”Är glaset halvtomt eller halvfullt?” är en klassisk fråga som ska belysa att man kan se saker och ting ur många olika perspektiv. Den traditionella tidningsbranchen befinner sig just nu i en identitetskris som gör att man riskerar att tappa perspektivet. Visst har vi en vikande upplaga för våra betalda pappersprodukter, glaset är halvtomt. Å andra sidan har vi fler läsare idag än någonsin och våra digitala satsningar går som tåget. Alltså är glaset halvfullt och vi har all anledning att ta fasta på möjligheterna istället för problemen. ”

Denna text är saxad ur ett  inlägg på  Bloggpanelen på aftonbladet.se om framtidens media och journalism.

Jag hör själv till dem som flitigt söker information på nätet, men en morgon, utan min morgontidning, är definitivt en dålig morgon. Tyvärr är det ändå så att jag nuförtiden rätt ofta blir både förargad och besviken. Jag har hört en nyhet kvällen innan, eller som nu senast varit med om ett spännande fullmäktigemöte. I det första fallet tror jag att jag skall få veta mer, och i det andra att jag skall få ta del av en analys av den diskussion som förts och de beslut som fattats.Tyvärr är det ofta så att tidningen innehåller ännu mindre än föregående kvälls nyhetsrapportering i realtid och fullmäktigerapporteringen är närmast att likna vid ett beslutsprotokoll.

Belysande för situationen är rapporteringen från senaste fullmäktigemöte. Läsarna fick endast veta att avfallsförbränningsanläggningen på Alholmen bordlagts, sedan var det deras tur att på webben börja tycka till och - det skulle de göra utan att ha fått ta del av vare sig fakta i ärendet eller fullmäktigeledamöternas argumentation.

Läsarna skall tycka till. Journalisterna ges inte tid att göra det.

Är tidningarnas ekonomiskt ansvariga inne på rätt väg? Satsningarna på webbtidningen slukar ekonomiska och personella resurser. De digitala satsningarna är nödvändiga, men förödande om de innebär att sparkraven på pappertidningen blir orimliga; tidningen måste gå i tryck tidigt på kvällen och man minskar på antalet journalister.

Om vi läsare allt mer tyr oss till webben följer annonsörerna efter. Det är inte ägnat att förvåna att tidningarnas annonsintäkter minskar.

Märta-Lisa Westman

 

Adressit.com

Det är rätt mycket jag för tillfället gör för första gången i mitt liv. Intressant!

Jag har sent igår lagt ut en adress för undertecknande på www.adressit.com, Keski-Pohjanmaa etelään/ Mellersta Österbotten söderut. Jag försöker tillsammans med några riksdagsmän, politiker och representanter för näringslivet utnyttja ett modernt medium för påverkan. Det är helt fascinerande. Jag blev tvungen att lova mig själv att inte gå in och titta på antalet underskrifter på några timmar. Det återstår att se om jag kan hålla mitt löfte.

Jag hör absolut inte till datafreeken, men åtskilliga är de timmar jag tillbringat med min PC. Visst är det roligt att jag kan; kommunicera via e-post, kolla vädret i Milano innan jag packar min kappsäck, köpa biljetter hemifrån till t.ex. Spanska ridskolan i Wien, läsa om det dataspel mitt barnbarn har önskat sig till julklapp, beställa en bok som jag just hört om, googla information om det jag vill veta  och -  utan mitt skrivprogram skulle jag inte längre klara mig.

Samtidigt är datavärlden så onaturlig och så skrämmande. Samhället/ VI har blivit så sårbart/ sårbara; ditt och mitt integritetsskydd, bankvärlden, näringslivet...Mobbarna har fått ett fruktansvärt instrument till sitt förfogande, barnpornografi och andra avarter av mänskligt liv sprids i realtid. Jag tycker synd om det barn som sitter ensam vid sin dator i stället för att umgås med sina kompisar. Alltför många har endast virtuella människorelationer, inga verkliga  med känslor, lukt, vibrationer och kroppskontakt.

Just idag ser jag ändå mest fördelar med den moderna tekniken.

