. Det var så mycket besvär med den för den sålde slut hela tiden.”

Man misstänker att lanthandeln i Barösund kanske inte klarat sig lika bra som Fazers Blå.

En annan sak är sen att jag själv egentligen aldrig äter mjölkchoklad. Min glädje över Fazer Blås fortsatta framgångar har helt och hållet att göra med mitt behov av kontinuitet och oföränderlighet. Man kan kanske säga att min glädje hör min ålder till.

Nu har ljuset kommit tillbaka också på morgnarna kunde vi konstatera vid åtta-tiden. Men vår är det ju verkligen inte, minus sjutton grader var det när solen lockade oss att beslutsamt dra på oss lager på lager för att gå Tölöviken runt.  Så långt kom vi inte för blåsten fick ansiktet att svida men vi kom tillräckligt långt för att känna oss duktiga.

Tog nyss del av recensionen av Michel Ekmans självbiografiska essäer.  ”Jag läste den och blev en annan” skriver Ekman uppenbarligen om sin upplevelse av Peter Sandelins diktsamling Tyst stiger havet och nu känner jag mig en smula fattig eftersom jag inte kan erinra mig en enda bok som gjort så starkt intryck på mig.

Krig och fred, brukar jag svara när nån frågar mig vad min viktigaste läsupplevelse varit.   

Av nån anledning blir jag alltid smått plågad av frågan.  Och förövrigt är det i första hand rikssvenska taxichaufförer som frågar, efter att ha inhämtat att jag är litteraturvetare.

Men Miki Ekman läste Krig och fred när hans far låg döende i cancer, jag läste den några vackra sommarveckor i Ekenäs. När min mor låg döende i cancer läste jag Agnes von Krusenstjernas Fattigadel. Det var en egendomlig läsning just då för den handlar om ett modershat som är nästan lika intensivt (och lång bättre gestaltat rent litterärt) än Felicia Feldts.

Det var en tröst att tänka att jag trots allt hade en mor jag kunnat älska.

Annars har jag genom åren ihärdigt samlat på uttalanden om vad skönlitteraturen förmår.  Just nu är det några ord av den amerikanske radiojournalisten Edward P Morgan som känns mer träffande än något annat jag sett, kanske framförallt därför att det inte rymmer något uppbygglighetsperspektiv: ”En bok,” skriver han,  ”är en plats där man kan undersöka en bräcklig tanke utan att ha sönder den eller utforska en explosiv tanke utan att behöva frukta att den ska brinna av i ansiktet på en.”

Litteraturen som ett laboratorium alltså där man kan få testa nya tankar, sådana som ännu inte är färdigt tänkta och vars konsekvenser man ännu inte kan överblicka.

Litteraturen inte som moraliskt projekt utan som en gemensam frizon för författare och läsare.

Och:

Miki Ekmans bok måtte vara bra, annars skulle inte blotta recensionen kunna väcka så mycket associatoner.

Risken för generationskrig skrev jag om för en liten tid sen och att jag ingalunda är ensam om att tänka i de banorna fick jag häromdagen bekräftelse på av Maria Ekström som under namnet Maria Suokannas skrivit en doktorsavhandling som heter Den anonyma seniorkonsumenten identifieras. Om identitetsskapande processer i en marknadsföringskontext. Hon nämner journalisten Riku Sivonen som 2006 i tidningen Nyt introducerade skällsordet ”mummopissikset” för äldre kvinnor som beter sig som bortskämda tonårsflickor och den franska journalisten Agathe Fourgnaud som har skrivit om den rollförvirring som uppstår när det finns både ”de evigt unga” och ”de redan gamla” och de sistnämnda anklagar de förra för att ha bestulit dem på deras liv. Och i Ylioppilaslehti fanns redan 2005 en artikel som började med att teckna ett framtidsscenario där den yngre generationen är på väg mot riksdagshuset för att demonstrera mot de stora årgångarna. Texten på banderollerna lyder: ”Jag betalar din rollator.”

Det tänkta årtalet för demonstrationen är 2017.

Räknat från 2005 har mer än halva tiden gått.

Visst är det intressant att allra största delen av SFP-toppen nu flaggar för Niinistö samtidigt som det är Haavisto som har det största stödet bland finlandssvenskarna?
Det betyder ju, om inte annat, att SFP inte gärna kan göra anspråk på att representera finlandssvenskarna.

Intressant var också det jag igår hörde av en god vän, nämligen att Stefan Wallin när resultatet av senaste riksdagsval blivit klart först åkte iväg till samlingspartiets valvaka för att gratulera Katainen och först därpå infann sig på SFPs.

En helt annan sak:

Efter att jag igår skrivit om Ina Harlid, den polsk-svenska judinnan som absolut inte ville skriva sin livshistoria, kom jag plötsligt ihåg ett motsatt fall,  en dam jag häromdagen träffade vid kaffet på Östanlid i Jakobstad. Hon kom fram till mig och sa att hon hade en så intressant livshistoria och att hon nu undrade om hon inte kunde komma till Helsingfors och tillbringa ett par dar tillsammans med mig och berätta alltsammans för mig så att jag sen kunde skriva en bok om henne. Jag sa att jag nog inte riktigt hade tid. Jag sa att jag tyckte hon skulle försöka skriva själv. Jag sa att hon kanske kunde hitta nån på närmare håll som kunde skriva åt henne. Hon bara skakade på huvudet och sa: ”I så fall blir min historia nog aldrig skriven.”

Det kan inte hjälpas, hon gav mig dåligt samvete.

Det är beroendeframkallande, detta bloggande, så nu har jag bestämt mig: söndagen får vara sista dagen. Då har jag hållit på i jämt en månad och dessutom är det både valdag och Runebergsdagen.

En på allt sätt värdig dag.

Annars:

Märker ni att ljuset börjat komma tillbaka? Morgnarna är fortfarande mörka men eftermiddagarna har blivit påtagligt ljusare. Jag intalar mig att det är ett vårligt ljus.

Före klockan sex på morgonen spelar radio Vega Strauss-valser i all oändlighet. Det är musik som skulle platsa  i Guantanamo. Nu känns det inte så dumt med en måndag, jag tror jag precis vet vad skådespelaren Michael Nyqvist avsåg när han i Skavlan talade om ”ledighetstvivel”. Nyheterna rapporterar om en opinionsundersökning som ger Haavisto ett starkare stöd än Niinistö bland finlandssvenskarna men återigen handlar det om en undersökning som gjorts på webben och som därmed diskriminerar äldre väljare.

Just nu är  det förstås ett problem att de åsikter som kommit fram i De äldres råd riskerar att få en och annan att aktivt välkomna åldersdiskriminering.

Har fortsatt att fundera på ämnet förlåtelse och försoning.  Under rubriken ”Förlåta kan jag inte, bara låta bli att tänka” intervjuade Svenska Dagbladet  för några veckor sen Ina Harlid, 89 år, polsk judinn som överlevde koncentrationslägren Bergen Belsen och Ravensbrück och kom till Sverige 1945. Hon vill inte berätta sin historia trots att barn, barnbarn och barnbarn bett henne: ”Jag har sett människor älta och älta och de blir aldrig lyckliga. Jag har min överlevnad att tänka på.”

Hon har ett motto; ”det går över”. De orden står ingraverade i en ring hon fick av sin far innan kriget bröt ut:

”Båda lycka och sorg går över. Det är bra att tänka på för att inte drabbas av högmod när man är lycklig och för att känna tröst när allt är svårt. Det går över.”

Jag vill inte drabbas av högmod. Men jag vill inte heller att det ska gå över.

Dagens sista anteckning – trivial:

Denna  kalla vecka tappade jag mina handskar – båda två på en och samma dag. Man kunde tro att det skulle kräva en särskild ansträngning att tappa båda inom några timmar men för mig gick det lekande lätt.  Den som tror att man ingenting gör med en udda handske tycker kanske att jag borde ha varit lättad när jag tappade också den andra men i mitt fall försvinner handskar så ofta att jag utan större problem brukar kunna kombinera två udda till ett par.

Men om handskar försvinner så ofta som de gör i mitt fall är det full möjligt att ha två udda handskar liggande. Så var det nu och den ena var för högra handen och den andra för vänstra. Det var i själva verket den minsta av skillnaderna mellan dem men vadå, det är bara att lära sig att aldrig visa mer än en hand i taget.

 

 

Förresten:
Också till resonemanget om gårdagens kvällstidningslöp finns det ett och annat att tillägga.

Vad är det meningen att vi ska tänka när vi läser att Antonio åkt på snabbsemester med sin mamma? Att han inte klarat trycket? Att Haavisto vill ha honom ur vägen?

Att han inte är mogen, vuxen?

Under alla omständigheter är rubriken djupt försåtlig.

Niinistös besked att Jenni förändrat hans liv bekräftar däremot den traditionella romantiska myten. Jag frågar L om jag har förändrat hans liv men kan ju själv genast se ett och annat svar: vi har länge skämtat om att det är tack vare mig han har boendeparkering i Tölö.

Det blev visst lite kort, det här sista.

Låt mig därför tillägga att jag tycker den norske poeten har rätt. Vi talar oändligt mycket om känslor i dag men ändå är det som om vi inte tar känslor ordentlig på allvar. Eller som om vi förväntar oss att allas våra känslor ska följa ett givet terapeutiskt schema. Bra länge har jag retat mig på den säkert i och för sig förträffliga psykiatern Elisabeth Kübler Ross som låter förstå att vi ska göra oss redo att dö genom på förhand givna stadier, nämligen förnekelse, vrede, förhandling, depression och så till slut acceptans.

Nåja, det är ju inte acceptansen som är slutet.

Det är faktiskt döden.

Och vidare:

Den har många dimensioner, den debatt som Felicia Feldts mammahatande bok har utlöst. En dimension gäller frågan huruvida vi verkligen alltid måste försonas.

Feldt själv har sagt: ”Jag har försökt. Men jag kan inte. Och egentligen vill jag väl inte heller. Jag har rätt till mitt hat. Och jag har tänkt försvara min rätt att inte försonas. Så länge jag vill.”

Niels Fredrik Dahl, norsk diktare, försvarar henne i en artikel i Aftenposten: ”Vi lever med en mentalitet och i en tid då man inte kan försonas fort nog. I vilken allt annat än mild, hanterlig sorg anses vara en reaktionär omväg, ett mänskligt tillkortakommande. Man har inte rätt att vara rasande, man har inte rätt att tänka på hämnd, man har inte rätt att skrika.”

 

 Nu har jag precis lyckats svara på ett kort jag fått. Det är på finska, från en dam som tackar för min bok och för intervjun i Voimala och skriver: ”Jag avundas er!  Av rädsla för vad folk skulle tycka avstod jag själv från en stor kärlek. Jag önskar er lycka och välsignelse i ert nya förhållande.”

Kortet är ett fotografi av trappan i riksdagshuset. Det är fritt fram att fråga sig om trappan går upp eller ner.

I ett par dagar har jag funderat på vad jag ska svara. Jag tackar henne helt enkelt för hennes generositet. Mitt kort är en 1800-tals akvarell av en sidensvans och jag har köpt det på universitetsbiblioteket Carolina Rediviva i Uppsala.

Halv nio i morse var Hesperiaparken som vackrast.  Himlen var hög, kastanjeträden sträckte på sig i ett rosa ljus och solen glödde i Ahtisaaris fönster på Norra Hesperiagatan.

Av dagens Husis att döma är det inte längre Haavistos homosexualitet som diskussionen ska handla om utan diskussionen ska snarare handla om diskussionen om Haavistos homosexualitet.

Hellre skulle man ju vilja höra om Haavistos alldeles utomordentliga kvalifikationer för presidentrollen.

På Ilta-Sanomats löp ser man förövrigt både presidentkandidaterna med sina partners. För Niinistös del återges ett citat: ”Jenni har förändrat mitt liv.” För Haavistos del inhämtar vi att Antonio åkt iväg på en snabbsemester med sin mamma.

Vilka slutsatser ska läsarna dra av dehär upplysningarna? Det enda tydliga är att Niinistö får mera utrymme.

Jag tänker på Paavo Lipponen som vi råkade se i går morse när han var på promenad här i Tölö med sin hund – en liten en, närmast av Tin Tin-typ.  Hunden tog mycket god tid på sig och tvingade sin husse att göra detsamma. Jag vill gärna tro att Lipponen tyckte det var skönt att ha god tid.

 

Jag orkade inte skriva om det igår men nu gör jag det:

Minglet i samband med Blf-utgivningen i går var smått mödosamt.

En dam jag känner ytterst flyktigt ställde sig framför mig, tog sedan ett steg framåt och sa: ”Det har hänt saker i ditt liv. Nu får du berätta!”

En herre sa: ”Merete är visst ute på nya äventyr.”

Håkan Andersson – före detta SLS-ordförande – kramade däremot om mig och sa: ”Pensionerade professorer från Åbo Akademi ska man ta vara på.” Det tyckte jag var riktigt fint. Men från damen flydde jag.

Idag lärde jag mig  - eller kanske snarare: blev påmind om – att finskans ord för litteratur – kirjallisuus – är relativt nytt: det skapades  faktiskt först på 1830-talet,  när Finska litteratursällskapet kom till.

Det var just på Finska litteratursällskapet jag blev påmind - närmare bestämt i samband med en konferens om 1800-talet och det moderna där jag höll ett föredrag om Fredrika Runeberg och Topelius. Fast egentligen var mitt huvudtema att visa hur vi alla är barn av mer än en tid: själv har jag gärna betonat att jag är nittonhundratalsmänniska och idag argumenterade jag för att jag i någon mening rentav hör artonhundratalet till, djupt präglad som jag ändå är av den kvinnouppfostran som Topelius representerar – bland annat genom de där raderna som alla flickor i min generation fick i sina poesialbum: ”Var glad som sparfven kvittrar/också en mulen dag/ondt lynne allt förbittrar/bltt glädjen ger behag.”

Det var nog inte minst kravet att ständigt vara glad som gjorde Fredrika Runeberg sur – eller åtminstone passivt aggressiv.

Men denna fredag har jag ingalunda behövt nöja mig med ett enda litteratursällskap, för på eftermiddagen stod SLS i tur. Där firades nämligen utgivningen av tredje och fjärde delen av Biografiskt lexikon för Finland – de delar som täcker självständighetstiden -  och därmed måtte det vara bäddat för en stor och indignerad diskussion om vilka av republikens män och kvinnor som orättvist blivit bortglömda. Huvudredaktören påpekade att man i princip dragit en gräns vid 1960 och bara tagit med en enda person som är född senare, nämligen Linus Torvalds av årgång  1969.

Frågan är om inte Linus Torvalds är en tjugohundratalsmänniska?

vill jag bara tacka Susanna på Söderströms. Jo, det är ju jag som tycker att Ias bilder är så fina att riktigt många borde få se dem men jag kom ingen vart med att lägga ut dem och då ryckte Susanna in.

Trots att hon egentligen var sjukledig.

Nog är det till att kunna få hjälp av sitt förlag!

De finns på omslaget till min nästsenaste bok, Resa med rabatt. Om konsten att vara pensionär och de är gjorda av konstnären Ia Falck. Jag har tänkt på dem de senaste dagarna för de heter “Metamorfos” och en metamorfos är ju vad jag genomgått - inte genom att bli pensionär utan vad som hänt sen dess.
Jag tror att den figur jag särskilt identifierar mig med just nu är denhär lyckligt framåtblickande, flygberedda:



Ia är en alldeles utomordentligt intressant och mångsidig konstnär som jobbat med flera olika tekniker men personligen älskar jag alldeles särskilt de motiv som befinner sig i gränslandet mellan saga och myt, allvar och lekfullhet. Här kommer tre till. Jag skulle ha mycket att säga om var och en av dem men jag tycker det är bättre att de får tala för sig själva:

 

Riktigt smart kände jag mig när jag häromdagen för den senaste damtidningsjournalist som hörde av sig förklarade att vi kunde träffas på stan. Det har nämligen haft sina sidor när journalisterna kommit hem till oss på Fänrik Ståls gata.  Först satt L vid sin dator i matsalen precis som han brukar men det är glasdörr mellan vardagsrummet och matsalen och han var därför i samma situation som ett lejon i en djurpark. Så småningom började han hålla till i sovrummet i stället och var noga med att stänga in sig i god tid innan det ringde på dörren.

Så nu var det stan som gällde – närmare bestämt receptionen på SAS Radisson – och intervjuaren var hur trevlig som helst, i synnerhet som hon var mera inställd på att diskutera vänskap än kärlek. Hon talade finska, jag svenska och samtalet kändes faktiskt alldeles naturligt. Men när vi efter en dryg timme var klara – när jag trodde att vi var klara – sa hon. ”Och så är det fotograferingen. Fotografen  räknar förstås med att komma hem till er på Fänrik Ståls gata.”

Uppsluppenhet och vildhet - denna morgon tänker jag på att det i själva verket var samma sak när jag var barn.

För flickor nämligen.

Det tål att tänka på.

Annars ska jag om några timmar iväg till Folkhälsan och tala om kultur och hälsa. Jag tänker säga att jag inte gillar att kultur instrumentaliseras.Nyttotänkandet är visserligen inte nytt. Redan under renässansen ansåg italienaren Battista Guarino att man skulle läsa, högt inte bara för att det gjorde förståelsen nytta utan också för att det var hälsosamt, det vill säga underlättade matsmältningen ty det ”höjer värmen och förtunnar blodet, rensar alla vener och öppnar artärerna och tillåter ingen onödig fuktighet att stå orörlig i de kärl som tar in och smälter maten.”

Men idag är det värre. Man talar om att stresshormonerna minskar när man sjunger i kör och att äldre människor som får se på vackra tavlor behöver mindre laxermedel. Man säger också att människor som besöker konstmuséer är friskare än de som inte gör det.

Skulle det där sistnämnda kunna ha att göra med att man faktiskt behöver vara ganska frisk för att klara av att besöka konstmuséer?

Nu har vi ätit bhindi masala på kvarterskrogen Swagatam.

(Jo, jag är tillbaka i Helsingfors och glad att vara tillbaka, mycket glad.)

På Swagatam var det nepalesisk familjefest och två barn, en pojke och en flicka i fyra-femårsåldern sprang runt och runt, än i bredd, än jagande varandra, ibland kiiknande av skratt.

"Skulle du vilja vara i dendär åldern igen?" frågade jag.

"Det kan hända att det ser roligare ut än det är" svarade L.

Jag nickade, jag kom ihåg dendär upphetsningen, jag kunde nästan känna den i kroppen, men jag kom också ihåg hur den ofta gick överstyr, slutade i gråt.

Eller - och framförallt - hur den  avbröts av någon vuxen, tvärt och bestämt: "Inte så uppspelt, hör du nu, inte så uppspelt"

I min barndom var det lika illa att vara uppspelt som att vara vild.

 

Denna morgon är det de finlandssvenska modersmålslärarna jag nästan gråtfärdig riktar mig till. Jag vet inte hur många modersmålslärare som läser mig men jag föreställer mig att många som läser mig ändå känner en och annan modersmålslärare och kanske kan tänka sig att framföra mitt budskap. Det är skolelevers författarpresentationer det handlar om och då närmare bestämt skolelevers kontakter med de författare de ska presentera.

Nu har jag nämligen – och det är ingalunda första gången – per e-post fått en rad frågor från en flicka på nian, närmare bestämt tretton stycken, nämligen

1. Har du alltid varit intresserad av böcker och av att skriva?


2. Var bor du idag?


3. Vad har du för intressen förutom författandet?


4. Varifrån får du inspiration till skrivandet?


5. Är du gift och har du barn?


6. Skriver du nån bok just nu?


7. Vad har du för planer för framtiden?


8. Vad har du för yrke?


9. Vilken bok tycker du att du lyckats bäst med? Varför?


10. Hur gammal var du när du skrev din första bok?


11. Vad börjar en bra dag med?


12. Vad skulle du göra om du inte var författare?


13. Såg att du hade en föreläsning om pensionärer. Har du ofta föreläsningar och vad tycker du om att ha föreläsningar?

Man kan säga mycket om de här frågorna. Man kan säga att de är en salig blandning och att det är svårt att förstå sig på ordningsföljden. Man kan säga att några av dem är lätta att hitta svar på i uppslagsverk eller genom att googla. Man kan säga att några av dem skulle ta lång tid att besvara på ett meningsfullt sätt. Man kan säga att några av dem kanske inte alls går att besvara på ett meningsfullt sätt.

Jag undrar om eleverna hittar på frågorna själva eller om det är en lärare som serverat dem. I båda fallen är det lika illa. Nej, förresten: det är värre om det är läraren som hittat på dem för det tyder ju på att läraren överhuvudtaget inte tänkt till. Jag är nämligen ingalunda mer pretentiös  än att jag gärna skulle ta mig tid att mejla lite fram och tillbaka med skolelever – ganska många skolelever -  om jag kunde se att de hade fått en pedagogiskt välgenomtänkt uppgift.  Men som det nu ser ut kan jag inte se att de lär sig något alls.

Vad jag svarade just den här flickan?

Jag svarade det som jag tycker hennes lärare borde ha lärt henne:

Att det för författare är roligare – och artigare – om den som vill intervjua en först själv har tagit fram lite uppgifter om en och jag berättade hur man gör.

Och att det dessutom är bra om en del av frågorna handlar om den bok man har läst.

Boken?

Ja, jag kan inte tro att hon fått nån hjälp med sitt bokval heller:

Hon hade läst - eller skulle läsa? - min roman Den okända sällskapsresenären från 1987. Den boken skulle jag aldrig rekommendera för någon människa, allra minst en tonårsflicka. Jag skulle inte orka läsa om den själv.

Å, och jag som redan uppgivet trodde att jag aldrig aldrig skulle få nån kommentar - nu finns inte bara Susannas hyggliga (som ju trots allt får sägas vara tillkommen på tjänstens vägnar) utan en annan, anonym till mitt inlägg om Linn Ullmanns bild av det moderna parförhållandet och den måste jag ju självklart svara på:

 

Nej, jag tycker ju sjävklart inte att kärlek ska få bli en fråga om ständiga förhandlingar men jo, jag tror faktiskt att det är som hos Ullmann- ungefär så här, för Ullmann satiriserar ju - som tillvaron kan se ut i många småbarnsfamiljer. Jag tror vardagen kan vara oerhört slitsam och jag tror båda föräldrarna intensivt kan drömma om att få tid för sig själva. Och därför kan förhandla. Jag tror att det kanske inte är så många kvinnor som hela tiden håller på och räknar efter om de eventuellt riskerar att investera mer än partnern i sitt förhållande - även om den ekonomiska terminologin ju faktiskt förekommer - men jag tror att de flesta kvinnor har lärt sig att det är en kvinnofälla att uppoffra sig själva för kärleks skull.

"Fadime - vi minns dig. 1975-2002"

Orden står på vita ballonger som jag ser på en bild i Uppsala-gratistidningen 18 minuter. Jag såg den i flygbussen till Uppsala i går, jag trängde resolut bort tanken att ballongerna sååg ut som Niinistö-ballonger, i stället läste jag om manifestationen i lördags och mindes också jag Fadime, den kurdiska invandrarflickan som dödades av sin far därför att hon levde för svenskt.

Och som nu har fått en plats i Uppsala uppkallad efter sig.

Fast i 18 minuter står det inte "dödades", det står "hedersmördades" Ordet "hedersmord" kan jag leva med - nej, jag kan inte leva med hedersmord men jag kan leva med själva substantivet. Att "hedersmörda" har jag svårt för ren som verb.

Men framförallt tänker jag på hur egendomligt det är att Fadime var tretti år yngre än jag och att hon nu har varit död i tio år. Den sortens tankar tänker jag numera allt oftare: tankar om hug gammal jag är i förhållande till andra, tankar om tidens gång.

På eftermiddag träffade jag vad jag kallar "skodamerna", ett femtontal kvinnliga professorer och andra forskare, lärare och administratörer från Uppsala universitet som alla deltagit i ett ledarskapsprogram för kvinnor inom en särskild satsning "Kraftpaket för jämnställhet". De är språkvetare, historiker, fysiker,kemister, medicinare och de hade väldigt roligt ihop och vid den avslutande middagen började de tala om sina egenheter. En - professorn i etnologi, Birgitta Meurling - berättade då att hon har 34 par skor på sitt tjänsterum. De andra blev tagna och bnörjade tala om sitt eget förhållande till skor och till slut växte tanken fram att göra en antologi där var och en skulle skriva om skor - dels om sitt eget förhållande till skor, dels om skor utifrån sin vetenskap.

De här texterna har jag nu läst och kommenterat och roligt har det varit för mig också, inte minst för att det varit givande att få lära känna de här duktiga kvinnorna.

Fast UNGA tycker jag ju att de alla är, förstås!

”Man åker till Thailand för att golfa och supa. Det är ungefär vad 40-talisterna gör.”

Uttalandet återgavs nyligen i Svenska Dagbladet och det gjordes av  en (ung? medelålders?) volontär för jourhavande medmänniska som själv de senaste åren ägnat sina nätter åt att ta emot nära tusen samtal från ensamma personer och tycker att det är hög tid för den generation som nu gått – eller går – i pension att tänka på andra än sig själva.

Har han rätt?
Nja,självklart är  vi som är födda på 1940-talet ingen enhetlig grupp. Det finns många som slitits ut av nattskift,  tunga lyft och stress. Det finns många – inte minst många som jobbat i människonära yrken – som  i alla decennier varit trogna sin sextitalsungdoms ideal om solidaritet och jämlikhet.  (Ideal som de trodde hade segrat en gång för alla men som nu avfärdas som förlegade och naiva.)   Det finns otaliga som offrar tid och bekvämlighet för att ta hand om sina barnbarn så att de egna barnen kan få livspusslet att gå ihop. Och så finns det de som överhuvudtaget inte vill sluta jobba utan måste slitas loss från sina ergonomiska design-stolar och bäras ut. De är i själva verket de mest problematiska av alla för de jobb de har är stimulerande och välbetalda  och därmed attraktiva också för yngre.

Men  hur olika vi än i verkligheten må vara finns det  en stereotyp massmedial bild av oss som är bekymmersam och som nog inte helt och hållet är vårt eget fel. Marknadskrafterna har upptäckt oss, de har förstått att vi  - eller många av oss – har förutsättningar att vara goda konsumenter, de försäkrar oss att pensionering inte innebär nån annan förändring än att vi  har bättre tid att ta för oss, unna oss, skämma bort oss, njuta.  Att lägga ner pengar på att  bo, äta, resa och roa oss. Det vill säga, så länge vi är det  som  - sedan ordet ’gammal’ avskaffades  - med ett förfärligt uttryck kallas  yngre äldre.

Det är inte så underligt om den här bilden gör våra barns generation  frustrerade: vi är ju som bekant många och allt tyder på att en stor del av oss kommer att leva länge.  Och det är – det har politikerna börjat säga ut allt klarare – våra barn (och barnbarn)  som får betala vad vi kostar. Deras arbetsliv är redan otryggare än vårt, och ofta också stressigare till följd av alla de nedskärningar som redan gjorts. De  får räkna med att vara kvar i arbetslivet längre än vi, de kommer att få lägre pensioner än vi, de får betala mera för sina pensioner än vi.  Hur långsökt är det egentligen att föreställa sig ett generationskrig?

Vad ska vi då göra?

Ja, volontärarbetet finns alltså..  Och vi som har det bra kunde lämpligen avstå från att alltför ljudligt  kräva högre pensioner. Det är klädsamt om vi kan göra det utifrån vårt gammalmodiga sextitalistiskt solidaritetsperspektiv men vi kan också utgöra det utifrån insikten om att det bara är ordet ’gammal’ som är avskaffat, inte ålderdomen som sådan.  En dag lär vi behöva åldringsvård och då beror det på yngre generationers välvilja vad vi får. Det kan tänkas att vi plötsligt ligger där i våta blöjor.

Lustigt att det var mig Husis hade bild av idag när det - helt sanningsenligt, i och för sig - meddelades att vårt förhållande inte är någon större hemlighet. Det kan ju inte vara just mitt utseende Husis läsare i det här skedet är nyfikna på?

 

”Familjelivet är tidsmässigt ett nollsummespel”, konstaterar Linn Ullman i en intervju om sin nya roman Det dyrebare som handlar om författaren Jon och hans hustru Siri. Hon fortsätter: ”Det är typiskt för det jämställda skandinaviska parförhållandet att tid, sömn och sex blir till hårda valutor. När du får barn är tiden inte längre din egen, den är en gåva som din partner kan ge dig. Varsågod, nu ger jag dig lite extra sömn genom att stiga upp med vårt barn.  Eller: Varsågod, nu tar jag barnen med mig till djurparken, använd tiden förnuftigt.’ Det är hela tiden förhandlingar på gng och Jon längtar efter en tid med mer genomskinliga könsroller och mindre förhandling. Man förstår hur det kommer sig at han till slut frågar Siri vad ett knull är värt. Ska han dammsuga hela huset? Sopsortera? Eller rösta socialdemokratiskt vid nästa val?”

Å, i denna stund är jag tacksam för att ha passerat de hårda valutornas år.

”Skönt att det är SÖNDAG”, suckade vi belåtet för varandra denna morgon men så kunde vi inte låta bli att skratta: det är säkert inte lätt  att förstå att det kan göra skillnad också för pensionärer men det gör det, det gör det verkligen, åtminstone för oss, för under veckan är vi måna om att komma upp och äta frukost senast sju.

Nu inte ett ord om valet, däremot vill jag rekommendera alla att läsa Pia Ingströms stora intervju med Ralf Andtbacka med anledning av att hans bok Magnetmemoarerna kandiderar för Runebergpriset. Som intervjuare är Pia Ingström minst lika lyhörd som i sina recensioner och det här blir något mycket ovanligt: ett kunnigt, inträngande och engagerat samtal om litteratur.

Som dessutom får det utrymme det behöver.

Andtbackas credo förtjänar att citeras: ”Men blir man författare så är det för att det finns en vilja at vara en skrivande människa, och att få vara det i ett sammanhang. Att sen engagera sig i andras skrivande och göra många slags saker kan vara ett slags samvetsfråga, man vill bidra till det sammanhang man vill tillhöra.”

I det här sammanhanget får jag lust att resonera kring ett ord som numera ofta dyker upp framförallt i rikssvenska medier, nämligen profil. I min ungdom talade man om kulturarbetare, sen blev vi kulturpersonligheter men nu är vi – eller kan bli – profiler.

(Liksom för all del de som är kända från idrottens värld, eller TVns)

Vad är en profil? Tidningar – kultursidor – har gärna profiler som då profilerar tidningen, kultursidan. Det vill säga bidrar till att göra den känd och sälja den. Men många profilerar noga taget främst sig själva. Och låter inte själva ordet profil en smula – tunt?

Till det myckna positiva man kan säga om Ralf Andtbacka hör att han inte är nån profil.

 

I radion hörde jag liksom i förbifarten något om en presidentkandidat som sa att han inte tyckte det var värt att delta i diskussioner med medkandidaterna.

Jag trodde det var Niinistö.

Det visade sig att det var Putin.

Förövrigt:
Jag tror vi är många som är trötta på galluparna, opinionsmätningarna och förargade över att de mer och mer ger sig ut för att handla om verkligheten snarare än om förväntningar.

I det avseendet liknar de aktiekurserna.

Jag hoppas och tror att det finns de som röstar på tvärs av galluparna. I morgon kväll får vi se verkligheten.

Men det var inte alls det här det skulle handla om idag – inte presidentvalet, inte Guggenheim. Det här ska handla om The Flying Enterprise, fraktfartyget som drabbades av en orkan  på väg till USA och sjönk i norra Atlanten för nästan jämt sexti år sen – men inte förrän dess kapten, dansken Henrik Kurt Carlsen, kämpat  i två veckor för att rädda det. Rent konkret kämpade han ensam för besättningen och den handfull passagerare som också funnits ombord evakuerades så fort andra fartyg hann fram men samtidigt hade han en hel världs uppmärksamhet: hans sega uthållighet blev den första stora mediehändelsen år 1952 och min blivande man minns att han läste om den.

Carlsen vägrade att lämna sitt skepp så länge hon överhuvudtaget flöt, hon var fortfarande hans skepp, hans ansvar och det var han som skulle bestämma när all hopp var ute. Och  särskilt intressant med tanke på vår tids personfixering:  han uppfattade hela tiden att det var fartyget som var huvudperson, inte han själv. För honom var den berättelse som tog form berättelsen om he Flying Enterprise.

Det är ingalunda bara Schettino som kunde ta lärdom.

Den sista president vi får uppleva här i huset riskerar han att bli, Sauli Niinistö, för det finns ingen anledning att tro annat än att han sitter två perioder och efter tolv år skulle vi vara 79 respektive 81.

Så gammal kan man inte självklart räkna med att bli och den tanken kan förstås väcka dystrare tankar än att man kanske aldrig får uppleva nån mer president än Niinistö.

Men det är illa nog med Niinistö.

En annan tanke som det är illa nog med är Guggenheim. Jag kan omöjligt fatta vad vi ska med ett Guggenheim-museum till i Helsingfors, jag kan omöjligt fatta hur vi skulle ha råd med det. Jag tycker mig se hur det handlar om makthavares  - också stadsfullmäktiges - dröm om att bygga en pyramid till minne av sig själva. Också de finlandssvenska fondfarbröderna har länge älskat att lägga ner pengar på hus, de har byggt och byggt utan att desto vidare fråga sig vad de ska ha husen till, vad där ska finnas för verksamhet.

Fast egentligen är jag inte alls dyster denna lördag morgon. Det var skönt att inte behöva stiga upp kvart före fem.

Riktigt roligt var det att vara med i Min Morgon, att få en inblick i vilken minutiös planering som ligger bakom programmet, hur det ser ut bakom kulisserna, hur många som är involverade. Stämningen var proffsig och avspänd, rentav hjärtlig, på en och samma gång, jag kände mig välkomnad, helt enkelt.
Synd att Matilda Gyllenberg åker iväg till Schweiz på ett år, jag har redan länge tyckt att hon är suverän och idag fick hon till och med mig att känna mig lite duktig.
På väg hem genom snöyran fick jag i ett antikvariat-fönster syn på Anita Hallamas memoarer Sydämen kieltä sydämelle. På pärmen ser man både henne och Kekkonen, han förefaller att se på henne, allvarligt och lite forskande, men hon ser honom över axeln, hennes uttryck är allvarsamt, nästan strängt. Hon är en välvårdad dam i övre medelåldern, man frestas att säga att hon har ett bittert drag kring munnen. Hon var diplomatfru liksom min mamma, de var inte väninnor men de umgicks och alla kände till hennes förhållande med Kekkonen, det var den tidens snackis.
Eller hade varit, om ordet funnits.
För länge sen bad hon min mamma köpa ett kinesiskt sidentyg åt henne. Själv har jag en aftonklänning i samma tyg.
Det var därför jag tyckte att jag måste köpa boken. Den unga man som sålde mig den hade nog aldrig hört talas om Anita Hallama. Den kostade två euro.
Så går det med snackisar.

och iväg för att gästspela som studiovärd i Min Morgon.

Tror jag är glad arr jag bara gässpelar för observera klockslaget.

Idag har det handlat om otrohet.

Jag var med i TV1s-program Voimala tillsammans med Timo Uusi-Kerttula – finländsk chef för den internationella otrohetssajten Victoria Milan, familjeterapeuten Annikki Kaikkonen som arbetar på en doktorsavhandling om otrohet och Markku Kulmala – som inte bara är Årets professor utan också leder kurser i samlevnad – detta uppenbarligen på basen av den erfarenhet han fått av ett eget tvåårigt utomäktenskapligt förhållande.

Dagens otrohet bygger på en tankeväckande paradox: dels har attityderna blivit strängare, det vill säga mer fördömande, dels har otroheten blivit vanligare. Mest lärde jag mig annars av Annikki Kaikkonen som sa att det finns otrogna av fyra sorter. Hon nämnde  småbarnsföräldrar, oftast kvinnor, som behöver bevisa att de fortfarande är attraktiva, kroniskt otrogna (som oftast är män) och så de vars otrohet har sitt ursprung i ett eller annat trauma som de medvetet eller omedvetet söker upprättelse för.

”Men det är bara tre sorter?”

”ja, så finns det ju den otrohet som handlar om kärlek,” sa hon liksom i förbifarten.

Muntert förväntades jag i går springa fram och tillbaka över Mannerheimvägen mitt i rusningstrafiken. Jag vädjade om att bara behöva springa vid grönt ljus. Muntert förväntades jag stå vid ett räcke strax ovanför Tölöviken, le mot kameran samtidigt som jag bred huvudet fyrtiofem grader åt vänster, och så med vänstra handen i en snabb och lekfull gest borsta bort snön från en av knopparna på räcket.  Det var en veckotidningsfotografering det handlade om och de tar alltid en timme, minst. Jag gjorde det fem gånger – från olika knoppar, givetvis – och efter den femte kände jag mig så föga lekfull att jag sa NU GÖR JAG INTE DETHÄR MER.

Fotografen nickade resignerat och föreslog att vi skulle fortsätta inomhus. Jag poserade på armsödet till en fåtölj och framför matsalens hörnfönster – i mörker eftersom fotografen ville fånga utsikten. Under tiden tryckte min blivande man snällt bakom sovrummets stängda dörr.

Nåja, och så något långt viktigare:

 Återigen ett alldeles utomordentligt fint program på Aljazeera, den här gången om de tusentals armeniska kvinnor och barn som  borfördes som slavar till Turkiet i samband med folkmordet. I centrum för programmet stod några kvinnor i yngre medelålder som mindes sin mormor vars liv hade präglats av att hon  som helt liten flicka i samband med familjens flykt hade blivit våldtagen  av en turkisk båtsman.

Det är överraskande – och imponerande – att denna arabiska TV-kanal i så hög grad förmår anlägga ett kvinnoperspektiv. Det är också överraskande – och imponerande – att de utmanar Turkiet som ju ihärdigt förnekar folkmordet. Och som i dag tycks söka sig allt närmare arabvärlden.

Nu har verbet ”koordinera” fått en alldeles ny betydelse.

”Jag sitter i en livbåt och koordinerar” förklarade kapten Schettino för den italienska kustbevakningen efter att han övergett katastroffartyget Costa Concordia.

”Vad koordinerar ni?” undrade kustbevakningen och befallde honom att omedelbart ta sig tillbaka ombord.

Vilket han veterligen inte gjorde.

Själv har jag gjort en Medelhavskryssning med bolaget Costa – dock inte med Concordia. Jag minns hur vi första dagen övade oss för katastrof och stod prydligt uppradade på däck  i våra flytvästar och lät oss fotograferas. Kaptenen – som troligen inte var Schettino – höll tal på italienska och lät som Mussolini. När en engelsk översättning följde visade det sig att talet huvudsakligen handlade om att man inte fick slänga fimpar i sjön.

Kryssningspassagerare är inte inställda på fysiska ansträngningar. Kryssningspassagerare är ofta gamla, överviktiga eller rörelsehindrade. Det är därför förvånande att det inte var fler som omkom nu.

Men: det tycks finnas ett mörkertal. Jag anar att det kan vara hyttstäderskor och servitörer som omkommit för de är inkvarterade i pyttesmå hytter längst ner i skrovet på däck som – till skillnad från passagerarhytterna, många av dem lyxhytter med balkong – inte alls syns på kartorna över fartyget.  Städerskorna och servitörerna är filippiner eller indier , det är mycket möjligt att några av dem arbetar svart, de  representerar downstairs i förhållande till passagerarna upstairs.  Kryssningsfartygens värld är kolonialismens.

Sömnig som jag är denna morgon tänker jag fortfarande på att det inte skulle vara outhärdligt att ligga i en säng på Östanlid. Vackra sommardagar kan man rullas ut på den breda balkongen – den där de lungsjuka en gång låg – och också i sängläge kan man njuta av utsikten över de höga, raka tallarna.

Men en annan tanke, apropå Folkhälsan:

Är det nån mer än jag som förundrat sig över årets – okay, fjolårets – Lucia som i Husis frankt förklarade att hon ”drev en bred kampanj” Är jag bara hopplöst gammalmodig eller är det också andra än jag som tycker att det är oförenligt med Luciarollen att själv driva sin kampanj?

Och är det också andra som tycker att hon kanske inte skulle ha sagt att det Luciauppdrag hon mest såg fram emot var garnisonsbesöket i Dragsvik?

Nog finns det snö i Finland också denna vinter.
Det kunde jag konstatera när jag i går tog tåget upp till Österbotten och Jakobstad där jag besökte Folkhälsans Östanlid, ett arkitektoniskt vackert före detta sanatorium som nu i första hand är ett boende för vårdbehövande gamla och dementa.
I åratal har jag skrivit om hur människor i min ålder – yngre pensionärer – gärna anlägger ett hoppla-perspektiv på ålderdomen – ungefär som den som hoppar från tjugonde våningen och vid den femte ropar ”Det här går ju bra!” Vi luras också av statistik: vi får höra att bara var tionde pensionär är dement men då utgår man ifrån alla pensionärer. Den kärva sanningen är att efter åttifem är femti procent drabbade av demens.

Men the good news  är att det faktiskt finns god åldringsvård  - till exempel den som Folkhälsan erbjuder. I en miljö som Östanlid, med den engagerade personal jag träffade där,  kunde jag faktiskt tänka mig at tillbringa min sista tid.

Fast nu var jag lyckligtvis bara där som gäst och föredragshållare och efter föredraget fick jag en av de bästa presenter jag nånsin fått efter ett föredrag. Eller rättare sagt jag fick två :   präktiga handstickade knästrumpor till mig själv och lika präktiga handstickade herrsockor att ta med mig hem.  Till min blivande man.

Det finns faktiskt älskande par som är betydligt äldre än vi.

 Uppsala Nya Tidning intervjuade i höstas Sigrid Kahle – författare specialiserad på islamisk kultur,  83 år – och essäisten Carl Göran Ekerwald 88 år som funnit varandra. ”Det är aldrig försent” säger de. ”Men det är oerhört annorlunda. Stillsammare och djupare. Mer intimt. Man är ju mer erfaren.”

Rakt på sak berättar de att de för att testa förhållandet köpte biljetter till kanarieöarna och under sin badsemester delade de rum. Nu är de sambor.

”För mig är Sigrid unik,” säger Ekerwald, ”Jag tycker om kvinnor men ingen på det sätt jag tycker om Sigrid.

”Han förförde mig med sin charm,” säger Sigrid.

Så kan det vara.

Förövrigt:

För Kulturtimmen i går fick jag välja en låt och jag valde Autumn Leaves. Tyvärr var det sen ingen som frågade varför jag valde den. Jag gjorde det ingalunda därför att den associerar till höstlig kärlek. Jag gjorde det därför att min blivande man har sagt att just till den melodin skulle han vilja dansa med mig.

 

En av de stora fördelarna med radio är att man inte behöver vara stajlad. Annars spelar stajling en allt större roll när man blir intervjuad om sin bok: en finsk veckotidningsredaktör frågade häromveckan mejlledes om jag ville ha frisör, sminkös och stajlist. Jag svarade nej för något svindlande ögonblick föreställde jag mig att fem personer skulle stomla in – det kommer ju trots allt en reporter och en fotograf också – och jag var alldeles glad att jag svarat nej även efter att jag inse att tre av funktionerna troligtvis ändå kombineras i en person.

Men idag var jag i radions Kulturtimmen, ett imponerande proffsigt program inte minst därför att de som gör det verkligen kan tala. (Inte prata – som jag konstaterar i min bok är jag allergisk mot ordet prata) Jag blev intervjuad av Elin Willows som satt i en studio i Åbo och hon var väldigt bra men när hon frågade om jag tyckte att jag bröt mot några tabun önskade jag att jag hade kunnat se henne för att avläsa vad hon menar.

Är det gamla människor och skilsmässa som är tabut?

Eller gamla människor och sex?

Amerikanskan Alison Lurie skriver i en roman om att unga uppfattar äldres förälskelse ungefär som de uppfattar isbjörnar som tumlar omkring tillsammans: det är putslustigt men man måste ju hela tiden oroa sig för att de plötsligt ska göra något som verkligen är pinsamt.

Det är ju inte bara de amerikanska marinsoldaterna som gjort det – om nån nu trodde det.

Urinerat på döda fiender, alltså.

I går lärde jag mig att ryska soldater i Helsingfors också gjorde det – anno 1904,  på Eugen Schaumans lik. Det var min goda vän och storasyster i anden,  Kerstin Jansson, som berättade det när vi igår var hos henne på ett glas eftermiddagssherry. (Vad kan egentligen vara mer civiliserat än ett glas sherry en kall januarieftermiddag?) Hon hade i sin tur hört det av Sigrid Schauman – målarinna, syster till Eugen och en högst excentrisk dam som hon under kriget var evakuerad tillsammans med och skrev mycket om i sin tonårsdagbok.

Hilary Clinton har högtidligen försäkrat världen att de amerikanska marinsoldaternas beteende inte var förenligt med amerikankårens höga värderingar. Är det nån som tycker att det är just den försäkran som behövs?

Apropå värderingar och värdegrunder så kommer jag igen att tänka på den svenska Idrottspappan – han som enligt uppgift ska ha övergett sin son för att han spelade så ”jävla dåligt”. I början av senaste vecka meddelades det ju att polisen lyckats leta rätt på familjen till slut men att saken förhöll sig annorlunda än man först förstått. Hur den egentligen förhöll sig har vi däremot så vitt jag vet inte fått höra. Om man  som jag  i flera dagar gått och funderat på den där tioåringen skulle det kännas bra att få ett lugnande besked. För det kan ju inte heller vara meningen att vi först ska uppröras och sedan bara glömma – för att låta oss uppröras av något alldeles nytt?

Finnen, svensken och norrmannen skrev jag om för några timmar sen men om dansken skrev jag inget. Faktum är att jag tror att finnen, svensken och norrmannen alla har något viktigt att lära sig av dansken, nämligen det som Piet Hein formulerat i sin mest berömda Gruk:

”Den som kun tar spøg for spøg, og alvor kun alvorligt/han og hun har faktisk fattet begge dele dårligt”

Både i Finland och Sverige vill vi så hjärtans gärna ordningsamt skilja mellan allvar och skämt, vi vill en gång för alla veta vad som är vad. De blir det mesta – tänkandet, skrivandet men framförallt levandet – oändligt mycket fattigare av.

 

I går skulle jag egentligen ha läst en dikt.  Något tag efter jul blev jag uppringd av Mikael Hiltunen – specialmedarbetare  för en av de socialdemokratiska ministrarna och aktiv i Lipponens presidentkampanj.  Hans ärende var att be mig delta i  ett seminarium i Borgå  om Finland och Norden där Lipponen och  Sveriges före detta statsminister Ingvar Carlsson skulle medverka och när jag frågade vad det var tänkt att jag skulle göra sa han: ”ja, du har kanske nån liten dikt du vill läsa.”

Jag sa att det inte var så troligt men att jag för all del kunde delta och i stället blev det bestämt att jag skulle säga några ord.

Allr det här har ju en förhistoria:

Jag blev glad när jag blev uppringd och tillfrågad om jag ville gå med i den finlandssvenska medborgardelegationen för Lipponen – från det ögonblick Lipponen meddelade att han kandiderar för presidentposten har det stått klart för mig att det är honom jag vill rösta på. Jovisst, det finns också andra bra kandidater – i första hand Haavisto och Biaudet – men Lipponen är, menar jag, den som med mest auktoritet kan stå upp för Finland som ett tvåspråkigt och nordiskt land.

(Nej, det är inte en finlandssvensk president som kan det, i våra finskspråkiga landsmäns ögon skulle allt tal om tvåspråkighetens värde te sig som ett egenintresse om det kom ur en finlandssvensk presidents mun.)

Och även om jag inte är socialdemokrat så ser jag Lipponen som representant för den välfärdsmodell som varit så självklar för mig att det tagit mig lång tid att inse att den ingalunda är det för alla andra.

Sist men inte minst: Lipponen är den som har den verklig breda utrikespolitiska erfarenheten och det är ju, som vi alla egentligen vet, numera utrikespolitiken som är presidentens ansvarsområde – även om många av kandidaterna gärna talar om allt möjligt annat.

  Att höra till medborgardelegationen kändes alltså ganska självklart, däremot blev jag  häpen – men för all del också hedrad -  när jag per mejl fick frågan om jag kunde tänka mig att vara ordförande.  Uppgiften har inte varit betungande: jag har deltagit i delegationens presskonferens, jag har lyckats värva några nya medlemmar, jag har skrivit en kolumn och i går var jag – vi – alltså på seminariet i Borgå.

Ingvar Carlsson visade sig fortfarande vara en imponerande kraftfull retoriker men det var Lipponen som berörde mig – just för att han var långsammare och därmed också mera eftertänksam, mera mån om analysen och därmed mera närvarande i det han sa. Det är verkligen synd om det här är en talarstil som inte längre går hem.

Vad jag själv sa?

Jag talade om att den nordiska gemenskapen är som  en familj som så länge varit självklar för en att man inte längre bryr sig om att slå vakt om den – med det resultatet att den inte längre känns så intressant för en.

Ända till den punkt att man inte längre vill se den som självklar utan letar sig bort, i riktning mot  andra, skenbart mer spännande sammanhang.

Jag talade också om de kulturella skillnaderna mellan de nordiska länderna, kulturella skillnader som är långt mindre än mellan oss och andra länder men som kan vara nyttiga därför att de  ger oss övning i själva konsten att hantera skillnader. Om vi först lär oss hantera små skillnader blir det lättare att hantera stora.

Dessutom har vi – fortfarande – gudskelov så förtroendefulla relationer att vi kan skratta åt varandra. Låt oss fortsätta med det, låt för all del ungarna fortsätta med att berätta vitsar om finnen, svensken och norrmannen!

Autofiktion är det jag skrivit, ser jag när jag läser på bakpärmen av min bok, och autofiktion har jag funderat på de senaste dagarna i samband med att jag för Sydsvenska Dagbladet recenserat boken Felicia försvinner av Felicia Feldt. Förhandsintresset har varit enormt, ett exempel bland många är Svenska Dagbladets intervju senaste söndag som sträckte sig  över sex sidor , texten på kulturdelens framsida lydde ”Utlämnad. Anna Wahlgrens dotter  Felicia Feldt om sin uppväxt i ny bok” och på bilden blickade författaren emot en med en min som fick en förstå att fotografen sagt ”Glöm inte att du är kränkt.”

Följaktligen måste man vara både döv och blind för att inte ha uppfattat  att  Wahlgren var en skräckmor som utsatte sina många barn för ständiga flyttningar och ständigt nya manliga partners -  somliga våldsbenägna, andra benägna att ge sig på  familjens småflickor– för att inte tala om att hon också själv kunde slå, att hon ofta var ”aspackad” och att hon hänsynslöst utnyttjade familjen i marknadsföringen av sig själv som hela Sveriges – ja,  Nordens – supermamma.

Men med boken i hand kan man konstatera att Anna Wahlgrens namn ingenstans nämns och att den ”expert på barnuppfostran” som förstört berättarjagets liv är död. Så vad är det egentligen fråga om? Jo, det är fråga om autofiktion, denna konstiga nya  genre vars benämning tycks ha blivit etablerad i samband med Knausgård-debatten och som tillåter de mest förrädiska glidningar mellan sanning och dikt.  Boken består av korta avsnitt, episoder och minnesbilder, med skenbart slumpmässig kronologi,  pusselbitar som tillsammans  inte bara ger en  bild av Feldts liv från barndomen fram till nuet  utan också är avsedda att hamra in ett budskap, nämligen  att barndom närmast deterministiskt måste prägla vuxenliv.   Också Feldt själv bryter upp från relation efter relation,  också hon misslyckas som mor även om hon låter förstå at hon ingalunda övergav sina barn utan blev övergiven av dem.

Det sista är intressant och betecknande: Feldt gör nämligen själv aldrig något  fel, hon är alltid ett offer. Hon är ett offer  också när hennes mor skriver  ett brev till henne och hon vägrar läsa det ens efter att  sambon – den just då aktuella sambon –  har läst det och sagt att det är ett underbart vackert brev, det vackraste han sett. Hon vill överhuvudtaget inte ta in någon annan människas perspektiv, som om hon återigen satt i terapi  mal och mal hon - men utan att ta notis om terapeuten.  

 Skriva kan hon onekligen, texten har flyt, är rentav  poetisk här och var, men det obönhörligt monologiska gör att ens läsning efterhand blir mer förströdd. En annan svaghet är den totala avsaknaden av miljöer, samhälleliga sammanhang:  det hade ju varit oerhört spännande  att få sjuttiotalets samlevnadsutopiska experiment mer handfast skildrade ur barnperspektiv. Feldt nöjer sig med sin inre, känslomässiga verklighet och det blir också avgörande för hur bokens sanningshalt ska förstås.  I boken dör mamman som sagt, i verkligheten är hon som död för dottern som inte vill försonas. På motsvarande sätt har troligen många andra episoder tillspetsats, fiktionaliserats. ”Utlämnad” skriver Svenska Dagbladet och det är möjligt att dubbeltydigheten är avsiktlig: är det mor eller dotter som utlämnas? Själv kommer jag att tänka på något min far i uppgivna ögonblick brukade säga: ”Alla tänker på sig, det är bara jag som tänker på mig.”

Min mamma skrev jag om redan tidigare i dag och min mamma har jag överhuvudtaget  tänkt på en del de senaste dagarna.

Dels är det ju så att våra döda kommer och går, ibland är de intensivt närvarande och vi kan föra långa samtal med dem, ibland dyker de bara upp glimtvis. Dels beror det också på att jag i onsdags var inbjudan av något som heter Seniorilääkärit, alltså pensionerade, övervägande finskspråkiga läkare,  tjugo-tjugofem stycken, som ville diskutera min ’mamma-bok’ Hem från festen.  Det var en underlig upplevelse för där satt de nu, tjugo år efter hennes död, och resonerade medicinskt om hennes sjukdomsförlopp, om vad som hade kunnat göras annorlunda då, hur man skulle göra nu, vad den akuta dödsorsaken kan ha varit.

Jag tänkte på att min mamma hade varit ganska nöjd med att plötsligt bli föremål för så mycket uppmärksamhet för då  hon ännu levde var det nog så svårt att få tala med så mycket som en enda läkare.

Följande dag ringde sen en bibliotekarie från biblioteksfilialen i Svartå. Hon ville ha mig dit och hålla föredrag fast inte nu utan i höst.  Hennes filial – som har herla 150 år på nacken i år -  hotas nu  av nedläggning och medheroiskt trots möter hon hotet genom att planera ett rejält kulturprogram. Hon får pengar från Svenska Kulturfonden och nu ska det bli programaftnar, börjandes med en kväll om Hjalmar Linder – alltså aristokraten och rikemannen som efter inbördeskriget  förfärades  av hur de röda behandlades i fånglägren och offentligt trädde fram till deras försvar.

För att sedan bli utfryst på kuppen.

Jag tackade givetvis ja till att komma till Svartå och sa att jag innerlig hoppas att biblioteket får vara kvar. Och sen hände det: min mamma kom in i bilden igen för bibliotekarien började tala om vad Hem från festen betydde för henne när hennes egen mamma dog.

Min mamma lever, tänkte jag. Jag behöver inte fundera över hennes dödsorsak.

 

 

F

Lärde mig igår härhemma att de gamla romarna överhuvudtaget inte räknade med de första veckorna efter nyåret, de fanns  inte i kalendern, de var ingenting. När man igår och idag tittat ut i gråvädret förstår man varför.

Är nu i Ekenäs.  ”Jag är som bäst på landet,” meddelade min mamma varje sommar  glatt via telefonsvararen i stan. Hon oroade sig inte för inbrottstjuvar, min mamma, eller rättare sagt, hon sa: ”Om de ska komma är det väl bäst att de kommer medan jag är borta.” Själv säger jag att jag utan vidare är ”som bäst” i Ekenäs och då är det inte finlandismen jag tänker på.

Min mamma visste inte så mycket om finlandismer men dubbeltydigheten i uttrycket var hon väl medveten om.

I går förhandsröstade vi  på posten  och det var hur gemytligt som helst  för valsedlarna överräcktes och togs emot av fru Halonen som annars säljer biljetter på bio  – vår kvartersbio Forum som numera är landets äldsta bio. Hon förrättade sitt värv med största tänkbara värdighet. Den ena av oss uttryckte sin irritation över insamlingsbössorna vid ingången och menade att de känns som en påtryckning som gör att folk kanske rentav drar sig för att rösta, den andra – jag – menade att de symboliskt sett utgör ett viktigt komplement till valdeltagandet: både att avge sin röst och att lägga en slant i bössan är handlingar som ska påminna en om att man är medborgare.  Särskilt tydligt var sammanhanget förstås så länge insamlingarna var till förmån för krigsinvaliderna: krigsinvaliderna var ju människor som kämpat för den självständighet som var själva förutsättningen för fria val. Nu samlas det in till förmån för olika handikapporganisationer och det är också bra, nu påminns vi om att det inte bara finns en stat utan också ett civilsamhälle som vi har ansvar för.

Sen köpte jag glasögon av märket Clic. Man kan tyvärr inte ringa till dem – ack vad jag önskar att man kunde hitta sina glasögon (och sin plånbok) genom att ringa till dem, sådär som man kan med sin mobil – men ändå har jag äntligen  glasögon som jag inte lär kunna slarva bort för de här kan man ha runt halsen och när man ska använda dem  klickar man fast de två ”ögonen” magnetiskt.  Och de är faktiskt inte bara praktiska utan också vackra. Nu är frågan om jag verkligen orkar se så mycket som jag nu kan se.

 

 

 

Får man låtsas att man sover?

Ska det uppfattas som ett svek ?

Det har vi lite då och då  diskuterat härhemma och då är de förstås  parförhållandet vi tänker på för delar man hotellrum eller båthytt med en främmande, i överkant pratsam person är det ju rena självbevarelsedriften.

Jag tror vi båda lutar åt att det är ett slags svek.

Förövrigt är vi båda just nu så innerligt, ja, nästan andäktigt glada åt Jenny Wikströms recension i radions Kulturtimme. Det var helt enkelt rena drömrecensionen som man skulle vilja ha att ta till i varje stund då självkänslan sviker.

Men egentligen var det Al Jazeera jag tänkte skriva om idag. Den engelska Al Jazeera kanalen, alltså som man kan få för tre euro om man har Welho. I går såg vi ett program om fertilitetsproblematik i Indien. Man fick möta par som förtvivlat, och med stora ekonomiska uppoffringar kämpade mot barnlöshet . Förhållandet mellan makarna följde intressant nog helt igenkännliga könsroller: kvinnorna var känslomässiga, de uttryckte öppet sin sorg, de grät, de talade om hur deras svärmödrar ogillade dem för att de inte hade barn, de sa att de var villiga att sälja alla sina smycken. Männen var mer sammanbitna. En av dem tittade uppgivet på sin fru och sa: ”Jag försöker ju trösta henne men det är som att försöka räta ut svansen på en hund, strax är den böjd igen”

Det är en bild jag tror jag kommer att ta till mig.

Man fick också möta surrogatmödrar – alltså kvinnor som mot betalning föder barn åt andra. En gjorde det för att kunna köpa en rickshaw åt sin man, en för att hennes dötter skulle kunna gå i engelsk skola: ”Jag har alltid själv velat få studera,” sa hon. ”När jag ser studenter  tänker jag på hur gärna jag skulle vilja studera.”  En gjorde det för att hennes man blivit arbetsoförmögen i en olycka. Man såg henne sitta på en bänk mellan en man och en kvinna som försökte förhöra sig om hennes situation. Mannen talade hennes språk men kvinnan – som var mest nyfiken – gjorde det inte och fick använda mannen som tolk.

”Fråga henne om hon är sorgsen,” befallde hon mannen.

Mannen översatte och den unga surrogatmamman bara skakade på huvudet. Hennes ansikte var alldeles uttryckslöst.

Men mannen fick en ny befallning: ”Säg henne att jag tycker synd om henne”.

Surrogatmammans ansikte slöts ytterligare, man såg hur hon slog vakt om sin integritet. ”Jag har inga problem med det här,” sa hon.

Kameran förmedlade allt detta enkelt och direkt, dialogen textades, det fanns ingen speaker-röst, ingen retorik som lagts på.  Till skillnad från BBC World respekterar Al Jazeera sina intervjupersoner genom att låta dem komma till tals alldeles själva.

Vad gör man som författare den dag man blivit recenserad?
Man kan ju till exempel  gå till tandläkaren och få veta att ett par tänder blivit belastningsskadade, det vill säga att man en tid hållit på och bitit ihop, och tandläkaren kan säga att hon tror att hon vet varför därför att hon läst dagens tidning.

Sen kan man strosa omkring i snögloppet, man kan gå in i affärer och titta på kläder som man inte behöver och inte ens vill ha. Man kan beundra ett par osannolikt högklackade leopardmönstrade skor – och apropå det så måste jag (för den som till äventyrs redan läst min bok och är bekymrad) rapportera att Heinonens affär på Museigatan ingalunda slagit igen utan bara genomgått rörreparation och att fru Heinonen – om det nu verkligen är så hon heter – står där igen – ofta leopardmönstrad, precis som förut. Sen kan man – och det här är faktiskt smått pinsamt att rapportera men låt oss nu för all del bita huvudet av skammen – gå in i Akademen och stå där med mössan ordentligt nerdragen och vänta och se om nån skulle köpa ens bok vilket nån till slut gör så att man kan gå ut och vidare.

Och eftersom detta till skillnad från det ovanstående faktiskt är lärorikt så måste jag rapportera om den lilla diskussion som vid release party’t igår fördes om tvåspråkighet. Maria Romantschuk från Tammi frågade mig om det är något jag ångrar här i livet och jag sa att jag ångrar att jag aldrig lärt mig en hygglig finska. Sen sa jag att jag tycker mig precis förstå mina finskspråkiga landsmäns motvilja mot att tala svenska: talar man det andra inhemska kan man nämligen aldrig förvänta sig nån uppskattning för att man faktiskt bjuder till att tala utan snarare möter man den (förhoppningsvis outtalade) frågan varför man inte talar bättre. Resultatet av det här resonemanget var att min förlaggare Markku från Tammi – som jag nu träffade för första gången – kom fram och såg befriad ut och sa: ”Efter att du har sagt det där vågar jag kanske tala svenska med dig!”

Matt. Glad. Framförallt lättad.

Så är det denna morgon då jag ryckte åt mig tidningen 5.02, bar den till sängen och läste Henriette Zorn.  Särskilt lättad är jag över att hon tycker att jag visar respekt för de inblandades integritet.

Tyckte också  mycket om rubriken:  ”Inte inlåst utan omsluten.”

Sen bara låg jag där medan min blivande man läste – omsorgsfullare än jag som i förstone mest tittade efter värderingsorden (Och det sista stycket – det för alla författare i alla recensioner alldeles avgörande sista stycket.)

Vi låg där bredvid varandra  och i  januarimörkret kom en bild för mig, en solfylld, från vår Kalifornien-resa i december och besöket i Safari Park: vi hade båda stått och tittat på de två lejonen som låg där bredvid varandra och på honan som lyfte på huvudet och sedan lugnt och självklart lade ena tassen på sin hanne.

Sen läste min blivande man högt om de två små barnen och deras mamma som brann inne i en lägenhet på Degerö. Och om deras pappa som misstänks ha tänt på.

Det kan ju tyckas inställsamt att säga det när man bloggar på sitt förlags hemsida men faktum är: jag tycker så mycket om mina redaktörer. Stolt över dem kan jag också vara för de har nästan alla åtminstone något litet tag varit mina elever.

(Mina elever? Mina elever? Jag vet inte riktigt med vilket tonfall det här ska uttalas eller ens om man idag får tala om elever? Är det bättre med studenter?)

Idag var det release party för min bok och det i trevligaste tänkbara miljö, på Tölös kvarterskafé TinTin.  Det var ju inte så att världspressen strömmade till men stämningen kändes varm och bra. Och eftersom jag än så länge – innan recensionerna börjar komma (med start i morgon) –  själv har ett slags tolkningsföreträde när det gäller vad jag skrivit så vill jag gärna få sagt något av de jag i morse fick sagt på Tintin, nämligen att jovisst handlar den om kärlek, närmare bestämt om pensionärskärlek – eller rättare sagt: bland annat, bland mycket annat handlar den om det. Men det är  ju inte den sorts pensionärskärlek som omgivningen utan vidare kan mysa välvilligt inför , den där båda parter är lediga och på lika villkor kan finna en ny gemenskap att värma sig vid på livets höst. Jag har funderat mycket på hur vi ändå har samhälleliga normer för hur yngre människor ska bära sig åt när de skiljs: om de har barn finns det regler för hur vårdnaden ska ordnas. Men vi har ännu inga normer för hur äldre människor ska göra när de skiljs och allra minst för vad vårt ansvar kan tänkas vara när vi lämnar människor som haft en helt rimlig förväntan om trygghet och omhändertagande på ålderdomen.

Jag har genom åren ofta talat och skrivit om det som på engelska heter ”commitment”,  om människors rätt att vara beroende, om vård och omsorg och - inte mins - allas vårt behov av kontinuitet.  Jag är fullt medveten om att jag svikit men jag vill inte svika helt. Det är därför jag fortsatt – och fortsätter – att resa till den man som inte längre är min man. ”Författaren och hennes två män” var rubriken på Suvi Aholas intervju i dagens Hesari. Jovisst, men verkligheten motsvarar nog inte riktigt den bild som rubriken kanske manar fram.

Skönt, enormt skönt var det att i går kväll kom hem från Uppsala men smått konsternerad blev jag när jag såg hur intervjun med mig puffades på söndags-Husis parad. Först rubriken ”Förälskad” och så meningen: ”Merete Mazzarella har hittat sitt livs man och brutit upp från barndomshemmet.”
Jag har skrivit en bok, tänkte jag. Jag är författare, jag har skrivit en bok och det är den som ska presenteras, inte mitt liv.
Att jag har blivit förälskad är ingalunda av allmänt intresse, däremot tror och hoppas jag att den bok jag skrivit kan vara det, kan vara en bok för andra att känna igen sig i.

Fortfarande vägrar jag bestämt att fika så vi drack kaffe när jag i morse träffade min goda vän Kitti som är lika finlandssvensk som jag – och därtill studiekamrat – men har bott drygt tretti år i Sverige. Hon har lärt mig att respektera mycket i det svenska samhället – till exempel att beslut ska förankras – men nu kunde vi icke desto mindre tillsammans förundra oss  över vad vi uppfattade som en Typiskt Svensk  övertro på pedagogik.  Idrottspappan som övergav sin son i lördags må kunna fungera som avskräckande exempel för - de inte alldeles få -  Idrottspappor  som slåss sinsemellan på läktarna men vi var rörande eniga om att just han knappast skulle komma på bättre tankar av att erbjudas ett seminarium om idrottens rätta värdegrund.

Men i nästa andetag  var vi också rörande eniga om att det trots allt också är – ja, rörande – att den stora socialdemokratiska folkbildaridealismen lever kvar.

Fast samtidigt har det  visat sig att ingen tycks veta vem pojken är  - den tränare som sagt sig ha talat med både honom och pappan tog aldrig reda på hans namn. Andra tränare betvivlar att han alls finns – det vill säga, de betvivlar att episoden alls ägt rum.

Själv vill jag av hela mitt hjärta tro att pappan inte finns.

Igår skrev jag om förlagspolitik, idag ska jag börja med tango.

(Vilket ingalunda betyder att jag slutat upp med att tänka på förlagspolitiken, det är det nog ingen finlandssvensk författare som gjort.)

Men:

På  Ofvandahls kafé träffade jag igår min vän Ulrika – doktorand i antropologi – och henne strålade det om. Jovisst, hon är glad åt att hon börjar skönja slutet på avhandlingsarbetet – hon skriver om ursprungsfolk  i Ryssland och har gjort sitt fältarbete i Sibirien – men framförallt är hon glad åt att hon för ett par år sen började dansa tango. Tango är en dans med få regler, den bygger huvudsakligen på improvisation, i tangon kommunicerar hon bättre än i vanligt socialt umgänge. Numera dansar hon två eller tre gånger i veckan men i tangokretsar anses det lite: många dansar fem-sex gånger i veckan och satsar alla sina semestrar på tango. Tangokulturen – eller subkulturen – gör kanske inte stort väsen av sig i samhället i stort men den skapar en stark gemenskap, på en gång varm och hierarkisk.

I min egen kropp försöker jag föreställa mig vad det är de upplever, de som dansar tango, jag kan ana mig till lyckan i att l befrias från allt vad skrivbordsliv heter men jag förstår att det är en befrielse som riskerar att bli beroende. Fast Ulrika aktar sig noga för beroendet. Hon har redan börjat nosa på sitt nästa forskningsprojekt: hon ska anlägga antropologiska-ekologiska perspektiv på finansvärldens diskurs om risker. ”Jag tycker att kapitaltäckningskrav är ett så vackert ord,” säger hon strax innan vi skiljs.

Men tyvärr händer det också annat i Uppsala,  och i natt var det inte Ulrika jag låg och tänkte på utan den pappa som i lördags övergav sin tioåriga son för att han spelat så ”jävla dåligt” i en innebandymatch, Pappan ryckte åt sig ungens ytterkläder och lät honom förstå att han kunde ta sig hem till Stockholm till fots. Sen satte han sig i bilen och gasade på. En tränare från ett annat lag gick förbi pojken där han stod och huttrade i den åttagradiga kölden  och sa att han väl kunde vänta på avhämtning inomhus. När han stod kvar ännu tio minuter senare anade tränaren oråd, bad att få hans mobil och ringde till hans pappa. Pappan hade ingalunda ångrat sig utan lät tränaren förstå att han inte skulle lägga sig i. Till slut fick pojken skjuts hem med en kompis.

Hem?

Man undrar ju sannerligen vad det är för ett hem, det här. Och man undrar vad som väntade pojken när han kom. Det har medierna inte haft något att säga om. Däremot har de sagt att man ska arbeta med ”idrottsföräldrarnas värdegrund”. Det lär inte hjälpa den här tioåringen.

 

 

 

Har fortsatt att läsa Weekend-Avisen och ser att det etablerade danska förlaget Ringhof & Lindhardt meddelar att de är redo att ”go 3D”. Nej, det handlar inte om nån teknisk innovation, det handlar om att  modigt våga satsa på ”debutanter, dikter och dekonstruktion.”

Här finns något för det Fusionerade Finlandssvenska Förlaget att låta sig inspireras av. Nå ja, just precis dekonstruktion hör inte till det jag är svagast för men jag antar att det inte heller ska förstås helt bokstavligt: snarare står det väl för det smala, det komplexa, rimligtvis också det som är inspirerat av teori. När det gäller dikter har jag – och, tror jag, flera med mig – nog varit en smula osäkra på vem eller vilka av de annars  erkänt duktiga redaktörerna som verkligen har auktoritet när det gäller att bedöma lyrik. Det har man nämligen inte bara för att man annars är beläst och har språklig fingertoppskänsla.

Jag skulle aldrig själv åta mig at bedöma den lyrik som skrivs idag.

Jag har det intrycket att just bedömningen av lyrik ofta läggs ut på lektörer som förblir anonyma och det kan helt säkert vara ett problem för dem som blir refuserade: att de inte vet vem som bedömer dem. Särskilt besvärligt känns det säkert om man får ett refuseringsbrev där lektörens röst dessutom inte hörs direkt utan förmedlas av en förlagsredaktör.  Jag har också fått för mig att refuseringsbreven – eller snarare mejlen – dessutom ofta kan vara mycket korta.

Nej, jag talar ju inte i egen sak, som vuxen har jag aldrig skrivit en enda dikt och jag lär inte göra det heller.

Och  debutanterna.?

 Självklart måste ju ett  förlag ha debutanter, debutanter är framtiden. Men – och nu märks det förstås att det är en gammal käring jag är – jag tycker att förlagen gärna kunde göra det klart för debutanter att utgivningen av en bok ännu inte garanterar ett helt författarskap.  Visst ska förlagen ”vårda författarskap” men det är inget fel på att vara en - eller tvåboksförfattare heller.  Jag tycker att redaktörerna kunde uppmuntra debutanterna att studera – och läsa, läsa, läsa – och varför inte skaffa sig ett jobb. Ett jobb är inte bara försörjning, det är också livserfarenhet och bredare mänskliga kontakter.  På arbetsmarknaden i stort går utvecklingen ju mot kortare arbetsförhållanden  så då kan det ju tyckas paradoxalt att just författare  snarare förväntar sig mer och mer anställningstrygghet?

Läser mitt husorgan, danska Weekend-Avisen, och ser att ensamstående mödrar diskuteras också där. En socialistisk kvinnlig politiker, Öslem Cekic, har velat lyfta fram ett riktigt ömmande fall men den välmenta satsningen har blivit en bumerang som utlöst en kraftig misstänksamhet inte bara mot ensamstående mödrar utan mot välfärdssamhället som sådant.  Cekic råkade nämligen hitta 36-åriga arbetslösa Carina som levat på socialbidrag sen hon var 16 och tydligen mer än gärna uttalar sig om hur illa hon har det.

Det är bara det att hon får 16000 i månaden efter skatt vilket  är ett par hundra kronor mindre än genomsnittslönen i Danmark.  Att det bara ett par hundra kronor mindre betyder givetvis att det är många med heltidsjobb som förtjänar mindre. En 36-årig menig dansk yrkessoldat får, konstaterar Weekend-Avisens chefredaktör Anne Knudsen,  till exempel 10400 kronor i månaden och förväntas då arbeta utomhus i alla väder och hålla sig i fysisk toppform.  Bättre betalt får hon egentligen bara när hon skickas ut i krig men då förväntas hon också  vara i tjänst dygnet runt.

Om det svenska, ett inte alldeles färskt klipp från Svenska Dagbladet:

"Sex får större plats i skolan" lyder rubriken och det vsar sig att det handlar om  undervisningen, närmare bestämt  så att också ämneslärarna ska engageras. Inspirationsmaterial från Skolverket har tips om hur sex ska beredas plats i idrott, matematik, naturkunskap. För naturkunskapens del inhämtar man att eleverna exempelvis ska göra kondomkonst: "man avdramatiserar kondomen genom att till exempel göra figurer av gips.

I matematik kan man använda "klamydiasiffror i statistikuppgifter, en regnbågsfamilj när man räknar på bolån, hur föräldraförsäkringar slår beroende på vem som tar ledigt.

Kan nån förklara exakt hur de där gipsfigurerna ska se ut?

 Och nu i Uppsala. På Arlanda förundrade jag mig som alltid över att Stockholm framhärdar i att göra reklam  för sig som The Capital of Scandinavia; Helsingfors och Oslo kanske måste finna sig men har då Köpenhamn verkligen ingenting att invända?

I Expressen ser jag att Horace Engdahl numera kallas ”Före detta ständige sekreterare för Svenska Akademien”. Nej, som så mycket annat är inte heller (be)ständigheten vad den en gång varit. När min farmor i tiden köpte gravplats gjorde hon det ”på evig tid” men enligt vad jag nyligen inhämtade upplåts gravar numera för 25 år – en period som ”på ansökan av gravrättsinnehavaren kan förlängas med högst 25 år åt gången.” Förbehåll finns minsann också: graven får inte ”orsaka olägenhet för en ändamålsenlig organisering eller skötsel av begravningsplatsen” och ansökan måste göras ”före utgången av den fastställda tiden”. Vad ska man säga om att inte ens kyrkan längre tar evigheten på allvar?

Men här i Uppsala lyser solen och träden är pudrade med snö.

Återanvändning: det kan vara att läsa gårdagens tidning.

Det är vi många som gör för vi är många som är papperstidningsberoende. Men hur lockande känns det egentligen med en ledare som har rubriken ”Hela samhället måste ha bättre beredskap”?  Jag menar: är det inte en tumregel för allt skrivande att slutsatserna inte ska stå i rubriken?

I stället läser jag  än en gång om elvaåringen som en av det nya årets första kvällar blev ihjälkörd av ett rattfyllerist och så tänker jag på att det inte bara är rattfyllerister som är farliga. Häromdagen såg vi en yngre kvinna gå över en livligt trafikerad gata, ivrigt pratande i sin mobil. Så livligt pratade hon att hon inte såg att hennes lilla flicka hade blivit kvar på andra trottoaren.  Flickan som kan ha varit fem eller sex tittade efter henne – resignerat, tyckte jag, som om det här var en händelse hon varit med om förut och sen gick hon över. 
Jag vet inte i vilket ögonblick hennes fortfarande pratande mamma fick syn på henne.  Som farmor borde jag kanske ha sett det som min plikt att säga till?

 

Förövrigt:

Denna morgon vill jag gärna rekommendera ett tankeväckande inlägg på Anna Frimans Finsalongen.

(Jo, när man bloggar själv känns det särskilt viktigt att läsa andras bloggar men just Anna brukar jag faktiskt läsa också annars.)

Nu  handlar det  om användningen av ordet ”fattigdomsspridare” för att karakterisera fattiga ensamstående mödrar, detta i en artikel i HBL strax före jul. 

Vem kan säga annat än att det är ett helt oacceptabelt ord, att det snarast för tankarna till ohyra?

 Om ensamstående mödrar har förövrigt också  en annan Anna, nämligen Anna Biström, något viktigt att säga  i senaste nummer av Ad Lucem.  Hon vet vad hon talar om, hon är själv ensamstående mor, och man anar den personliga vreden när hon pekar på att det ” i skildringen av ensamstående mammor sällan tycks finnas några mellanformer mellan  ’loser’ och ’super’, det är antingen-eller. Eller – när singelmamman lämnar sin loser-roll så sjukförklaras hon och blir ’mammorektiker’. /---/ Oberoende av vilken korsett man väljer så känns den lika obekväm.”

Är det verkligen fortfarande så illa att kärnfamiljen är den självklara normen för samlevnad?

”Fortfarande”, skriver jag. Jag borde ha skrivit ”igen” för det har faktiskt funnits mer vidsynta tider och jag är i precis rätt ålder för att minnas dem.

Och lika viktigt:

Är det fortfarande en utopi att alla människor, oavsett både kön och familjeförhållanden, ska ha rätt att vara både starka och svaga?
Än stark, än svag – som de flesta ju är?

 

Fortfarande trettondag, klockan är redan halv elva men det här är en av de dagar då det knappt vill ljusna.

Minns plötsligt en sak min son Ville berättade när han  i november visade oss sitt rum på universitetet i Chicago  nämligen att han vid ett par tillfällen på sin telefonsvarare haft en mansröst som oroligt frågade: ”Grandma, are you there? Are you there, Grandma?” Efter det anropet följde ett annat meddelande med upplysningen att telefonsamtalet kom från ett statsfängelse i Kalifornien.

Jag inser att jag måste fråga Ville om det har hänt igen och om det har hänt igen måste jag få honom att ringa till det där statsfängelset så de får klart för sig att numret är fel. Det måste vara min plikt som farmor att göra vad jag kan för att de ska få veta att numret är fel.

Denna morgon har jag läst Kyrkpressen – inte för att det är trettondag utan för att Kyrkpressen faktiskt är en läsvärd tidning. Jag läser om Gösta Willman, stadsdirektör i Nykarleby, med en ny roll som ”prästman – prästherre”, det vill säga make till en präst. Det finns framgångsteologer och motgångsteologer, konstaterar han, men själv anser han att han är motgångsteolog: ”När jag har mött stora svårigheter har jag fått den bästa kontakten med mitt eget inre och mina djupaste känslor.” Så berättar han om sin son Anders som tog sitt liv knappt sjutton år gammal. Av anteckningar han lämnade efter sig framgick det att han gjorde det av olycklig kärlek.

Uppenbarligen visste föräldrarna ingenting och kunde därför inte säga det som nästan alla föräldrar skulle ha sagt  om de veta. Vad allt det här inneburit går knappt att tänka på, ändå tänker jag och minns vad jag själv i Anders ålder skrev i  min dagbok när min första förälskelse slutade upp med att ringa: ”Nu är det slut. Livet sträcker sig framför mig som en öken.”

Inte heller mina föräldrar visste.

Förresten:

En intervjuare är jag särskilt glad åt – min yngsta, tjugofyraåriga Heidi Hakala från Presstjänst. Hon uppfattade nämligen alldeles av sig själv att min bok handlar om  mycket annat än kärlek, nämligen arbete, tid, åldrande, samtal.

Dessutom hade hon ett så underbart ord för vad den är, gör: hon kallade den ”ett utforskande samtal”. Den karakteristiken kommer jag att kunna leva länge på.

Så  får jag än en gång blogga på Söderströms hemsida.  Det är tredje gången gillt och både de föregående gångerna har varit utomordentligt givande – för mig själv nämligen, för mitt eget skrivande. I själva verket är den bok som utkommer nästa vecka i hög grad inspirerad av bloggandet, närmare bestämt av insikten att textstycken av varierande längd, om varierande ämnen, till slut ändå kan knytas ihop till en helhet.

Det befriande med bloggandet – förutom att det är fråga om fingerövningar, inte slipad text – är just möjligheten att variera längden. I de flesta tidningar är en kolumn idag runt 3000 tecken.  Ofta har man känslan att skribenten varit tvungen att töja ut sin idé: ”Det där var egentligen bara en tusen teckens idé,” har jag inte sällan tänkt.

Jag har rentav kunnat få för mig att femhundra tecken hade räckt.

När man bloggar behöver man inte töja ut.

Dag för dag blir jag allt räddare för mottagandet. Förhandsintresset har varit stort och de journalister som hört av sig – flera från olika tidningar med en så kallat ”mognare” läsekrets -  har alla i första hand velat tala om Kärleken.  Nu är Kärleken enligt mitt eget förmenande bara ett av bokens teman och dessutom förvånar det mig storligen att journalister tycks ha för sig att det är ovanligt att äldre människor förälskar sig. Jag känner till hur många fall som helst.

Jag har ju ända från mitt författarskaps början skrivit självbiografiskt, skrivit personligt – eller om det är privat?

Jag har aldrig riktigt blivit klok på skillnaden, jag tror inte att det finns nån entydig skillnad, jag tror att ”privat” är ett ord vi använder om något personligt som inte fungerar.

Den första journalist som var här – hon kom från tidningen Viva – var förvånad över att jag djärvdes berätta att min blivande man och jag ibland badar ihop.  Själv blev jag i min tur förvånad över att just detta kunde uppfattas som ett Avslöjande. Jag kom att tänka på en annan episod jag berättar om i boken: en middag med två andra par som också träffats sent i livet.  En av herrarna frågade hur vi går när vi går på gatan, det vill säga om mannen går till vänster eller till höger. Då fick jag för mig att fråga vem som sov på vilken sida av sängen och det blev först en liten paus och sen ett litet generat fniss runt bordet, som om jag överskridit  en gräns.

Jovisst, sen svarade alla i tur och ordning men de där allra första reaktionerna kommer jag ännu ihåg. Nej, vi är inte så frigjorda som vi tror.

 

Nu är det alltså än en gång dags att ta avsked.
Det är kanske på tiden, den sista veckan har det känts ganska stumt att skriva, det har inte kommit några kommentarer.
Ack, än en gång blir jag medveten om hur beroende jag är av att känna att jag kommunicerar, att jag har en publik.
Någon dramatik har ju bloggen inte heller utlöst, det viktigaste som hänt är väl att Philip Teir hört av sig och frågat om jag vill skriva kolumner för Husis kultursida. Det vill jag och den första fanns publicerad i går.
På det hela taget har det  hur som helst känts tillfredsställande att blogga. Jag föresatte mig att skriva varje dag, det har jag genomfört och det har känts bra. Till skillnad från Muminpappan har jag inte precis gjort saker för att ha något att skriva om men jag har varit mera medvetet iakttagande än jag troligen skulle varit om jag inte haft föresatsen att skriva varje dag. En del av blogganteckningarna har förövrigt redan omsatts i mer ambitiösa texter, exempelvis kolumner.
Det är en gång för alla så att jag tror på skrivandet och bloggandet är alldeles utmärkt som uppvärmning,som fingerövning.
De kommentarer jag fått har jag varit väldigt upplivad av och ett tema vill jag återkomma till. nämligen ålder, åldersnojor, ålderskriser.  När min son föddes var jag tjugofyra år. När han var några veckor gammal stod jag ute och hängde blöjor på tork och tänkte: "Jaha, så här blev mitt liv. Nu händer det inget mer." Jag har en god vän som satt och grät på jobbet på sin trettioårsdag för att hon trodde att livet var slut. Men annars tror jag som sagt att åren kring de fyrtio är de svåraste. Man är pressad av krav både på jobbet och hemma, man inser att man är för gammal för att vara ung och lovande, man känner kanske att tillvaron står och stampar, att man förlorat sina förhoppningar,sin entusiam och sin attraktivitet. Men det märkliga är alltså att mycket blir bättre längre fram. Vid Söderströms middag på bokmässan i Göteborg för några år sen satt jag omgiven av tre personer som var tio, tjugo och trettio år yngre än jag. Vi kom att tala om ålder och jag sa att jag tyckte min livskänsla på det hela taget aldrig varit bättre än den varit sen jag blev sextio. De andra såg förvånade ut men det är sant och det är ännu sannare nu än det var för ett par år sen.
Jag tänker också mycket på det speciella lättsinne man kan känna när man är så gammal som jag: eftersom framtiden inte är så lång behöver man inte vara så om sig och kring sig med hur den ska planeras, man kan leva mer i nuet, vara medveten om nuet.
I min bok Resa med rabatt skriver jag att jag kommit på att det inte bara är strax efter nyår man kan önska sina medmänniskor "God fortsättning!"  "God fortsättning!" kan man önska jämt för en god fortsättning är det enda vi behöver, yngre som äldre.
Alltså tackar jag alla som läst mig och önskar er en riktigt god fortsättning!