Den virtuella påverkningsprocessen är kul, den statliga beslutsprocessen sorglig. Staten genomför en reform och påbörjar omedelbart nästa. Reformerna är inte i kontinuitet med varandra. I en reform slår man ihop Karleby, Kaustby och Pedersöre härader till ett polisdistrikt och i den nu pågående regionförvaltningsreformen planerar  man att slå en kil mellan Karleby och Jakobstad. Man vill överföra Mellersta Österbotten förbund till ett samarbetsområde med Norra Österbotten och Kajanaland. Sakargument beträffande pendlingsområde, ekonomiområde, språkförhållanden, långvarigt samarbete inom utbildningssektorn, kring räddningsväsendet, gemensamt flygfält etc. nonchaleras.

Jag hoppas att vi kan påverka bl.a. via adressit.com.

 

... undervisa i finska

I en debatt arrangerad av Handelskammaren fick jag frågan varför inte eleverna i Jakobstad lär sig finska. Jag var förberedd och försökte förklara. Då man inom pappersindustrin skall tillverka papper av en viss kvalitet väljer man först lämplig råvara och ser sedan till att tillverkningsprocessen sker utan störningar. Den råvara vi har i skolan är av varierande kvalitet. All råvara måste tas tillvara och förädlas. Flera produkter produceras samtidigt. Tillverkaren är inte ensam om att styra processen. Kvaliteten på en delprodukt (kunskap i finska) kan tillverkaren därför inte garantera.

Tes nr 1 Finska är svårt för den som har svenska som modersmål och inte kommer i kontakt med finskan i vardagslivet.

Många av eleverna i svenska Österbotten lever supersvenskt + litet engelskt. De ser bara på svensk tv, läser bara svenska tidningar och umgås bara med andra svenskspråkiga. Med engelska kommer de i kontakt via sin musik, tv:n och datorn.

Tes nr 2 En finlandssvensk måste kunna finska.

Alla behöver kunna förstå och uttrycka sig på finska. En majoritet kommer att ha behov av att kunna tala finska bra. För många kommer det att vara nödvändigt att kunna uttrycka sig korrekt i skrift.

Tes nr 3 Grammatiken, det korrekta, lär sig eleven ingen annanstans än i skolan.

Grammatiken är inget självändamål, men för en enspråkigt svensk elev är grammatiken det verktyg han/ hon behöver för att kunna lära sig finska. Alla behöver känna till vissa grammatiska begrepp, de hör till allmänbildningen.För läraren är det en utmaning att kunna anpassa undervisningen till den enskilda elevens behov, att modigt våga sovra och gallra och ändå se till att alla lär sig det väsentliga.

Tes nr 4 Eleverna lär sig tala i arbetslivet.

En stor del av högstadieeleverna tiger på mer än ett språk. Det kan vara svårt att få elever i puberteten att diskutera t.o.m. på sitt modersmål. Det är en delorsak till att det är svårt att utveckla den muntliga färdigheten. Det som fungerar, t.ex. hör- och läsförståelse, är nog idag en självklar del av undervisningen.

Om skolan har lyckats ge ett basordförråd och nödvändiga kunskaper i grammatik, så lär sig
nog en finlandssvensk tala finska. Jag har ofta fått höra: ”Du veit inte hu bra ja e på finsk ida”.

Tes nr 5 Tilläggskunskaper kan behövas.

I gymnasiet fördjupas kunskaperna. En del av eleverna kan trots det ha framtidsplaner som kräver mer. Den som t.ex. tänker sig studier i en finsk högskola/ ett finskt universitet måste satsa litet extra. Beprövade, enkla metoder är att vänja sig att se på finsk tv, att läsa en finsk tidning, att gå med i en finsk förening, att delta i en kurs på finska, att söka sommararbete på en finsk ort...

Tes nr 6 Det är ohemult att kräva det omöjliga av lärarna.

Under två till tre veckotimmar kan man inte lära allt. Det kan man inte, speciellt inte eftersom mottagaren ofta är inställd på helt andra våglängder. Det finns så mycket annat än finskan som pockar på hans/ hennes intresse.

Tes nr 7 Finskan är bara ett av många viktiga ämnen.