I Ekenäs var det för en tid sen en dam i en kassa i matbutiken Matilda som sa: "Vet du, det händer ofta att fruar kommer och säger 'Min man handlade ju i din kassa för nån timme sen. Minns du om han kom ihåg att köpa mjölk?'"
Nu vet jag att det inte bara är i Ekenäs det händer. I dag sa damen i kassan i min kvartersbutik här i Helsingfors: "Vet du, fruar kommer och vill veta om jag kommer ihåg vad deras män köpte för flera timmar sen."
Den mänskliga självupptagenheten tycks vara ungefär lika stor överallt.

Det här ska handla om pekfingret, men jag tar en omväg:

I morgon bloggar jag för sista gångern på den här sidan.

För det här året - för jag hoppas ju att jag ska få komma igen.

I morgon ska jag kommentera några kommentarer och så ska jag avrunda.

(Som jag lärt mig att det heter i Sverige., I Finland avslutar man saker och ting men i Sverige låter "avsluta" för burdust, för föga konsensuspräglat så där avrundar man.

För närvarande är jag i Ekenäs, äntligen i Ekenäs igen och har fått promenera ut till Högholms bron som alltså sedan några år är världens medelpunkt för mig. Det finns mycket snö och myckert smältvatten men fåglarna har kommit och där snön har hunnit smälta tittar svalörtsblad fram.

>Och så till pekfingret:

Om pekfingret har det skrivits en hel bok, läser jag i Weekend-Avisen.

Författare är den amerikanske medicinaren och filosofen Raymond Tallis och boken heter Michelangelo’s Finger.

Motoriskt är det krävande att peka, förklarar Tallis : det är ingen lätt sak att skilja pekfingret från de övriga fingrarna, det kräver vutälvecklade neurala stigar mellan hjärnbark och ryggmärg, och för att hålla armen rak och stilla måste flera muskelgrupper aktiveras. Enligt Tallis är homo sapiens den enda art på jorden som avsiktligt pekar. Men det verkligt intressanta är de fyra element som pekandet innebär, alltså för det första att det finns för det andra en person som pekar, för det andra redskapet man pekar med (i allmänhet alltså pekfingret), för det tredje det man pekar på och för det fjärde den person man pekar för. Ibland pekar man på något som båda kan se och då handlar det om att etablera samhörighet. Men för det mesta pekar man för att göra en annan uppmärksam på något den inte har lagt märke till. ”Förmågan att peka eller att förstå vad en annan människa pekar på är ett steg i kollektiviseringen av det individuella medvetande i ett slags gemensam uppmärksamhet.”

Pekfingret blir symbolen för vår förmåga att dela upplevelser. Mamman som kärleksfullt håller sitt lilla barn i famnen och pekar på bilder i en bok överför en del av den värme som finns mellan dem till den litterära upplevelsen, gör barnet litteraturintresserat.

Litteraturkritiker pekar också, i mer distanserad mening.

Tre bloggardagar kvar.
Om man räknar med den här.
Jag var trött när jag skrev i går kväll - jag hade hållit på med att göra olika flyttningsanmälningar på nätet och hade kämpat med finskan på Helsingin Energias och Itellas och Elisas hemsidor. Nu inser jag naturligtvis att det jag skrev om Ronés bok blev för vagt: poängen med den, eller en av poängerna, är alltså att hon vill visa på vad verkligheten kan rymma, att barn faktiskt är sexuella varelser, att också en god erotik mellan en vuxen och ett barn är möjlig.
Vilket ingalunda betyder att hon menar att pedofili borde bli laglig.
Det är en liten, tät roman, fullständigt osentimental, renons på sensationsmakeri.
Förresten:
Nog vore det skönt om man också som kolumnist eller recensent kunde be om ursäkt för att man skriver slappt,kunde säga att man fört en frustrerad kamp med olika hemsidor?
Eller letat efter obetalda räkningar?
Jovisst, det finns recensenter som iscensätter sig själva, som tar mycket plats i sin text - det har särskilt, har jag tyckt, gällt DN där attityden varit att recensenten grundläggande är mer intressant än den författare som recenseras av den enkla anledningen att recensenten skriver i DN. Men sina egna begränsningar redovisar recensenterna inte.
Idag bär det av till Ekenäs där jag knappt varit alls de senaste månaderna. Jag längtar intensivt efter att få se hur det går med snösmältningen där, efter att igen få gå Ramsholmen runt.

För ett par veckor sen skrev jag om den danska författaren Marina Cecilie Roné och om hennes respekt för vardagen. Nu har jag läst hennes senaste lilla roman, Det skete, och kan konstatera att den inte precis är nån hyllning till vardagen: den handlar om en kvinna vars liv djupt präglats av att hon som tolvåring beslutsamt förförde sin fars vän.
Och det utmanande med romanen är att hon //inte// blir olycklig, att hon //inte// får sitt liv förstört.
Man kan bara konstatera att barns sexualitet just nu är ett högaktuellt ämne och man kan
fråga sig om den här boken alls hade varit möjlig att skriva i den politiska korrekthetens Sverige.

Tidningen - jo, och i mitt fall är det alltså Husis - har igen kommit.
Varför är det så viktigt att tidningen kommer?
Varför känns de tidningslösa dagarna så underliga, varför är tomheten de dagar tidningen inte kommer så mycket större än det egentliga utbytet av tidningen när man väl får den?
Vana är vad det handlar om och vår uppfatttning om normalitet.
Åtminstone min generation är ohjälpligt beroende av papperstidningen och vi är som bekant många, så många att vi från samhällets synpunkt är ett problem - i synnerhet som vi till råga på allt också kan tänkas leva länge.
Men nog borde papperstidningarna  kunna räkna med en framtid på ett par decennier  - och nog är det konstigt att de flesta papperstidningar i första hand riktar sig till unga under trettifem, nämligen just den generation som hellre läser tidningen på nätet.
Om de nu inte nöjer sig med gratistidningar, förstås.
Men alltså: det är faktiskt intressant i hur hög grad vår känsla av normalitet bygger på rutiner.
En god vän i San Francisco berättade en gång om hur hon reagerade på en jordbävning som skakade om hennes hus så pass att böckerna ramlade ur bokhyllan: när huset igen stod still gick hon till kvartersbutiken och förvissade sig om att de fortfarande hade den espressosort som hon brukade köpa.
Om kriget i det forna Jugoslavien som förutom mycket värre elände också innebar ständiga strömavbrott berättas det att kvinnorna, när strömmen kom tillbaka - ofta mitt i natten - brukade stiga upp och baka bröd.

Koltrasten sjunger på Villagatans gård.
Just nu är jag mycket medveten om att jag kommer att sakna koltrasten, och den stora björken utanför mitt köksfönster som jag i år inte får se slå ut.
Och sen syrenerna.
Och den gröna kakelugnen i mitt vardagsrum, det som min far alltid kallade för 'salen'.
Och utsikten när man svänger in på Villagatan från Fabriksgatan och ser havet, känner doften av hav.
Tre veckor kvar på Villagatan. Och fem bloggardagar.
Har funderat vidare en smula på den moderna relationen och dess relationsdialog. Min föräldrageneration trodde definitivt inte på att man skulle prata om allt: "Orden skapar det de nämner," sa min mor ibland. Hon menade bland annat att fllyktiga irritationer och missnöjen tar mer konkret gestalt när man sätter ord på dem.
Och sen finns de där.
Man kan säga att man tar dem tillbaka, att man inget menat med dem men ändå finns de där.
Och något har man ju menat.
Vidare kan man fundera över den moderna förväntan att ett förhållande hela tiden ska utvecklas. På mina föräldrars tid förväntade man sig ju snarare att den man gifte sig med skulle vara oföränderlig, det var i oföränderligheten som tryggheten låg.
Det är kanske inte så dumt så?
Så ett raskt tankesprång:
Då pch då har tankarna gått till de svarta änkorna, de tjetjenska kvinnorna - en an dem så ung som sjutton år - som (ingen vet riktigt hur frivilligt) låter sig engageras som självmordsbombare. Dagens Nyheter uppgav på långfredagen att brittiska säkerhetstjänsten rapporterar att brittiskt utbildade läkare anställts av Al Qaida för att operera in sprängämnen i brösten på unga kvinnor.
Det ultimata terroristvapnet?

Också här i Finland har vi blivit starkt illa berörda av att en ung man på en parkeringsplats i Landskrona slog en gammal kvinna med knytnävsslag i ansiktet och att hon föll så illa mot asfalten  att hon dog några dagar senare.
Dagstidningarna har mest bara nämnt att den gamla kvinnan man tutade på den unga mannen för att hans bil stod i vägen, att en ordväxling ägde rum, att den unge mannnen slog till den gamle mannen, att kvinnan blev nedslagen när hon gick imellan.
 Kvällstidningarna har detaljerna.  Inger, 78 år var ute för att handla på Hemköp med Sven, 71 år. När den unge mannen blev uppmanad att flyrra  skrek han"Gubbjävel!", Sven svarade med ett "Snorunge!",  sen var alla var utanför bilarna, att den unge mannen slog till Sven så att han nästan ramlade upp på motorhuven, Inger kom till undsättning,
Den unge mannen smet men torde nu ha identifierats: han är en 23-åring som inte haft med polisen att göra förut men man tror att han kan komma att åtalas för mord. Det kan tyckas förvånande men  motiveringen är tankeväckande: det är "likgiltighetsuppsåt" han gjort sig skyldig till. Ordet är skenbart patadoxalt - kan man verkligen ha ett uppsåt att vara likgiltig? - men vad det står för är ju utomordentligt viktigt: vi måste stanna kvar och se vad konsekvenserna av våra handlingar blir, vi måste ta ansvar för konsekvenserna.
Åtalspunkten "likgiltighetsuppsåt" kan, tänker jag mig, användas mot bilister som smiter från en olyckslplats.
Att ha en benämning som den här kan tänkas påverka attityderna i samhället.
Sen är det en annan mycket ledsam sak: 23-åringen har invandrarbakgrund. Det bådar inte gott för stämningarna i Landskrona där stödet för de främlingfientliga Sverigedemokraterna varit starkt från förut.

"77 dagar kvar" meddelar en ljustavla på Arlanda.
Till kronprinsessbröllopet den 19 juni alltså.
Tavlan representerar något som kallar sig "Love Stockholm 2010". Vad det är vet jag inte, jag vet bara att bröllopet till den grad kapats av kommersiella intressen att också rojalistiskt sinnade svenskar måtte ha hunnit ledsna.
Jag är alltså på väg hem till Helsingfors men insåg vid frukosten i morse att jag glömt en av Amelie Björcks intressantaste iakttagelser, nämligen att det förnyade intresset för familj i allmänhet och bröllop i synnerhet som känts av sen åttitalet nog inte bara ska ses som ett uttryck för högervindar utan också om att familjelivet ses som ett skydd mot nyliberalismens kalla vindar.
Men till skillnad från serien om ingenjör Björck och hans familj -  föreslår nyare familjeserier aldrig något aktivt engagemang, än mindre handling: man nöjer sig med att förfasa sig.
Eko-nyheterna i morse var också intressanta. Man fick veta dels att det nu ska bli skottpenning på värphöns i Norge, dels att Sveriges veterinärer vill ha riktlinjer om vilka behandlingar som är rimliga när det gäller sällskapsdjur. Numera opereras det nämligen  in pacemakers också på hundar

Den måtte ha somnat om, nässelfjärilen.
Åtminstone hoppas jag att det är det den gjort.
Ingenstans syns den till.
Har slitit en smula med en längre recension - en streckartext för Svenska Dagbladet - av den där avhandlingen om familjeserier i radio som ventilerades i Lund för tre veckor sen. (Är det verkligen redan tre veckor sen?) "Höra hemma" heter den alltså helt fyndigt och författaren heter Amelie Björck. Den är säkert mycket intressant för alla som är intresserade av radio men den är ingalunda mindre intressant för den som - i likhet med mig - är mera intresserad av att reflektera kring relationer. Det är en tänkvärd skillnad mellan den första - förövrigt mycket populära - serien "Ingenjör Björck och hans familj" som gick på trettitalet och så "Dum går först/Scener ur en betänketid", en serie som sändes för knappt tjugo år sen. I Ingenjör Björck är familjen en självklar del av samhällsbygget, de uppfattar alla sig själva som samhällsmedborgare,  ingenjörens yrke symboliserar hans modernitet, tidens stora frågor ventileras hemma, vid köksbordet eller i soffan. 
I de sena serierna är det parförhållandet och  relationsdialogen som står i centrum:   Det ska pratas och pratas och då uttryckligen just om förhållandet. Parförhållandet har i första hand blivit just prat om förhållandet, förhållandet ska oupphörligen omförhandlas.
Ligger det inte något ganska förfärligt i detta?

Och till en helt annan sak - det roliga med att blogga är, tycker jag, inte minst att kunna ta vilda  språng från ämne till ämne, fast också det här handlar faktiskt om prat:
Varför måste svenska kvinnor ständigt meddela omvärlden att de går på toaletten?
I sällskap stiger de inte upp och drar sig tillbaka under tystnad eller med ett snabbt "Ursäkta mig ett ögonblick", nej, de säger högt och ljudligt: "Nu ska jag gå på TOA!"
Eller ännu högre och då med ett sags prgrammatisk frigjordhet: Nu ska jag gå och kissa."
Det är så jag får lust att göra som jag uppenbarligen gjorde när jag var ett par år gammal och mina föräldrar hade gäster: ställa mig utanför toalettdörren, vänta och senförväntansfullt fråga: "Kom det?"

Långfredagen är lång men solen lyser. Snödroppar har dykt upp här och var, i Carolina-backen har krokusen slagit ut men det lär bero på en värmeslinga. Vad det beror på att en nässelfjäril har vaknat på vårt fönsterbräde vet jag däremot inte, mycket vacker är den men den ser ut som om den ångrat sig.
För nån vecka sen suckade jag en smula över Gun-Britt Sundström, just nu jublar jag för jag läser hennes lilla bok Bitar av mig själv och - ja, det kunde vara bitar av mig själv men så är hon också på pricken jämnårig med mig.
Jag måste citera ett stycke som heter "Livet, döden och matematiken":
"Är det en naturlig process att man med stigande ålder ändrar inställning till årstiderna: att hösten är ungdomens bästa tid, våren åldrandets?
Som tonåring hatade jag våren. Inget var värre än vårflodsveckor, knoppningstider: man skulle vara två, man skulle vara kär och lycklig och ville bara dö.
"Man blir ju sjuk och fördärvad
av allt detta vita ljus."
(Bo Bergman, "Våren".
I septembers klara luft gick det äntligen att andas, och när mörkret föll kunde man dra ner rullgardinen och vara i fred: vilken eufori!
För varje år som går blir det alltmer tvärtom. Nu är det våren jag upplever som befrielse, medan höstens tätnande mörker skapar stigande panik. I långa loppet är livet tydligen mindre otäckt än döden. Och bara de unga kan undgå att höra hur varje löv som singlar mot marken reciterar i fallet: En ny påminnelse om vår dödlighet lämnas oss idag..."
Och hon fortsätter på ett spår som passar utmärkt som ångfredagsmeditation:
"Tvååringen som har lärt sig tecknet 'plus' på de pedagogiska byggklossarna sätter fingret i tidningen vid frukostbordet och ropar: Plussor där! Många plussor!
Eftersom han inte tål motsägelse undviker jag att rätta honom och svarar enligt den vanliga modellen 'just det, en sorts vovve som heter kamel': 'Ja, en sorts plus som kallas kors.
Att förklara korset är inte heller något man ger sig in på oförberett så där, mellan välling och dagis. Men efteråt störs mitt samvete av detta falskt undanglidande svar, så jag måste lugna det med en dos filosofi. Man skulle ju också kunna se dödsannonsens kors som ett plus, om man betraktar det under evighetens synvinkel: Ännu en själ lagd till de hänsovnas summa.
Fast ur vår egen synvinkel, vi som utgör resten, skulle det rätteligen vara ett minus."
Så långt Sundström. Nu går jag och tittar till nässelfjärilen.

Nu börjar jag tycka att bloggkommentarerna är intressantare än själva bloggen. Kanske det är så det allra helst ska vara?
Robin ska hur som helst ha ett varmt tack för ordet "grimma" - och för sin anekdot ur företagsvärlden - och Anne för ordet "ludd".
När jag i går läste om den norske filosofen Jakob Melöe lärde jag mig annars ytterligare ett nytt ord nämligen "jassa". Det är samiska och ordböcker låter förstå att det betyder "snöfläck under senvår eller sommar" - såna lär man nog kunna befara i år - men Melöe har samtalat med samer och har lärt sig mer: först efter en ganska lång tid började han få klart för sig att en "jassa" måste utgöras av en viss sorts snö (som står emot renarnas trampande och solens hetta) och dessutom måste vara belägen på ett speciellt sätt (omgiven av bra bete). Melöes poäng är att nyckeln till ökad förståelse - av exempelvis ett ord - är att närma sig och lära sig av brukarna av det som ordet antyder.
Det gäller kanske champagnekorkens grimma också, eller vad tror Robin?
Och så är det långfredag. Sen i förrgår är jag igen i Uppsala och i iCA-butiken igår frågade jag: "Ni kar säkert stängt imorgon?" "Nej, varför skulle vi ha det?" undrade den unga flickan i kassan förvånat. Tydligen är det bara Systemet som har stängt. Jag orkade inte börja säga något om min stenåldersbarndom då allt var stängt och släckt på långfredagen - inte minst biograferna - och då också en helt sekulariserad familj som min överhuvudtaget höll sig i stillhet.Men jag kom att tänka på hur Nordisk litteraturs ämnesförening något av mina första professorsår ordnade fest på långfredagen och satte upp en affisch där de bjöd in till "Korsfest".
Det fann jag stötande och om jag minns rätt fick affischen tas ner. Jag tror att jag sa nånting om att just litteraturvetare borde ha bättre känsla för ords valörer och att en institutionskorridor är ett offentligt utrymme där också personer med starkare religiösa känslor än jag borde kunna röra sig ostörda.
Nu slår det mig att här finns något slags parallell till de danska och svenska diskussionerna om Mohammedteckningarna. Men frågan är om mina studenter ens visste att de betedde sig provocerande?

Dagen framskrider och två tankar - ingendera av dem stor - har ramlat över mig. Den ena har jag i och för sig tänkt en del gånger förut, den andra är ny för dagen.
Den första handlar om fotgängare. Jag kan omöjligt förstå att inte massvis med  rikssvenska turister på besök i Helsingfors blir överkörda: rikssvenskar är nämligen vana vid att bilar självklart stannar vid övergångsställena, rikssvenskar är till och med vana vid att kunna drumla ut på gatan också där det inte finns övergångsställen. I Sverige tycks fotgängare nämligen alltid ha rätt.
Den andra tanken handlar om att det finns mycket vi - eller åtminstone jag - inte har något namn för. Vad heter egentligen det där gråspräckliga luddet som finns inne i fodret på bokpaket?
Och i och för sig roligare: vad heter metalldelen på champagnekorkar?

Skärtorsdag och första april. Egentligen är ju min bloggarmånad slut men jag har svårt att sluta och på Söderströms är dom snälla och låter mig fortsätta. Har tänkt mig att min sista dag ska vara 9 april: sen reser jag till England på några dar och vet inte om jag kommer åt nätet och när jag sen kommer tillbaka är det dags att koncentrera sig på flyttningen från Villagatan - barndomshemmet - till Fänrik Ståls gatan i Tölö. Jag har ju i flera år tänkt att jag inte vill bli en gammal dam som bor i mitt barndomshem, nu ska jag då se om jag kan bli vuxen innan jag blir åldring.
(Har överhuvudtaget varit orolig för att jag missat ett viktigt utvecklingsstadium, att jag gått direkt från att vara söt ung flicka till att vara söt liten tant.)
 Pressmottagningen på Tammi i går var uppbygglig för alla som oroar sig för svenskans ställning i Finland. Både VDn och den litterära chefen talade svenska - liksom naturligtvis jag själv. Och de närvarande journalisterna verkade förstå - eller åtminstone visade de inte att de inte förstod. Det har i själva verket alltid imponerat på mig att ingen finsk journalist ännu uttryckt irritation över att jag inte talar finska, ingen har ens uttryckt förundran. Visst är det generöst? Många som försäkrar att de inte alls talar svenska talar sen ändå tappert svenska med mig och efteråt är de ofta smått upprymda över att det gått bra.

Har gått och funderat på en intervju för nån vecka sen. Intervjuaren - som var i trettioårsåldern - frågade mig hur jag uppfattar att äldre människor diskrimineras och jag sa då att jag särskilt funderat på alla opinionsundersökningsblanketter  på vilka man ska kryssa för sin ålder i en ruta:18-35, 36-55, 56-75. Efter 75 tar det oftast slut, det brukar inte finnas nån ruta för dem som är äldre än så. Vad kan annat anta än att riktigt gamla människors åsikter saknar intresse?
Intervjuaren funderade ett ögonblick, sen undrade hon: "Men en fråga som utbyggnaden av kärnkraften, då? Ska 80-åringar verkligen kunna ha åsikter om det?"
Då tog det eld i mig. "Det är klart att åttioåringar knappast kan ha något personligt intresse av om kärnkraften byggs ut eller inte," sa jag. "Men kanske deras åsikt just därför kan vara intressant?  Kanske de ser frågan i ett större perspektiv? De bryr sig ju rimligen om hur deras barn och barnbarn kommer att ha det?" "Och," tillade jag när jag hunnit hämta andan, "De är ju inte dummare än andra. Det är inte så att de är mindre vetande - inte heller när det gäller kärnkraft."
Sen tänkte jag:är det idag så att vi bara förväntas intressera oss för det som  alldeles konkret kan tänkas angå oss själva?
Nu iväg till Tammi som har en liten pressmottagning för den finska översättningen.

Författarlivet har sina ups and downs. En up är definitivt att Studentbokhandeln den senaste veckan ägnat ett halvt skyltfönster åt Resa med rabatt: den andra hälften ägnas andra böcker på temat åldrande och så en vas med vita tulpaner. Faktum är att bokhandeln veckan innan ägnade ett helt skyltfönster åt Resa med rabatt - ok de har tre fönster men i alla fall. Också den veckan fanns där vita tulpaner och dedär vita tulpanerna gav i så hög grad en "in memoriam"-känsla att jag egentligen var lättad när jag inte längre var ensam om dem.
Men varje gång min narcissism får näring kommer jag ihåg den 5 maj i fjol när jag skulle vara på Träffpunkt Akademen och tala om Topelius. Bara nån timme innan jag pallrade mig iväg dit hade jag läst DNs recension - med rubriken "Misslyckad upptining av herr Topelius".- och det är nog en understatement att säga att mitt självförtroende inte var på sitt bästa. När jag kom fram var bokhandeln full till bristningsgränsen men ingalunda av min publik utan av Sir Roger Moores - han skulle nämligen uppträda strax efter mig. Under mitt samtal med Nalle Nyberg stod Moores publik och trampade otåligt eller småpratade och när jag skulle signera var det bara en enda person som var intresserad. Strax intill bordet där signeringen var tänkt att ske satt förövrigt en ung man och åt pasta.
Hade jag inte varit så knäckt hade jag säkert tyckt att det var komiskt. Och det är klart: det är luttrande att känna hur det är att vara uppvärmningsband.

Med stor uppskttning läste jag Sara Enhnholm-Hielms filmessä  "Vart försvann kärleken?" i söndagens Husis.
Sara borde nödvändigt skriva en bok, inte bara recensioner.
När Sara efterlyser intelligenta filmer som skildrar mogen kärlek blir jag ivrig och tänker: varför finns det inte filmer som skildrar den //riktigt// mogna kärleken, pensionärsårens?
Visst: att se film är liksom att läsa litteratur att kunna byta perspektiv, att kunna leva sig in i allt från en hund till en American Psycho men när jag idag går på bio är det sällan det finns huvudpersoner jag får identifiera mig med utan jag får nöja mig med huvudpersonernas föräldrar eller ännu äldre släktingar.
Jag har tänkt på det förut. När jag skrev min bok om åldrandet, Dä svänger sig sommaren kring sin axel, blev jag uppringd av en dam som sa: "Du skriver ingenting om gamla och erotik. Jag är åtti år och har en man i Sverige som jag brukar hälsa på. Varannan månad tar jag båten över och stannar några dagar och allt skulle vara gott och väl om det inte var för mina barn som är så oroliga för mig. Dehär nästan sextiåriga barnen förstår inte att jag knappast kunde önska mig en bättre död än den på väg till eller från min älskare."
Vi är som bekant många, vi pensionärer, och blir hela tiden fler.
Och vi tror fortfarande att vi är unga.
Filmbolagen borde tänka på det.

Vårregn.
Det är bara som att man bestämmer sig för att det regn som duggar just nu uttryckligen är vårregn.
Först nu hittar jag Husis från i fredags och inhämtar att farmor Fadayel och mormor Antonova får stanna kvar - eller att "man avbryter utvisningarna".
"Saken fick en helt ny vändning när statsministern och presidenten blandade sig i", står det men Fadayels son säger: "Vi kan i första hand tacka Guds hand, men vi har fått ett enormt stöd av vanliga finländare och medierna."
Jo, nog vill man gärna tro att den starka reaktionen hos vanligt folk den här gången haft en betydelse. Man vill helt enkelt tro att det fortfarande betyder något att vanligt folk reagerar. 

Nu är jag tillbaka i Helsingfors - och nu snöar det, stora flingor.
Jag hör faktiskt till dem som älskar snö, som älskat den här vintern, den riktiga, topelianska vintern som man i barndomen lärde sig att det var en moralisk kvalitet att älska - men nu räcker det.
Nu RÄCKER det.
Är återigen stimulerad av de kommentarer jag fått. När det gäller min kritik av Gun-Britt Sundström så är det viktigt att ha klart för sig att hon hör till Sveriges allra mest uppburna stilister, allra främsta översättare: hon har bland annat medverkat i Bibelkommissionen. I sitt brev till mig skrev hon mycket riktigt att hon snarast var "upprymd" över mina invändningar eftersom hon annars alltid får så mycket beröm.
Sen får man också komma ihåg att översättares stora problem är att de oftast blir bortglömda i recensionssammanhang, på sin höjd brukar det stå något om att boken är "smidigt" översatt.
En intressant fråga är om man i en recension ska exemplifiera hur man tycker översättaren misslyckats Det gjorde inte jag, jag nöjde mig med att säga att jag misstänkte att den annars så förträffliga Sundström verkade ha varit uttråkad av just den här uppgiften. (Slapgaards bok är verkligen dålig - och lång, oändligt lång.) I går gav jag då ett par exempel här på bloggen och det hade kanske varit bra att göra det i recensionen också för då hade läsarna ju haft möjlighet att ta ställning själva. Nu är det ju uppenbarligen så att åtminstone Jenny inte tycker att dethär är fel att bry sig om.

Till temat åldersnojor som jag fått ett par intressanta kommentarer om ska jag återkomma, kanske i mitt sista inlägg, men eftersom Jenny låtit förstå att det ändå på något sätt är okay fatt skriva flera gånger om dan vill jag berätta att jag för en liten stund sen köpte sex ägg "från frfrigående höns inomhus". Jag tittade länge på förpackningen och hoppades innerligt att den var politiskt korrekt. Jag tänkte att det kanske borde varit ägg från frigående höns utomhus men kom till att höns trots allt såhär års hellre är frigående inomhus.
Om de är svenska höns, nämligen. Att de är det borde jag kanske också ha kontrollerat?
(Det är klart att jag hellre äter ägg från finländska - finlandssvenska? -  höns men nu handlade det alltså om ICA-butiken i Uppsala.)
Det här med politisk korrekthet har sina sidor. Att det var Earth Hour igår och att ljusen skulle säckas en timme från 20.30 bekom inte mig för jag hade redan - liksom den gama damen hos urmakaren -  flyttat fram klockan en timme och vidare tänkt på att den riktiga klockan - den finska - om bara några timmar skulle vara ännu en timme mer så jag hade gått och lagt mig. Men jag känner en viss kommun för Solna kommun som inte sällat sig till de 203 kommunerna - bland dem Stockholm - som beslutit sig för att delta i Världsnaturfondens globala jippo. Orförande för miljö- och hälsoskyddsnämnden Magnus Nilsson har uttalat sig såhär: "Det är en tanklös gest som vi rika länder kan stoltsera med. Ett av världens stora problem är att majoriteten av jordens befolkning saknar tillgång till elektrisk belysning. Framtiden ligger i teknisk utveckling och energieffektiv teknik, inte att leva i mörker."
Rent känslomässigt tycker jag illa om den här sortens kollektiva gester. Jag klädde mig heller aldrig i rött de där septemberdagarna för några år sen när det var meningen att vi skulle visa vårt stöd för Burmas munkar.
Jag undrar vilket stöd munkarna har idag.
Jag undrar också hur det riktigt är från miljösynpunkt med alla de levande ljus folk tände när de i går kväll skulle sitta i mörkret och mysa.
(Och åtminstone jag har då inget hört om att vi också borde ha stängt av alla hemmets otaliga apparater - inte minst dem vi alldeles i onödan har på  kostsam stand-by.)
Om nån undrar så kan jag ju tillägga att jag på hotell alltid snällt läser den där lappen som alltid finns i badrummet och sedan hänger upp handduken för att använda den på nytt av omtanke om miljön. Jag gör det trots att jag ondsint misstänker att det i första hand är hotellet som sparar och att det inte är otänkbart att personal får sparken.
Till sist en bekännelse:
Med mycket ont samvete köpte jag idag en Chiquita-banan. De kravmärkta var slut och jag orkade inte gå till en annan affär.
Nu bloggar jag inte mer i dag, jag lovar.

Mer om finlandssvenskan - och svenskan generellt:
Två mejl hittade jag nyss. Det ena är från arrangörerna för flerspråkighetskonferensen för tio dar sen. De skriver att många tyckre det var "mysigt" (mysigt???) med min finlandssvenska men att somliga tyckte att min "dialekt" (dialekt?) var svår att förstå.
Det andra var från Gun-Britt Sundström, författare till en av mina älsklingsromaner Maken och översättare. Också som översättare är hon - brukar hon vara - förstklassig men att hon hörde av sig nu kom sig av att jag recenserat en bok hon översatt nämligen Sigrun Slapgaards Sigrid Undset. Diktardrottningen och i recensionen påpekat att översättningen hade sina brister. Nu ville hon - mycket vänligt - veta vilka och lyckligtvis hade jag faktiskt listat några exempel. (Lyckligtvis inte minst för att jag skrev recensionen nån gång på senhösten.) Av mina två älsklingsexempel handlar det ena om Sigrid Undsets arbetsvanor: "hon lagade sig den ena kaffekannan efter den andra" och det andra - min absoluta favorit - om hennes bitterhet mot sin man, målaren Svarstad: "hade han kanske inte överlåtit åt henne att föda deras barn?" 

Så är det palmsöndag . Som försynt påskförberedelse köpte jag i går tio påskliljor i knopp och under natten har tre slagit ut. Det är också sommartid. Svenska Dagbladet skrev i går om olägenheterna med övergången - det lär bli fler hjärtinfarkter och fler trafikolyckor de första dagarna - men själv har jag alltid gillat sommartid, den gör med ens min egen dygsnrytm mera rimlig.
Apropå Svenska Dagbladet: här i veckan - den 24 mars - ingick en artikel med rubriken "Svenskans status på nedgång i Finland" Här intervjuas tidningen Östra Nylands chefredaktör Camilla Berggren som berättar att hon förmanar sina barn att inte tala svenska när de åker buss på natten i Helsingfors men också den polisanmälda  radiojournalisten Kirsi Virtanen som medger att hon var beredd på negativa reaktioner för att hon "inte behandlar svenska språket med bomullshandskar" : "Men att jag skulle få mejl där det står att jag är en jävla hora och 'se dig för var du rör dig' trodde jag inte."
För alla oss som är upprörda över hoten mot Astrid Thors känns det dubbelt olyckligt att tvingas konstatera att också  finlandssvenskar kan reagera primitivt.

Inte vet jag vad blogg-etiketten dikterar: kanske får man inte skriva mer än ett inlägg om dagen?
Nu måste jag hur som helst skriva mitt tredje - av inre tvång.
Ack, som kritiker vet jag att det är djupt oroande när folk skriver av inre  men alltså:
Nyss var jag nere på stan för att köpa ny rem och nytt batteri till mitt armbandsur. En gammal dam -en dam som var ännu äldre än jag - tog en kölapp tio sekunder före mig och jag suckade lite smått för jag tog för givet att hennes ärende skulle visa sig långt. Jag hade fel. Hon sträckte fram armen mot urmakardamen och sa: "Kan du vara så snäll och flytta fram min klocka till sommartid? Mina fingrar är så styva och jag har ingen annan jag kan fråga så jag tänkte jag skulle få det gjort nu."
Urmakardamen gjorde som hon blivit ombedd och innan hon gick tittade den gamla damen belåtet på sin klocka och sa: "Den här dagen kommer att gå fort."
Det är mig en glädje att meddela att hon inget behövde betala för hjälpen.

Var nyss till Sysslomansgatans Video och Livs - numera ställföreträdare för gamla hederliga posten - för att avhämta ett paket från mitt svenska förlag Forum med fyrtio friexemplar av Resa med rabatt. Den upplagan har ett annat omslag än Söderströms och Tammis: Ia Falcks underbara fågel stadd i förvandling (bilden heter ju Metamorfos) var tydligen för djärv för svenskarna.
Alla böcker var i ett och samma paket som vägde sexton kilo så det var bara att ringa efter taxi. "Du har visst varit och handlat?" sa chauffören muntert och så berättade jag att det var böcker, eller en bok - min bok och när han frågade vad det var för en bok så berättade jag också det.
"Då handlar den alltså om ett livsskede, menar du?" sa han och fortsatte genast med att berätta att han själv var mycket medveten om sitt livsskede: han är trettioåtta år och fyrtioårskrisen har börjat. Visserligen har han sambo och ett litet barn men han funderar mycket på om han valt rätt bana i livet . han håller just på att bli färdig med en examen i datatekik men konstaterar jämt och ständigt att kompisar som har mindre utbildning än han själv förtjänar mer.
Jag svarade att jag tror att fyrtioårskriser är värre än pensionärskriser för är det inte där runt fyrtio som man inser att man är för gammal för att vara ung och lovande? Vad man inte riktigt ser är hur mycket liv man ännu har kvar, hur många överraskningar man troligtvis har till godo.

Gårdagens inflygning till Arlanda med Air Berlin hade sina poänger. På videoskärmarna över våra huvuden var tiden fel: klockan gick en dryg halvtimme efter. Dessutom utlovades tjugoen plusgrader på destinationsorten. En stund senare meddelade en högtalarröst att vi just skulle landa i Helsinki. Nå, uppenbarligen fanns det ändå nån eller något ombord som hade lite koll för vi landade prickfritt, tio minuter före tidtabellen, och kunde tryggt blicka ut över de snödrivor vi nu sedan månader varit vana att se.
odå, här i Uppsala är snö utlovad till idag också.
Vill gärna återkomma till ämnet Doctagon eftersom det uppenbarligen engagerat många. För undvikande av missförstånd ska jag göra klart att jag naturligtvis ingalunda är emot att äkare gör hembesök, tvärtom, det är ju en möjlighet vi alla drömmer om. (Och en god vän berättade häromdagen att det ännu i början av sextitalet faktiskt var möjligt att få hem studentläkaren.) Det är alltså inte Doctagons verksamhet jag är illa berörd av - även om jag förstås önskar att alla skulla ha råd med den - utan annonserna som jag uppfattar som obehagligt insmickrande. Och obehagliga just för att de utnyttjar allas vårt trygghetsbehov: behovet av tillgänglig vård, av kontinuitet inom vården - alltså att få träffa samma läkare, att inte behöva berätta sin sjukdomshistoria på nytt och på nytt - och av att doktorn ska ge sig tid, orka lyssna. Jag har ju de senaste tio åren sysslat mycket med frågan om kommunikation mellan läkare och patient så jag vet att det finns studier som visar att läkare i snitt låter sina patienter tala sex sekunder innan de avbryter.
Fast i rättvisans namn: jag tror faktiskt att det idag finns många yngre läkare som är riktigt bra på kommunikation. 
Och som själva är djupt frustrerade över att inte hinna vara så bra som de skulle vilja vara. 
  

Så har man då varit på vernissage. Egentligen handlade det bara om ett enda konstverk men det var desto större, gissningsvis runt tjugo gånger sex meter. Skylight and spectra heter det och det är en installation gjord av tejp i olika färger från vitt över gult och ljuslila till grannrött, grönt och blått. Mönstret är övervägande stjärnorr som omärkligt övergår i geometriska figurer. Det är ett arbete som är nästan omöjligt att beskriva men det är verkligen slående vackert och suggestivt, det utnyttjar ljuset, både vernissagekvällens elektriska ljus och det ljus  som på dagarna faller genom konsthallens stora takfönster. När man tittar på det från konsthallens galleri eller går runt det - eller på det för det får man också göra bara man tar plastskydd över skorna - så ter det sig intensivt levande och ständigt skiftande.
Vi var många som tittade och gick runt och så drack vi öl och så hölls det tal, både av ordförande i staden Kölns konstnämnd och av en konstvetare som talade i närmare en halv timme vilket nog var tjugo minuter mer än nån mäktade med och som dessutom var noga med att påpeka det vi alla redan sett: "Verket består av tejp i olika färger," sa hon.
Men kanske det inte är lättare att vara konstvetare än att vara litteraturvetare.
Det allra viktigaste är kanske ändå att det är ett konstverk som är "site specific", alltså gjort för detta mycket speciella utrymme och det kommer att rivas när utställningen stänger en vecka in i maj. Jag märker att jag har svårt att acceptera att det ska vara så förgängligt, jag har mycket svårare att acceptera det än Dianna som ändå ägnat det något halvår av skaprmöda och nu tio femtontimmars dagar på plats, liggandes på knä.  "Allt är ju förgängligt," säger hon lugnt.  
 Förövrigt är jag glad åt alla kommentarer om hemläkarna. Jag ska fundera vidare och kanske återkomma.

Den stora Picassoutställningen på Ateneum missade jag men i Köln kan man se Picasso utan att köa. På Ludwigmuséet nämligen som just nu också har en Malevitjutställning på gång.
Annars har den stora njutningen fortsättningsvis varit att kunna både gå och sitta ute utan att frysa.
Det blir vår, det blir faktiskt vår och fötröstansfullt är jag nu övertygad om att det också ska bli vår i Finland.
I Frankfurter Allgemeine har jag läst om Sartres gravsten. Den försvann från  graven på  kort efter Sartres död 1980 och först nu har det visat sig att den stals av en kolombiansk poet, Arnulfo Valencia, som var en stor beundrare av Sartre. Kort före sin död för några veckor sen bekände Valencia stölden för sin dotter och lät henne också veta var den fanns, nämligen hos en bekant i hans hemstad Cali. Nu ska den auktioneras bort där och pengarna ska gå till lokala poeter. Det är möjligt att Sartre skulle vara nöjd. Hur som helst verkar ingen i Frankrike längre intresserad av stenen - som förövrigt är trasig -  för på Sartres grav finns sedan länge en ny sten som också bär Simone de Beauvoirs namn.
Den gamla stenen är överspelad för i någon mening går människors liv  vidare också efter döden.

Köln: En exotisk upplevelse, snöfria, torra trottoarer. Staden känns hemtrevlig snarare än imponerande, vi har promenerat längs med Rhen med Ville och  har druckit gott öl, vi har ätit middag med Ville och en Dianna som i tio dar jobbat femton timmar om dan för att få sin utställning färdig till i morgon. Vi talade bland annat om Obama som både Ville och Dianna är bersvikna på och jag kom att tänka på en historia som Kofi Annan berättade vid promotionsmiddagen när han för några år sen blev hedersdoktor i Uppsala:
Han hade varit FNs generalsekreterare i jämt tre veckor när ryske FN-ambassadören vid ett möte klagade på att han fått så lite till stånd. "Men jag har ju verkligen inte haft lång tid på mig," invände Kofi Annan försiktigt. "Du har haft längre tid på dig än Gud som skapade världen på sex dagar," sa ryssen. Vartill Kofi Annan replikerade: "Men Gud fick hålla på och jobba alldeles själv."
'Månntro inte också Obama ofta tänkt att det hade varit lättare om han fåttr hålla på alldeles själv?
   Taxichauffören som körde oss från flyget till hotellet var turkisk, han talade bruten tyska och stängde inte av taxametern när han började köra vilse i gamla stan. När vi kom tillbaka från middagen stod han i receptionen, upprörd, och av receptionisten snarare än av honom själv förstod vi att han hade väntat där några timmar eftersom han menade att vi hade farit iväg med hans laptop. Så småningom visade det sig att det handlade om en  grön ryggsäck som kanske, kanske inte innehöll en laptop men som under alla omständigheter innehöll böcker och papper som var viktiga för honom. Vi var fullständigt oförstående och trodde snarast att han var missnöjd med den betalning han fick när han körde oss men både han och receptionisten följde med upp på rummet och de där fanns den gröna ryggsäcken. Ville - som mötte vid flyget - hade nämligrn hjälpt bära upp vårt bagage till rummet och hade naturligt  nog trott att ryggsäcken var vår.
 Man kan fundera över sina fördomar. Jo, för all del, mannen hade verkat ganska förvirrad när han körde oss men: hade vi förhållit oss lika misstänksamt avvisande om han hade varit riktig tysk och bättre kunnat lägga ut sin sak?
Han fick den naturligtvis omedelbart tillbaka med många ursäkter och tio euro.
Vem vet vad han var, egentligen. Han kan ju ha varit filosof och de där anteckningarna i ryggsäcken kan ju ha varit hans livsverk.

Idag på väg ut i Europa, närmare bestämt till Köln där min svärdotter Dianna, som är bldkonstnär, har vernissage i morgon. Jag  tar datorn med och är fast besluten att kunna fortsätta med mitt dagliga bloggande.
En historia med anknytning till gårdagens suck över Doctagon-läkarna:
En god vän - bosatt i Sverige - berättade att hennes man fick prostatacancer och när olika behandlingsalternativ skulle presenteras ville urologen att hon följde med. När allt hade gåtts igenom och retts ut och de just skulle till att tacka för sig lade urologen ett ögonblick handen på mannens knä. Min vän och hennes man tittade på varandra: det här var en beröring som ingen av dem tyckte om och det visade sig också att det redan på hemvägen var nästan det enda de kom ihåg från hela konsultationen. Nån vecka senare var de på middag hos ett annat par. Det visade sig att den mannen också hade fått en prostatacancerdiagnos och hade varit hos samma urolog, tillsammans med sin fru. Min goda vän blev ivrig och frågade: "Lade han också handen på ditt knä?" "Nej," svarade mannen smått förvånad, "Han lade handen på min frus knä."
Jo,
Och nu iväg.

Nu bara måste jag skriva och höra mig för: är det ingen annan som blivit fundersam inför den massiva reklamkampanjen för hemläkartjänsten Doctagon?
Jovisst kan man drömma om att få hem en läkare men alldeles bortsett från att man inser att det inte kan vara alldeles billigt är det nånting förljuget - och därför oroande -  över de å så innerliga reklambilderna. Det är tre generationer av en familj uppradad i soffan och så den varmt leende doktorn stående bakom dem som - får vi veta - en familjemedlem.
Det är doktorn som tar en äldre dam i hand och samtidigt lägger den andra handen på hennes underarm - varmt, varmt.
Lika litet som jag vill att min bank ska vara mer än en bank vill jag att min läkare ska vara en familjemedlem. Den där familjemedlemsdoktorn som står lika paternalistiskt som brudgummar på gamla bröllopsfoton väcker dessutom osökt frågan om inte Doctagon har några kvinnliga läkare alls?
På reklambilderna har åtminstone inte jag sett nån.
Och sen den där armberöringen: hur hade det varit om patienten varit en ung kvinna?

Var igår på bio och såg "An Education" med den helt fantastiska Carey Mulligan i rollen som sextonåriga skolflickan Jenny som förbereder sig för Oxford men kommer att göra en bildningsresa av helt annat slag i sällskap med den betydligt äldre David som bjuder på konserter, krogbesök och Parisresa.
    Intrigens detaljer ska inte avslöjas här, jag ska bara konstatera att filmens upplösning i princip borde vara till full belåtenhet för en gammal professor.  Ändå är den inte det. Mär Jenny lämnar skolan för att leva det ljuva livet formulerar hon nämligen en vältålig protest mot skolans, studiernas och allt (små)borgerligt livs gråhet och tråkighet men när hon till slut kryper till korset - jo, det blir ju Oxford i alla fall - så formuleras egentligen inget övertygande försvar för utbildning i vedertagen mening. Utöver att Jenny nog tror att hon ska kunna undvika de brillor och finnar som förmodas vara kännetecknande för studentskor.
   Jag kan ganska långt känna igen mig i Jenny: jag var faktiskt just precis sexton år 1961, det år filmen förmodas utspela sig. Liksom hon var jag duktig i skolan, liksom hennes föräldrar tog mina för givet att jag skulle studera. Liksom hon var jag rädd att Livet - den verkliga verkligheten - skulle gå mig förbi. De åren var det ännu viktigt att "bli gift": man visste precis vilka av ens lärare som var gifta och vilka som inte var det.
   Man tyckte synd om dem som inte var gifta.
    Lyckligtvis hade jag positiva rollförebilder, ett par i skolan, flera vid universitetet, kvinnliga lärare som levde både det intellektuella livet och det andra, det mer sinnliga.
   Med särskild tacksam minns jag alltid Diana Colman - senare Webster - som var lektor i engelska. Hon är förövrigt lika intensivt levande nu, nästan femti år senare, som då.
    Annars är det åtminstone en konkret detalj i filmens tidsbild jag måste anmärka på. Skolflickor hade nog långtifrån så blankt hår som filmen låter förstå. Det fanns inte tillräckligt varmvatten, helt enkelt.
    
  

Den finlandssvenska införståddheten kan man också fundera på när man tittar på namnen under de kommentarer jag fått.  (Som jag - och det vill jag gärna upprepa - är innerligt glad och tacksam åt.) Tove Hertzberg undertecknar sig just så - med både förnamn och efternamn. Men när Jenny undertecknar sig Jenny och Ronja Ronja är det inte alldeles givet hur de tänker. De utgår rimligen ifrån att jag vet vilka de är och det vet jag ju. Men utgår de också ifrån att bloggens övriga läsare - eller: många av dem - också vet? Eller söker de snarare anonymitet??

Igår var en underbar vårdag i Uppsala: solen värmde så man kunde ta av sig ytterkläderna åtminstone för en stund, snön smalt inför ögonen på en. Främmande människor började prata med varandra - utryckligen just om våren. Fast i ICA-butiken började jag också fundera över en annan replik. Det var en man som köpte två aspirinförpackningar och åt flickan i kassan sa han förklarande: "Den ena är åt min syster." Så tillade han: "Men det behöver du ju inte veta, förstås." Det var det där sista jag började fundera på: vad menade han egentligen? På något sätt blev hela köpet mer laddat än det varit innan han sagt så.

Tittade med irritation på den station mellan kassorna där man numera kan betala själv med kreditkort och pinkod genom att dra varorna så att streckkoden registreras. Snart kommer det väl inte att finnas några kassor alls. Eller så blir det dyrare om man insisterar på att betala till en människa. Jag vill faktiskt fortfarande betala till en människa.

Läste vidare i mina drygt tio år gamla anteckningar om äktenskapet. En anteckning handlade om en man som länge hade övervägt skilsmässa men som tillsammans med sin fru kom överens om att åka på familjesemester en vecka för att försöka rädda förhållandet. De åkte till Rom, där var kallt, där regnade oavbrutrt- lika oavbrutet som tonårsbarnen grälade. Vid hemkomsten separerade makarna. Vad man kan fråga sig är hur det hade gått om vädret hade varit vackert och barnen sams? 

"Uppsala nobbar Victoria och Daniel" stod det i den lokala gratisblaskan. Det handlar alltså om att Uppsala kommun bestämt sig för att inte använda skattebetalarnas pengar till en bröllopspresent åt det kungliga brudparet och det har jag för min del då rakt ingenting emot för även om jag aldrig riktigt gjort mig kvitt min uppväxts rojalistiska sympatier - i puberteten läste jag verkligen allt om MargarethaBirgirttaSibyllaochDesiree och MargretheBenedikteoch AnneMarie för att inte tala om Sorayameddesorgsnaögonen - så är jag redan innerligt innerligt trött på det förestående bröllopet den 19 juni. Vareviga dag står det något om det också i de seriösa dagstidningarna: nu senast handlade det om alla åror till den kungliga slupen som skulle snickras och slipas.
Nå, kanske det ändå var på grund av Victoria och Daniel - som den dag Victoria bestiger tronen ska benämnas "drottningparet", för så har Svenska Akademien bestämt - men i går började jag alltså bläddra lite i tio år gamla anteckningar som jag gjorde med tanke på att jag skulle skriva något slags fortsättning på Otrohetens lockelse. En bok om äktenskapet.
En anteckning handlade om ett ord jag stött på i bland de  det sena nittiotaletskontaktannonserna efterlyste, nämligen "relationsvana". Jag undrade vad ordet egentligen betydde:
"Är det 'vana' eller är det relationsernas motsvarighet till 'världsvana'? Eller är det 'att ha vanan inne'?
Och i så fall: vad i hela världen är det man gör - eller inte gör - om man har relationsvanan inne?
Förmodligen har man lärt sig att inte klämma tandkrämstuben på mitten. Förmodligen har man lärt sig att - som det (tyvärr) heter - jonna med sig själv och sina känslor, att prata om sig själv och sina känslor.
  Nånstans läste jag att äktenskapet numera är som ett fördrag mellan två suveräna furstar som ska dela på en och samma borg.
Relationsvana som förhandlingsvana alltså?
Jag föreställer mig att den relationsvana säger: "Det gäller att ta ett förhålande för vad det är." Den relationsvana är nämligen knappast en person som drabbats av passion. Den relationsvana betraktar passionen som något att terapera bort. Den relationsvana är överhuvudtaget inte drabbad. En dansk biskop, Jan Lindhardt, skrev om hur vår upplevelse av vad känslor är har förändrats: förr förmodades de uttryckligen komma till oss utifrån, slå ner i oss eller våra sinnen. Nu har de flyttat in i oss och har tagit formen av behov. Möter jag inte någon som jag kan håla av blir mitt kärleksbehov inte uppfyllt. Uppfyller den jag möter inte mina behov kan jag inte hålla av vederbörande.
Den relationsvana är - föreställer jag mig - mycket medveten om sina behov - och om att behoven är föränderliga.
Den relationsvana - föreställer jag mig vidare - har framförallt lärt sig att göra slut, att bryta upp, att säga: "Bli inte ledsen nu, det är absolut inget fel på dig, det är bara det att du inte längre motsvarar mina behov."
Den relationsvana är en person som förr eller senare kommer att bryta upp.
Om inte annat så av gammal relationsvana."
När jag nu, tio år senare, tänker på ordet är jag tacksam för att jag inte på länge sett det i kontaktannonser.

"Patienter har rätt till sin egen död," lyder rubriken på ett debattinlägg i Svenska Dagbladet. Skribenten Gösta Gahrton - professor emeritus i medicin vid Karolinska Institutet och tidigare ordförande i forskningsetiska kommittén vid Karolinska sjukhuset - utgår ifrån ett fall som de senaste dagarna väckt stor uppmärksamhet i svenska medier: en 31-årig kvinna som lider av en svår neurologisk sjukdom och legat i respirator sen hon var sex vädjar till Socialstyrelsen om att få dö "så länge jag ännu har en kropp och en hjärna i behåll". 
    I princip borde det inte vara något större problem att stänga av respiratorn: det är enligt svensk lag tillåtet att avbryta en meningslös behandling om patienten så önskar. Problemet är snarare att kvinnan i så fall först måste sövas ner för att inte utsättas för ångest och smärta när hon kvävs och detta riskerar att tolkas som aktiv dödshjälp.
    Gahrtons ståndpunkt är klar: "Att avbryta en meningslös behandling och därmed förkorta livet - nu tillåtet - skiljer sig inte principiellt från att i samma situation få medicinsk hjälp med att avsluta livet." 
   Jag håller med. Och ett vet jag: jag skulle själv som svårt sjuk - till exempel som terminal cancerpatient - aldrig i livet vilja utsättas för det kompromissförslag som nu är aktuellt: att bli nedsövd och sedan väckt var fjärde timme för att svara på frågan om jag fortfarande vill vara smärtfri och sova.

   

Nå, det gick ju, föredraget, även om det nu grämer mig att jag glömde Gösta Ågrens alldeles utomordentliga aforism om modersmålet som det enda språk alla människor har.
Däremot började jag med att berätta historien om hur Ville-sonen föddes på BB i Canterbury i England och hur jag spontant, så fort jag honom i mina armar, började jollra med honom på svenska varvid barnmorskan först såg häpen ut och sedan utbrast: "Do you really think that that poor little baby can understand that strange language of yours?"
Jag berättade också om hur mor våren 1991, tre månader före sin död, låg nyopererad - eller snarare nyöppnad, för det hade visat sig att hennes cancer var inoperabel - och hur en sjuksköterska kom till henne just när hon höll på att återfå medvetandet och talade finska med henne varpå mor försynt sa: "Förlåt, jag har nog en ordbok med men just nu tror jag inte att jag orkar slå upp."
Apropå historier som inte precis lockar till skratt så hörde jag i går något som har fortsatt att sysselsätta mina tankar. Jag hade skrivarkurs för en grupp läkare på Akademiska sjukhuset och uppgiften för dagen var att skriva om hur ens privata liv, vardagen, och de historiska skeendena möts. En av deltagarna hade skrivit om Estonia-olyckan och om en kollega som varit med. Han hade varit på kryssning tillsammans med en kvinna som han bjudit som tack för att hon hjälpt honom med ett jobb och när båten höll på att sjunka hade de båda stått vid relingen och han hade sagt: "Om vi ska ha minsta chans att klara oss måste vi hoppa nu."
"Jag vågar inte," hade hon sagt och så hade han hoppat. Och lämnat henne kvar.
Han klarade sig och hon omkom.
Jag försöker föreställa mig hur han kände sig efteråt, hur han känt sig alla dessa år.
Men det är henne, kvinnan som dog, som jag identifierar mig med. Jag hade inte vågat hoppa, jag heller.

Nu har Åsa Beckman fått svar på tal av Susanna Alakoski som i ett inlägg i DN konstaterar att åtminstone Beckomberga-avsnittet i Pia Ingströms bok ju borde kunna intressera också rikssvenskar, liksom också klassperspektivet. (Också jag förvånades över att man i en kultur där "klassresan" länge hört till de stora temana inte självklart tyckte det var intressant att läsa om hur finländska klassresor kunde se ut.) Alakoski påpekar också att det ju finns många finländare i Sverige.
Men fortfarande känner jag mig frustrerad på Pia Ingströms vägnar. Ibland känns det som om rikssvenskar - eller snarare: somliga rikssvenskar - en gång för alla inte vill veta av att det finns finlandssvenskar.
Just nu är jag i Stockholm. Åkte med en taxichaufför som sa: "Mazzarella låter som ett typiskt finsk namn." Först trodde jag att han skämtade men så fortsatte han: "Är det inte ganska vanligt i Imatra-trakten?" Jag blev påmind om en dam på en resebyrå i London som för många år sen, när jag skulle köpa flygbiljett hem, frågade: "Are you going to Helsinki or Helsingfors?" När jag svarade att det var samma stad sa hon: "Oh, I thought Helsingfors was a bit further up the river."
Om en timme ska jag iväg  till en konferens på Folkets hus och hålla ett föredrag med rubriken "Tvåspråkighet, flerspråkighet". Ångrar lite att jag åtagit mig detta, men när arrangörer glada hör av sig och tror att jag har något att säga om ett visst ämne får jag lätt för mig att de har rätt.
Åtminstone för stunden får jag för mig det.
Nu har den kranka blekheten infunnit sig.

Ett litet tillägg bara, om något trivialt - eller skenbart trvialt. Jag är igen i Uppsala och på flyget kom jag att tänka på min senaste resa hit. På planet skulle jag på toaletten och fick ställa mig i kö bakom två medpassagerare, båda kvinnor. Vi fick stå ganska länge innan den ena av de två toalettdörrarna öppnades och en rom-kvinna kom ut. Kvinnan som var först i kön tvekade ett ögonblick och så vände hon sig resolut mot den andra toalettdörren och gjorde klart att hon tänkte vänta på att det blev ledigt där. Det samma gjorde den andra kvinnan.
Obehagligt kändes det.
Förövrigt har jag noterat att det också  finns människor som drar sig för att använda handicapp-toaletter, hur lediga de än är. Jag har också funderat på hur symbolerna på toalettdörrarna definierar handicappade som ett tredje kön: i toaletternas värld finns det damtoaletter, herrtoaletter och så handicapp-toaletter. Nångång händer det att det också finns en dam-symbol på dörren till en handicapp-toalett men jag har ännu aldrig sett en handicapp-toalett som också är för herrar.

I går kväll var jag ute och talade - ja, jag uppfattar ju faktiskt fortfarande att jag  talar, inte bara pratar - om pensionering för personal och förtroendevalda på Folkhälsan.
Det som jag på senare tid särskilt har funderat på är frågan om höjd pensionsålder. Jag kan inte se annat än att det i princip är högst rimligt att våra politiker vill att vi jobbar längre: när allmän pension infördes i Sverige 1913 var pensionsåldern 67 men medellivslängden 55 och även om det då naturligtvis i första hand var fråga om en hög barndödlighet kan man väl konstatera att det nog aldrig var tänkt att samhället skulle försörja raska människor i flera decennier. Problemet är bara att en höjd pensionsålder riskerar att öka de sociala klyftorna. Det finns många som mer än gärna skulle vilja jobba till 67 eller 70 och de flesta av dem är välutbildade, välavlönade med stimulerande, kreativa jobb genom vilka de kan förverkliga sig själva. Om de jobbade längre skulle de inte bara  få fortsätta att förverkliga sig själva utan skulle också få förbättra sin från förut goda pension. Samtidigt finns det många, många i slitsamma låglöneyrken som redan som det är nu har svårt att orka fram till pensionsåldern och som ifall pensionsåldern höjdes kanske aldrig skulle få full pension.
    En annan orättvisa har naturligtvis med generationsväxlingen att göra. De stimulerande, kreativa jobben finns det givetvis många yngre människor som bara längtar efter att få och frågan är då hur länge de ska behöva vänta?
   Överhuvudtaget kan jag föreställa mig att vi så småningom står inför en generationskonflikt. Min generations barn har mycket sämre villkor på arbetsmarknaden än vi haft - många av dem hör till prekariatet, är snuttjobbare. Ska de verkligen gitta hålla på och streta ihop till våra pensioner?

Låt mig börja med vardagstrivialiteter:
Jag har ju skrivit om att det förargar mig att Aktia ska göra reklam för sig själv som "mera än en bank" när just jämt en bank är vad jag vill ha. Men i går konstaterade jag att vad jag vill ha faktiskt är en artig bank. Jag var inne på nätbanken, hade mödosamt skrivit in mina koder och nyckelkortsnummer och referensnummer för flera räkningar och när jag till slut skulle bekräfta kom meddelandet "Tillfällig störning. Var god försök igen senare." Med tanke på mina ansträngningar lät det mer än lovligt burdust, tyckte jag. Kunde de inte åtminstone säga "Vi beklagar den tillfälliga störningen."?
Häromdagen skulle jag förövrigt ringa Helsingfors Energi för att uppge mätarställningen. Jag frågade om jag kunde få tala svenska och damen i andra ändan sa helt vänligt på finska: "Jag talar inte svenska men jag ska hitta nån som gör det." Sen fick jag lyssna på musik i några minuter- I ganska många minuter, i själva verket. Sen började det tuta upptaget och förbindelsen var bruten. Tydligen finns det ingen på Helsingfors Energi som talar svenska.
Förövrigt - och viktigare: om ni inte redan har läst Klaus Törnudds alldeles utomordentliga insändare om Eveline Fadayel och den betydligt mindre uppmärksammade 82-åriga ryska mormodern Irina Antonova så gör det: den finns i gårdagens tidning.

Jenny påminner återigen om något verkligt viktigt: det finlandssvenska förnamns- och smeknamnsraseriet.
Spm väl i och för sig är tänkt att vara inkluderande ("Här är vi nu, alla vi finlandssvenskar") men som i praktiken fungerar precis tvärtom - till exempel vid diskussionsaftnar där moderator, panel och överhuvudtaget alla som yttrar sig använder förnamn om varandra och många, många i publiken måtte sitta och tänka att det rakt inte kan vara meningen att just de ska yttra sig alls.
Och om jag nu ska bre på ytterligare så tycker jag att det här hänger ihop med en mera utbredd finlandssvensk brist på professionalism: vi är helt enkelt dåliga på att anlägga sakliga yrkesroller därför att vi medvetet eller omedvetet utgår ifrån att de flesta vi har att göra med redan vet vilka vi är.
Förövrigt har jag redan gått ett par dagar och varit uppbragd över Åsa Beckmans DN-recenison av Pia Ingströms Inte utan min mamma. Det ska ju stå henne fritt att ha reservationer mot boken men riktigt bekymmersamt blir det när hon säger att hon inte kan förstå varför boken getts ut i Sverige, att hon inte kan se hur den skulle kunna intressera rikssvenska läsare. Såhär skulle hon ju aldrig skriva om en bok som handlade om förhållanden i något annat land - Rumänien, Venezuela, Bangladesh. Varför är det just det finlandssvenska som det för så många rikssvenskar är fritt fram att utdöma som ovidkommande, ointressant?

Tillbaka från Lund - men med knapp nöd. Kom till Kastrup i god tid, satte mig vid utgången i god tid - men märkte just som ombordstigningen skulle börja att det förvisso var ett flyg till Helsingfors men ett SAS-flyg medan jag själv hade biljett med Finnair. Som avgick fem minuter senare från en utgång ganska många hundra meter bort.
Det var ju bara att springa - och att förarga sig över att konkurrensen mellan SAS och Finnair betyder att de flyger samtidigt. Också för personalen måste det vara besvärligt för vid Finnairs utgång stod det ju sen tre personer som hade biljett till SAS.
Disputationen i Lund var lyckad: opponenten - Magnus Persson från  högskolan i Malmö - var bra och respondenten - Amelie Björck som förut skrivit en bok om Sonja Åkesson - var bra. Och avhandlingen är alldeles utomordentligt bra, välskriven och på en gång bred och fokuserad.  Den heter Höra hemma. Familj och social förändring i svensk radioserieteater från 1930-talet till 1990-talet  Den har naturligtvis krävt ett stort och tålmodigt arkivarbete och den lyckas verkligen skildra både samhället i litteraturen och litteraturen i samhället. Vi får göra hela resan från serier där försoningen efter äktenskapliga gräl aldrig var längre bort än blombutiken och kvinnorna självklart var hemmafruar - om än ofta smått upproriska - till förortshelveten, gröna vågen-drömmar, kollektiv och plastfamiljer.
 Såpornas intimitet är ingenting nytt, inser man  när man läser Björck: ren för mer än sjutti år sen kunde man via radioserier vecka för vecka på nära håll följa fiktiva personers liv som om de var ens grannars.

Först nu läser jag Jennys kommentar till gårdagens blogginlägg och inser att jag får lov att göra avbön för mitt "vi",i synnerhet som jag vid det här laget borde veta bättre. Redan för ganska många år sen mötte jag nämligen Matti Klinge på Unionsgatan och han stannade och sa: "Jag vill att du ska veta att jag inte alltid med behållning läser dina kolumner. Jag tycker nämligen inte om ditt sätt att använda ordet 'vi': 'vi alla som tycker si och så'. Det är en gång för alla ett 'vi' som jag inte vill inkluderas i."
Det var ett luttrande möte, men nyttigt.
Fast för all del: just säkerhetskontroller har nog Matti K en del erfarenhet av, han också. Undrar vad han har i sina små plastpåsar?

Nu alltså i Lund. Kom hit i går kväll via Kastrup och på tåget över bron och vidare satt jag och tänkte på hur jag förändrats: jag är ju halvdansk och som barn och ung kände jag mig självklart hemma i Köpenhamn men de senaste decennierna har jag varit så mycket i S verige att hemkänslan snarare infinner sig i det ögonblick tåget saktar in för att stanna på Malmö Central.
På tåget satt jag brevdvid ett äldre par - kanske rentav äldre än jag! - som inte växlade så mycket som ett ord med varandra, som inte ens tittade åt varandra, men däremot båda pratade intensivt med sin strävhåriga tax som låg på golvet mellan dem. "Lilla flickan min," sa mannen ömt, "Är du hungrig nu?"  och hustrun var inte sämre: "Gullet mitt, gullet mitt, snart ska du få mat."
Jag kom ihåg hur jag för något år sen på Vanda flygplats såg en man bli mött av sin hustru och sin pudel. Det var pudeln han först - och mest kärleksfullt - hälsade på.
Är glad att jag inte behöver prata idag. Det vill säga, prata vid betygsnämndens sammanträde efter disputationen får jag ju lov att göra och ge mitt omdöme om avhandlingen men jag behöver inte uppträda.
När kan det förrresten ha varit som ordet "prata" tog över? Förr //talade// vi ju men för ett par veckor sen hörde jag följande presentation inför ett kvällsprogram på Uppsala Stadsbibliotek: "Anna Cullhed - forskare vid Svenska Akademin - ska nu prata om sjuttonhundratalspoeten Bengt Lidner." Konstigt lät det. Är det så att "tala" numera låter för anspråksfullt? Är det så att vi blivit rädda för allt som låter det minsta formellt?

Idag på väg till Lund för att sitta i betygsnämnden för en doktorsavhandling om familjeserier i radio från trettiotalet fram till idag. Ska återkomma till den.
Dagens tanke handlar om trötthet.
Häromdan var der nån som sa "Du ser trött ut" och jag blev smått illa berörd. Nu frågar jag mig varför. Varför tenderar vi  att uppfatta en sån replik mer som kritik än som ett uttryck för omsorg? Är det för att det antyder att vi inte är på vårt bästa och vi inte kan uthärda att  inte vara på vårt bästa? Men i så fall måste vi ju igen fråga oss varför: varför i all sin dar kan vi inte som ett självklart faktum acceptera att vi inte varje dag, i varje stund kan vara på vårt bästa?
Varför kan vi inte känna lättnad när nån ser att vi är trötta?
En medelålders allmänläkare suckade över sina åttiofemåriga patienter som kommer och säger: "Jag tycker jag har blivit tröttare än förut. Jag förstår inte varför."
Kanske vi helt enkelt behöver bilda en förening för trötthetens berättigande.
Nu ska jag packa för Lund och peta ner tandkräm, dedorant och hudkräm i genomskinlig plastpåse. Å, vem kunde den 11 september 2001 föreställa sig att vi  snart alla skulle stå där - stå där länge -  med våra plastpåsar i säkerhetskontroller världen runt.

Detta har jag skrivit om förut i ett par sammanhang men jag måste komma tillbaka till det nu: jag förstår inte, jag kommer aldrig att förstå för jag KAN omöjligt förstå,  hur finländska myndigheter - nu senast högsta förvaltningsdomstolen - gång på gång kommer fram till att den egyptiska farmodern ska utvisas.
Det är klart att jag i någon mening identifierar mig med henne för jag är precis lika gammal som hon och liksom hon har jag barn och barnbarn i utlandet. Jag häpnade när jag för några månader sen hörde Mirjam Kalland intervjuas i TV-nyheterna och säga ungefär att jo, det finns faktiskt kulturer där vuxna barn känner ansvar för sina föräldrar.  Och jag som trodde jag själv levde i en sån kultur -
Myndighetsbesluten är inte bara omänskliga, de är också ofattbart dumma för faktum är ju att det också finns andra finländska myndigheter som hyser en växande oro för hur åldringsvården ska kunna fungera i framtiden när de gamla bara blir fler och fler - och som därför hoppas att de anhöriga ska kunna ta en större del av vårdansvaret. Men om det nu finns principbeslut på att en farmor inte hör till familjen och ska utvisas måste det ju i herrans namn bli mycket svårt att få vanliga finländska familjer att känna ansvar för familjens farmor eller mormor?
Mera trivialt:
I Resa med rabatt skriver jag om mina föresatser för pensionärslivet och konstaterar att jag ska försöka röra mig långsammare i det offentliga rummet och exempelvis inte springa fortare än att automatiska dörrar hinner öppna sig framför mig. På hemresan från Karleby senaste vecka fick jag en mycket påtaglig påminnelse om att jag fortfarande rör mig för fort. Det var kväll och mörkt på Vanda flygplats och jag sprang rakt in i en glasdörr som inte hunnit öppna sig. Jag slog i med pannan, läppen och ett knä och fasade för att jag skulle svälla upp i ansiktet och få blåmärken. Vad skulle jag ha sagt? "Jag gick mot en dörr -"
Ändå kände jag paradoxalt nog ett slags irritation mär spåren efter smällen redan följande dag visade sig vara nästintill osynliga -

Nu recensionsdag i Sverige. Har än så länge bara läst Svenska Dagbladet där det är Inga Sanner - professor i idéhistoria i Stockholm - som skriver. Det är både positivt och negativt: hon tycker - i motsats till Tuva Korsstöm, om jag förstått dem båda rätt - att jag mera bort hålla mig till min egen berättelse eftersom pensionärsliv är så olika att det är omöjligt att säga något mer övergripande.
Det var faktiskt min egen utgångspunkt: att pensionärsliv kan se mycket olika ut men Tuva tyckte alltså att jag hade bort göra research. Det hade i så fall blivit en helt annan bok.
Mot Inga Sanner kan man å andra sidan invända att jag ju i åratal har hållit på och berättat min egen berättelse.
I går hade jag igen mina läkarstudenter och den här gången diskuterade vi Kafkas Förvandlingen. Studenterna ville gärna tänka sig att Gregor Samsa egentligen lider av en mentalsjukdom och att det är därför familjen skäms för honom och så småningom önskar livet ur honom. Jag berättade också en del om Kafkas liv och läste det brev Kafka skrev til Felice Bauer när han friade till henne - eller en av de gånger han friade för de var ju förlovade i olika omgångar: "Jag skulle förlora en mestadels skrämmande ensamhet och vinna Dig. Du skulle å andra sidan förlora ett liv som Du nästan är fullständigt nöjd med. Du skulle förlora Berlin, kontoret där Du trivs, väninnorna, nöjena, chansen att gifta Dig med en frisk och gladlynt man, att få vackra och friska barn."
En man som skriver så vill nog inte gifta sig, menade studenterna.
De har de helt säkert rätt i.

Är varje gång innerligt tacksam över att jag inte kommer dit med ambulans.
Jag tänker på min kurs för uppsaliensiska läkarstudenter som går av stapeln två kvällar i månaden i en lokal ute på Akademiska sjukhuset, strax intill Akutmottagningen.
Igår diskuterade vi Mary Shelleys Frankenstein. I varje grupp finns det några studenter som förefaller känna igen sig i Frankensteins besatta målmedvetenhet och hittills har de alla varit män. Vi diskuterar naturligtvis vetenskapens ansvar och frågan som varit aktuell sen Prometheus och paradismyten om huruvida det går att sätta gränser för kunskapen. Men framförallt diskuterar vi monstret som ju inte - som i Frankensteinfilmerna - är nån oartikulerat grymtande varelse utan fullt mänsklig och mänskligt medkännande - bara så ful att han skrämmer alla som ser honom på flykten.
 Inklusive hans skapare, Frankenstein, den person som i första hand bort ta ansvar för honom, men som omedelbart betraktar honom som ett msslyckande och försöker förtränga hans existens.
Med katastrofalt resultat för omgivningen.
"I was created good, misery made me a fiend", säger han och den psykologiska tolkningen är svår att förneka.
För egen del har jag alltid tyckt att det mest gripande i romanen är monstrets skildring av hur det försökte lära sig hur människor känner och reagerar dels genom att iaktta familjeliv - det familjeliv han själv för gott är utestängd ifrån - och dels genom att läsa.Mary Shelley trodde verkligen på läsningens välsignelser: monstret läser Miltons Paradise Lost för att lära sig om Gud och om förutsättningarna för människornas existens på jorden, han läser Plutarkos för att lära sig historia och han läser  - med särskild gripenhet - Den unge Werthers lidanden.  
   Sen brukar jag berätta om Mary Shelleys liv, om hennes egen känsla av att vara ett monster - hon hade ju kostat sin mor Mary Wollstonecraft livet och växte upp med en känsla av att vara oönskad - i synnerhet efter att hon fått styvmor. Jag berättar om hur hon sexton år gammal rymde med den bara några år äldre - men gifta -. radikala poeten Shelley och om hur hon fick barn efter barn som dog. Vid det första död skriver hon i dagboken: "Found my little baby dead. A miserable day."
Vad ska man säga om den anteckningen? "A miserable day" låter ju snarast som en dag med gråväder och regn men kan man inte tänka sig att Mary Shelley - som så många andra - inte kunnat hitta de ord som motsvarar känslan?
"Det känns jobbigt" är ju vad de ofta säger, människor som intervjuas omedelbart efter att med knapp nöd ha överlevt en katastrof eller ha mist en nära människa i en katastrof.

Helt kort bara:
Ser nu att också svensk TV på sextitalet ivrigt bidrog till att bekämpa kärnfamiljen. 1966 syntes rubriken "Jag vill skiljas. Hur gör man? Rättigheter? Skyldigheter? Kostnader?" och 1968  - samma år som jag själv gifte mig för första gången - gjordes ett program som hette "Är vi den sista gifta generationen?"
Nu kan jag ju konstatera att jag inte hade behövt ha så bråttom.

Förresten:
Det har ju inte heller gått mig förbi att det idag är den internationella kvinnodagen. Jag har just haft anledning att igen stifta bekantskap med en del av sextitalets diskussion om familjen och det är fascinerande att se hur föråldrad den ter sig. (Åtminstone om man - som jag - är tillräckligt gammal för att tycka att sextitalet inte är grå forntid.)  I sitt angrepp på kärnfamiljen - artikeln "Den heliga familjen" som publicerades på julafton 1965 - menar Barbro Backberger att normen fortfarande är "mannen-familjeförsörjaren, hustrun-hemmafrun". I Göran Palms socialistiska pamflett Indoktrineringen i Sverige beskrivs familjen som "indoktrineringens kärncell" och hemmafrun demoniseras som "indoktrineringens prästinna" eftersom hon fått makten över kommande generationer trots sin fostran att "sky det allmänna för det privata, det teoretiska för det praktiska, solidariteten med många för kärleken till en, klassen för familjen och kunskapen för intuitionen".
Här låter den gode Palm ju mest som kvinnohataren Strindberg: det är naturligtvis patriarkatets roll som fattas i hans analys.
De senaste fyra decennierna är det mycket som blivit bättre när det gäller familjen. Däremot kan man fråga sig om debatterna blivit bättre.

För säkerhets skull ska jag väl passa på att säga att jag faktiskt noterat att det varit val i Irak - och att jag förstår att det är viktigt. Inte minst är det tänkvärt att det finns länder där folk går till vallokalerna med fara för sitt liv medan allt fler i Finland inte orkar hasa sig upp ur soffan för att gå och rösta.
Att jag nu nämner Irak beror i första hand på att jag genom åren fäst mig vid att det är vanligt för litteraturvetare och historiker att förfasa sig över brev och dagböcker där världshändelserna inte nämns. Vad ska man då egentligen säga om en Kafka som nämner första världskrigets utbrott men sen genast går över till att nämna att han varit vid stranden? Eller om den sista tsaren, Nikolaj II, som i sina anteckningar enbart skriver om familjens vardag?
Jag tror för min del att det är att förhäva sig om man moraliserar. Nog kan man vara fullt medveten om stora skeenden också om man inte uttryckligen skriver om dem. Och för tsaren var det ju snarast heroiskt att försöka upprätthålla en vardag?

Jaha, nu är jag då i Uppsala och också här - liksom i Helsingfors - är det plötsligt vår i luften. På Arlanda förargade jag mig över att Stocfkholm där presenterar sig själv som The Capital of Scandinavia. Med vilken rätt, frågar jag mig, med vilken rätt? Okay, det är möjligt att varken Oslo eller Helsingfors kan konkurrera men som halvdansk skule jag ändå hålla en hacka på Köpenhamn.
   På flyget läste jag med flörskräckelse om att det nu är ute att blogga.
För ungdomar är det uppenbarligen också ute med Facebook, mest därför att deras föräldrar är med där. Jo, jag är också med på Facebook men det är ett medium vars möjligheter jag ännu inte kommit underfund med, och om det nu är så att jag aldrig kommer underfund med dem är det ju bara bra om Facebook redan är ute.
   Bloggandet trivs jag däremot med så jag framhärdar. En pensionär måste ju ha rätt att framhärda med sånt som är ute?
   En pensionär behöver kanske inte ens så noga veta vad som är inne och ute?
   Apropå inne och ute: afrohår är av allt att döma också ute för jag läste att inte bara Michelle Obama men också småflickorna Obama numera har rakt hår. För att få det måste de ha genomgått en process som kallas "relaxing" - vilket är en eufemism för vid kontakt med de kemikalier det här är fråga om kan en aluminiumburk förändras nästan till oigenkännlighet.

Idag på väg till Uppsala men har ägnat en stund åt nätbanken och förargat mig över Aktia som vill upplysa mig om att de är "mer än" en bank.
Vadå? tänker jag. Jag vill ha en bank som är just jämt en bank, inget mer.
SFP betraktar sig väl också som "mer än" ett parti? Det förekommer mig problematiskt, det med.
Jag kommer att tänka på när jag för några år sen stod och köade på posten bakom en höggradigt berusad man. När det blev hans tur bad han först om frimärken, och när ha fått dem sa han: "Och så skulle det vara en halv Koskis."
Då fick han ju beskedet att han kommit till fel butik men det är alltså flera år sen. Numera kan man som bekant köpa inte bara vykort och förpackningsmaterial på posten utan också choklad. Om posten kan sälja choklad kan den väl så småningom också sälja brännvin?

Också kärleken funderar jag vidare på.
Det är möjligt att jag har fel, men sedan en tid har jag haft för mig att en yngre generation är mindre romantisk, mer förnuftig än min. På min tid hade man för sig att ju besvärligare ett förhållande tedde sig desto mer helhjärtat skulle man satsa på det: föräldrars motstånd, väldiga geografiska avstånd och till och med den älskades brister - som till exempel alkoholism - var hinder att till varje pris övervinna. I dag kan man få det intrycket att det räcker med att en partner ska studera utomlands ett år för att förhållandet omprövas och kan tänkas te sig för besvärligt.
I USA heter det att det finns de  som inte vill bli allvarligt engagerade i någon som bor så det är svårt att parkera i närheten.
Häromdagen hade jag förresten en notis om Pippi och Mumintrollet - årsbarn med både mig och med varandra. Jag frågade mig hur det hade gått om de hade gift sig med varandra. Jag föreställde mig att Pippi skulle ta hand om Mumintrollet med samma överseende energi som hon ägnade Tommy och Annika, att de skulle bott i Villa Villekulla och odlat ekologiskt, att Pippi skulle blivit feminist och Mumin velourpappa men vad är mycket osäker på är om de skulle ha skilt sig eller hållit ihop ända till dags dato - och pensionernge?

Också detta nu kort:
 Om Karlebyresan i förrgår  kom jag på att jag måste berätta att jag blev mött vid flyget  av pensionärsföreningens ordförandes man som visade sig vara allt annat än pensionerad trots sina sjuttisju år: han har nämligen egen trafikskola och är specialiserad på äldre bilförare som behöver ta om provet för att få kortet förnyat. Framförallt för äldre män är det nästan alltid  en katastrof att få veta att de inte längre ska köra bil, konstaterade han: "Det är ju själva manligheten som är hotad då."  Och han tillade: "Det finns nog många gamlingar därute på vägarna som bara kör på därför att nån har låtit nåd gå före rätt."
Jag minns om en åldersstigen kirurg nån berättade om en gång som fick operera på trots att alla visste att han fick små blackouts då och då. Han hade varit sjukhusets skräck och ingen vågade säga ifrån.
Äldre människor kan vara livsfarliga.
Och ändå: vad våra vägar beträffar så undrar jag ändå om det inte är de nya, purunga förarna som är farligast?

Återigen blev jag så glad åt kommentarerna. Jo, helt klart har man ju genom tiderna tänkt sig att lidande och lidelse är besläktade - och då inte bara språkligt. (Vi har ju också ordet passion.) Det kanoniserade exemplet är förstås Tristan och Isolde: det är visst kärlekshistorikern de Rougemont som skrivit om dem att de inte försummar en enda chans att skiljas. Men jag tror att man efterhand som man blir äldre blir mindre fascinerad av det destruktiva eller förtärande i kärleken. (Samtidigt som man gärna håller med Suzanne Brögger som ren för mer än ett decennium sen beklagade att erotik håller på att reduceras till ett friskvårdserbjudande.)
Om glada kvinnor och vilsamma: tror vi inte att det är en ganska //lugn// glädje män helst vill se?
En glädje som liknar förnöjsamhet?

Könsroller hann jag förövrigt också fundera på när jag i går flög av och an till Karleby för att hålla föredrag i pensionärsföreningen där. En högtalarrröst presenterade kapten och styrman med både för- och efternamn och fortsatte: "Och i kabinen står Mari och Maija till er tjänst."
Vid närmare eftertanke är det  förstås möjligt att det i första hand är fråga om en statusskillnad? En kvinnlig kapten skulle förhoppninsvis presenteras med både förnamn och tillnamn, hon med? Men hur ställer vi oss då till att statusskillnaden markeras på det här viset?
På hemvägen mediterade jag dessutom över flygbolagens ekonomiska problem. Finnair serverar ju fortfarande åtminstone en smorgås också i ekonomiklass medan SAS numera inte erbjuder så mycket som ett glas vatten utan att ta betalt. Halvsömnigt tänkte jag att de i business class kanske kunde spara genom att vidareutveckla ett koncept som tillämpas av  billigflyget Norwegian. Norwegian bjuder nämlgen på kaffe men har ersatt den lilla chokladbiten som brukar höra till med en Omega 3-kapsel. SAS skulle i business class kunna byta ut lilla rödvinsflaskan mot en aspirintablett. Hälsoeffekten lär ju vara densamma.

Mycket glad blir jag ju åt det kommentarer jag får.
Tack för dem.
Måste kanske tillägga att jag på något sätt faktiskt saknar den där julgranen på gården, det vill säga, jag saknar den som något att reta mig på.
Plötsligt känns det bara lamt när jag tittar ut i snödrivorna.
Och apropå glada kvinnor - eller män: Det mest uppskattade min far kunde säga om en kvinna var att hon var "behaglig". Det betydde framförallt att hon inte var högljudd eller påstridig. Ännu tydligare kom samma kvinnoideal fram hos en gammal man jag en gång hörde säga att han tyckte om "vilsamma kvinnor".

Läser en intervju med en dansk författare, den drygt fyrtioåriga Marina Cecilie Roné. Det är i tidningen Weekend-Avisen  och ntervjuaren lyfter fram ett citat ur hennes nya roman som heter Det skete,alltså Det hände eller kanske Det som hände. Det är en reflektion  som görs av huvudpersonen,  Helene, en kvinna i författarens egen ålder>.
"En man, en kvinna och deras tre barn. Mitt i livet, mitt i barnens barndom. En konstellation hennes egen generation hade gjort sig lustig över. Trygghet hade gjorts till något som svaga människor behövde stöda sig på. De som inte förmådde mer. Att låta sig nöja med trygghrt var att ha gjort existentiell konkurs."
Det intressanta är Rone´s kommentar för det visar sig att hon gärna vill he tryggheten upprättelse genom att peka på att trygghet och frihet inte är varandras motsatser:
"Man kan ju bara känna sig fri om man är trygg. Men det framställs som om trygghet är begränsande och dumt när vi nu en gång för alla har alla dessa val. Trygghet förknippas till exempel inte med lidelse.
/___/
Själv har jag svårt att föreställa mig lidelse utan trygghet. Lidelse handlar ju också om hängivelse och hängivelse är knappast möjlig utan trygghet, eller hur? Jag måste vrida mig loss or den där berättelsen om att tryggheten begränsar mig. Trygghet ligger i att kunna ta livet som det kommer. Som det nu en gång för alla är."