Modersmål, engelska, franska, matematik, fysik, kemi, biologi, historia, religion, idrott, slöjd, hälsokunskap, musik, huslig ekonomi -

Mera av allt

I kö stå önskemålen
vid skolans kunskapsdisk:
mera om alkoholen,
mera om rökningens risk,
mer om det aktuella,
mer om historiens gång,
mer om det sexuella,
mer om musik och sång,
mer om teknikundervisning,
mera om konstens mission
och (mot andliga värdens förlisning)
mera religion,
mer om miljöförstöring,
mer om förvällning av svamp,
mer om mopedrengöring,
mera om kvinnokamp,
mera om konstgjord andning,
mera om allt häromkring,
ja, mera av allt i skön blandning
och mindre av ingenting.

Rektor Brysk (Olof Hammarlund)




Märta-Lisa Westman

 

Tro – hopp – kärlek

Varning: Läs inte dethär, om du hör till dem, som tycker att julen är alltför upphaussad!

Utsikten från mitt arbetsrum, i andra våningen i ett gammalt trähus i Skata, inger hopp. Snön lyser vit på taken och efter ett par veckor är vykortslandskapet fullständigt. I fönstren lyser Tro-hopp-kärlek och i syrener, äppelträd och jasminebuskar ljusslingor.

Idag skall jag skriva in namnen i mitt julklappshäfte. Jag har haft ett julklappshäfte ända sen 1979. Jag skaffade ett sånt som stöd för mitt minne, men det har blivit så mycket mer. Det är ett lättillgängligt stycke familjehistoria. Namn kommer till, namn faller bort. Min styvfar, svärmor och svärfar, moster och Arvo, Martta och Edith finns inte mer. Två svärsöner har funnits på listan, den ena har valt att hoppa av. De viktigaste namnen är nu Anna, Erik, Anders och Kajsa, mina barnbarn. Då jag började skriva fick min äldre dotter Carolina 100 mk till ett ridläger, nu är det hennes dotter Anna som behöver pengar till samma ändamål. Även listan på vänner som jag skall komma ihåg har förändrats.

Jag läser mitt häfte och jag minns och jag kastas mellan glädje, saknad och sorg.

Jag köper en massa julklappar, men jag får inte så många. Det lär vara omöjligt att köpa något åt en som ren har allt!

För mig har julgranen blivit det viktigaste. Det är alltid kris då den skall införskaffas. Det finns ingen jag gillar; över 3 meter, jämn och med stadiga kvistar. Calles och mitt äktenskap sätts på prov medan vi kör från det ena försäljningsstället till det andra. Efter flera försök hittar jag vanligen en försäljare som lovar att få fram en gran till följande dag. Krisen är över när granen äntligen är inne.

Jag får och köper varje år nya prydnader och samlingen har med åren blivit så värdefull att jag nog måste ta upp den i mitt testamente.

Mitt pyntande är näst intill en lustfylld upplevelse. Jag klär granen helt i rött. Anna har nog påpekat att det finns så många vackra färger t.ex. guld, men jag tror att hon nostalgiskt kommer att minnas - mommos gran var alltid röd. Då granen är klar har Calle också hunnit lugna ner sig och ingenjören installerar ett system för bevattningen med kommunicerande kärl. Det är inte ovanligt att vår gran, före tjugondag Knut, är ljusgrön av nya skott.

Vi går mot ljusare tider.

Märta-Lisa Westman

 

Remember, remember, the 5th of November...

November är en tung månad, speciellt tung om man är lärare. I remember... 

Jag har ofta förvånat mig över hur bra alla anser sig känna till skolvärlden och hur litet de egentligen vet. Den skola de skriver och talar om, den de vill förändra och modernisera, har förändrats och moderniserats för länge sen; den förändras och moderniseras hela tiden. En helt annan sak är att barnens/ ungdomarnas problem och svårigheter är de samma. De har fortfarande så mycket annat utvecklingsarbete att syssla med än, att lära sig t.ex. finska.

Jag hör till Nils Torvalds beundrare, men... I dagens ÖT citeras ett pressmeddelande från denne tänkare och min reaktion blir ”inget nytt under solen”.

Jag har varit pensionerad i 5 år. Det är verkligt länge sen jag fick ta i bruk ett dataprogram för inövning av objektet. Redan på min tid prövades det Torvalds nu efterlyser; den svenska skolan bjöd den finska på Luciafest - den finska på Kalevalaprogram, vändagar firades tillsammans, eleverna gick någon vecka i den andra språkgruppens skola, vi hade vänskolor och vänklasser i det finska Finland etc. etc. En del fungerade, andra ideer gjorde det inte. Gemensamt för alla försök och projekt är att de innebär en stor, extra arbetsbörda för lärarna. Lärare är individer. För en del innebär nya försök en positiv utmaning och för andra är de en belastning. I båda grupperna finns bra lärare.