Nyss roligt samtal om ordet "nyfiken". Idag betecknar det helt klart en positiv egenskap: "Ja, jag har ju alltid varit en nyfiken person" hör man sina medmänniskor säga, eller "Jag har i alla fall lyckats bevara min nyfikenhet."
Annat var det förr:då suckade man över nyfikna grannar, då förmanades barnen flitigt med orden "Du ska inte vara så nyfiken!"
Innebär ordets nya innebörd att vi verkligen har blivit öppnare, friare i vårt sätt att förhålla oss till varandra?
Jag är inte så säker.
Och vidare, om ord - en fri association: för en tid sen fick jag höra att män som sätter in kontaktannonser i första hand efterlyser kvinnor som är //glada//. Det slog mig då att "en glad kvinna" låter helt annorlunda än "en glad man". Låter inte "en glad man" som en smått ansvarslös typ - eller rentav som nån som är litet rund under fötterna?

Nej, det här är inte nödvändigtvis Dagens anteckning men morgonens. Först nu upptäckte jag att julgranen ute på gården här på Villagatan äntligen har slocknat. Glad och stämningsfull var den när den tändes i advent, hemtrevligt lyste den upp mörkret i slutet av december och början av januari - men så bara fortsatte den att stå där och brnna - inte bara januari ut utan hela februari med. Borglömd var vad den var: det var uppenbart att ingen såg den, att ingen hade sett den på länge. Jag tyckte den sa något viktigt om vad julen betyder - eller inte betyder - idag. Jag blev allt mera oroad av den, så småningom så desperat att jag velat gå ut och kapat ledningarna.
Nu har den  gudskelov äntligen förunnats att slockna..

Jaha, så är det då den dagen och legat på åga har man ju gjort och ganska blandat känns det. Funderar förstås särskilt på Tuva Korsströms i och för sig fylliga presentation i Husis och undrar om hon har rätt i att boken hade blivit bättre om jag väntat. Det är jag inte säker på. Vad som känns besvärligast är kanske att hon får det att låta som om jag knappt alls uppfattat att det finns pensionärer som lever under helt andra villkor än jag själv. För egen del tycker jag att jag har ganska mycket att säga om just detta: att många, många lever under helt andra villkor än jag själv. Jag skriver om att det är otaliga som måtte bli provocerade av bilden av pensionärer som en grupp som kan ta för sig och unna sig och överhuvudtaget leva som bortskämda tonåringar, Jag skriver om den gamla damen som i banken försynt frågar tjänstemannen hur mycket hon har kvar på kontot och får veta att det rör sig om sex euro. Jag skriver om åldringsvården.  Jag skriver överhuvudtaget en hel del om samhället, samhällsutvecklingen vilket ingen av de recensioner jag sett idag - förutom Tuvas Bror Rönnholms i ÄU och Camilla Lindbergs i Västra Nyland - tagit fasta.på.
Nåja.
Vad jag själv var osäker på medan jag skrev var i vilken utsträckning jag igen skulle berätta  min son och hans närmaste.. När jag ändå valde att göra det - till exempel genom att skriva om hans andra bröllop -  var det intei första hand för att jag brann av iver att få göra nya djupdykningar i privatlivet utan därför att jag tror - eller vet - att det finns ganska många andra som gör sig  oroliga tankar om hur en geografiskt utspridd familj kan fungera. Den trösterika slutsatsen för min del är numera att en geografiskt utspridd familj faktiskt kan fungera  just som familj.
Och nu vidare i vardagen.  Sen jag lämnade manus ifrån mig har jag faktiskt sålt lägenheten här på Villagatan och före utgången av april ska jag flytta. Också i övrigt har det hänt långt mer i mitt liv än jag nånsin kunde föreställa mig när det första pensionärsåret närmade sig sitt slut. 
     
   

Tjuvstartade är vad
jag gjorde i går söndag. Först idag, måndagen den första mars, är det min tur.

De senaste dagarna har jag grubblat en del på en artikel i Metro. Metros ”mentorexpert”
– är ”mentorexpert” ett yrke, månntro? – ger råd. En mentor ska man helst hitta
genom det egna nätverket, bland vänner, bekanta, släkt eller lärare. Det ska
vara någon som har mycket livserfarenhet och som man känner förtroende
för.  Man ska skapa tydliga spelregler:
”Du som adept sätter agendan. – Uttryck dina behov tydligt.”  Man ska våga vara ärlig mot sin mentor och
påpeka sådant som inte känns bra.  

    Kan man inte tycka att det är något i
själva tipsen som inte känns bra? Som pensionärstant tycker jag att det är
tidstypiskt: inte minst just på utbildningens område  är det så mycket idag som handlar om mig, mig, mig: mina behov, mina  önskningar, min framtid, min karriär.
Kan det inte tänkas att man ibland har nytta av att höra något man helst inte
vill höra?  Och viktigare: det  som skisseras är trots allt  en informell relation, inte en professionell
tjänst som man betalar för? Man får hoppas att också mentorn är tydlig och
säger ifrån att man måste ge och ta, inte bara ta och ta.. 

Nu är det dags igen: både roligt och oroligt känns det att än en gång få blogga på Söderströms hemsida.

Roligt därför att det var här jag bloggade för första gången, för ett år sen, och därför att jag ingenstans har känt mig så hemma som här. Sen dess har jag bloggat några månader för Lääkärilehti och – med långa mellanrum – för Dixikon i Sverige men det har känts mer som att skicka flaskpost.

Oroligt känns det därför att jag naturligtvis inte kan räkna med samma genomslagskraft nu som i fjol  då jag – mest av en tilfällighet – kom att utlösa den stora debatten om Husis kultursidor.

Här ska det kanske inskjutas att jag faktiskt tycker Husis kultursidor nu är riktigt  bra. Däremot dras jag med en bestående desillusion över Husis-ledningens sätt att förhålla sig till debatten: jag kan än i dag inte se annat än att det var både klumpigt och dumt.

Och visst kan jag fortfarande sakna att skriva kolumner i Husis, hur roligt det än är att skriva för ÅU, Västis och Vasabladet.

Nu har jag hur som helst tänkt att igen blogga ganska flitigt, att försöka åstadkomma nån kort snutt varje dag eller nästan varje dag. Bloggandet, lärde jag mig i fjol, är en utmärkt fingerövning eller uppvärmning för annat skrivande. Länge har en av de insikter jag varit mest om att predika varit att det inte är så att man skriver sådant som man redan tänkt utan att man tänker medan skriver, att skrivandet är en upptäcktsfärd.

Och eftersom det nu bara återstår nån dag till recensiondagen för den bok som trots allt är anledningen till att jag igen bloggar här – Resa med rabatt. Om konsten att vara pensionär – så kanske jag ska passa på att säga något om hur jag har tänkt kring den. Jag har faktiskt tänkt att den inte bara – eller ens i första hand – handlar om pensionering utan snarare om livets mening. Att bli pensionerad innebär ju nämligen att ställas inför frågan vad man egentligen vill med sina återstående år – som statistiskt sett kan vara ganska många. I november var jag uppe i Vasa och mötte en grupp yngre pensionärer som i Folkhälsans regi bildat den s k Resurspoolen inte bara för att umgås utan också för att se vad de kan göra för sina medmänniskor: de ställer upp som skolfarfar, de läser läxor med invandrarungdomar, de tar ut rullstolsbnndna på stan. Deras motto är att man inte är riktigt gammal så länge man kan hjälpa nån annan. Efter att jag hade träffat dem skickade jag ut några enkätfrågor varav en just handlade om vilka föreställningar de gjorde sig om ett meningsfullt pensionärsliv. En av dem som svarade tackade för frågan och menade att någon långt tidigare, medan han ännu var kvar i arbetslivet, borde ha hört av sig till honom och frågat han föreställde sig ett meningsfullt liv. För det vore ju bedrövligt om det bara var genom ett jobb vi fick ett meningsfullt liv?

Nu är det då dags att tacka för mig - och att sammanfatta - men som den obotliga dittan-och-dattan-skribent jag är (jo, för all del, jag kallar mig essäist) så måste jag först fråga: hur kommer det sig att finska kvällstidningar numera så ofta har kändisars sjukdomar på löpsedlarna? Kändisar förs med ilfart till sjukhuset mitt i natten, de får hjärtinfarkter, de får cancer, de opereras. Eller så är det deras fruar eller barn eller föräldrar. 
    När svenska kvällstidningar inte skriver om privatekonomi - "Så sparar du flera  hundralappar på villaköpet" - är snarare besatta av sjukdomsrisker: min favoritrubrik har länge varit "Svullen mage kan vara svamp i tarmarna."
För något decennium sen körde de svenska kvällstidningarna med risker i hemmet: brödrostar, tvättmaskiner och TV-apparater exploderade oupphörligen eller började brinna på mer stillsamt vis. Vid samma tidpunkt körde de finska kollegerna med hur farligt det var för finnar att resa utomlands: i Afrika lurade krokodiler, i Petersburg rånare. Det samlade budskapet blev helt klart att finnar skulle stanna hemma, svenskar hålla sig hemifrån-


Och så till avskedet och sammanfattningen:
Det har varit oerhört roligt att blogga här även om jag har fortsatt att känna mig nedslagen av det där återkommande 0 kommentarer som onekligen känts som ett statement, som ett "du ska inte tro att du är något, du ska inte tro att du har något att säga." Men feedback har jag ju som sagt fått på andra vis. Nu senast skickade vännen Robin Elfving en kommentar till min betraktelse om åldrandet, en definition ur Nordisk familjebok som han lärt sig av - unga - Sara Eriksson: "klimakterium - det stadium då kvinnans menstruationer upphör, hon förlorar sin konceptionsförmåga och blir gumma." (En annan definition som Robin själv fäst sig vid lyder: "karbad - tages i så kallade badkar.") 
Förövrigt läser Lars mig snällt. Det känns bra att bli läst av sin man. Fast jag visste inte alls att jag var så beroende av att veta mig läst. Det är en insikt att det verkligen är beroende jag är.Men allvarligt talat:  jag tror på skrivandet som ett sätt att ta också det obetydliga till vara. Lars har en almanacka där han skriver något varje dag. En av de anteckningar där som jag tycker bäst om är en som tillkom efter att vi tittat på fontänen på gården i Uppsala. Anteckningen lyser: "Vi såg en koltrast bada."
Bloggandet har varit en utmärkt fingerövning eller uppvärmning för annat skrivande. Tankar inte bara föds i själva skrivandet, tankar utvecklas - och förändras - i skrivandet. Har jag då iscensatt mig själv? Tja,troligtvis är det så att jag sedan länge har en färdig författarpersona. Jag har inte iscensatt mig mer än i mina kolumner eller böcker, kanske  snarare mindre. Jag har inte skrivit som blottare, jag har varken skrivit om mitt svåraste eller om mitt lyckligaste men jag har genomgående velat förankra mina tankar - stora som små, de flesta små - och mina upplevelser. Jag har velat att det ska finnas ett konkret jag som tänker och upplever, en konkret miljö som tankarna och upplevelserna är förankrade i.
Brytningen med Husis känns ledsam. Å andra sidan var det Husis som bröt med mig för några år sen när Max Arhippainen i förnyelsens namn  i ett svep gjorde sig av med alla sina kvinnliga kolumnister över sexti: Inger Jägerhorn, Jutta Zilliacus, Märta Tikkanen och jag. (Jo, och några äldre herrar också, som Matti Klinge, men bland herrarna gick man inte alls fram lika hårdhänt.) Som jag skrev i en insändare då tyckte jag att det var helt i sin ordning att man sade upp mig för jag hade skrivit i bortåt femton år men jag tyckte inte man borde ha gjort sig av med alla och framförallt tyckte jag att man kunde ha avtackat oss, både privat och i tidningen.Jag var inte den enda som varit med länge.  Nu fick vi bara ett gruppmejl i vilket det stod att vi inte längre behövdes, inget tack. Och i tidningen nämndes det överhuvudtaget inte att vi försvann för då liksom nu ville man inte ha nån diskussion. Nå, sen föll ju Max Arhippainen själv offer för förnyelsen och det skedde under ännu klumpigare former. Jag tror att det är klumpigheten, ohövligheten, icke-lyssnandet som jag tyckt allra mest illa om när det gällt Husis förhållningssätt. Jag kan också tycka att det är skönt att det nu var jag som bröt: som alla vet vill man hellre vara den som gör slut än den som lämnas.
   Dessutom: har man redan gjort slut ett par gånger finns också möjlighet till försoning.
I morgon fortsätter jag att blogga på www.dixikon.se Så här presenterar sig Dixikon:
"Dixikon är ett språk-, kultur- och litteraturentusiastiskt projekt med både en komplett bokhandel - med miljontals böcker i alla genrer - och en nättidskrift för dig som vill läsa - och läsa om - böcker på andra språk än svenska, och som intresserar dig för europeisk litteratur, kultur och samhällsliv. Den är politiskt oberoende och helt fristående från förlag och andra organisationer."
   Jag är glad att jag får fortsätta blogga men jag kommer att göra det mer sparsmakat och i lugnare takt. Och så hoppas jag att jag nån gång ska få komma tillbaka till den här sidan för det är här jag känner mig hemma.
    Apropå hem: i morgon bär det lyckligtvis igen av till Ekenäs. Jag undrar om Svente-grannen fortfarande tillbringar sina dagar med att leta efter kissen Oscar.

Apropå gårdagens resonemang om samtal:
En författarbekant - nej, hon är inte finlandssvensk - berättade om en busschaufför som hon stötte på dag efter dag när hon åkte till sitt arbetsrum och som hon hann småprata så trevligt med eftersom det var till bussens ändhållplats hon åkte. När hennes bok - en diktsamling - kom ut fick hon idén att ge sin busschaufför ett exemplar så en morgon hade hon boken med i väskan, tog fram den vid ändhållplatsen och sa: "Den här vill jag gärna signera åt dig så jag behöver veta vad du heter."
Busschauffören sa: "Vet du vad, jag tycker du hellre skulle ge den åt nån som blir glad åt den."

Å, vad jag är tacksam att jag inte behöver försvara min subjektiva rätt till dagisplats, tänkte jag när lag läste Marit af Björkesténs ledare i går. En välskriven ledare var det och roligt att hon skrev. Inte vill man ju förhäva sig så långt som till att tro att debatten som "rasat" skulle haft nån effekt men också kultursidorna i gårdagens Husis var ju utmärkta med presentationerna av alla kandidater till Nordiska rådets litteraturpris.
    Och så var det den väldiga reklamen på tidningens första sida:
 "Ett folk, ett hundalternativ.
Valfrihetens tid är äntligen över.
Att köpa, äga, inneha eller ömnämna utomlands födda hundar eller hundar av utländsk ras förbjuds vid vite.
   Hundvänner har dock inget att ooa sig för. Behörig myndighet har nämligen utsett en hundras som passar alla i Finland. Beslutet har enväldig fattats av Houra, ämbetsverket för ökat förmynderi och inskränkt frihet.
   Hundrasen honeckersk nävermops, som avlats fram för att maximera myndighetens avkastning, är ett idealiskt husdjur som trivs lika bra i jaktmarker som i Främre Tölö.
   Beställ ett eget exemplar. Vi städar ndan alla andra eventuella husdjur."
 Länge begrep jag ingenting alls, jag trodde det var ett tidigt aprilskämt, annonsen bröt ju alla regler om hur kommunikation ska fungera, nämligen att man ska veta vem som säger vad till vem - och gärna också varför. Sen gick jag ju in på den angivna nätadressen - där allt var på finska, tyvärr - och begrep att det handlade om kamp mot det statliga spelmonopolet. Men särskilt fascinerad - och på något sätt nostalgisk -  blev  jag av ordet 'honeckersk'? Kommer de som vill spela poker på nätet verkligen ihåg den östtyske partiledaren?


Igår var jag inne och läste en rad andra bloggar. Det hör till, det är ett slags nödvändig artighet när man bloggar själv. Lars Hertzberg skriver om universitetsreformen, Philip Teir meddelar att han nu bloggar mindre eftersom han har 'större rexter' på gång. Måtte nån av dem vara hans gradu, hoppas hans gamla professor. Sigbritt Ermald skrev för några dagar sen tankeväckande om hur det i Sverige mycket använda ordet 'utanförskap' väcker tankar om vad 'innanförskap' och framförallt 'mellanförskap' i så fall kan tänkas vara. I mellanförskapet kan man hamna, föreslår hon, om "ens pappa är från Somalia och ens mamma från Finland oc man är uppvuxen i Laholm." Själv är jag osäker på vad Lahom signalerar sociologiskt så kanske jag befinner mig i utanförskap?
    Stefan Wallin har skrivit om hur han 1991 stödde det fria Estland genom att sälja pinsmärken och delta i en demonstration utanför det sovjetiska konsulatet i Åbo. Han konstaterar att han "simmat på rätt sida av bojen" och tillägger: "Men det kunde man inte veta då." Nej, förstås. Själv brukar jag ofta, ofta tänka på begreppet "moral luck", alltså den moraliska tur man haft genom att inte leva exempelvis i Hitlers Tyskland och behöva ta ställning till hur man skulle agera när ens judiska grannar fördes bort. Jag är inte alls säker på att jag hade "simmat på rätt sida av bojen".
   Har äntligen också läst Sveriges mesta bloggerska, Isabella Löwengrip eller Blondinbella, som beskriver sig själv som en "driven, målmedveten tjej" som går på trean i gymnasiet och har grundat ett par företag. Hon bloggar om mode och smink - och nu på sistone om sitt deltagande i Let's Dance - och hon förtjänar storkovan. Mycket kommentarer får hon också, konstaterade jag avundsjukt - tills jag gick in och tittade efter och såg att där bl.a står:. "You smell bad."

Denna måndagmorgon sitter jag nu och tänker på sommartid som manipulation. Skulle man i fredags ha sagt åt Finlands folk att måndag morgon får ni komma till jobbet en timme tidigare än idag skulle det väl ha blivit uppror. Nu kallar man det sommartid och då knallar alla iväg utan att mucka. Själv ska jag diskutera prosamodernism och Kafkas Processen med en grupp litteraturstuderande och på kvällen ska jag vara på Arbis och berätta om mitt författarskap - men på danska för publiken är en grupp som läser danska. Nej, det blir ingen perfekt danska de får, den här gruppen, men det ska bli roligt att se hur jag klarar mig.

Bläddrar i gamla klipp, hittar en Metro-rubrik från för något år sen: "Silikonbröst exploderar i krematorieugnar."
Är det något ni har lust att begrunda denna gråslaskiga söndag?
Inte jag heller.

Skönt att det är sommartid, redan när jag kom från Sverige för en vecka sen blev min uppstiigningstid litet rimligare, nu stiger jag ju upp som folk.
Förövrigt:
 Jag borde få medalj av Folktinget. När jag kommer hem efter en Sverigevistelse talar jag svenska på stan -  inte  sammanbitet, inte som om det var en språkpolitisk manifestation utan som om det var en fullständigt självklar sak att göra. Ofta får jag faktiskt svar på svenska och när jag inte får svar på svenska gör jag en sak som i ännu högre grad borde berättiga mig till Folktingsmedalj: jag byter till finska men till en finska som är så klantig att de flesta finnar jag talar med till sin glada överraskning inser att den svenska de gått och skämts för och inte velat använda trots allt är bättre än som så.
    Sen jag kom från Uppsala  har jag gått och funderat på vad det är som gör att det kan kännas tungt för mig att vara i Helsingfors. Jag tror helt enkelt det är minnena som tynger: barndomsminnen, ungdomsminnen, medelåldersminnen. När jag går hemifrån går jag oftast den väg som var min väg till Bangatans folkskola där jag blev - nej, inte mobbad men utstirrad för att jag talade annorlunda än andra barn. När jag från min sängkammare tittar ut över gården bort mot Kaptensgatan lyser ett fonster i Kaptensgatan 9. Tills för tjugofem år sen bodde min faster och min farbror där och jag tyckte om när det lyste i deras fönster. Nu har de varit döda länge och det känns som ett bedrägeri att det fortfarande lyser. I Uppsala och Ekenäs är det bara de senaste tio åren och nuet som finns, det gör det lättare att andas.

Idag ska jag börja på en kolumn för Gloria Antiikki. En kolumn där förutsätter en femtusen teckens idé och den har jag på ett allmänt plan, jag ska skriva om samtal, men mer konkret har jag bara några hundra av de femtusen. Jag ska börja med att berätta om den där gången i somras när jag var på väg till Ekenäs och en kvinna började prata med mig just som tåget närmade sig Karis och vi båda stod beredda att stiga av.
"Det är så vackert i Finland på sommaren," sa hon.
"Ja, det är det verkligen," svarade jag som tyckte det var roligt - och ofinskt - att en främmande människa ville prata. "Just idag är det oerhört vackert."
"Ja," fortsatte hon, "och så är det så vackert också på hösten."
"Ja," nickade jag, "jag har alltid gillat hösten. Åtminstone fram till oktober."
"Och så kommer ju vintern," sa hon. "Vintern är också vacker."
Det var i det ögonblicket jag började skruva på mig och var lättad över att vi redan var framme i Karis.
Nu behöver jag bara fyratusenfemhundra tecken till.

Fyra bloggardagar kvar och nu får jag allt börja med några rättelser. Den första -och för all del mindre viktiga - handlar om dendär trolldegen. Jag har nu från flera håll fått veta att trolldeg uttryckligen är en deg som inte jäser men jag minns alltså tydligt att det finns en saga om något som sväller och sväller - kanske inte en deg, nej, men möjligen en gröt - och som rinner över spis och bord och ner på golvet och fyller hela köket och så småningom tar över hela huset. Sån är hur som helst Per Alexanderssons avhandling som jag skrev om för ett par dar sen. Jag nämnde att inget av de många kapitlen är mindre än 40 sidor men det största är faktiskt 170 sidor.
   Nå, men det riktigt viktiga att rätta gäller platsen för tisdagens debatt om de intellektuella och kulturjournalistiken: den ägen ingalunda rum i Forsthuset utan i Porthanias andra våning, i tidningssalen. Jag hoppas det kommer riktigt mycket folk. 
   Att jag i misstag skrev Forsthuset beror förstås på att det är avdelningen för nordisk litteratur som är arrangör och att avdelningen för nordisk litteratur håller till i Forsthuset. Jag var faktiskt där en stund i går, det är ju min gamla arbetsplats, och när jag satt i biblioteket begrundade jag mitt livsverk, mitt så kallade livsverk. Ja, är man pensionerad så borde man ju ha ett livsverk och biblioteket på ens forna arbetsplats borde vara en bra miljö så god som någon att begrunda det i. Till saken hör att jag aldrig har tyckt att Forsthuset är trevligt, jo, det är en stilig funkismiljö men det inger ingen trivselkänsla, korridorerna är för breda och överallt ekar det.  När jag har jämfört med svenska universitet och högskolor - nu senast Södertörn, Mälardalen och Uppsala - så har jag tänkt på hur mycket trivsammare studenterna har det där: det finns utrymmen för grupparbete, det finns kafferum, inte minst finns det trivsamma bibliotek att sitta och läsa i. Nordisk litteraturs bibliotek ligger långt ner i källaren och förutom bokhyllor finns det bara en rad bord med datorplatser. Eller fanns för en av mina insatser som professor är att jag fick bort datorerna från en bordrad så att det skulle finnas läsplatser. Saken är bara den att där aldrig sitter nån.
    Min bror Martins akademiska livsverk  är i så fall mera värt även om han aldrig blev akademiker. Däremot var han aktivt med i en man-en röst-rörelsen vid Tekniska högskolan i slutet av sextitalet och en person som kände honom då berättade om ett stormigt möte mellan studenter och lärare där studenterna krävde full delaktighet inom alla områden och lärarna  allt mer trängda slog ifrån sig punkt för mig. Till slut bad Martin om ordet och sa: "Om vi nu inte kan få det och inte kan få det så kan vi väl kanske få en bänk i korridoren utanför lärarnas tjänsterum så vi inte behöver vänta stående när vi ska på nåns mottagning." Lärarna blev oerhört lättade över just det här förslaget och beviljade det omgående. Martins bänk lär vara det enda bestående spåret av sextitalsrevolutionen på Tekniska högskolan.
   Nå, men ytterligare ett spår har jag faktiskt satt i världen. Vid Svenska Litteratursällskapets årshögtider har supén i alla år inletts med att ordförande reser sig och utbringar en skål med orden. "Johan Ludvig Runeberg." Nu följs den skålen efter en stund av en annan: "Fredrika Charlotta Tengström."
Si den skålen är faktiskt min förtjänst.

En vanligtvis välunderrättad källa, som det brukar heta, uppger att Marit af Björkestén är på väg till debatten i Forsthuset på tisdag. Det låter på alla sätt utmärkt.
Glädjande är också att debatten kring Husis faktiskt nu finns på papper - nämligen i tidskriften Nya Argus som nog fortfarande har en mycket annorlunda läsekrets än bloggosfären.
Nu är jag för min del inställd på att ge mig till tåls och se hur Husis kommer att se ut i maj. Måtte det stämma, detdär med fördjupning.

Vanhanens förlovning fick jag höra om klockan åtta i morse av Hannu Olkinuora men Vanhanen orkar jag verkligen inte tänka på - inte hans förlovning, inte hans egendomliga  epost-flirt som förlovningen nu ska avleda uppmärksamheten ifrån. Träffen med Olkinuora vill jag däremot gärna skriva om. Jag har länge haft klart för mig att trevlighet kan vara farlig - när exempelvis svenska LO-representanter i storföretags styrelser gått med på att bevilja väldiga bonusar kan man tänka sig att det har att göra med att de blivit indragna i ett sammanhang där alla är så extremt Trevliga (och, förmodar man, middagarna så stora och goda) att det blir svårt att säga ifrån. Olkinuora är faktiskt  så trevlig att man kan bli misstänksam: han är nämligen så trevlig att han till och med ger intryck av att lyssna på det man säger och det jag sa var då
 1. det jag skrev här på bloggen i förrgår, nämligen att det måtte te sig konstigt för pappers-Husis läsare när Marit af Björkesten talar om en kulturdebatt som rasat för den debatten har Husis ju inte velat befatta sig med.
2. att Husis-kulturen behöver en person som inte till varje pris behöver kallas chef men som kan ta ett övergripande ansvar, dra upp större linjer och göra så att kulturen blir mera än litteratur + bildkonst + musik + teater. Gärna skulle det också vara en person som kunde inte bara rekrytera utan också inspirera yngre skribenter och jobba med deras texter. Den som skriver för svenska tidningar får ofta skriva om eller blir helt enkelt refuserad. När det gäller Husis har man ofta känslan att skribenterna inte tycker att det är mödan värt att vara så bra som de skulle kunna vara.
    Olkinuora skulle antagligen inte tycka att jag citerade honom rätt om jag lät förstå att det är något han ångrar i hur han förhållit sig i den här frågan men han lät förstå att han lärt sig något.
   Sen talade vi lite allmänt om språkfråga och om finlandssvensk identitet. Jag minns att  Thomas Rosenberg i en debatt hävdade att finlandssvenskar måste få vara lika dåliga som de sämsta finskspråkiga och ändå få sina rättigheter respekterade, för egen del tror jag ju att vi gör klokare i att försöka vara bra, att kunna göra saker - böcker, tidningar, whatever - som kan intressera också på finlandssvenskt håll. Jag tror faktiskt att Olkinuora vill göra en bra tidning även om det inte nödvändigtvis är precis den tidning jag allra helst vill ha. Det behöver ju faktiskt inte heller vara den tidning jag allra helst vill ha.
Varför jag tycker att Olkinuora  är trevlig?
För att han gav sig tid, för att han inte tittade på klockan. Otaliga är de som har mindre att göra än han som inte kan föra ens ett tio minuters samtal utan att snegla på klockan.
Om att ha tid, förresten - här kommer nu en pensionärs bekännelse: Det var faktiskt jag som signalera uppbrott och det hade jag redan i går beslutat att det skulle vara. Jag tror faktiskt att pensionärer kan bli överkänsliga just när det gäller tid: jag vill inte vara en sån pensionär som upptar andra människors tid i det oändliga och lika litet vill jag själv ge intryck av att jag inget har att göra..
 Och jag kan inte heller misstänkas för korruption: det var nämligen jag som bjöd Olkinuora på kaffe.

Uttrycket "jaga flickor" har i Husis fått en ny innebörd genom rapporteringen om tyskr Tim Kretschmer i Winnenden: "Han jagade tydligen flickor - åtta av de nio eleverna som han sklt ihjäl var flickor." Uttrycket "skumma mjölk" må gärna ändra innebörd men "jaga flickor" skulle hellre få ha kvar sin gamla.
    Förövrigt - och detta vet jag att jag inte är ensam om - tycker jag så innerligt illa om Husis sätt att göra bildtexter på paraden med ett ord i versaler och sen en mening. När det gäller skottdramat i Winnenden står det först BLODBAD och sen "Eleverna i Albertville Realschule uppges ha varit chockade och skräckslagna efter skolmassakern i södra Tyskland."
    Ja, det kan man väl tro att de varit. Jovisst.
Ja, jag har alltså hållit på och läst de Husisas som samlat sig under mina två veckor i Sverige. Noterar smått förvånat att den heta bonusdebatt som varit i Sverige här nästan helt lyser med sin frånvaro, jag har än så länge inte läst alla tidningar och jag har läst slarvigt men det enda jag hittat är en kolumn av Sture Gadd. Sverige är förvisso den heliga avundsjukans land - efter alla kvällstidningsrubriker av typen - "Så mycket villorna i ditt kvarter värda och "Så enkelt får du reda på vad dina grannar förtjänar" föreslog Svenskans tecknare den alldeles ypperlige Berglin för en tid sen rubriken "Så stora är penisarna i ditt kvarter". Men nu har det ingalunda bara handlat om avundsjuka, nu har det handlat om ett krav på anständighet, på att stora chefer inte kan få leva i en egen värld långt borta från det som är finanskrisens realiteter för andra människor och som jag nämnt förut är Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt fullständigt eniga om att ta avstånd. Själv tycker jag att det idag är på USA man tittar med avund. De har nu en president som försöker vädja till idealism, till solidaritet, till gemensamt handlande för det gemensamma bästa. Det är en morapolitik som vi fullst'ndigt saknar motsvarighet till hos här. Här säger politikerna snarast "hupp" och "hur kunde det gå så här när det nyss var så bra?" Och så säger de att vi måste konsumera oss ur eländet.
   Riktigt bekymrad blev jag sen igår över rubriken "Israels armé under rabbinerna". Om nu både Israels och Irans armé står under religiös ledning är det naturligtvis bäddad för katastrof. Danska Weekendavisen har förövrigt publicerat en taneväckande kommentar av Christopher Hitchens som börjar med en episod ur det verkliga livet:
"En palestinsk läkare behövde till varje pris få utresetillstånd och försökte då övertala vakten vid en vägspärr att släppa igenom honom. Han försökte först på hebreiska som många palestinier talar flytande men fick inget svar. Därefter försökte han på engelska som är ett slags gemensamt språk i området men det hjälpte inte heller. Efter ett obehagligt mellanspel med icke-kommunikation framgick det att det enda ordet vakten kunde säga var njet och det var bara på ryska han kunde säga det.
   Ord som ockupation och folkfördrivning används slarvigt men jag ber ändå min läsare att försöka föreställa sig en tillvaro i ett ockuperat land där den lokala polisen inte ens talar språket i det land där han gör sitt arbete och överhuvudtaget inte något språk som det går att kommunicera på."
Det är en åskådlig bild. Och det blir lätt att föreställa sig hur det kan kännas för människor vars farfarsföräldrar är födda i landet att pinfärska invandrare  - också Avigdor Lieberman är j ju invandrare - kan låta dem förstå att de borde utvisas.


Förövrigt hade jag migrändag i dag och låg mest i sängen. Det är nu inte något jag skriver som en hälsobulletin som alla och envar behöver få reda på i och för sig utan av två mer principiella orsaker:
För det första: Just jag kunde ju ligga där i lugn och ro och acceptera att jag inte förmådde stiga ur sängen men jag undrade: hur gör mammor till små barn? Hur gör mammor till ensamstående små barn? Det undrar jag fortfarande.
För det andra: En migränattack tyddliggör hur bräcklig själva ens livskänsla är. En migränattack är ju trivial men när man ligger där och det är som värst kan man ändå tänka: "Nu kunde jag lika gärna dö." Jag föreställer mig att det är på samma sätt med depression, att inte bara långvariga,sega depressioner kan beröva människor livslusten men att det kan finnas korta, kraftiga, i grunden omotiverade skov av depression som gör att människor kan vilja ta livet av sig. Och - det är det förfärliga: också göra det för till skillnad från den migrändrabbade kan de kanske faktiskt  ta sig ur sängen.

TV-nyheternas bilder av utsvultna kenyanska kreatur hade jag på näthinnan när jag vaknade.  Vad är det som gör att lidande djur kan te sig ännu mer hjärtskärande än lidande människor?
Och inte kan jag vara den enda som tycker att det ligger något paradoxalt, eller kanske snarare moraliskt tvetydigt, i att man förvisso kan flyga in reportrar och TV-teknik för att skildra eländet men att det är så litet  man kan - eller vill - göra för att avhjälpa det?
    Och så har Göran Schildt dött. Det var ju inte oväntat, han var nittitvå år och hade varit svag länge, men ändå: med honom försvinner ett helt bibliotek av kunskap och minnen.
    Förövrigt:
När jag nyss satte mig vid datorn tänkte jag på att det just inte funnits något i den här bloggen som påmint om att det faktiskt är litteraturvetare jag är och faktum är att jag vid det här laget troligtvis känner fler medicinare än litteraturvetare. Men just nu ägnar jag ändå åtskillig tid åt Per Alexanderssons avhandling som jag ska opponera på i maj. En oerhört knölig titel har det, nämligen "Konsten att avstå. Idealt åldrande och bildningstradition från Sokrates till Goethe och som norm och stötesten i svensk litteratur till mitten av 1800-talet" och väldigt stort är det - hur stort är det knappt att jag vet för jag har det än så länge bara i manuskript och det finns ingen genomgående paginering men inget av de åtta kapitlen är mindre än fyrtio sidor. Vissa dagar har det känts som en trolldeg som bara jäser och jäser - materialet är som synes väldigt - men samtidigt är det både stimulerande och lärorikt. Och ganska luttrande om man är i min ålder.
Ett av exemplen är en dikt av Anna Maria Lenngren om en ung flicka som manas till att leva klokt och dygdigt genom att konfronteras med bilder av kvinnor i senare livsskeden. Bildern av fyrtio-  och femtioåringr hanterar flickn ännu med nån sorts fattning men när den pedagogiska författarösten manar fram bilden av en sextiåring heter det:

Flickan bet sig nu i läppen
Och gaf till ett jemmerskri.

Jag får försöka trösta mig med ett par andra rader från samma tid, av Johan Gabriel Oxenstierna:

Man kan bli älskad än, fast man ej kan behaga
Man åldras ej så länge man är god.

Frågan är förstås bara hur man ska bära sig åt för att plötsligt bli god.

"Hon ska leda debatten".
Först nu läser jag dagens Husis och intervjun med Marit af Björkesten som alltså ska chefa för opinionsspalterna när tidningen läggs om i maj. Marit är utmärkt, tror jag, och det är roligt att hon igen får skriva för skriva kan hon.  En tidning i tre delar med en del ägnad "fördjupning och kultur" låter också utmärkt och jag fäster mig inte minst vid raderna
"af Börkesten försäkrar att inga dramatiska förändringar är att vänta för kulturens del, med tanke på den debatt som rasar.
 -Kulturen prioriteras fortsättningsvis högt, våra ämnesredaktörer finns kvar och frilansnätverket ska inte skäras ner."
Också det utmärkt, men papperstidningens läsare lär nog höja frågande på ögonbrynen inför orden "med tanke på den debatt som rasar".
Poängen är ju att papperstidningens läsare inte sett nån debatt alls, de har sett en insändare och ett småsnorkigt, substanslöst svar. Så även om jag verkligen gillar Marit förhåller jag mig avvaktande tills jag sett hur hon uppfattar uppdraget att "leda debatten".

Tankar kan variera i storlek, konstaterar den engelske författaren Nicholson Baker, i en bok som heter The Size of Thoughts. Det är ett resonemang helt och hållet efter mitt hjärta.  De flesta av våra tankar är små men vi behöver ingalunda förakta dem för den skull, tvärtom ska vi ta vara på dem för särskilt många stora tankar kan vi inte räkna med. I bästa fall kan vi rentav få någon liten tanke att växa - varför inte genom att dela den med andra.
Här två mycket små tankar  - eller frågor:
1. Hur kommer det sig att så många börjat förse sine mejl med smileys? Själv har jag ännu aldrig gjort en smiley och är djupt misstänksam mot dem. Om det nu är så att det är rolig man vill vara - eller vänlig eller ironisk - borde man kanske ta sig den tid det tar  att formulera sig så att det roliga, vänliga eller ironiska finns i själva texten. Snart har vi väl smileys också i skönlitteraturen?
2. Hur kommer det sig att man plötsligt har en massa kulspetspennor med reklam för ställen där man aldrig satt sina ben? Vid ett tråkigt seminarium häromveckan såg jag att det på min kulspetspenna stod Bilia Göteborg. Den framkallade faktiskt ett ögonblicks osäkerhet men snart nog var jag igen förvissad om att jag aldrig i mitt liv varit hos nån bilförsäljare alls och allra minst i Göteborg. Nu undrar jag snarast om den jag  måste ha lånat den av varit på Bilia i Göteborg eller om kedjan är mycket längre än så.

Sista bloggarveckan har börjat, sista bloggarveckan på den här sidan, vill säga, för nästa vecka fortsätter jag - förmodligen under mindre manisk former - för den stora svensk nätbokhandeln Dixikon.
(Och eftersom jag som ni ser  fortsätter att hora för kommersiella krafter får jag väl komma ihåg att göra en gnutta reklam för den så småningom.)
Idag har jag kommit till datorn lite senare än vanligt för igår kväll var vi på teatern och såg "En teaterkritikers död": uppsättningen rekommenderas så varmt, det är en spänstig och intelligent text och ypperliga skådespelarprestationer, men det är så dags att rekommendera för sista föreställningen går i kväll.
Har fått stimulerande feedback  de senaste dagarna - men per mejl, per mejl; här på sidan är det fortfarande oftast 0 kommentarer som gäller. Dels handlar det om ohemula förfrågningar, dels om Facebook. Lars Herzberg skickar ett mejl han sparat i drygt fyra år:
"Bäste herr Hertzberg!
Jag studerar statskunskap i Umeå och går en kurs om professionaliseringstendenser i offentlig förvaltning. I kursen ingår boken 'Professioner, politik och förvaltning' i vilken ni har medverkat med en text om etikens roll hos professionerna (s 99-117) Nu är det så att jag har en tent redan i morgon kl 12.00 (svensk tid) och jag undrar om ni därför ville vara vänlig och skriva en sammanfattning på ca. 1 sida av de åtta punkter ni så utförligt behandlar i boken. Detta vore till stor hjälp!
Jag vore tacksam om ni kunde skicka sammanfattningen innan klockan nio i moegon, så jag hinner läsa in mih på den ordentligt!
Med vänliga hälsningar och ett stort tack på förhand, samt en uppriktig önskan om en riktigt god jul!
Eder tillgivne,
XX"
Ja, professionaliseringstendenserna saknas här, är det ju bara att konstatera.
Facebook visar det sig att det redan är flera som forskar i. Min danska väninna Mays dotter Clara Schck Möhl har skrivit en uppsats vid Harvard om själviscensättningens roll - "hoped-for possible selves" är vad det handlar om. Mamma May konstaterar för sin del att vi inte lär kunna skriva ut oss från fejset, långt efter vår död cirkulerar vi antagligen där som ett slags rymdskrot. Min egen f d elev Ronja Boije har också hon skrivit en intressant uppsats. Hon menar att Facebook handlar om kommunikation som är kontaktskapande snarare än informationsförmedlande: den sortens kommunikation, 'fatisk' kallas den, "blir allt viktigare eftersom de flesta av våra relationer idag är det som Anthony Giddens kallar för 'pure relationships' (det vill säga helt frivilliga och slumpartade och oberoende av släktband, hemort, klass och så vidare). Då vi inte ar något 'att falla tillbaka på' så upprätthålls våra relationer av ett ständigt flöde av kommunikation." Det kan i sig verka meningslöst, konstaterar Ronja, men slår samtidigt fast att det ju inte är värre än att prata om vädret eller skicka julkort, i båda fallen finns en underförstådd förhoppning om riktiga samtal längre fram.
Det som särskilt värmer mig är att Ronja också påminner mig om att jag efterlyst entusiasm hos forskare och berättar att när hon skrev den här uppsatsen så var hon så ivrig att hon knappt kunde sitta still på stolen.
Själv funderar jag fortfanrade framförallt på hur man ska välja vänner på Facebook. Anna Friman - som bjöd Lars och mig på teater i går - formulerade en bra tumregel: "Man ska bara ha vänner som man skulle stanna upp och prata med på gatan."
Fast nu minns jag plötsligt inte om hon sa så eller om hon tyckte det räckte om det var människor man skulle hälsa på?
Jag måste fråga. Det är trots allt stor skillnad.

Å, det här måste bli kort, jag skrev så långt i går.
Nu är jag alltså tillbaka i Helsingfors, på Umeå flygplats läste jag Afronbladet som hotade med "snökaos och chockköld" men det blev ju inget mer än vackert singlande flingor. Inför flygets avgång tänkte jag på att jag nog aldrig skulle klara att få en flytväst på mig hur ofta jag än sett den demonstrerad. Jag tröstade mig med att jag ju heller aldrig hört talas om någon som räddats av en flytväst.
(På en av de sista flygresor jag gjorde med min mor sa hon plötsligt: "Ska vi känna efter om den verkligen finns en flytväst under stolen?" Hon gjorde det och konstaterade sedan belåtet: "Det finns."  Fast sen frågade hon: "Tycker du jag ska ta fram den och prova?"
Det tyckte jag inte.
Nu satt jag och tänkte vidare på min diskussion med läkarstudenterna. En hade sagt: "Den enda vettiga definition jag vet på 'hälsa' är att ta folk i hand, möta deras blick och säga goddag".
Jag tänkte också på deras trevliga lärare, Eva Johansson, som berättade om en patient som hade tittat påden slokande lilla julkaktusen i hennes mottagningsrum och hade sagt: "Jag bedömer alltid doktorers förmåga till omvårnad efter hur deras krukväxter ut."
Sen läste jag om Danmarks Grundforskningsfond som nu delat ut pengar till nio nya elitforskningsenheter, s.k. Centres of Excellence. Inte ett enda humanistiskt center finns med bland de nio. Direktören i grundforskningsfonden talar entusiastiskt om samarbete med CERNs partikelaccelerator Large Hadron Collider som ligger under den fransk-schweiziska gränsen och som ska ske ny kunskap om universums uppkomst. Nej, det förstår man att humaniora inte platsar just där men humaniora platsar tydligen ingen annanstans heller. Men det bekymmersamma är att det  överhuvudtagetbara är naturvetare som sitter i grundforskningsfonden. Det är också naturvetare som i hög grad är intresserade av marknaden.
"Från forskning till faktura", har blivit ett slagord i dansk forskningspolitik. När det gäller naturvetenskap handlar det om fakturor man skickar ut.
När det handlar om humaniora får man misstänka att det kommer att handla om fakturor humanisterna själva får betala.

Hälsa diskuterade jag i förmiddags med sjutti läkarstudenter som går sista terminen i Umeå. Det vill säga, först diskuterade jag faktiskt det jag var tillsagd att diskutera med dem, nämligen hur de inom ramen för en kurs som heter "Professionell utveckling" ska reflektera kring vad som varit bra och vad som varit mindre bra i deras utbildning. Det slog mig att alla studenter borde skriva en sån uppsats i slutskedet av sina studier: deras lärare skulle ha en enorm nytta av den och själv skulle de ha stor glädje av att vända tillbaka till den om några år och se vad de egentligen tyckte och tänktye på tröskeln till yrkeslivet. Ja, i själva verket - och det var det jag försökte göra gällande - borde de kunna ha stor glädje av själva skrivandet: livet ska ju levas framlänges men det måste förstås baklänges, som Kierkegaard har sagt.
Och många med honom, för den delen.
Men sen talade vi alltså om hälsa. Jag upprepade min fasta ståndpunkt att WHOs hälsodefinition - "Totalt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande" - är orimlig  och jag kan ju genast vända mig till dig, kära läsare, och fråga: upplever just du i denna stund totalt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande?
Nej, det var väl det jag trodde.
Mera realistisk är faktiskt Mikael Enckells definition: "Hälsa är ett labilt jämviktsläge med dålig prognos."
Nå, allt detta har jag skrivit om i boken Den goda beröringen. Onm kropp, hälsa, vård och litteratur" men vad jag inte har skrivit om är Socialstyrelsens z-koder. Socialstyrelsen är ju väldigt intresserad av att definiera sjukdomsrisker och nu finns det alltså diagnoskoder som gör att "oenighet med grannar" eller  "att ha blivit underkänd i prov eller tentamen" kan definieras som risk för sjukdom. Det är lätt att föreställa sig hur det här går vidare. Högt blodtyryck började ju som "risk för sjukdom", nu är det redan en sjukdom punkt slut. Snart kan väl svenskar bli sjukskrivna för att de inte drar jämt med grannen.

Men:
Berörande är det att övernatta på Hotell Björken i Umeå. Det är ett trestjärnigt hotell med utmärkta frukostar (hotellfrukostar älskar jag) men samtidigt är det ett patienthotell. Jag checkade in strax efter en mamma med en tio-elvaårig son som satt i rullstol och som, framgick det, skulle tillbringa två dagar på ortopeden. De hade rest ända från Kiruna, med tåg och buss och när receptionisten sa: "Ja, det är ju en lång resa" sa mamman bara: "Ja, jag undrar var jag kan få en kopp te."
De flesta hotellgäster kommer för att få cellgiftsbehandlingar och när jag lagt mig låg jag och undrade vad den som låg i sängen före mig kan ha känt.

Om Topelius är det fortfarande ingen som vill höra.

Eller nästan ingen för den första april ska jag faktiskt få
prata på bibban i Ekenäs.

(Ens hemstad är trots allt ens hemstad.)

Och igår var det en dam som sprang ikapp mig utanför
ICA-butiken och sa att hennes bokcirkel om två veckor ska diskutera min
Topeliusbok. Jag blev så glad att jag gick hem och hastigt och lustigt skrev
ner mina författarsynpunkter som jag helt beskäftigt mejlade henne.

(Dock som separat fil så hon inte skulle behöva läsa den
förrän hon och hennes vänner diskuterat klart):

 

För mig hör Ingen saknad, ingen sorg nära hop med mina två
tidigare böcker, Fredrika Runeberg-biografin och När vi spelade Afrikas
stjärna. Precis som i Fredrika Charlotta, född Tengström testar jag gränsen
mellan genrer. Fredrika Charlotta testade gränsen mellan litteraturvetenskap
och essä – jag var ju mäkta upplivad av att den både nominerades för Nordiska
Rådets litteraturpris, alltså ett skönlitterärt pris, och tilldelades priset
för årets bästa vetenskapsbok – och När vi spelade Afrikas stjärna testar
gränsen mellan självbiografi och essä. Ingen saknad, ingen sorg testar
gränserna mellan essä och roman: när jag skrev Fredrika Charlotta sörjde jag
verkligen att det inte gick för sig att spekulera, i Ingen saknad, ingen sorg tillåter
jag mig att spekulera samtidigt som jag håller mig mycket nära källorna,
breven, forskningen.

Asteriskerna må vara fula, det vill säga, jag inser att de
ser ut som flugsmuts på sidorna, och många har tyckt illa om dem, men jag
hoppas att de fyller syftet att visa hur mycket jag lånat ur källorna.

Vad berättartekniken beträffar har man ju haft mycket olika
åsikter om mitt sätt att låta Topelius tänka på sig själv som ’man’. Somliga
kritiker har blivit enormt irriterade, andra har tyckt att det är fråga om en
snilleblixt. Syftet var hur som helst att skapa nån sorts ambivalent blandning
av närhet och avstånd

Det var, som jag skriver i romanens kommentardel, genom
arbetet med Fredrika Charlotta jag lärde mig hur mycket man kan få ut av brev.
Den tidigare Fredrika-forskningen har mest använt breven för att belysa
Fredrikas syn på skrivandet men jag har varit minst lika road av de brev som
handlar om hennes vardagsliv, till exempel om citronkrämen hon höll på att
vispa just när det efterlängtade brevet från väninnan Augusta Lundahl kom.
Genom familjen Topelius brev har jag fått en intensivt levande bild av deras
vardagsliv och – inte minst – av de tre sinsemellan extremt olika döttrarna.
Och det var när jag insåg hur döttrarna i det närmaste idealtypiskt
representerade olika livshållningar som jag insåg att det gick att skriva en
roman.

Ja, och precis som Afrikas stjärna handlar Topeliusboken ju
om åldrandet och om förhållandet mellan generationer och om vad som går att säga
och vad som förtigs i en familj. Det har ju skrivits mycket om förtryckande
artonhundratalsmän. Topelius var i många avseenden progressiv men ändå ett barn
av sin tid. Barn av sin tid är vi alla och man kan bara fantisera om vilka
blinda fläckar eftervärlden triumferande kommer att påpeka hos oss.

Å, ett pinfärskt bekymmer har jag fått, nej, skaffat mig: jag har gått med i Facebook. Mot bättre vetande dessutom för när en kvinna som jag delade rum med på hushållsskola  i Danmark för fyrtiosex år sen  -  och inte hört av sen dess - skickade mig meddelandet View My Profile on Facebook tyckte jag bara det var fånigt: ville hon ha kontakt med mig kunde hon ju för allt i världen skicka mig ett personligt mejl?
Ett personligt mejl hade jag blivit glad åt och hade genast svarat på.
 Men sen kom en förfrågan från trevliga Åsa Arping, litteraturvetare i Göteborg, som  jag haft mycket kontakt med de senaste åren och som tänkte sig att jag kunde vara nyfiken på hur Facebook fungerade. Och då var jag plötsligt det och skrev in mig och blev vän med Åsa Arping också på Facebook fast jag inte riktigt begrep vad det skulle vara bra för. Och så hade jag plötsligt epostens inkorg full av mejl med rubriker som "Carina Burman har lagt till dig som vän på Facebook." Och med Carina var det inget problem för henne brukar jag se in real life för hon bor ganska nära oss här i Uppsala och med Rita Paqvalén kändes det faktiskt roligt för henne har jag känt sen hennes första studieår. Däremot kändes det fånigt att den här nya vänskapsformen förutsatte att man klickade på rätt ställe på meddelandet "Du måste bekräfta att du känner Rita för att ni ska bli vänner på Facebook."
   Fast ännu fånigare kändes det när det ramlade in meddelandet om att människor jag överhuvudtaget aldrig hört talas om lagt till mig som sina vänner. De betydde ju att jag måste ha tryckt fel nånstans?
  Och nu borde jag då lägga ut foton vilket jag inte har en aning om hur man gör, jag som klarat ett trettiofemårigt universitetslärarliv utan att lära mig använda Power Point. (Eller - för att vara uppriktig - ens overhead.) Och så förväntas jag uppenbarligen ideligen meddela dessa nya vänner vad jag tycker om minsta sak de rapporterar att de tar sig för och väl noga taget själv meddela minsta sak jag själv tar mig för. Dessutom har jag möjlighet att förhålla mig till deras vänner och vad de tycker i ett exponentiellt växande nätverk. Och så borde jag skaffa mig nya vänner. Och delta i olika quiz´er: "Vilken sorts godis är du?" Eller anmäla mig till något test: "Vi söker nu 3000 kvinnor och män för att testa ökad lust och prestationsförmåga. Helt gratis!"
   Och på cafe Cosmo hörde jag igår ett par unga män göra sig lustiga över en kvinna som just gått med i Facebook och lagt ut ett foto av sin mamma: "Hon har ju inte fattat ett barr."
Nej, jag har ju inte precis tänkt lägga ut ett foto av min mamma men faktum är att jag inte har en aning om vad som gäller: som min uppsaliensiska bibliotekarievän Marie-Louise i fredags konstaterade är vår generation invandrare i webbens värld och kommer alltid att vara osäkrare än de som är infödda.
   Fast en mycket bestämd  misstanke har jag: Facebook handlar egentligen inte om att umgås utan om att slippa umgås. Slippa umgås på riktigt alltså, in real life. Och att vilja umgås så man slipper umgås är inget nytt: för hundra år sen lämnade man visitkort hos varandra. Det måste vara som att 'puffa' på Facebook?

Men det finns långt äldre invandrare än jag::
Efter att jag hållit föredrag vid pensionärsuniversitetet får jag deras medlemsblad och läser  om Karl Gustafsson, född 1907, som i år läser kurserna "Teologi och filosofi" och "Biosofi". Sin första dator skaffade han när han var åttioåtta för hans specialintresse är paleontologi och det läser han om på webben.
Nu undrar jag förstås om han kan tänkas vilja bli min vän på Facebook.


 

Strecksatser har ju en snäll läsare, Ulla, lärt mig att det heter, tack för det, och här följer nu fyra stycken denna lördag morgon:

-    Jag har ett tungt vägande motto, ett Linnéord som lyder: "Omnia mirari etiam tritissima". Det är latin, det betyder "Att förundras över allt, också det mest obetydliga". Jag fick det i julklapp av Lars och tungt vägande är det därför att det sitter inhugget på en stenplatta som inte är stor, inte mer än drygt tretti gånger tretti centimeter, men som väger trettitvå kilo. Jag älskar det, jag älskar det verkligen, och jag vill ha det utanför ytterdörren i Ekenäs men än så länge finns det  alltså här i lägenheten på Geijersgatan i Uppsala och står som en ledsam liten gravsten lutad mot tamburväggen strax intill toalettdörren.

 - "Det finns böcker som är roligare att diskutera än att läsa", sa mina läkarstudenter i torsdags.Det handlade om Camus' Främlingen vars huvudperson de hade svårt att få grepp om. Jag påpekade att Mersault nog har svårt att få grepp om sig själv och då nickade de allvarligt. Fast läkarstudenter är så skötsamma att de har svårt att få grepp om - eller ens tro på existensen av  - människor som inte "tar tag i" (som man säger här) sina liv.
Litteraturkurser för läkarstudenter ordnas för att studenterna ska bli mera empatiska. Jag har länge hävdat att man inte blir mer empatisk av att läsa skönlitteratur - bleve man det vore väl litteraturvetare ett under av empati och mitt empiriska material pekar i annan riktning. Men jag tror att läkarstudenter blir empatiska i förhållande till varandra när de diskuterar, när åsikt bryts mot åsikt.
Jag tror faktiskt också att de blir smått empatiska mot mig. I en utvärdering skrev en gång en av deltagarna: "Förut avskydde jag finlandssvenskan. Nu tycker jag den är riktigt trevlig."

- Idag är det många många som gärna diskuterar böcker: bokcirklar är populära som aldrig förr. Monika Fagerholm har berättat att The New Yorker har en Book Club för alla som vill diskutera Revolutionary Road. Själv har jag bara sett filmen som imponerade genom sin autentiska femtitalsstämning. Bara en sån sak som at vi får se den gravida unga April röka och dricka ogenerat.
Hur beteenden, värderingar - och ord - förändras kan man fundera på. På en av de bloggar jag nu börjat läsa - Sigbritt Ernalds - fanns en liten diskussion om uttrycket "att skumma mjölk". Vi är trots allt fortfarande några stycken som kommer ihåg att de betytt något annat än att göra cappccino....

- Nej, jag vill inte skriva om Fritzl, jag vill inte det. Men om ord: i amerikansk populärpress kallas han "Dungeon Dad". Låter det inte som något ur Disney?

Är man tvångsmässig så är man.
Här kommer en gymnasisthistoria till, berättad i går av Lars dotter Bodil som nyligen höll en ledarskapskurs i ett idrottsgymnasium där eleverna - de flesta i tjugoårsåldern - ska kunna ta hand om den så kallade knatteverksamheten. Bodil hade initierat en etisk diskussion och började med  frågan: " Vad skulle ni göra om ni hittade en plånbok med trehundra kronor i?"
Ja, trehundra kronor var ju inte mycket pengar, tyckte eleverna, så den summan kunde man väl behålla om det nu inte precis fanns något legitimationsbevis i plånboken.
"Men om där finns tretusen?"
Nu blev eleverna mera fundersamma. "Kanske man kunde behålla tusen i alla fall?" tyckte en.
"Men vad skulle ni tycka om knattarna gjorde så?"
Den tanken gjorde samtliga elever ytterst indignerade. "Så kan de väl inte få göra?"
"Men de trehundra kronorna då?"
"Nej, inte ska de ju för fan få ta trehundra kronor heller."
"Men ni tycker ju att ni kan göra det?"
"Men det behöver ju knattarna inte veta."
En av gossarna i den här gruppen säger att han ska bli polis. Det har vi väl hört alldeles nyligen att det är problematiskt med den svenska polisens värdegrund.

Ni tror kanske att jag är morgontidig?
Jag är mer morgontidig än ni tror för den tidpunkt som anges här ovanför är finsk tid och jag befinner mig fortfarande i Sverige.
Fast man kan ju tänka som min goda vän Tättäs mamma. Tättä flyttade till Sverige i slutet på sjuttitalet och fick jobb i Stockholm och när hon för sin mamma klagade lite smått över att hon skulle vara på plats klockan åtta svarade mamman tröstande: "Ja, men då är ju klockan egentligen redan nio!"
Jag har just läst en alldeles utomordentlig bok som heter Obsession. A History av en medicinhistoriker vid namn Lennard J Davis. Han visar hur ambivalent vår kultur är till begreppet: att vara besatt av kärlek - eller av konstnärligt skapande -  är glamoröst (Calvin Klein har ju en parfym som heter Obsession) men besatthetens mindre glamorösa sida heter tvångsmässighet eller beroende. Historiskt sett har synen på beteendet genomgått storsa förändringar. När sjuttonhundratalslitteratören Samuel Johnson gick gatan fram och måste röra vid alla lyktstolpar uppfattades han av samtiden som en älskvärd excentriker men hundra år senare menade historikern Macaulay snarast att han var galen. Och dag har han försetts med diagnosen Tourettes syndrom.
Vetenskapen bygger på ett slags tvångsmässighet, menar Davis: på sträng fokusering, på en väldig uppmärksamhet på detaljer. Ett av hans exempel är statistikens - och faktiskt också rasbiologins - fader, Francis Galton. Vid ett ledsamt möte i Royal Geographical Society tog han sig för att statistiskt räkna ut hur uttråkade mötesdeltagarna i genomsnitt var. Först måste han komma på vad ett mätbart kriterium kunde tänkas vara och bestämde sig så småningom för antalet gånger de oroligt rörde på sig. Eftersom han inte kunde hålla alla deltagare under uppsikt  beslöt han att välja ut en given bråkdel, nämligen två stolrader. Tanken var att han skulle räkna ut antalet oroliga rörelser per minut men eftersom han inte ville störa genom att sitta med klockan i hand räknade han först ut hur ofta han själv andades per minut och kunde då räkna de oroliga rörelserna (det utmärkta engelska ordet är "fidgets") i förhållande till sina andetag.
Tvångsmässigt?
Naturligtvis.
Å, nu börjar jag tro att mitt eget bloggande blivit tvångsmässigt.
Eller ett beroende.
Jag slutar här.

Skulle det vara nån som vill skriva en biografi över en nulevande person så förmedlar jag härmed ett tips jag fick i Västerås av Staffan Bergsten, pensionerad professor i litteraturvetenskap:
Han skriver en biografi över Tomas Tranströmer och intervjuar därför i första hand Tranströmers hustru Monika som var ytterst försiktig vad gällde det personliga. Bergsten kom då på att han kunde börja spekulera, säga: "Jag kan tänka mig att det var si-och-så -" varpå fru Monika blev ivrig, avbröt honom och sa: "Nej, nej, det var inte alls sådär, såhär var det -"
Och så berättade hon.

Begreppet interaktiva medvetanden stöte jag på igår. Definitionen har ni här: "Med interaktiva medvetanden avses att de intellektuella förmågor som en individ förvärvar och använder påverkas av andra individers intellektuella förmågor och att denna ömsesidiga påverkan bidrar till att aktivera och förändra de intellektuella förmågor som individen redan har samt att utveckla nya inellektuella förmågor." Nå, riktigt så storståtligt går det kanske inte till på den här bloggen men alldeles oerhört glad är jag ju åt den interaktivitet som faktiskt uppstått. Jag hoppas innerligt att ni inte missat Robin Es underbara historia och de två andra kommentarerna till gårdagens historia om Erik. Precis som Sigbritt tycker jag att de lärare som drar igång de här projekten har ett ansvar. Det är ju inte bara intervjuer som kan kännas knöliga, nästan alla författare har också fått mejl från projektskrivande skolelever eller till och med studenter som lyder såhär: "Varför skriver du? Berätta vilka böcker du skrivi och vad de handlar om."
   Också i mejlen får jag intressanta kommentarer. Apropå Chagall-biografin jag nämnde häromdagen rapporterar min goda vän Kristina Dufholm från Ekenäs att det där funnis nån insändare i Västra Nyland som spetst undrar varför stan ska göra ett sånt väsen av en så trivial konstnär som Helene Schjerfbeck och apropå definitionerna av åldrande och liv rapporterar Lars Hertzberg att han i en introduktionskurs i filosofi bett studenterna ta ställning till vad x kan vara i meningen: "En människa är x då han oåterkalleligt och totalt har förlorat all förmåga att förena och samordna kroppens funktioner - fysiska och psykiska - till en fungerande helhet."
   Jag kan också rapportera att jag testat Tråkbokskonceptet på en liten grupp skrivande läkare. De tände genast på det och en skrev om allt besvär man har med de otaliga plastpåsar som samlas under diskbänken och som väller ut när man öppnar skåpdörren medan en annan skrev om hur frustrerande det är när man maskindiskat och sen tar ut glas man druckit juice med fruktköttsbitar i. Intressant nog visade det sig att hon med plastpåsarna  varje daganvände lång tid till att vika ihop dem till pyttesmå trekanter. Det gjorde oss andra väldigt imponerade.


I går var jag på författarbesök på Mälardalens högskola i Västerås tillsammans med Robert Åsbacka. Att det var just vi två som blivit bjudna var en slump - eller nej, vi var väl bjudna för att arrangörerna inte behövde betala så stora resekostnader som för andra finlandssvenska författare - men i själva verket är det lätt att få Orgelbyggaren och min Topeliusbok att gå i dialog med varandra: båda handlar om gamla män som lever med ett starkt dödsmedvetande, som går och sörjer en död hustru, som minns sina liv och också har ett och annat de inte vill minnas.
Vid den efterföljande mycket trevliga middagen hörde jag om ett intressant forskningsprojekt som en av lektorerna i litteraturvetenskap är med i. Det handlar om litteratursamtal och går ut på att en grupp dels ska föra ett riktigt samtal om en text men dels också reflektera kring vad som egentligen sker i samtalet, det vill säga hur de samtalar, hur gruppen fungerar.
Jag fick också höra något annat: det råder spånbrist i Sverige. På grund av finanskrisen byggs det för närvarande mycket lite och det betyder att det inte finns spån. Alla landets marsvinsägare är djupt bekymrade.

En helt annan gymnasietid fick jag också en glimt av igår när jag höll föredrag för pensionärsuniversitetet i Uppsala. Hon var en av arrangörerna, hon heter Anna Ivarsdotter och är pensionerad professor i musikvetenskap men vad hon ville berätta om var den Helsingforsresa hon och en grupp andra svenska gymnasieelever hade gjort 1955.
"Det var min första utlandsresa och allt var alldeles underbart, alla var så vänliga," sa hon.   Björling hade hon träffat vid en författarafton,  berättade hon, och Tito Colliander.
 Och Solveig von Schoultz och den unga Bo Carpelan.
När de svenska gymnasieeleverna sedan var på väg hem och båten lagt ut stod Björling där på stranden och vinkade.
"Den där resan har ju skapat ett livslång Finlandsintresse," sa hon och det var därför hon hade bjudit in mig för att tala om Finlands kulturella utveckling efter 1809.
Nej, jag kan inte påstå att jag hyser något brinnande intresse för det vi nu alla har lärt oss att kalla Märkesåret. Men jag blev påmind om att det är viktigt att gymnasielever får ett gott bemötande.

I Uppsala sjunger nu koltrasten på kyrkogården. Det är som det ska vara: precis som koltrasten symboliserar gränsen mellan vinter och vår symboliserar den också gränsen mellan död och liv.
En gång hörde jag den vid självaste Geijers grav.
Ibland frågar jag mig hur många år jag ännu ska få höra den.


Men:

Det här ska nu i första hand handla om Erik. Erik ringde en kväll, han sa att han går i  gymnasiets andra klass och att han behövde intervjua en författare för ett projekt i skolan. Jag blev förvånad för jag har aldrig föreställt mig att jag har många läsare bland gossar i gymnasiets andra klass men jag hade absolut inte heller något emot att träffa honom. Klockan fyra i går sammanstrålade vi precis vid bakelsedisken på Ofvandahls, han lät sig bjudas på te och den sortens bakelse som i Sverige heter studentska (grön utanpå, svart inuti), vi slog oss ner vid ett fönsterbord, han tog fram ett häfte i A4-format och en blyertspenna och så började det. Han sa att han hade hört att jag flyttat runt en del som barn och han ville veta när jag flyttade första gången.
"När jag var två," sa jag.
"Till Schweiz."
"Vilket år var det?"
"1947."
"Så då är du född 1945?"
"Ja."
"Var då?"
"I Helsingfors." Medan han antecknade med stora spretiga bokstäver kände jag redan att detta började likna ett polisförhör.
Och det fortsatte.
"Hur länge bodde du i Schweiz?"
"I fem år."
"Borjade du skolan där?"
"Ja."
"Vilken skola då?"
"En tysk skola."
"Bodde ni i hus eller lägenhet?"
"Lägenhet."
"Och sen?"
"Ja, och sen kom vi tillbaka till Helsingfors."
 "Det var 1951?"
"Nej, 1952."
"Och sen?"
"Där bodde vi ett år och efter det flyttade vi till Peking."
"Bodde ni i hus eller lägenhet i Peking?"
Och så fortsatte han. Och fortsatte. Jag försökte komma med lite egna synpunkter: jag försökte säga att det ju inte var så många finländare som bodde utomlands de där första efterkrigsåren, jag försökte säga att våra Kinaår hade varit Maoår men precis som en missnöjd polis svarade han bara "Ja,ja" och signalerade klart att mina synpunkter inte hörde hemma i Projektet. Han skrev ganska långsamt och med något som liknade desperation konstaterarde jag efter en halvtimme att jag inte hunnit bli mer än femton år. Sen mattades hans intresse gudskelov av och det återstående halvseklet avverkades i själva verket ganska fort. Han ville veta vad jag hade skrivit och ödmjukt mdveten om att jag ju inte kunde begära att han skulle ha läst något räknade jag  upp ett halvt dussin titlar. "Det där är en bra titel," sa han uppskattande om Först sålde de pianot. "Det där är också en bra titel," sa han om Ingen saknad. ingen sorg. (Först sålde de pianot hitade jag själv på så det berömmet blev jag särskilt glad åt, Tapani får däremot ta äran för Ingen saknad,ingen sorg.)
Sen frågade jag i min tur vad han tänkte bli. Han ville gå till sjöss och så ville han bli journalist, helst resande journalist. För skoltidningen hade han nyligen skrivit en artikel om en kryssning till Mariehamn med Onegin Lines.
"Vem tipsade dig om mig?" frågade jag i samma ögonblick som vi reste oss från bordet.
"Min mormor," sa han. Och som om det var tanken på mormor som påminde om vad artigheten krävde: "Tack för fikat, förresten."
"Hälsa mormor," sa jag.

jag har faktiskt också fått svar från Hannu Olkinuora, det fick jag ren i går morse. Jag tänkte att jag skulle strunta i att lägga ut det men nu har många som bara har tillgång till papperstidningen hört av sig och  förvånat undrat om det verkligen inte ska bli nån fortsättning på den debatt jag inlett, om det verkligen inte är andra som hört av sig till Hbl. Så här är det:

Tack för brevet, det är säkert välmenande.
Du vill ha en offentlig debatt om en genomgående trend att utveckla kultursidorna i trivialiserande riktning.
Vår och min syn på kulturjournalistiken visas varje dag i tidningen. Om du inte kan konkretisera hur den har gått i den riktningen i Hufvudsadsbladet som du insinuerar låter jag bli att debattera.
Debatt om debatten är för mig främmande. Däremot kultur- och samhällsdebatt är någonting som Hbl har alltid värnat om och kommer att göra det i framtiden - det vill våra läsare ha.
Med vänliga hälsningar

Hannu Olkinuora


Jag vet inte om det kräver kommentarer. Är man snäll kan man säga att han nog läst och skrivit för fort.
Är man mindre snäll kan man säga att vi får tro att han är bättre på att räkna än på att skriva.
MEN
det blir seminarium:
"Kultur utan kritik - eller vad hände med dom intellektuella?"
Ti 31.3-2009 kl 16-18 i Porthanias tidningssal

inledare är Jenny Kajanus, Tuva Korsström, Caterina Stenius och Barbro Teir, diskussionsledare Rita Paqvalén och Trygve Söderling
Arrangör är Institutionen för nordiska språk och nordisk litteratur

Alla är hjärtligt välkomna!

Hörde nyss att brittiska staten i början av december betalar ut tio pund åt alla pensionärer så de ska kunna köpa sig en kalkon.
Tänk om finska staten skulle göra en liknande utbetalning till alla som är beredda att acceptera höjd pensionsålder?
Det är ju liksom omtanken som räknas, eller hur?

Nationalencyklopedins definition av åldrande lyder  "en process som kännetecknas av en successiv förlust av anpassningsförmåga samt tilltagande risk för sjukdom och död."
Jag stöter på den i ett avhandlingsmanus av Per Alexandersson  som heter "Konsten att avstå. Idealt åldrande som bildningstradition från Sokrates till Goethe och som norm och stötesten i svensk litteraur till mitten av 1800-talet." Glad blir jag inte, nej, glad blir man inte om man själv är pensionär men jag får lov att läsa vidare för det här är en avhandling jag ska opponera på i maj här i Uppsala.
Men gudskelov finns det också andra förenklande definitioner. Just nu har jag också ett uppdrag som juryordförande för en novelltävling för läkarstudenter och läkare vid Akademiska sjukhuset. Tävlingen är ännu inte avgjord men i en novell - den heter "Efter regn" och författaren är en läkarstudent vid namn David Berglund -  fastnar jag för följande rader:
"Livet ter sig fascinerande. Livet. Ett alldeles för stort ord för att förstå innebörden av. Jag sträcker mig efter en klok bok som upplyser om att det 'kännetecknas av förmågan att reagera på retningar och uppta näringsämnen.' Så, bra nu behöver jag inte tänka mer på det."
  I hår fick jag förresten ett mejl från en finsk tidning som heter Viva som vill att jag ska besvara vad de kallar "tre små enkätfrågor!. Frågorna lyder:
1. Hur långt har livet hittills motsvarat dina förväntningar?
2. Hur nöjd är du med ditt liv just nu?
3. Hur ser dina förväntningar inför pensionärslivet ut?
Jag svarar snabbt at frågorna inte alls är små, att de är så stora att jag undrar om jag alls kan svara på dem. Visserligen försöker tidningen hjälpa mig på traven med alternativ för hur jag kan tänkas vilja tillbringa mina pensionärsår men de gör mig inte alls mer samarbetsvillig. De lyder nämligen:: Mer tid för människorelationer? För fritidsintressen? Resor? Maken/makan? Barnbarn?"
Är inte det här åldersdiskriminerande? Skulle man verkligen förvänta sig att en fyrtioåring skulle kunna  beskriva sina förväntningar genom att kryssa för på ett schema med fem alternativ?
Fast visst tror jag på människorelationer, både med maken och med andra. I går hade jag ett så givande samtal med Ulrika Kullberg som i tiden gick en av mina medicinarkurser och nu utbildar sig till barn- och ungdomspsykiater i Karlstad. Hon säger att vården där anlägger ett renodlat familjeperspektiv vilket innebär att inte bara barn utan också tonåringar måste ha sina föräldrar med sig när de kommer. Det kunde ingendera av oss förstå, ingendera av oss kunde föreställa sig att vi skulle velat ha föräldrarna med om vi gått till psykiater i tonåren. Hon berättade vidare att vården är starkt biologiskt inriktad, man tänker sig att problem är genetisk betingade och att lösningen ligger i medicinering. Vi talade om att det biologiska perspektivet ju blir deterministiskt, de hjälpbehövande barnen intalas att de egentligen aldrig kan bl friska och den övertygelsen riskerar rimligtvis att bli självbekräftande. Ulrika själv jobbar hellre med KBT, alltså kognitiv beteendeterapi som går ut på att man snarare tror på utveckling och förändrar, att man jobbar med att förändra beteenden genom att förändra tankar och känslor. "Fast än så länge är jag nog bäst på at bota enkla spindelfobier," sa hon.
När jag vandrade hem längs Fyrisån tänkte jag på att man faktiskt kan ha ett riktigt stimulerande liv så länge man överhuvudtaget upptar näring och reagerar på retningar.

Bästa Hannu Olkinuora,

”Ni skriker i madrasserade rum,” sa Johannes Salminen häromdagen.
Johannes Salminen är en av de många, många HBL-läsare som av den debatt som nu
förts om kulturbevakningen bara kunnat ta del av min censurerade insändare och
ditt intetsägande svar.

Det är givetvis ett stort problem att varken du eller kulturchefen Tim
Johansson överhuvudtaget har förstått mina hovsamma frågor: där jag efterlyst
en öppen redovisning av er kultursyn har ni uppenbarligen trott – eller låtsats
tro – att jag fikat efter företagshemligheter. Genom er arroganta kränkthet har
ni snarast skapat intrycket att ni inte vet vad en kultursyn är, än mindre har
en.

Eller begriper att andra kan ha en: också Tim Johanssons inlägg i
tidningens nätupplaga ”Åsikter till salu” var avslöjande.

Min ursprungliga fråga är fortfarande viktig och blir inte mindre viktig
av att det är en genomgående trend också i andra nordiska länder att utveckla
kultursidorna i trivialiserande riktning. (Intressant nog hör de svenska
kvällstidningarna Expressen och Aftonbladet härvidlag till undantagen: deras
kultursidor håller faktiskt en god nivå vilket är ett argument så gott som
något mot alla som tänker i termer av brett och smalt.  Svenskans framtid i Finland,
inte bara de finlandssvenska kulturarbetarnas, är bland annat beroende av mediernas
kvalitet, inte minst av kulturbevakningens kvalitet i vår enda rikstidning.

Men ett ännu större problem, ett reellt demokratiskt problem, är att i första hand
du men också Tim Johansson gör allt för att strypa en viktig debatt och trots att jag
har namngivna, trovärdiga källor – Tuva Korsström, numera också Philip Teir – har
du låtit förstå att jag far med rykten. Självklart borde du eller Tim Johansson ha
visat redan Tuva Korsströms publicerade kommentar så mycket respekt att ni gått i hederlig
dialog med den.

Nu förs då diskussionen, den förs på ett kvalificerat vis och den kommer
helt säkert att föras länge men den har huvudsakligen förts på nätet, genom
privatmejl, genom Ny Tids mejl-lista (där också en annan viktig fråga tagits
upp, nämligen hur HBL tänker göra för att bevara en kvalificerad
vetenskapsjournalistik) och genom min blogg. De otaliga läsare som inte har tillgång
till nätet är utestängda eller så är de hänvisade till: ja, just det, rykten.
Ryktesspridningen får nämligen bara mer fart ju mer den offentliga debatten
tystas ner.

Ert agerande bidrar naturligtvis till att på sikt marginalisera papperstidningen
 – varför kunde inte Tim Johanssons inlägg publiceras där? –
och det är klart åldersdiskriminerande: jag hör själv till en generation som
ingalunda självklart bloggar eller läser bloggar eller ens söker nyheter på nätet.
Ni alienerar också den intellektuella ungdomen som ju med egna ögon kan se hur HBL
hanterar censursaxen (Vi är också många som vet att det finns flera inlägg i den här
frågan som inte publicerats).

Själv hade jag ännu när jag skrev min insändare betydligt högre tankar om HBLs ledning:
jag var naiv nog att tro att det var, som det ständigt brukar heta på finlandssvenskt
etablissemangshåll ”högt i tak och att man kunde få artiga, genomtänkta svar på artiga,
genomtänkta frågor. Därför är jag genuint besviken men det allra sorgligaste är
att det är många – inte minst just bland de unga – som aldrig väntat sig något annat
och som därför inte ens är besvikna utan bara fullständigt likgiltiga inför HBL.

Jag har ingen illusion om att det här brevet kommer att publiceras i HBL
men jag och andra kommer att göra vad vi kan för att sprida det så gott det går
– också till dem som inte har tillgång till nätet.


Merete Mazzarella

Nu glömde jag det viktigaste, själva knorren. Man borde inte skriva fort.
(Det här är som med mejlen - ja, ni vet just har man fått ett mejl med en förfrågan från nån och har börjat åtgärda den saken och så kommer det ett mejl till från samma människa med rubriken "Och så var det en sak till".
Men alltså, vad jag ju skulle skriva var att det var för mindre än ett år sen jag fattade att "franska streck"  är en finlandism. Rikssvenskar blir både konfunderade och roade, de tycker att ordet ter sig ekvivokt.

Nu har jag igen skrivit  till Hannu Olkinuora, jag räknar med att få brevet utlagt här så fort Susanna kommer på jobb. Här följer  tillsvidare bara några franska streck om ditt och datt:

- Från Ekenäs rapporteras det om tio svanpar, hasselhängen i blom och snödroppar. Här i Uppsala har jag fått nöja mig med att begrunda ett andpar i Fyrisån. De såg inte ut som om de ännu kände varandra så väl.
 
- Hörde igår i radion om hur barnen i Slumdog Millionaire - de som så glada skuttade uppför röda mattan vid Oscarsutdelningen - nu har återvänt hem till Bombay. Det ena har blivit sjukt med fyrtio graders feber och grannarna har hastigt fått bygga ett plåtskjul, båda vägrar att ta av sig sina fina kläder från Hollywood.

- Åtminstone för alla som har det blekaste minne av vad en Farah Diba-frisyr är för något vill jag å det varmaste rekommendera filmen "Drottningen och jag" , Nahid Persson Sarvestani, exiliranska liksom drottning Farah själv men en halv generation yngre och före detta kommunist som i tiden demonstrerade mot shahen. Filmen ställer naturligtvis de stora frågorna om Irans utveckling men framförallt skildrar den på ett fascinerande vis hur relationen mellan de två kvinnorna utvecklas. Och drottning Farah är så prestigelöst öppen och samtidigt så lugnt värdig att man blir djupt imponerad.

- Med tanke på att både Söderströms och Schildt nu står i beråd att ge ut antologier om begreppet klass vill jag också rekommendera en artikel i februari-numret av Axess, nämligen "Medelklassens diskreta charm" av Per Svensson. Alla hackar på medelklassen men medelklassen kan också vara värd ett försvar. Artikeln med en hänvisning till Tage Danielsson som i en biografisk notis skrev om sig själv "Det han satte högst i livet var hemmet, familjen, TV, Ella Fitzgerald och en liten snaps på lördagar och söndagar." Danielsson framhöll att han genom sin "alldagliga läggning" framstod som ett "intresselöst unikum i världslitteraturens historia" . Per Svensson kommenterar:
"Möjligen är det just detta man ska ta fasta på. Det unika i det alldagliga. Konformisten som avvikare. Rätten att i egenskap av 'stinknormal' (som tysken säger) bli respekterad som representant för en minoritetsgrupp. Varför ska man acceptera att bli kränk bara för att man är en grå och trist Friskis&Svettis typ?
Say it out (lagom) loud: I'm grey and I'm proud!
Per Svensson är förövrigt journalist vid Sydsvenskan, en tidning vars chefredaktör tidigare varit kulturchef. Tänka sig!

Å, riktigt narcissistisk var jag ju i går när jag skrev om Michel Ekmans utmärkta kolumn - eller krönika som det heter här i Sverige - om bloggandet. Narcissistisk är man nämligen också när man börjar med att fråga sig: "Vad säger det här om MIG?" Ett av krönikans huvudärenden var ju att puffa för en alldeles bestämd blogg, nämligen Bodil Zaleskys. Det puffandet bidrar jag gärna till.
Beträffande relationerna mellan Finland och Sverige så bör också rapporteras att det ingalunda bara är  finlandssvenska författare som finlandssvenska kritiker får recensera. Häromdagen recenserade både Michel och jag Elisabeth Rynell - han i Svenskan, jag i Sydsvenskan, han respektfullt men distanserat, jag entusiastiskt.
Och när jag nu kommit igång igen måste ni få två citat från olika världar.
Såhär uttalar sig Pensions AMFs styrelseordförande:
"Till dem som nu får sänkt pension kan jag bara säga att man inte ska låta den korta sikten skymma den långa. Vi ska ha låga kostnader och god utdelning och för det behövs bra medarbetare som ska ha försvarbara och förklarliga löner och ersättningar."
Vad som är försvarbart och förklarligt kan man ju som redan framgått ha olika åsikter om men det är kanske ändå aningslöst att förvänta sig att just pensionärer ska tänka väldigt långsiktigt?
   Och så ett citat som Ville-sonen just mejlat, sista meningen i en recension i The New York Review of Books av en ny Chagall-biografi:
"But I don't think his art deserves this good a biography."

I morgon ska jag igen skriva om Hbl, inte idag.
Inte när det är helg.
Jag gitter inte heller skriva mycket om skandalerna i den svenska finansvärlden,. om SE-Bankens chef Annika Falkengren som fick en löneförhöjning om två miljoner eller om pensionsbolaget AMF vars motto "Lite mer att leva av" snarast gällde cheferna som tagit ut bonusar på åtskilliga miljoner -  samtidigt som det meddelats att pensionsspararnas pensioner kommer att sänkas. Men här finns ändå åtminstone två intressanta aspekter. Den ena är att det politiska etablissemanget från Fredrik Reinfeldt till Mona Sahlin enhälligt förklarat detta stötande och att både bank och pensionsbolag hastigt backade. (Skulle detta ha skett i Finland? Skulle den allmänna opinionen blivit så stark? Jag är rädd att så inte är fallet -) Den andra - som är betydligt mindre upplyftande - är att åtminstone Annika Falkengren inte verkar förstå vad problemet egentligen är - utom möjligen ett kommunikationsproblem. Det är djupt, djupt skrämmande med dessa företagsledare som lever så fullständigt out-of-touch.
   Och till sist, mycket mer trivialt måste jag fråga mig varför jag retar mig så på Annika Falkengrens flickaktigt stora blonda hårsvall?
Är det sexistisk jag är? Marcus Wallenberg får ju se ut som han vill?

Men vad jag egentligen vill skriva om är Målaren från S21 som jag läste om i danska Weekend-Avisen. (Jo, vad jag vet om världen kommer huvudsakligen från radioprogrammet Konflikt - som i går behandlade finanskrisen i ett globalt perspektiv och visade varför USA idag ser krisen som ett större säkerhetshot än terrorismen) och dels från Weekend-Avisen. Målaren från S21 är kambodjanen Vann Nath och S21 är Pol Pot-regimens  mest ökända fängelse vars kommendant, kamrat Duch, nu äntligen ställts inför rätta. Vann Nath, som var reklammålare med bioaffischer som specialitet, hans hustru och deras lilla son  deporterades 1976  från sin by för att tvångsarbeta för revolutionen. Vann Nath anklagades för kontrarevolutionär verksamhet och skickades till S21 där han fick ligga på golvet dygnet runt, utan annan mat än två skedar soppa två gånger om dagen, kedjad med fotbojor till andra fångar. Den som rörde sig, talade eller grät blev omedelbart pryglad eller avrättad. Men så en dag kallades han till kamrat Duch som visade honom en bild. "Vet du vem det här är?"
Det var Pol Pot. "Jag vill att du målar en realistisk, klar, ädel kopia av den här bilden," sa kamrat Duch. "Du får en vecka på dig och om du misslyckas blir du avrättad. Det är redan många målare som misslyckats." Vann Nath invände att han var så utsvulten att han knappt kunde stå på sina ben och kamrat Duch gick i nåder med på att han skulle få tre dygn att återhämta sig. Därefter fick han vattenfärger och så gick han i arbete. Medan han målade hörde han hela tiden skriken från de torterade men han gjorde sitt bästa för att koncentrera sig och efter tre dagar kom kamrat Duch på inspektion. "Du är duktig," sa han.
   I ett år, tills de vietnamesiska trupperna kom, fortsatte Vann Nath at måla - bokstavligen för livet. Tjugotusen människor miste livet i S21, Vann Nath var en av bara sju överlevande. På de dödslistor från fängelset som nu studeras vid rättegången finns ett avrättningsdatum utsatt också för honom: den 18 februari 1978. Men till skillnad från de övriga namnen är hans överstruket med rött och så står det "Behåll".
   Det kan kännas oanständigt att  överhuvudtaget tolka den här berättelsen men nog är Vann Nath en manlig Scheherazade?

Och nu har det ljusnat, det har äntligen ljusnat och tidningen har kommit, nej, inte Husis (Husis vill jag gärna skriva mer om på måndagen när det inte längre är helg) men Svenskan och den som tror att det finländska är osynligt i Sverige behöver bara kasta en blick på dagens Svenskan. Här intervjuas Sofi Oksanen - alldeles förträffligt av Jeanette Björkqvist - och här recenseras Mathias Nystrand och här har Michel Ekman en krönika.
Om vad då?
Jo, om bloggandet, minsann. Han konstaterar att bloggandet innebär att "Litteraturen förvandlas från en av de offentliga diskurser som utgör vårt samhälle till en angelägenhet för specialister" och det kan ju dessvärre - som min blogg visar - gälla också debatten om kulturjournalistik också.
Förövrigt konstaterar han att bloggandet är "ett medium för narcissister". Jag hukar mig och tänker: Det är väl bra att jag bara har drygt två veckor kvar?

"Fru Koma är på väg," är, läser jag i Svenska Dagbladet, ett av de kodord med vilka tyska skolor ska varna elever och lärare för att det drar ihop sig till skolmassaker.
Fru Koma? Ja, Koma är alltså "amok" skrivet baklänges men är inte just bilden av en fru Koma som är på väg mer skrämmande än någon annan omskrivning vi kan föreställa oss?
Och visst är det förfärande att det nu ser ut som om skolelever nu rutinmässigt ska till att träna för skolmassakrer?
Fast egentligen ville jag inte alls skriva om skolmassakrer. Både efter Jokela och Kauhajoki beställde Sydsvenskan en kolumn i ämnet och jag skrev men med en stark känsla av olust. Jag kände att jag profiterade på katastrofen - också alldeles konkret för jag förtjänade ju faktiskt 2000 svenska kronor varje gång. Det är det obehagliga med att  uttala sig eller skriva om katastrofer: att man profiterar - om inte annat så genom att profilera sig,  genom att själv bli synlig.
Som en person som har åsikter, som kan formulera sig. (Och: hu, nu inser jag att Tim Johansson skulle nicka belåtet till just det här resonemanget: "Åsikter till salu" handlar det ju om även om det inte precis är i johanssonsk bemärkelse.)
   Men det här bloggandet har jag kommit att tycka oerhört mycket om. Ens idéer är ju en gång för alla olika stora och det jag uppskattar mest med bloggandet är att kunna lägga fram idéer i sinsemellan mycket olika format: en kolumn ska vara runt tretusen tecken men här på bloggen kan jag presentera idéer som kanske inte är mer än tusen tecken.
Eller femhundra.
(Problemet med kolumner är ju förövrigt ofta, som uppmärksamma läsare måtte ha noterat,  att en femhundra teckens idé har töjts ut till tretusen.)
Och medan jag bloggat har åtskilliga idéer dykt upp som jag sedan inte skrivit om här därför att de visat sig vara tretusenteckensidéer och därför förtjänar att bli kolumner. Ett hugskott om det pinsamma i att gå med halkskydd växte till en kolumn för ÅU. Och efter att ha funderat på varför rapporteringen om Stefan Johanssons olycksaliga ambassadbesök ständigt gick ut på att han "tafsat på DAMER" började jag fundera på hur vi egentligen använder just ordet "damer" och då blev det en kolumn för Västra Nyland.
Men:
Ja, nu är det lördag morgon,  det är fortfarande alldeles mörkt förstås men om nån timme stiger också Lars upp och gör frukost och sen är det så småningom dags för P1. Vilket förresten påminner mig om något jag tänkte skriva om ren för en vecka sen: från flera håll har man påpekat för mig att finlandssvensk radio faktiskt har en riktigt bra kulturbevakning. Jag är dålig på att lyssna på radio men har tänkt att jag ska skärpa mig. Det är visst mellan fem och sju man ska lyssna, om jag kommer ihåg rätt.

Å, en spillarnas förening finns det helt klart underlag för, det visar Pia Ingströms kommentar som verkligen värmer mig.
Nog borde vi rentav kunna insistera på en diagnos?
Det är i så fall i Sverige, diagnosernas förlovade land, som agitationen borde börja.
På det temat ska jag idag bara tillägga att ens fläckar blir mera pinsamma med åren: de kan inte avfärdas som bohemiska eller som uttryck för att man har viktigare ting att tänka på. De blir snarare en del av det allmänna förfallet.
Och så ett tankespår till:
Nyss ringde en bekant och var missnöjd med att begravningsentreprenören bjöd på karameller. Nåja, bjöd eller bjöd: min bekant hade alltså varit hos begravningsentreprenören för att diskutera sin mammas begravning och så stod då karamellskålen där, mitt på bordet. Hon hade inte tyckt om att den stod där, sa hon när hon ringde, den hade liksom vuxit och vuxit medan hon satt där.
Jag förstod precis vad hon menade för just i sorg är det mycket som blir surrealistiskt. Från min brors och mitt besök i krematoriet i Helsingfors där vi hämtade ut vår mammas urna är det enda jag tydligt minns en liten mikrougn.

Spiller kungligheter aldrig på sig? började jag igår undra när jag satt på tåget till Flemingsberg och Södertörns högskola och hade läst ut Metro. (Det är ju snabbt gjort.) Får kungligheter aldrig fläckar på sig? Frågorna förekom mig med ens så intressanta att jag började undra om här inte finns ett ämne för en essä i Tråkboken. Fläckar handlar ju egentligen om något mycket existentiellt: om förlust av kontroll, om slumpens roll i våra liv, om hur vår själviscensättning, våra roller undermineras. Alla synpunkter tas tacksamt emot.
    Sen slog det mig att jag igår lämnat ett blogg-esonemang på hälft: det handlade om unga finländska medicinare som dissekerar foster. Den egentliga poängen är nämligen inte att medicinarna tycker det är obehagligt utan om att de gärna vill se fostren som människoliv som ska behandlas med respekt, som man kanske inte ens borde närma sig utan en stunds andakt. Som mina Uppsala-medicinare påpekade finns här en viktig principiell fråga: är aborterade foster biologiskt material eller är de människor? På vissa håll i Sverige har vårdpersonal velat upprätta minneslundar  för begravning av aborterade foster men de kvinnor som sökt abort har blivit oerhört upprörda: de vill inte tänka sig att de gör sig av med en människa.
(Å andra sidan berättade en läkarvän i Helsingfors att en kvinna som ville ha abort samtidigt var mån om att få behålla ultraljudsbilden. Jag har tänkt mycket på vad hon kan tänkas ha velat med den. Hon kan ju inte ha tänkt sig att den skulle med i familjealbumet?
   På Södertörn höll jag seminarium vid Centrum för praktisk kunskap. Det är ett slags institution som ordnar kurser - och ett magisterprogram - för folk som varit ute i yrkeslivet ett tag -  poliser, sjukvårdspersonal, skådespelare, what have you - som vill stiga av ekorrhjulet ett tag och använda humaniora som ett redskap att reflektera över sin yrkesutövning. Framförallt handlar det om att lyfta fram det som kallas erfarenhetskunskap eller tyst kunskap: allt det man kan utan att vara medveten om att man kan det innan man börjar reflektera över det.Undervisningen består huvudsakligen av filosofi och historia men i egenskap av medlem av Centrums vetenskapliga råd har jag varit mån om att få med litteratur.
    På tåget hem halkade tankarna in på Husis-kulturen. I det här skedet är det faktiskt mest den fullständigt respektlösa tonen i Olkinuoras och Tim Johanssons svar som gör mig beklämd. Gjorde jag fel när jag lade ut Olkinuoras mejl till mig utan att ha bett om lov? Jag tycker inte det. Om en chefredaktör skriver till en medarbetare - em medarbetare som han inte känner personligen - borde han nog skriva så att hans mejl tål att läsas av vem som helst. Jag tycker jag lärt mig något viktigt: att ens mejl till människor man inte känner personligen gärna kan skrivas så att de tål utomståendes ögon.
   Fast kanske man inte alls borde skriva mejl? Kanske vi borde återgå till pappersbrev? Olof Lagercrantz som jag brevväxlade med från början av åttitalet och så länge han alls orkade skriva sa en gång: "Brev mognar i posten."

Hur hinner ni som inte är pensionärer läsa bloggar? Jag måste säga att jag tycker det är extremt tids- och tankekrävande - inte att skriva alltså, det hinnner jag bra., men at följa med vad andra gör.
Ludvig Hertzberg på Svenska Dagbladet har skickat länkar till en helt annan diskussion som är spännande, nämligen dels DN-journalisten Jonas Thentes ganska slängiga inlägg om snarstuckna finländare som reagerar surt på svenskars recensioner av finländska böcker och dels Philip Teirs kommentar.
Här är de:

http://www.dn.se/blogg/bokbloggen/2009/03/08/problemet-med-finland-2074
http://annegatan.blogspot.com/2009/03/replik-till-finlandsproblemet.html

Jag hoppas de fungerar, om inte är det bara att mejla Susanna Sucksdorff (susanna-sucksdorff@soderstrom.fi)
För egen del önskar jag ju att en diskussion som den här skulle föras i papperstidningen. >Jag önskar att Tim Johansson svarat mig i papperstidningen där jag skrev och där mina läsare finns. Jag tror på papperstidningen. Jag tror också på att man kan göra tidning för äldre, att det rentav vore inbringande att satsa på äldre läsare: pensionärerna är en stor grupp, en demografiskt sett växande grupp - och de läser verkligen tidningen.
Frågar man pensionärer vad de gör så svarar de: "Ja, jag läser ju tidningen ett par timmar varje morgon."
Dessutom är det ju inte så att pensionärer är en utdöende grupp, det kommer hela tiden nya pensionärer. Och länge, länge kommer det att handla om pensionärer som vill ha papperstidning.
Ja, och ytterligare en länk som Hanna Lahdenperä tipsat om. Här är det fråga om Svante Weylers synpunkter på smalt kontra brett:
http://www.expressen.se/kultur/1.1265657/hogt-och-lagt
Nu ska jag iväg till Stockholm.

"'Bara du blir lycklig, så bryr jag mig inte om vad du gör eller blir,' säger föräldrar åt sina barn, De tror att de ger barnen all frihet i världen men är det verkligen sant? Utsätter man inte i själva verket sina barn för större krav om man insisterar på att de ska gå ut skolan än om man säger ifrån att de ska gå ut skolan och studera eller helt enkelt bli en hygglig medborgare?"
Resonemanget framfördes häromdagen i ett radioprogram med Ann Heberlein men det är en av mina yngre Uppsala-vänner som förmedlar det vidare över en latte på Ofvandahls. Fast egentligen vill hon tala om sina egna barn, nu nio och sju år gamla. Hon och hennes man var sambor i många år men gifte sig för två år sen och barnen var med: "vårt bröllop", talade barnen stolt om, "vårt äktenskap." Och nu vill min vän skiljas, nu är hon fast besluten att skiljas. Att mannen ställer sig oförstående kan hon hantera men inte att barnen är uppbragda och säger: "Men det är ju VÅRT äkenskap! Hur kan du lämna VÅRT äktenskap! " Och så mer triumferande: "Vi är ju tre mo en, tre mot en."
   Jag lyssnar men har inget råd att ge. Däremot slår det mig att den här kollektiva synen på äktenskapet kanske inte är helt ovanlig idag. En god Helsingfors-väninnas son hade ett barn, en liten pojke, och ville så gärna få ett barn till men åren gick utan att det lyckades. När lille Rasmus ihärdigt efterlyste ett syskon förklarade föräldrarna: "Det är så, förstår du, att vi helt enkelt har svårt att bli med barn." När det sen äntligen visade sig att ett syskon var på väg utbrast Rasmus med allvarlig förjusning: "Och vi som hade så svårt att bli med barn!"
   I går hade jag igen mina medicinare. Vi diskuterade Mary Shelleys Frankenstein och utifrån den både vetenskapens ansvar och värstingproblematik.  Som vanligt hade jag så roligt, så roligt. Mot slutet av träffen berättade jag det jag nyligen lärt mig i Helsingfors, nämligen att finländska mediciare andra terminen förväntas dissekera ett foster. Uppsala-mredicinarna såg genuint bestörta ut. "Varför?" frågade de. "Varför?" Jag hade inget vettigt svar. Jag fick snarast för mig att det är ett slags macho-initiationsrit. "Alla med nu," säger lärarn hurtigt. Fast han lär tillägga: "Om nån är gravid kan den kanske bli befriad."

”Horan svarar” lyder rubriken på min kommentar till Tim Johanssons inlägg. (Jo jag fick en länk av Trygve Söderling) Och så skriver jag:

Det gläder mig verkligen att Tim Johansson försäkrar att kulturbevakningen i HBL inte ska skäras ner och  frilansmedarbetarna inte kastas ut.  Samtidigt är det ju så att de  – ganska många – tidningen närstående källor jag haft, av vilka två (Tuva Korsström och Philip Teir öppet trätt fram på min blogg) , inte i första hand varit bekymrade för just nedskärningar utan snarare för att den utlovade omläggningen skulle fungera uttunnande och trivialiserande.
Jag är förvånad över att framförallt Hannu Olkinuora men också Tim Johansson reagerar med en så arrogant kränkthet på hovsamma frågor. Jag är naturligvis ännu mer förvånad över att beskyllas för åsiktsmässig prostitution: i det här fallet är det uppenbarligen mitt förlag, Söderströms,  som är hallicken?

Insinuationer brukar gudskelov fungera som bumeranger och för egen del vill jag gärna hålla en artig ton också framöver. Låt mig därför bara påminna om att jag var litteraturkritiker och litteraturvetare långt innan jag blev författare och så småningom också kolumnist i Hbl. (Mina kolumner har jag faktiskt fått betalt för, bloggat har jag däremot gjort gratis.) Jag hoppas att de som läst och läser mig sett att det finns en klar konsekvens i mina ställningstaganden och att de litar på min integritet.

Merete Mazzarella

Samhällsrelevant - att den är samhällsrelevant - det var vad jag egentligen ville ha sagt i det jag skrev nyss om Katarina Strand Brodd.
Samhällsrelevant på ett sätt som nog kan göra en litteraturvetare smått avundsjuk.
Men jag glömde det viktigaste: den är naturligtvis samhällsrelevant inte för att man kan kartlägga utan för att man också kan ingripa. Följsamma ögonrörelser handlar om muskler och de här musklerna kan faktiskt tränas.
Och:
Nek, jag skulle inte vilja skriva om Husis i dag men min mejlkorg är full av mejl om en insändare av Tim Johansson i gårdagens nätupplaga.  "Åsikter till salu" lär den heta och jag får inte fram den eftersom jag för det första aldrig läst tidningen på nätet och för det andra inte vet hur man går till gårdagens nättidning. Det intressanta är emellertid att jag också har fått mejl av Tim själv som uppenbarligen gärna vill att jag fortsätter skriva i Husis. Tydligen tänker han sig att jag ska kunna sälja åsikter litet hur som helst?

Nu har jag lärt mig om följsamma ögonrörelser. I går fikade jag - ja, det händer faktiskt numera att jag tar detta hemska f-ord  i min mun - med Katarina Strand Brodd som är neonatalog, alltså specialist på nyfödda barn, och på  gamla Ofvandahls som jag älskar för att det är så osvenskt nerslitet berättade hon om sin forskning. Det är så att det som kallas följsamma ögonrörelser normalt utvecklas med explosionsartad fart hos spädbarn mellan fyra och sexton veckor men hos för tidigt födda barn är just den här utvecklingen mycket långsammare och nu håller Katarina på och följer en grupp för tidigt födda barn ändå upp till skolåldern. Tills vidare är de äldsta barnen i hennes material i fyra-fem års åldern men kan se att fördröjningen sitter i och det är möjligt att den aldrig jämnas ut helt. I så fall är konsekvenserna stora. Den som saknar följsamma ögonrörelser kastar i stället  hastigt blicken framåt och drar den sen tillbaka. Gör man så är det lätt att snubbla för blicken kastas kanske förbi stenar som ligger i vägen. När man ska lära sig läsa kastar man lättare om bokstäver och kommer att definieras som dyslektikter. Också i socialt umgänge är man handikappad: människor man pratar med ksn uppfatta en som ouppmärksam, oartig.
     Katarina suckade förövrig också lite smått över dagens blivande föräldrar som inte sällan kommer till BB med flera maskinskrivna sidor med detaljerade önskemål om hur förlossningen ska gå till. "De vill ha full kontroll över allt, från vilken musik de ska höra till hur många personer det får finnas i rummet och var de får stå. Sen är de fullständigt oförbereddsa på det oväntade, till exempel et akut kejsarsnitt -"


    Förvrigt saknar jag att kunna följa med våren, ljuset, i Ekenäs. Här är naturen avlägsnare men jag följer med den i litteraturen. I en recensionsbok, Elisabeth Rynells nya roman Hitta hem, läser jag: "Vid middagstiden skingrades molnen och solen fick skogen att stå och darra i ljus, liksom på tåspetsarna. Vintersnön hade smält i rundlar kring trädstammarna och nu glittrade och lyste bärriset op kalfläckarna så leklystet grönt, som ropade det ut tll alla, at en annan värld låg bidande under snön, att den fanns kvar, den skulle dansa för dem åter."
   Det här tycker jag om, det tar jag till mig men ibland blir denna utsökta stil too much. Eller vad tycker ni om en rad som "De alpspetsiga bröstens toppar är ömtåliga som snigelhorn."?

Eftersom arrogansen i Olkinuoras insändarsvar nu har väckt förundran bland många lägger jag ut den korrespondens vi fört i dag och igår. Olkinuora har, framgår det, skrivet i medvetenhet om att det finns en "risk" att hans meddelande sprids, att jag inte spritt det genast beror som - jag också svarade honom - på att det förekommer mig så ointressant. Nu inser jag att arrogansen som sådan ändå är intressant.
Alltså från MM den 9:
"Med anledning av att min insändare först legat nästan en vecka, sedan censurerats och mu idag publicerats med ett fullständigt meningslöst svar meddelar jag att jag inte längre merverkar i Hbl."
Och Olkinuoras svar:
Tråkigt att den här processen har fått dig att dra ett sådant slutsats. Vi har debattinlägg i kö för mer än en vecka och alla är skrivna av personer som vill se sina gyllne ord i tidningen helst i morgon.
Censureringen i den meningen som du kanske uppfattar det är redigering där vi tar bort allt som har med rykten att göra.
Svaret kan naturligtvis bedömas som meningslösa av frågeställaren som inte får det svar man vill. Så är det i livet ibland.
Jag skriver de här raderna medveten om att det finns en risk att korrespondensen med dig hamnar i ditt blogg. Så är det i den nya fina cybermedievärlden där var och en bestämmer själv var gränserna går mellan det privata och offentliga."
Mitt svar:
"Det här svaret är tyvärr alldeles för ointressant att lägga ut på en blogg. Vilka som får det - och mitt svar - ser du i adressraden ovan. Du talar avsiktligt förbi: du vet ju att jag efter den första kontakten med dig skrev om insändaren för att göra alldeles klart att mina uppgifter inte var rykten utan kom från s.k. trovärdigt håll, närmare bestämt Tuva Korsström. Det bekymmersamma - och från debattsynpunkt oerhört arroganta - är att du inte alls vill befatta dig med de synpunkterna, inte ens för att dementera dem.
Ingen skulle vara gladare än jag om de inte stämde.
Jag förstår mycket väl att det finns interna diskussioner som måste få förbli interna diskussioner men en mer konkret vision av tidningens linje beträffande kulturen borde du och Tim självklart kunna prestera. Tim borde dessutom nödvändigt skriva själv - Skulle Tim själv komma med ett bra inlägg skullr jag naturligtvis överväga att fortsätta som kolumnist.
Vad nu nu har valt att göra är sorgligt: du har valt att strypa en fullständigt rimlig, artig och - om jag får säga det själv - ganska kvalificerad - demokratisk debatt
allt gott
Merete

"Här vill jag få möjlighet att få fram vad jag egentligen tycker och inte bli redigerad och censurerad av pressen. Jag är dyslektiker men det viktiga är att ni förstår, inte att det är perfekt skrivet."
Nej, som  åtminstone den andra meningen ger vid handen är det inte jag som har ordet här, det är Carina Höglund, mamma till den tioåriga flicka som för snart ett år sen mördades av en pedofil när hon cyklade hem från årets första fotbollsträning. Carina Höglund som bloggar som "Englas mamma" skriver om sin sorg - senaste vecka skulle Engla ha fyllt elva - men hon skriver framförallt om sitt vanmäktiga raseri mot medierna som utnyttjat henne och hennes stora förtvivlan. Alla särskrivningar och språkfel gör bara texten mer berörande: "Medier har misslyckats med kriminal journalistiken och förvandlat den till en oseriös dokusåpa."
I Englas mamma har vi en person som inte iscensätter sig, som inte smått beundrande iakttar sig själv medan hon bloggar på. Hennes undertext är inte Här Är Jag (med min kaffekopp vid fönstret/med mitt vinglas framför TVn) Hon har en mission i världen och hennes identitet kommer alltid att vara den som Englas mamma.

Annars:
"Varför ska man veta nåt om melankoli på sextonhundratalet?"
Der var den fråga Karin Johannisson - professor i idéhistoria - vid lunchbordet i går berättade att hon fått när hon var ute i ett gymnasium och pratade om sin nya bok om melankolins historia.
"Vad svarade du?" undrade jag.
"Jag sa att det var en bra fråga."
"Och sen?"
"Jag sa att vi ju idag talar så mycket om melankoli att det kan vara bra att veta hur melankolin såg ut förr, att det överhuvudtaget kan vara bra att försöka förstå hur människor förr tänkte och kände, att förstå hur de var olika oss."
Jag nickar. Jag tänker - som så ofta förr - att vi inte får bli vad Peter Luthersson kallar "nufånar", provinsiella i tiden så som byfånarna förr i världen var provinsiella i rummet. Att det är viktigt att lära unga människor att nuets horisont inte är den enda horisont som funnits.
Men jag tänker också på ett begrepp vi diskuterade på salongen senaste vecka, nämligen begreppet samhällsrelevans. Alla forskare måste, tror jag, vara samhällsrelevanta att de kan och vill besvara frågor som dendär gymnasieelevens.

Husis känns nu avlägset, irrelevant. Men förvånad är jag ju över det arroganta vis på vilket man tystar en debatt. Kanske det är naivt att vara förvånad?

Ja, NU ska det då alltså handla om Husis. (Men inte bara om Husis för gudskelov finns  det så mycket annat i världen än Husis). Efter att ha sett Olkinuoras svar har jag skickat följande mejl till honom och Tim Johansson:
"Med anledning av att min insändare först legat nästan en vecka, sedan censurerats och idag publicerats med ett fullständigt meningslöst svar meddelar jag att jag inte längre medverkar i Hbl."
Olkinuora ville ju helt klart inte att det skulle framgå vad Tuva mera konkret gett för information om utvecklingen på Hbl. Han bad mig ta bort formuleringen om "rykten" så jag skrev då om och hänvisade - i min tur helt konkret - till uppgifter på min blogg. Men Olkinuora vill ju inte heller att bloggen ska få fler läsare så därför skulle då insändaren beskäras - samtidigt som Tim Johansson uppger att Tuvas uppgifter är felaktiga. Detta sistnämnda är ju särskilt intressant: om de är felaktiga ska de ju tydligt dementeras och så ska det väl gå att berätta åtminstone något om allt det utmärkta utvecklingsarbete som nu är på gång. Det borde åtminstone Tim Johansson göra och det är en stor besvikelse att han bara kan skriva ett litet privatmejl.
   I ett mejl till mig konstaterar Monika att Husis på ett oreflekterat sätt tror på läsarundersökningar: i läsarundersökningar får man de svar man vill ha och framförallt kan ju läsarna inte önska sig något de inte vet att det finns. Husis ständiga ängsliga gränsdragning mellan smalt och brett är också aningslös. I all sin populism har de svenska kvällstidningarna Aftonbladet och Expressen alldeles utomordentliga kultursidor som bryggar klyftan mellan smalt och brett. Aftonbladet hade till exempel nyligen artiklar om Machiavelli som ledstjärnan i modern ledarskapslitteratur - det finns båda en nyugåva av den klassiska texten och en mer publiktillvänd version. I samma veva publicerade Aftonbladet en artikel om nya härskartekniker som uttryckligen går ut på tystnad, osynlighet, slutenhet, hemlighetsmakeri.
Ja, detta sistnämnda känns ju igen, eller hur? Husis har nu med all önskvärd tydlighet visat att bloggens halvoffentlighet - som de alltså inte vill hyänvisa till - verkligen behövs.
Att jag slutar på Husis har ingen betydelse,  tillsammans med alla andra kvinnliga kolumnister över 60 blev  jag ju petad ren för ett par år sen, av Max Arhippainen - och utan något som helst tack. Det som ju är värre är det som Philip Teir beskrivit i en kommentar här ovan på min blogg och Michel Ekman i ett mejl på Ny Tids lista: "Svenskfinland som mentalt reservat börjar te sig så pass otillfredsställande att yngre intellektuella söker sig till större sammanhang om de bara har språklig och annan kompetens för det." Det är ju just det som många av mina yngre vänner har sagt - nästan förvånat har de sagt det: "Du kan väl ge blanka den i Husis?" Nej, det är ju inte så de säger, de säger "Du kan väl skita i Husis?" Men som äldre dam uttrycker jag mig inte så, jag tycker dessutom att bilden blir för konkret just när det gäller en tidning.
Jag har nu känt starkt för Husis i sexti år, sen jag läste Ferd'nand tillsammans med min pappa, i hans säng. Men jag vill inte skriva i en tidningen som den nu förhåller sig till sina medarbetare och läsare.


Och så till annat, för den som är intresserad av annat och orkar läsa vidare:
Har läst vidare i Henrik Meinanders manuskript, ofta nästan andlöst har jag läst vidare. Hans juni månad är en höjdpunkt: det är kriget på Näset, det är starkt berörande skildringar om soldaternas känslor och hur man på hemmafronten förhöll sig till de stora förlusterna, hur dödsbuden bars fram, hur man sörjde och begravde.
Juni 1944 har jag alltid tänkt på som min månad, det var då jag blev till - enligt vad min mor berättat en natt i Köpenhamn då det rådde utegångsförbud och hon inte hann hem. Sen föddes jag för tidigt i början av februari - pinsamt tidigt med tanke på att mina föräldrar först gift sig den 22 juli. Jag  har alltid tänktt mig att jag föddes i ett historiskt ögonblick: mellan öppnandet av Auschwitz och bombardemangen av Dresden. Nu har Henrik verkligen aktualiserat insikten att historien kunde ha tagit en helt annan riktning, att året jag blev till i var avgörande, att jag hade kunnat få växa upp i ett helt annat Finland.

Och så ett litet stycke om dödsskräck:
I går drack vi vår rikssvenska cappuccino (jo, nu är jag säker på stavningen) som var perfekt bortsett från att det inte bjöds choklad till. På kafébordet låg en bok som heter Hälsopraktika, författad av en dam vid namn Görel Kristin Näslund. "Öva dig att dö," skriver hon. "Ligg ned och slut ögonen. Låtsas att du är döende. Vad känner du? Och vad känner de som sitter bredvid dig? Vad ska du säga till de dina? Finns det några som du har ouppklarade affärer med och som du skulle vilja ge en hälsning? Låtsas sedan att du är död. Punkt och slut."
Den här övningen ska ge "personlig mognad", heter det, och den ska träget varieras: vi ska minsann också föreställa oss att vi dör i en flygolycka, i en färjkatastrof, ett brinnande hotell, ensamma på fjället."
    Just have a go, säger jag, men faktum är att jag för min personliga del tror mer på Näslunds råd om tandborstning.
  

Nej, det här ska inte handla om Husis - inte idag, inte när det är helg.
Jag nöjer mig med att konstatera att det är Dag 6 sen jag skickade mitt öppna brev till Hannu Olkinuora. Viljan till dialog förefaller inte överväldigande.
Men det finns en större värld och det här ska därför handla om pakistanska Muneeza Shamsie som jag var klasskamrat med i min engelska internatskola under femtitalets sista år. Vi representerade det främmande i klassen - hon har i behåll ett brev jag skrev till henne med en teckning: "This is my igloo." Hon fick inte studera men blev ändå litteraturkritiker, specialiserad på Pakistans engelskspråkiga litteratur, och hennes dotter Kamila, jämnårig med min Ville, är en av Pakistans mest kända romanförfattare. Nu skickade Muneeza  - som de senaste åren träget rapporterat om den dystra utvecklingen i sitt hemland - en länk till en artikel i The Guardian som Kamila skrivit och som handlar om cricket. I sorg över attacken i Lahore som så när hade kostat hela Sri Lankas cricket lag deras liv skriver hon om en helt annan cricket match, den som spelades i Karachi i mars 2004 mellan Pakistan och Indien. Indien vann - eller, konstaterades det då och konstaterar Kamila Shamsie nu - själva spelet vann för pakistanerna hurrade ändå.
För Shamsie och otaliga andra pakistanier representerade den matchen ett hopp som nu gått förlorat, den representerade pakistanierns dröm om fred och samförstånd.

Man ska nog inte börja blogga så tidigt som jag gör för nu har jag råddat riktigt illa, och om ni läser baklänges är det för en gångs skull bara bra: det är naturligtvis inte ordet ritualer som har med stigar att göra utan ordet rutiner.
Gudskelov har ännu ingen behövt påpeka det.
Jag hade inte tänkt kommentera kvinnodagen men när jag nu sitter här igen kan jag ju nämna att Svenska Dagbladet - vår husorgan - har ett alldeles utmärkt reportage med porträtt av nio kvinnor från nio olika decennier.Den äldsta - född 1917 - var en av de första kvinnorna inom polisen, den yngsta går fortfarande i gymnasiet. Mest tidstypisk är kanske åttitalisten, Caroline Wiklund som just nu är receptionist och säger: "Jag jobbar för upplevelsen."
Familj är självklart men inte just nu, säger hon också.
Det finns också en mycket intressant artikel från en mansvärld, nämligen metallarbetarnas. Det svenska metallarbetarförbundet har nu ingått ett avtal som av många betraktas som historiskt: det ger nämligen möjlighet till lokala uppgörelser om sänkt arbetstid och därmed sänkt lön med som mest 20 procent. Tanken är att nu i kristider försöka dela solidariskt på det arbete som finns.
Är det här nu bra eller illa?
Jag vet inte, jag vet inte. Om nu herrarna med de svindlande lönerna och bonusarna också skulle offra 20 procent?

Hur är det möjligt att inte massvis med svenskar blir överkörda när de besöker Finland?
I Sverige kan man ju nämligen som en självklarhet räkna med att bilar stannar vid övergångsställena, ja, man kan till och med räkna med att de stannar hur man än drumlar ut på gatan, till och med när det är rödaste rött ljus.
    Ja, det var söndagens första tanke - inte djup, nej, men ändå värd några sekunders begrundan.
    Förövrigt har vi våra fasta ritualer också här i Uppsala. (Jag har helt nyligen lärt mig att "ritual" betyder upptrampad stig, en stig man går och går. Men som naturligtvis kan gro igen.) Lördag morgon klockan nio lyssnar vi på P1s utrikespolitiska magasin Konflikt, söndag morgon samma tid på det mer brokiga God morgon, världen. Både lördag och söndag stiger vi upp lika tidigt som vanligt, äter frukost, läser tidningen, sitter vid datorn men sen kryper vi igen ner mellan lakanen och lyssnar på radio. I går handlade Konflikt om korruption, om paramilitärer i Colombia som visserligen blir åtalade och får möta sina offer i rätten men som inte blir dömda, om knarkhandlare där och i Mexico som får husera fritt - och kanske övergå till människohandel. En av de senare förklarade ogenerat: "Ett kilo kokain kan jag sälja en gång, en liten flicka kan jag sälja hundra gånger. Det blir mera pengar, helt enkelt."
Det blir en egendomlig kollision - något av ett moraliskt problem rentav - att ligga där i den trygga svenska sängvärmen och höra om världens elände. Men faktum är - som Lars påpekade  - att det inte bara är elände: i det nästan timslånga programmet intervjuas också ständigt ytterst kvalificerade personer som engagerat sig i kampen för rättvisa, igår jurister från organisationen Transparency International.
   På eftermiddagen var jag på biblioteket i Vallentuna och talade om Afrikas stjärna, än en gång Afrikas stjärna. Om Afrikas stjärna skulle jag vid det här laget kunna hålla ett flytande fyrtiofemminuters anförande om man så väckte mig mitt i natten.
Intressantast var ett samtal med en bibliotekarie född och uppvuxen i Österbotten. Hon sa att hon - till skillnad från min Ville-son - varit mån om att hennes föräldrar skulle kunna kommunicera med sina barnbarn på sitt eget modersmål. Deras modersmål är Terjärvdialekten.

Också här i Uppsala sjunger fåglarna, det gör de faktiskt.
Fast inte som i Ekenäs förstås.
Går och funderar på uttrycket "med ålderns rätt":
Det är ju inte så att det finns sammanhang man har tillträde till "med ålderns rätt", "ålderns rätt" betyder ju dessvärre snarast att det finns sammanhang man kan ställa sig utanför, att man kan vara passiv. Man kan sova länge, man kan låta bli att gå på  föredrag,teater eller konserter.
Och om man går kan man ju somna.
Fast visst läste ni Husis-reportaget om Raili Häkknien, 75, som i 56 år har öppnat sin textilbutik vid Fjärde linjen prick klockan åtta? Hennes bästa kunder är transvestiter och själv tillverkar hon "mycket naturtrogna" lösbröst av nylonstrumpor fyllda med linfrön.
Jodå, jag gillar att få ordentliga besked om hur lösbrösten är gjorda.

På väg från Helsingfors till Uppsala - på flygbussen och flyget - glömde jag  i går alla hostande och nysande medpassagerare eftersom jag var fullständigt uppslukad av att manus av Henrik Meinander, en kommande bok om året 1944, skildrat månad för månad ur vardagens och den lilla människans perspektiv lika väl som ur de dramatiska krigshändelsernas och politikernas. Henrik Meinander förmår verkligen gestalta, konstaterar jag förtjust. Så här börjar kapitlet om februari månad:
"Den sovjetiske flygofficeren Vasilij Resjetnikov mindes ännu sex decennier efteråt ett och annat om förberedelserna inför bombardemangen av Helsingfors i februari 1944. Piloterna hade bedrivit kartövningar, som gick ut på att lära sig utantill hur floder, järnvägar och eventuella sjö- samt havsområden var situerade i förhållande till städerna som skulle bombas. När piloterna ansåg sig kunna detta fick de framför sig en icke namngiven stadskarta, som skulle identifieras med hjälp av dess geografiska särdrag. På så sätt kom Resjetnikov och hans kolleger att lära känna bl.a. Tavastehus, Jyväskulä, Helsingfors, Kotka, Kouvola och Åbo i god tid innan de sändes ut för att bomba många av dessa städer."
Det blev inte mindre intressant när jag kom in i mars månad och läste om fredssonderingarna. Här fanns nämligen en parallell till en aktuell språkpolitisk debatt: finlandssvenska fredsivrare misstänkliggjordes och fick höra att de aningslöst förbisåg vad freden skulle kosta deras karelska landsmän.
När ja åkte från Arlanda frågade jag min taxichaufför om hans värsta upplevelse i yrket. Den var när han plockat upp tre flickor mellan tio och tolv som inte hade pengar men försäkrade att den enas mamma skulle betala. När de väl var framme försökte alla tre rymma ifrån betalningen men bara en slapp ut innan chauffören låste dörrarna. Flickan som sluppit försäkrade att hon skulle gå efter pengar men i stället kom hon tillbaka med en flaska som hon slog honom i huvudet med. "Hon var bara elva år," sa han när han berättade om det. "Hon var bara elva, för fan."
Och så har jag fått mejl från Tim Johansson. Han säger att det är privat så jag ska inte lägga ut det eller citera det. Det är synd att det är priva för budskapet är att jag blivit felinformerad, att det finns goda planer för kulturens framtid. Det skulle man ju gärna se på tryck.
Ja, och så det viktigaste av allt: det är Lars' födelsedag. Han fyller åttitvå.

I skymningen var  himmeln hög och blå när man tittade på den från femte våningen på Idrottsgatan. Jag var på besök hos en av mina äldsta - till åren äldsta - vänner Kerstin Jansson  och hon sa: "När jag var liten brukade min mamma säga att vi skulle fira skymning. Sen lade hon sig på sin schäslong och jag fick lägga mig bredvid, tätt intill. Hela rummet var blått."
Kerstins mamma dog när hon själv var elva år.
Vi talade om allt mellan himmel och jord och Kerstin berättade: om Rabbe Enckell och Heidi och Oscar Parland och om Sigrid Schauman som under vinterkriget var evakuerad till Monikkala gård liksom Kerstin och hennes syster. Sigrid Schauman var mån om att fråmhålla att det var bror Eugens skinnmössa hon använde.
När jag skulle gå sa Kerstin: "Förr var jag rädd för att bli gammal. Nu är jag inte rädd, jag tycker att jag fortfarande lär mig saker, blir klokare."
Nej, min insändare är fortfarande inte publicerad men idag saknar det all betydelse. I dag är det Göstas begravning.

Har självklart funderat en del på bloggandet som halvoffentlighetsform, närmare bestämt på vad det etiskt innebär att mejl åker runt och vill ju därför betona att jag har undvikit att lägga ut annat än sånt som jag har fått tillstånd att lägga ut. Jag tror verkligen att det här är ett sätt att föra en diskussion som dessvärre är svår att föra på annat sätt.
Och alla vi som är berörda av HBL-kulturens utveckling är självklart måna om att hålla en artig ton. (Jag blev starkt berörd när jag gick in på Astrid Thors hemsida för att tacka henne för söndagens föredrag och såg att gästboken är stängd på grund av osakliga inlägg.) I själva verket tycker vi väl att det är Husis som varit oartigt. Monika Faherholm har nu också mejlat Hannu Olkinuora och konstaterar att Tuva Kotsströms kommentar i söndags "publicerades väldigt undanskymt" och att tidningen gott hade kunnat hitta ett mindre klumpigt sätt att avtacka en f d kulturchef som också är "en av nordens prominenta kulturjournalister, essäister, kulturskribenter".
Ja, och så har jag självklart tänkt vidare på salongen som jag skrev om ovan. (Har svårt att föreställa mig vad det innebär att jag  ständigt ska läsas baklänges?) Jag har särskilt tänkt på hur Camilla och Kristina bara blev bättre och bättre när de kom bort från sina stolpar, hur det var själva deras entusiasm som var enstusiasmerande. Vi talade ju om att det inte förväntas finnas en personlig röst i forskningen, men man kunde också ha talat om varför entusiasm lätt uppfattas som naiv?
För kvällens allra sista gäster berättade jag om udda telefonsamtal. I dag kom ytterligare ett - men ganska fint. Det var en dam som utan inledning frågade: "Är du nöjd med att heta Merete?" - "Jodå," svarade jag förvånat. "Jo, för vi tänker lite smått på att döpa vår lilla flicka till Merete och därför ville jag veta hur namnet känns."
Jag försäkrade att det bara känns bra men att Mazzarella är mera problematiskt eftersom en hel del effektiva SPAM-filter rensar bort mina mejl.
Damen försäkrade  förskräckt att hon inte ett ögonblick tänkt sig namnet Mazzarella.
Och till allra sist: jag saknar fåglarna på Ramsholmen i Ekenäs även om det sanningen att säga mest var kråkor som sjöng. Jag har börjat förstå det fina i kråksången, helt enkelt.

Vi var eniga om att vi hellre vill 'verka i världen' än 'arbeta'. 'Vi' var i det här fallet Tanja Brandt, doktorand i nordisk litteratur, och författare och det var hon som den här kvällen  först tog ordet 'verka' i sin mun men jag blev glad för jag har själv ofta använt det, har tänkt att det är så bra för att det inte är produkt- eller resultatinriktat, inte mätbart. Det är - som jag förstår det - något man gör bland människor, det handlar om att skapa goda sammanhang.
Samtalet fördes på 'salong' hemma hos mig på Villagatan, en kväll just för doktorander, före detta studenter - av vilka en del hunnit bli högst etablerade människor i femtiårsåldern - och nuvarande studenter. Det var vin och ost och levande ljus i kristallkronan och det var faktiskt också ett riktigt stimulerande intellektuellt samtal mellan Camilla Lindholm och Kristina Malmio, relativt nyblivna docenter i nordiska språk respektive nordisk litteratur. Camilla forskar för närvande i hur dementa använder språket, Kristina har hållit på och skrivit om Diktonius habitus och inte minst hur Diktonius' kropp beskrevs och tolkades av personer inom det samtida litterära etablissemanget. Det blev ett samtal om tvärvetenskap, om att trevande söka sig vidare från de metoder man tryggt behärskar - och det blev mycket om just kroppen för Camilla betonade att dementa i hög grad kommuncerar genom kroppen.
Ja, och genom rim och ramsor, ordspråk och citat som de bär med sig från tidigare - ofta mycket tidiga - år. Man kan fråga sig: vad bär yngre generationer med sig för utantillkunskap som de kan falla tillbaka på när demensen drabbar?
När jag gick och lade mig var jag alldeles varm om hjärtat av tanken att alla de här människorna finns - fortfarande finns - i mitt liv trots att jag är pensionerad.
Och - ja, det må låta anspråksfullt: men jag kände faktiskt att jag just den kvällen hade verkat.

Och så måste jag ju nämna att jag har fått svar från Olkinuora. Han skriver helt vänligt att han gott kan svara men att han inte vill kommentera rykten eller interna diskussioner på Hbl. Konstig är däremot meningen: "Om Du vill formulera om ditt öppna brev med hänsyn till hur jag förhåller mig till rykten publicerar vi det gärna, med mitt svar."
Det är ju kanske inte jag som ska formulera om mitt brev med hänsyn till hans förhållningssätt utan han som i sitt svar ska säga hur han förhåller sig till rykten men hans resonemang var ju bra så till vida att jag insåg att jag förstås själv formulerat mig fel när jag talat om'rykten'. Det är ju inte ett 'rykte' jag bygger min insändare på utan ett mejl från Tuva Korsström.
Som har råd att vara öppen om Husis' interna diskussioner eftersom hon nu går i pension.
Det sorgliga är ju att de som är beroende av Husis naturligtvis inte kan vara öppna.

Har inte tänkt på något djupsinnigare än frågan varför VR - använder nån ett svenskt namn på våra järnvägar? - på stationerna låter meddela att tågen anländer till perrong det-och-det ungefär fem minuter innan något händer. Sen meddelas det ju att de avgår i just det ögonblick då man med lättnad - och goda ögon - ser det närma sig på en halv kilometers håll.
Och så var det en läsare i Sverige som skickade mig följande vigselannons:
"Den 9 augusti vigdes Nina Björk och Staffan Landin i Klinte kyrka, Klintehamn, Gotland. Festen hölls på pensionat Warfsholm och varade i dagarna tre,. Fotbollsmatchen om efternamnet vanns av brudens sida."
Min läsare - han heter Håkan Olsson - konstaterar: "Bortsett från att fest i dagarna tre pekar bakåt mot forna bröllopsseder så anges här ett strålande sätt att lösa det moderna problemet med efternamn."

"Ett problem är att folk verkar ganska apatiska," skriver Monika Fagerholm som är lika morgontidig som jag. "Som att: det finns inget att göra, vad spelar det för roll vad man säger, man hörs ändå inte. Nånting med den offentliga debatt som nu fnns känns väldigt vanhanenskt - pratar man inte på på det sätt som dom med pengar och makten vill man ska prata, så är man en gnällspik, dåligthumörsperson. Vilket förstås är alldeles tänkt det också. Sen så kommer det ju alltid att finnas ett skikt mänskor - det är väl dom det är tänkt ska gå i den finlandssvenska elitskolan som Magmachefen talade om - som kommer att få tillgång till det bästa av det bästa, även ordentlig kulturdebatt, kulturanlays, reflektioner kring makten, kultur, samhället... allt det där som nångång kunnat finnas för alla - "
Det här är en kuslig utveckling, konstaterar Monika och jag håller med. Och till den kusliga utvecklingen hör ju den skenbara demokrati som går ut på att man kan skicka sms-insändare i stället för att behöva föra ett resonemang, att man riktigt kan få  vara interaktiv och svara på enkätfrågor som "Hur lågt tycker du jeans ska få sitta?" (detta i Aftonbladet för något år sen) eller "Vad borde Victorias och Daniels barn heta?"
Och medan vi sysslar med dethär är det mycket annat, viktigare, vi inte sysslar med, inte tänker på därför att det inte är meningen att vi ska tänka.
Nu hoppas jag ju så innerligt att det är fler än  Monika och jag som hör av sig till Husis, med insändare eller med mejl till Olkinuora.
Och samtidigt, alldeles samtidigt - och det är ju så livet är:
Medan jag tänkt på dethär har jag också tänkt på den där svenska tvååringen som brände inne i en garderob för två veckor sen. Jag har tänkt på att hans föräldrars liv ska gå vidare, att kvällstidningarna som braskande gjorde sensation av hans död nu är fulla av förlovningstrams. Jo, jag kunde inte undgå att uppfatta något litet om de närmare omständigheterna kring olyckan: det var tio en lördagmorgon, mamman hade gått ut på ett ärende, pappan sov när det började brinna. Det är vad jag vet. Nej, jag vill inte tänka på det mer.

Kom just hem från min kvällspromenad  runt Ramsholmen där  fågelsången var försiktig men påtaglig. Har i år för första gången i mitt liv insett att vårvinter faktiskt är vår.  Hela mitt liv har jag varit en otålig själ som velat att tiden ska gå fort, fort -  från jul till födelsedag till vår till sommarlov. Nu är jag för gammal för att kunna önska mig att tiden ska gå fort så det är ju utmärkt att jag äntligen insett att också början av mars redan är vår.

Har nu  också skrivit ett privatmejl till Olkinuora. Konstaterar att ytterligare en ledsam konsekvens med den utveckling man nu befarar är att alla de som ändå har ett val gärna avstår från att vara verksamma på finlandssvenskt håll.
Monika Fagerholm skriver "Jag är rädd att, då man adderar ihop det ena och det andra (också i stort, liksom vår offentlighet: peppar + papper + magma + volt + play me etc.) plus då i bakgrunden fondgubbarna (jo, läste också michel ekman nyss) ingen vettig mänska vill vara finlandssvensk längre.
I alla fall inte jag. "
Monika skriver dessutom:
"Det finns också nu i luften detta att kultur ska ha en typ hälsobringande funktion, få oss att 'må bra'.
Jag tänker på nåt som Åsa Linderborg skrev, att kultur ska få oss att växa som människor.
Att växa är också svårt, ska göra ont.
Självfallet."

Nu har jag tänkt till och har skrivit följande insändare som jag mejlat till Husis:
Bästa Hannu Olkinuora,

Tuva Korsströms Kommentar på HBLs kultursida i söndags (1/3) gjorde mig och många med mig djupt bekymrade, i synnerhet efter att ryktet spritt sig att den var tänkt som en ledare men sades ’inte motsvara tidningens linje’. Nu skulle vi naturligtvis alla gärna vilja veta vad tidningens/tidningsledningens linje är när det gäller kulturens framtid?
   HBLs kulturbevakning har hittills hållit en utmärkt nivå men den tål ingen som helst försvagning. Det måste nödvändigt finnas sakkunskap ifråga om litteratur, musik, bildkonst, teater. Vad man ytterligare kunde önska sig är att  kulturredaktionen också skulle ha en samlande kraft, en mer övergripande vision, en föreställning om vad kultur är och betyder, en vilja till levande debatt, ja, till en hel del av det som – för dyra fondpengar – getts i uppdrag åt tankesmedjan Magma. På den här punkten har HBL tyvärr länge brustit och man kan misstänka att det inte bara är nya sparkrav utan också  en viss rutinmässighet som gör att vi nu kan befara att kultursidorna ska förvandlas till en mer allmänt hållen satsning på livsstilsfrågor. (Om man tar exempelvis Svenska Dagbladets livsstilssidor som förebild kan man ju få en hel del gratismaterial genom att låta läsarna skicka in frågor, kommentarer och berättelser.)
    I egenskap av f.d. professor i nordisk litteratur är jag särskilt orolig för att HBL ska spara bort sina frilansmedarbetare. HBLs kultursida har hittills gjort en alldeles utomordentligt viktig insats som plantskola för unga lovande skribenter: själv hade jag nog aldrig blivit vare sig litteraturvetare eller författare om jag inte från och med 1960-talets slut blivit uppmuntrad av HBLs kulturredaktörer. HBL har ett alldeles grundläggande ansvar för att det finns människor som kan skriva svenska väl, gärna också elegant.
   Låt oss inte bli dummare än vi behöver vara!
Jag ser fram emot svar.
MERETE MAZZARELLA   

Min dators stavningsprogram tillåter faktiskt både cappucino och cappuccino. Men kanske jag ändå  är Lars till lags och börjar köra med dubbla konsonanter
Som i Mazzarella.
(Det stavas också ofta fel och när jag säger det i Sverige är det ofta nån som frågar: "Och vad heter du i efternamn?"
Och Ville-sonen som i några år önskade sig en lillasyster hade många förslag till förnamn åt henne: Isabella, Gabriella, Arabella. Fast det han då plötsligt i femårsåldern tyckte var allra vackrast var Salmonella. Kanske det var därför det inte blev nån lillasyster.)
Men tillbaka till Husis-kulturen: Tuva Korsström skriver att hon slutar alldeles frivilligt, att hon beslöt sig för det redan i höstas " i god tid innan Konstsamfundet kom med förnyade soarkrav och der började antydas att folk som är 60 plus kan försvinna. Det vore ju en katastrof för kulturavdelningen eftersm minst tre utom jag snart är 63 eller mera. Vi skulle förlora ämnesredaktörerna för teater, konst och musik och i det här skedet inte få kompetenta ersättare utifrån. Facket har i varje fall fått till stånd ett avtal som innebär att ingen går från kulturen och att vi sparar på andra sätt."
Hon fortsätter:
"Björn Sundell kommenterade ju de fullständigt fåniga sparkraven som Kobbe Berg kör med och som drabbar Hbl speciellt kraftigt eftersom vi förlorade hyresintäkter o.a. när KSF Media grundades.
Ja, och till råga på allt är det en tidningsreform på gång som efter vad jag har förstått går ut på att förena kultur och livsstil i samma block. Kultursektionens öde på söndag är oklart.
Allt det här ligger alltså bakom min kommentar plus att Marit och Tim, trots att de är snälla och trevliga, representerar ett annat kulturtänkande än jag.(Ajjo, chefsgarnityret ska också möbleras om i maj. Men någon kulturchef utifrån lär vi inte få för det är anställningsstopp).
På något fint sätt borde man få Konstsamfundet, Olkinuora och styrelsen att förstå att det här är en farlig utveckling om Husis förytligas ytterligare och man bara satsar på peppar papper och annat."
Det här är ju ett viktigt mejl. Själv vill jag också understryka att jag har all respekt för Marit och Tim - samtidigt som  jag nu innerligt skulle önska att Tim ville träda fram och redogöra för var han står. Jag tycker också att Husis har många utmärkta, idérika och självständiga skribenter: särskilt berörd blev jag av Jeanette Björkqvists reportage om anhörigvård för några veckor sen. Faktum är att jag också gärna läser Volt - inte trots att utan uttryckligen därför att den inte riktar sig till just mig, min ålders- och intressekategori utan ger mig inblick i annat.
Men vi behöver också annat och frågan är vad vi kan göra. Själv tänker jag skriva till Olkinuora. Jag tycker fler kan skriva till Olkinuora - artiga men bekymrade mejl. Är vi tillräckligt många som skriver så har det kanske en betydelse. Och jag litar på att Baba Teir ska föra expertkunskapens talan styrelsen.
   Men EN glad kulturnyhet dök också upp i går:
Söderströms 'Tråkbok' ska bli av, skriver Susanna. Det är ingenting som jag tycker är angeläget som att upptäcka ett ämne där ingen tidigare riktigt vetat att ett ämne förelåg. Jag tror dessutom attden har alla förutsättningar att sälja bättre än 'Skilsmässoboken'. Problemet med 'Skilsmässoboken' är att den är svår att ge i present: den skulle antagligen kännas som ett olycksbud. Och det är egentligen bara ensamstående som kan köpa den åt sig själva utan att nån i närmiljön höjer på ögonbrynen.

Och så genast tillbaka till allvaret:
Har fått mejl från Tuva Korsström som rapporterar att hennes kommentar var tänkt som huvudledare i lördagens tidning men inte godkändes av Olkinuora eftersom den inte representerar tidningens linje. Har också fått mejl från Tim Johansson som uppenbarligen gärna skriver - bara han vet hur det ser ut på tidningen när chefsgarnityret möbleras om i maj.

Läs för all del också Susannas utomordentligt intressanta kommentar till mina tidiga morgontankar "Fördumning".

Nu påstår Lars att det ska vara cappucino stavas cappuccino.
Nåndera av oss är inte perfekt.
I Ekenäs stavas det förövrigt lite hursomhelst.

Nu har jag en fråga att ställa som platsar bra för ett forum som detta och som det vore riktigt roligt att få svar på. För en liten tid sen pratade jag med en god vän - Viveca Hagmark, förbundsdirektör på Folkhälsan som också sitter i Penningautomatföreningens styrelse - och tillsammans började vi fundera på vilken sorts penningspel som kunde tänkas locka kvinnor.
Jag sa att jag kunde tänka mig att spela medan jag väntade på flyg förutsatt att jag fick sitta bekvämt, dricka en cappucino och ha ett öga på folk som gick förbi. Spelapparaten som sådan borde vara lite läcker, kanske som en liten bärbar dator. Och nån sorts liten intellektuell ansträngning skulle det väl också få vara fråga om.
Apropå cappucino:
Här i Ekenäs har Lars och jag ägnat en del tid åt jakten på den perfekta cappucinon. Alltför ofta är det för lite espressosmak och på tok för lite skum. Och ibland är det ingen chokladbit. Cappucino är inte cappucino utan chokladbit. I långa tider drack vi varje morgon cappucino på Madicken där man vid halvnio-niotiden såg inte damer utan donare i blåställ som tog dagens första paus. Trevliga Linda Moed som studerar vid Hanken i Vasa slet sig loss från uppvaktande herrar för att servera oss cappucino i vilken hon gjort små hjärtan av chokladsås och så fick vi hela två chokladbitar var. Men Linda försvann och först blev kaffet blaskigare och blaskigare och en vacker dag fick vi ingen chokladbit. Den perfekta caapucinon drack vi igår på  Knipan-krögarens nyöppnade Sippan. Jo då, namnet är förfärligt - tankarna går ju till Folkhälsans Majblomman och seniorboende - men det är härligt att äntligen ha en restaurang här som är öppen på söndagarna ("Ekenäsborna äter hemma", brukar det heta - och då alldeles speciellt på söndagarna). Och om maten var alldeles utmärkt - och prisvärd - så var cappucinon.
Fast på morgnarna får man gå nånannanstans. Just nu går vi till Carl de Mumma vid torget. Cappucinon är hyfsad och så får man chokladbitar som heter Veneuzuela eller Peru eller Madagaskar. Det är minsann inte bara Europa som kommer till Ekenäs - som i går - utan stora världen.

Nej, egentligen vill jag inte alls tänka på Husis kultursida. Eller på universitetsreformen.
Jag är kvar i Ekenäs, ännu ett par dagar är jag det och det vill jag få njuta av. Nu har det ljusnat, snön lyser fortfarande vit på Södra Strandgatan utanför mitt fönster. På gården står en snögubbe.
Det som däremot är sorgligt här är att Svente-grannen ständigt är ute och letar efter sin Oscar-kisse. Det är inte så att Oscar är försvunnen,  vi ser honom alla då och då men det är det att Svente-grannen har fått svårt att komma ihåg när han senast såg honom. Svente är inte många år äldre än jag men han blev förtidspensionerad för många år sen och han bor ensam. När vi flyttade hit Lars och jag hade Svente en annan Oscar och han försvann för ett par år sen, det var kring jul. Svente letade och letade, utan resultat. Sedan dess har han inte varit sig lik, han blandar ihop Oscar II som bara är ett och ett halvt med Oscar I och han letar och letar alltmera ångestfullt,
Till och med när det finns pinfärska tass-avtryck i snön.

Det kändes symboliskt - och sorgligt - att på en och samma dag få  läsa Göstas postuma recension och Tuva Korsström avskedskommentar inför sin pensionering. (Ja, ni ser: gårdagens Husis läste jag först inför läggdags och inte alls så grundligt som lördagens). Men det verkligt sorgliga är naturligtvis hur Tuva föreställer sig att kultursidan kommer att utvecklas - till något som av allt att döma mest liknar den finlandssvenska flödesradio vi alla är så trötta på.
Men vad ska vi då göra?
För egen del tänker jag börja med att be Tim Johansson om en kommentar: han har så vitt jag vet aldrig kommit med nån egentlig programförklaring som kulturchef och tillträdde så till den grad utan fanfarer att många väl knappt märkte att han tillträdde.
Sen får man se. Det var ju länge sen Husis kultursida var ett debattforum, kanske den kunde bli det igen?Och det är klart att alla vi som är det man på sextitalet kallade kulturarbetare och idag kanske kallar kulturpersonligheter - utan att vi för den skull blivit desto märkligare! - ska säga vad vi tycker men ännu bättre vore om de som är kulturkonsumenter snarare än producenter - de läsare som inte själva skriver i tidningen - också skulle säga vad de tycker.

"Tycker doktorn att jag ska rösta på Astrid Thors?" frågade en av telefonrösten att döma mycket gammal dam inför ett riksdagsval för åtskilliga år sen.
Jag kände mig ju hedrad men tyckte inte att jag alltför kraftfullt skulle påverka hennes politiska beteende så jag svarade bara: "Varför inte?"
"Då gör jag det," sa damen och lät lättad.
Idag var Astrid Thors i Ekenäs och höll ett anförande om Finland och Europa vid en Zonta-fest i Karelia. Det var Monika Fagerholm som fick mig att ta mig dit för Monika skulle servera kaffe men jag är faktiskt glad att jag gick: inte bara för kaffets skull eller ens för att vi alla fick räta ordentligt på ryggen och känna oss stolta när vi blev påminda om att vi inte bara är raseborgare eller finländare utan faktiskt också européer. Utan mest för att jag kände att jag i tiden inte vilselett den gamla damen: Astrid Thors imponerade faktiskt på mig dels för att hon verkar som en alldeles riktig människa, dels för att hon var bra för att svara på frågor.
Frågor, förresten - som så ofta vid den där sortens tillställningar fanns det tyvärr frågor som bara låtsas vara frågor och snarare är ett uttryck för någons behov av att äntligen igen få höra sin egen röst. Värst i det avseendet var stadsdirektören, Mårten Johansson.
Ja, och från ett solnedgångsvackert Ekenäs ringde jag sen till ett förmiddags-Chicago och talade med min amerikanska familj.Jacob som senaste gång lade ut texten om Guinness rekordbok och en man som dragit en dubbeldäckarbuss genom att spänna fast den vid sina öron hade nu mycket att berätta om Benjamin Franklin. "Benjamin Franklin is actually more interesting than George Washington," avslutade han myndigt,

Ja, ni ser: denna första marsdag har ju börjat tidigt på mitt håll.
Först vill jag tacka för kommentarerna, de både värmer och stimulerar.
Jag måste få återkomma till den stackars universitetslagen som jag skrev om nyss och konstatera att jag inte alls förstår varför det inte finns ett internationellt - eller åtminstone nordiskt - nätverk för att bekämpa de förändringar som drabbar den akademiska världen: universitetslärare är ju annars bra på internationella nätverk men det är som om man inte ordentligt noterat att problemen är de samma på de flesta håll. För några veckor sen var det några danska professorer som skrev om de tre b'n som numera styr danska universitet: nämligen byråkrati och bokföring (de tänkte på de eviga beskäftiga evalueringarna och kraven på att personal ska redovisa sina arbetsinsatser halvtimme för halvtimme) och så - bullshit.
   På tåget till Karis igår kikade jag förresten över axeln på en herre som satt och skrev power point-texter på sin dator. Första raden lydde: "Relentless implementation of the selected strategy." Det är nog vad makthavarna inom universitetsvärlden har tänkt sig, de med.

I går läste jag Husis mer noggrant än jag brukar för jag skulle av och an till Helsingfors och åkte tåg. Allra mest funderade jag på debatten om  universitetsreformen som de ansvariga ju beskriver som den mest genomgripande förändringen av vår högre utbildning sen Åbo Akademi grundades 1640. Jag tycker att universitetslärarna har varit förunderligt tröga med att mobilisera motstånd för planerna har ju varit klara hur länge som helst. Jag tror också att de som makten haver tryggt räknar med att motståndet bara blir munväder för så var det när det nya lönesystemet drevs igenom för några år sen. Visst var det många som tyckte det var obehagligt att universitetslärare i bästa Foucault-anda skulle fungera självdisciplinerande och sätta sifferbetyg på sin duglighet men först skrev man på, sen protesterade man.
En kollega frågade mig vad jag trodde skulle hända om man inte skrev på.
Jag svarade att jag inte visste.
Då skrev han på.
Civil olydnad kräver att man är beredd att ta konkreta risker, inte bara prata. Själv skrev jag aldrig på. Det var en civil olydnad som naturligtvis inte var särskilt heroisk eftersom jag bara hade några år kvar i tjänst  - och har andra inkomster dessutom - men jag känner ändå en gnutta inre tillfredsställelse över att jag aldrig skrev på.

Men det fanns också annat i Husis att fundera på. Som annonsen för en lägenhet på Bergmansgatan som kostar 1649900 euro och som i dessa kristider obekymrat bjuds ut under rubriken Nya glanstider stundar. Sista meningen i helsidesannonsen lyder: "Vi önskar att den blivande ägaren kontaktar oss så snabbt som möjligt, så att vi kan iaktta särskilda önskemål om speciella livsnjutningar." Låter inte det som en mening ur - ja, just en kontaktannons?
Och låter inte "speciella livsnjutningar" som om sovrummet redan i inredningsskedet helst borde förses med spegel i taket och kedjor nära sängen?
Ja, och så noterade jag att Ryanair tänker börja ta betalt för passagerarnas toalettbesök. Hur mycket, undrar man. Och nog lär det bli en del så kallade administrativa utgifter? Ska nån stå vid dörren? Ska man få betala med kreditkort?

"Jag vill lära mig att skriva kärleksbrev som man får svar på."
Så var det en gång en kvinnlig skrivarkursdeltagare som sa när alla i tur och ordning skulle berätta varför de var där.
Det var ett bra svar. Skriver inte vi alla som överhuvudtaget skriver för att få svar och om inte för att bli älskade så åtminstone för att - ja, egentligen tycker jag att uttrycket är förfärligt men nu använder jag det ändå:  bli sedda?
Genom åren är det mest kurser i självbiografiskt skrivande jag hållit och om och om igen har jag tänkt att deltagarna - mest medelålders och äldre, mest kvinnor - har kommit dit för att skriva därför att det därhemma inte finns nån som lyssnar när de berättar.
Vad vi behöver är fler lyssnare,  läsare.
Att skriva blogg känns såtillvida mer ensamt än att skriva kolumner att man dagligen konfronteras med budskapet 0 kommentarer, 0 kommentarer, ändå tycker jag att det är roligt att skriva. Bloggandet har blivit en bekräftelse på vad jag alltid predikat för studenter: att den som skriver inte bara återger vad hon tänkt utan att tanken föds i skrivandet. Skrivandet är inte en redovisning utan en upptäcktsfärd.

Vackert är det just nu, julkortsvackert och samtidigt förvånansvärt vårligt med sol och takdropp och försiktigt fågelkvitter och fina solnedgångar. Vi talar om hur vackert det är - med försäljarna i affärer eller på kaféet, med bekanta och ibland främmande på gatan.
Jag tänker på att vi har det så bra, Lars och jag.
Jag tänker också på min mor. När vi skulle till att lägga på efter de telefonsamtal vi förde nästan varje morgon halvåtta sa hon ofta: "Jag tycker vi har det så bra." Och så tillade hon ofta: "Det gäller att komma ihåg att man haft det bra sen när man inte längre har det bra."
Mor kom ihåg. Själv vill jag också komma ihåg.
Fast ibland är jag till den grad inställd på att komma ihåg att jag redan låter nuet förvandlas till nostalgiskt minne, redan ser tillbaka på det från en punkt i framtiden då jag - vi - inte längre har det bra.

Ingen ska tro att vi inte diskuterar tidens frågor här på Helene Schjerbecks gata. I går talade jag med en granne som menar att svenska regeringen gett sitt tillstånd till kronprinsessans förlovning som ett sätt att äntligen distrahera folket från alla finanskrisens ledsamheter.
Efter att i Husis ha läst att det skulle vara drottningen som ställt sig mest negativ tittade jag noga på förlovningsfotot med både fästfolk och kungapar. Nog tyckte jag för min del att det var kungen som såg surast ut. Drottningen såg ut som hustrur av den gamla stammen en gång för alla har brukat se ut när deras män varit missnöjda: hennes leende var på en gång spänt och saktmodigt.
Å, jag känner igen de där leendena från min barndom.
Ordet saktmodigt, förresten - hur många unga människor finns det som idag förstår ordet?
I en språkspalt i Svenska Dagbladet för ett par år sen föreslog min goda vän Viveka Adelswärd att det gärna kunde ges en ny betydelse, nämligen "att ha modet att göra saker och ting sakta." Här i Ekenäs är folk saktmodiga. Medan man i Helsingfors tar fram sitt bankkort ren innan man ställer sig i bankomatkön gör man i Ekenäs så att man först köar och sen  först när det är en tur långsamt och metodiskt börjar gräva i fickorna.
Förr i världen blev jag irriterad, nu är jag full av beundran. Jag är också full av beundran för den dam som av allt att döma tillbringade en hel förmiddag på posten därför att en av hennes väninnor jobbar där och hon så gärna ville få prata med sina väninnor. De pratade och pratade och varje gång det kom en kund ursäktade sig den postanställda och väninnan drog sig tillbaka. När kunden gått fortsatte de.
I Ekenäs rör man sig också lugnare på gator och torg än i Helsingfors. Har ni förresten nångång funderat på att människor på gamla fotografier förefaller ha rört sig lugnare på gator och torg?
Och inte bara lugnare, utan med en helt annan närvaro och värdighet?

Nu strålande jag för jag har fått ett av mitt livs allra bästa recensioner och detta i Svenska Dagbladet.
Vad vill man egentligen att det ska stå i en recension mer än att "Det är en alldeles underbar bok, inte lik nån annan" och det står det.
Om man skrivit en historisk roman kan man också vilja att det står "Jag tror jag aldrig har sett en historisk person så övertygande levandegjord för mig som denne Topelius." Det står det också.
Jag får rentav veta att jag är poetisk.
Det är nästan för mycket, det är nästan så jag blir generad. Nu går jag ut och skottar trappan fri från snö.

En riktigt otrevlig svärmor som hänsynslöst lämnar ut sin svärdotter är ju vad jag stämplades som med Afrikas stjärna. Nu med Ingen, saknad, ingen sorg finns det i stället de som - till min stora häpnad - vill stämpla mig som ett slags klåfingrig pornograf. En av dem är Gun Winter i en låååång insändare i Vasabladet  (17/2) där hon särskilt ondgör sig över min bild av Topelius förhållande till den finska bondflickan Greta från Kahra. Så fort Susanna på Söderströms skickat mig den svarar jag och svårt är det ju inte. Jag konstaterar att det djärvaste jag i sexuellt avseende hittat på om Topelius är att han skulle ha varit erotiskt fascinerad av ett födelsemärke på sin blivande hustrus vad när hennes kjol en vacker sommarkväll glider upp en aning. Topelius mellanhavanden med Greta är däremot till punkt och pricka hämtade från Topelius ungdomsdagböcker så det är dem Gun Winter ska ta ställning till. Vilket är lätt gjort eftersom de finns publicerade.

Vad Gun Winter däremot reagerar positivt på är ”skildringen av den gamle mannens försök att hävda sin självständighet gentemot sina vårdarinnor” och se den skildringen har jag till stor del hittat på. Men det är ju förstås roligt att GW gillar den.

Att GW förövrigt har för sig att jag är uppvuxen i Danmark gitte jag överhuvudtaget inte reagera på. Däremot funderar jag vidare på hennes fråga: ”Behöver vi arma krakar veta allt om de döda märkesmännen och -kvinnorna? Kan vi inte nöja oss med deras verk?”

Faktum är nog att de allra flesta idag just inget vet om vare sig märkesmännen och -kvinnorna eller deras verk. Ingen saknad, ingen sorg är, tycker jag själv, en kärleksfull bild av Topelius - precis som När vi spelade Afrikas stjärna är en kärleksfull bild av mina barnbarn. Men det är alltså vad jag tycker.

När första världskriget bröt ut noterade Kafka som hastigt händelsen i sin dagbok och fortsatte sedan med att nämna att han hade åkt till badstranden. När den siste tsaren satt fången hos bolsjevikerna skrev han ingenting om revolutionen i sin dagbok.
Betyder det att Kafka inte tänkte på kriget och tsaren inte på revolutionen?
Naturligtvis inte, det betyder bara att vi inte nödvändigtvis skriver om det som mest sysselsätter våra tankar. Under hela den period jag bloggat har jag allra mest tänkt på min kollega Gösta, på hur obegripligt det är att han är död.
Jag skrev hans nekrolog och ingenting har varit så svårt att skriva.  Det var svårt också språkligt. Jag visste inte om jag skulle skriva ”dog” eller ”avled” och även om jag visste att jag inte skulle skriva ”rycktes ifrån oss” eller ens ”gick bort” var jag osäker på om jag skulle skriva ”plötsligt”, ”hastigt” eller ”oväntat”. Jag tyckte att jag borde ha kunnat ringa Gösta och fråga, han skulle ha vetat vad som språkligt var bäst. Jag märkte att det finns nekrologklichéer som man frestas halka in i, jag var till och med på vippen att skriva ”Teatern låg honom varmt om hjärtat” men så tyckte jag mig se Gösta le snett och insåg jag att uttrycket att något ligger någon varmt om hjärtat uttryckligen bara används om de döda. Medan jag skrev blev Gösta mer och mer död och jag ville ju tvärtom hålla honom levande.
Och så med ens mindes jag ett brev jag fick en gång från en kvinna som just begravt sin mor. För dödsannonsen hade hon hittar några rader av Harriet Löwenhjelm som hon tyckte passade perfekt, nämligen

Nu vilar hon. Frid över hennes minne
och frid skall härska i ett raslöst sinne,
       där fordom underbara hugskott lyst.

Fast sen fick hon ju förstås så småningom veta att raderna var skrivna till minne av Löwenhjelms hund Peggy.
Jag önskar att jag hade kommit på att berätta för Gösta om den där dödsannonsen.

Just ingen kan ju stava till det och många kan inte heller
uttala det men här är jag nu i alla fall: på det som nu är Helene Schjerfbecks
gata i Raseborg men förr var Kärrgatan i Ekenäs.

När vi kom för nån timme sen var trappan isig och hal men
när grannarna såg att vi stod och såg sådär urbant handfallna ut inför livets
realiteter så kom en med en sprutkanna med kokande vatten och en annan med
salt.

Det kändes mycket bra.

Av alla mina tre hem är det numera utan vidare Kärris-
lägenheten - ja, vi kommer helt klart att säga så länge till - som känns mest
hemlik.

”Jag är som bäst på landet”, meddelade min mors
telefonsvarare sommaren lång.

Att det var en finlandism tänkte jag aldrig på då, däremot
sa jag ibland åt henne att jag inte förstod att hon vågade låta telefonsvararen
meddela det och då svarade hon: ”Men det är ju bekvämast för alla parter om
inbrottstjuvarna kommer medan jag är borta.” Och så tillade hon: ”Och det är
verkligen på landet jag är som bäst.”

Hon dog på landet och under veckorna som följde ringde jag
till henne ibland, bara för att höra den där meningen.

Själv brukar jag tänka att jag är som bäst i Ekenäs. Det
tänker jag var än jag är.

Det är bra att veta var man är som bäst.

Men när jag sätter på min e-post tränger en annan verklighet
på. En god vän i Danmark skriver om en bekant, en man i trettiofemårsåldern,
mitt uppe i en karriär som försäljare för ett internationellt storföretag, som
plötsligt fick en blodpropp i ögat. Han klarade sig, men det som gjorde min
goda vän upprörd var att doktorn hade rått honom att inget säga åt sin
arbetsgivare eftersom han i så fall riskerade att bli av med jobbet. Men är det
moderna arbetslivet verkligen så beskaffat att man efter en blodpropp ska välja
att genast sätta sig på interkontinentala flyg?

För att slippa bli arbetslös?

Åh, jag borde inte ha lagt märke till Aftonbladets löpsedel just då. Jag var på väg till flygbussen för att åka ut till Arlanda, jag gick förbi en kiosk och där fanns den, den handlade om en brand: ”Tvååring gömde sig i garderob. Omkom i lågorna.” Svenska löpsedelsrubriker som ”Du kan ha hjärtinfarkt utan att veta om det” eller ”Vanlig förkylning kan vara cancer” bekommer mig inte ett skvatt längre, de är så vanliga, men med den här var det annat. Antagligen var jag lite särskilt sårbar för att jag var stadd i uppbrott, på väg från ett hem till ett annat.  Att bo på flera ställen är på många sätt stimulerande, jag kan tänka olika tankar i olika miljöer och med tilltagande ålder blir förmågan att tänka olika tankar allt viktigare, men det är inte så att detta tredubbla boende  gör mig suverän Tvärtom: att kunna lämna ställen, att veta att det alltid finns hem där man inte är gör ens mer definitiva icke-existens till en mera påtaglig realitet.
    Men vad beträffar såna där löpsedelsrubriker som den om branden så undrar jag varför vi ska utsättas för dem. Det är ju inte kunskap vi nödvändigt behöver, det är inte kunskap som får oss att förstå världen bättre. Det är kunskap som antingen väcker mardrömmar eller får oss att värja oss – väl oftast det sistnämnda. Och vad betyder då det på längre sikt? Är det kanske faktiskt så att vår förmåga till medkänsla bryts ner bit för bit?
   Apropå kunskap vi inte nödvändigt behöver:
På flyget fortsatte mitt umgänge med kvällstidningarna och jag läste om hur prins Carl Philip på en nattklubb i Ängelholm ”raggat på” en artonårig brunett vid namn Stephanie. Ett ögonvittne beskriver deras umgänge: ”De satt nära varandra, skrattade och tog lite försiktigt på varandra. De satt inte hopslingrade och grovhånglade, det var lite finare.”
    Skönt att få veta att det ändå är nåt speciellt med kungligheter.
När jag är på Villagatan och ska lägga mig börjar jag igen tänka på tvååringen i garderoben. Jag tröstar mig med att titta på en bild Jacob – mitt tioåriga barnbarn – har ritat. Den är av en katt och han har faktiskt fångat den i rörelse, i det ögonblick den blir varse en iakttagare och själv tittar upp.
Tur eller skicklighet?
Farmor tror givetvis att det är skicklighet.
  

Innan denna nyfrälsta bloggare går i veckoslutskarantän en alldeles kort kommentar:
Häromdagen skrev jag att könsfördelningen i min kurs för Uppsala-medicinare är jämn. Vad jag inte skrev är att jag tycker det är fantastiskt roligt att det är så.
Får man tycka så?
För något år sen sa jag åt mina - kvinnliga -  doktorander att jag tycker det vore roligt med fler manliga studerande i nordisk litteratur. De såg en smula ogillande ut, uppfattade jag.
Men jag tycker alltså att det är roligare, jag tycker det tillför en hel del dynamik. Borde jag skämmas?

Först ringer en dam från skatteverket här i Uppsala och säger att de kommit fram till att jag är stadigvarande bosatt här.
”Va?” säger jag förvånat och faktiskt en liten smula förskräckt, ”Jag är stadigvarande bosatt i Finland”.
”Ja, det kan väl tänkas men vi har alltså kommit till att du är stadigvarande bosatt här”, säger damen lugnt.
”Men man kan ju i herrans namn inte vara stadigvarande bosatt på två ställen?”
”Jo, det kan man”, säger damen fortfarande lugnt men också en smula triumferande. ”Skattemässigt kan man det.”
Då inser jag att det bara är att ge sig för det skattemässiga går självklart före sunda förnuftet.

Sen får jag ett mejl från en herre vid något som heter Internationella biblioteket. Eller: i själva verket är det mitt tredje mejl från honom men det första svarade jag aldrig på och det andra snäste jag av. Det första innehöll några enkätfrågor av typen ”Varför är det viktigt att läsa skönlitteratur?” och om det är något jag är trött på att besvara så är det frågor om varför det är viktigt att läsa skönlitteratur. Det andra mejlet lydde: ”Snälla, kan du inte svara. Jag har ju läst Gossen i graven bredvid.” Då svarade jag att det inte var jag utan Katarina Mazetti som skrivit Gossen i graven bredvid. Så då kom nu då detta tredje mejl och där stod: ”Klart att jag visste att det inte var du som skrivit Gossen i graven bredvid.  Jag ville bara att du skulle reagera.”
Jag var övertygad om att han bluffade men det var ju en skicklig bluff så jag svarade faktiskt på hans frågor.

På eftermiddagen var jag på Lidingö bibliotek för att tala om När vi spelade Afrikas stjärna. Efter föredraget kom en dam fram och sa att hon hade läst boken, att hon hade uppfattat att min man hette Lars Gustafsson och att hon hade dragit slutsatsen att det var författaren Lars Gustafsson. När denne Lars Gustafsson tidigare i vinter uppträdde på Akademibokhandeln hade hon följaktligen gått dit med blommor som hon hade tänkt att jag skulle få. När Lars Gustafsson börjat signera gick hon fram till honom och – med ett plötsligt skov av osäkerhet – frågade hon: ”Känner du Merete Mazzarella?”
 ”Nj–a”, hade han svarat och hade i sin tur sett osäker ut.
”Är du gift med henne?” framhärdade damen.
”Nej, verkligen inte.”
Jaha”, hade damen då sagt, ”det var synd för de här blommorna var till henne. Men du kan ju få dom i alla fall.”

Senaste veckoslut flög säkerhetstjänstens helikoptrar lågt
över min Ville-sons hus, rapporterar han mejlledes från Chicagos South Side.
Stadens store son Barack Obama och hans familj hade nämligen kommit hem:
presidenten ville dels bjuda Michelle på Valentine’s Day middag på
favoritkrogen, dels klippa sig hos sin favoritfrisör. Tidigare amerikanska
presidenter har tagit igen sig på nån lantlig ranch, familjen Obamas tillflykt
är i högsta grad urban: South Side rymmer både University of Chicago och svart
slum. Det är på sitt sätt en mycket symbolladdad miljö.

Själv är jag igen i Uppsala – jo, just nu är det snabba
förflyttningar som gäller. I går hade jag andra träffen i min litteraturkurs
för medicinare – eller läkarstudenter, som man säger här. Sjutton stycken är
de, de flesta från nästsista eller sista terminen, lika många killar som
tjejer. Alldeles utomordentligt tacksamt är det att undervisa dem för de är
verkligen sugna på annat än utantillkunskap och tabeller, de vill läsa riktiga
böcker och de är diskussionslystna. ”Det är så roligt att få ha åsikter”, var
det för några år sen en flicka som sa, ”När jag började studera hade jag en
massa åsikter men nu är det så länge sen nån frågade efter mina åsikter att jag
knappt vet om jag har några”. Med studenter som läser litteraturvetenskap
känner man ofta att de är innerligt trötta på att läsa och på att diskutera.

Den här träffen handlade om Solveig von Schoultz’ novell
”Även dina kameler” i samlingen med samma namn från 1965. Det unga paret Kati och
Tommi är i Italien ett år, han är fotograf och har varit glad och stolt över
att ha fått ett stipendium och kunna ta henne med men så visar det sig att hon
mest bara går där i det främmande och längtar hem. Vi diskuterar varför Tommi å
ena sidan till varje pris vill att Kati ska läsa högt sina brev från sin syster
men å andra sidan sedan gör klart att han tycker de är löjliga. Vi diskuterar
svartsjuka. Vi diskuterar hur mycket man egentligen kan dela i ett förhållande
och kommer till att man inte ska försöka dela allt. Jag berättar om det
dagboksskrivande paret som finns i en Doris Lessing-roman: när de gifter sig
får de för sig att de ska läsa varandras dagböcker men snart nog visar det sig
att de var för sig kommer till att det inte längre är roligt att skriva dagbok
och så börjar de – utan att säga något om det – vardera skriva två dagböcker,
en som de visar för varandra, en som de håller för sig själv.

Vi diskuterar om det här kan kallas otrohet. Sen återvänder
vi till Tommi och Kati och undrar bekymrat hur det ska gå för dem.

Kort bara, en tanke som slog mig nyss:
Den engelska författaren E M Forster skrev för sådär nittio åttio år sen om hur Homo Fictus – den fiktiva människan, människan i skönlitteraturen – skiljer sig från den verkliga: hon ägnar mer tid åt kärlek, åt att tänka på kärlek och överhuvudtaget åt att tänka men betydligt mindre åt att äta, sova och arbeta. Min insikt för dagen är att Homo Fictus också ägnar betydligt mindre tid åt att leta efter saker – glasögon, nycklar, plånbok, gårdagens tidning, ett bestämt klädesplagg, en bestämd bok man lade undan – och åt att städa. Just nu, när det är letar och städar jag gör tänker jag på att det är just det jag skulle vilja läsa om. Alldeles särskilt skulle jag vilja läsa en ordentlig städskildring. Jag skulle vilja läsa om nån som inte bara dammsuger utan som också letar efter smulor och kladd i springan mellan spis och diskbänk, om nån som tänker sopa golvet men efter en blick på sopskyffeln inser att den nödvändigt borde sköljas av först, ja, kanske rentav skuras.
Det skulle jag vilja skriva om.

Försummad och förebrående såg den ut, lägenheten på Villagatan, när jag kom hem i går kväll. De två senaste veckorna har jag flängt mellan Uppsala och Helsingfors eftersom jag haft föredrag och undervisning på båda ställena.

Hem, förresten? Jo, men numera reser jag från hem till hem för också Uppsala är i hög grad hemma. Liksom också Ekenäs.  Jag brukar säga att jag har ostkanter som torkar i tre kylskåp.

På Arlanda blev jag kroppsvisiterad i säkerhetskontrollen trots att ingenting pep när jag gick igenom metalldetektorn. Man känner sig verkligen utpekad, misstänkliggjord,  när man blir kroppsvisiterad trots att ingenting pipit. Och vem kunde dagarna efter  terrorattacken 11 september föreställa sig att en konsekvens skulle vara att vi några år senare skulle stå med vår deodorant och vår tandkräm i en liten plastpåse? Vem tror i dag att det räddar liv att vi står med vår deodorant och vår tandkräm i en liten plastpåse? Och det där att man på vissa flygplatser ute i världen förväntas ta av sig skorna tycker jag är direkt oroande därför att det är så fantasilöst och visar i hur hög grad det är terroristerna som bestämmer agendan: en terrorist försökte sig på en skobomb, nu ska vi då alla ta av oss skorna. Medan terroristerna ju i herrans namn måste ha helt andra planer.

På flyget läste jag Svenska Dagbladet och där var det ett par rader jag fastnade för, en replik i en intervju, nämligen: ”Jag skulle inte tycka att det kändes bra att göra minor i form av nallebjörnar.” Den som uttalar sig heter Lena Kaati och är nydisputetad forskare vid svenska Totalförsvarets Forskningsanstalt. Det är själva tonen jag fastnar för, det eftersinnande, liksom prövande: ”Jag skulle inte tycka att det kändes bra.”

Jag har aldrig bloggat förr. Jag kunde underteckna  så - anonymt: ”En som aldrig bloggat förr.” Men jag läser vad Peter Englund skriver om formen. Han menar at den är ”en synnerligen ångestfri skrivform”: ”det går att skriva vad som helst, när som helst och hur långt (eller kort) som helst. Och nästan hur som helst. Och det tycker jag är svåremotståndligt. I synnerhet då jag ser skrivande som en lockande metod för att utforska världen, och det egna jaget.”

Själv är jag ensam. Egentligen tror jag att utforskandet av världen och det egna jaget förutsätter en smula ansträngning. Jag tror också att det redan finns för många som bloggar – fler än som läser.

Nå, nu ska jag börja förbereda dagens undervisning. Som pensionerad professor har jag fått göra tre inhopp in i en kurs i Europas litteratur och tala om Mary Shelleys Frankenstein, Charlotte Brontes Jane Eyre och Flauberts Madame Bovary. Idag är det Madame Bovary och jag inser att jag glömt att den olycksaliga Emma mera tar livet av sig på grund av tilltrasslade affärer än på grund av olycklig kärlek. Jag tror det är Alvarez som i sin bok om självmord, The Savage God, låter förstå att det nästan alltid är de som håller på att gå under ekonomiskt som menar allvar med sina självmordsförsök medan de olyckligt kära försöker rädda sig i sista stund.