Jag undrar vad Nils Saramo har att säga om ”att lärarna borde ges möjlighet att att bekanta sig med de möjligheter den tekniska utvecklingen innebär”. Används inte de e-läromedel som nu i rask takt produceras? Söker inte eleverna information/ kunskap på internet? Står alla de smart boards som Kulturfonden donerat oanvända i våra skolor?

Jag skall utan åsnebrygga avsluta dagens epistel med att citera Golda Meir:

”Jag tyckte – och tycker alltjämt-
att lärarkallet är det finaste och mest givande yrket av alla.
En god lärare öppnar hela världen för barnen,
sätter dem i stånd att använda sitt eget huvud
och rustar dem på många vis för livet”.

PS Trots att Nils Torvalds inte kommer med något nytt, så skall det väl erkännas, att det är positivt att han intresserar sig för utbildningsfrågor.


Märta-Lisa Westman

KSSR, SATA, KASTE, ALKU, AKKU, ERVA, ELLU, ALLU...
Visst vet vi alla vad som planeras i vårt land, vart vi är på väg?

Frågan är retorisk. Vi vet det inte. De flesta av bokstavskombinationerna säger oss ingenting. De kommer att påverka oss.

Jag deltog igår i ett seminarium om Jakobstadsregionen år 2015. Inledarna gav skarpa analyser av näringslivet i vår region och den ekonomiska situationen just nu. Efter det kan seminariet närmast betecknas som ”gulligt”. Våra 5 kommuner har duktiga och kunniga stads- och kummundirektörer, men de är så taktfulla mot varandra, att en diskussion mellan dem blir meningslös. 

Problemen lyftes inte på bordet:

- Tågen rusar både bildligt och konkret förbi regionen, medan vi snällt väntar att alla skall mogna till vettiga beslut.  Läs: kommunfusion

-Ett ramavtal för social, -hälso och sjukvården undertecknades i januari, men  fortfarande diskuterar och kompromissar man. Värdkommunmodellen urvattnas och den blir allt mer komplicerad.

- Demokratin försvagas, det folkvalda fullmäktige har mycket litet att bestämma om.
Social-, hälso- och sjukvården utgör ca 55% av stadens budget. Värdkommunen skall styras av en bastrygghetsnämnd. Nämnden skall ha 16 medlemmar från fyra kommuner, 6 från Jakobstad.



Orsaken till att man på statligt håll ansåg en kommun och servicestrukturreform (KSSR) nödvändig,  blev snabbt klarlagd; alltför få invånare i arbetsför ålder och svårigheter att finansiera välfärdsstatens service. Det stod också genast klart att målet var större enheter
bl.a. skulle antalet kommuner minska drastiskt. Staten bestämde inte hur många invånare en kommun skall ha för att anses funktionsduglig eller t.ex. när de geografiska förhållanden förutsätter en kommunfusion. De krav som förmulerades, och formuleras, i siffror gäller kommunal verksamhet; hälso- och sjukvårdsditrikt, yrkesutbildningen på andra stadiet etc.
Kommunerna skall själva få bestämma, men bestämmanderätten är begränsad. Resultatet är få kommunsammanslagningar, men desto fler arbetsdryga, svårhanterliga, ogenomskinliga och odemokratiska samarbetsmodeller – ett dyrt lapptäcke med många bitar av dålig kvalitet.

Jag ä, under rådande omständigheter, en övertygad anhängare av en kommunfusion i jakobstadsregionen trots att jag vet att en fusion kan leda till små personliga identitetsproblem. I slutet av 70-talet fusionerades staden Gamlakarleby och Karleby landskommun. Gamlakarleby finns inte mer. Från Karleby är jag inte. Så den här sfp:aren säger att hon är från Kokkola


Märta-Lisa Westman

 



 

”I våra finlanssvenska skolor skall vi undervisa i finska,
inte på finska.”

Jag citerar ÅA:s rektor Jorma Mattinen, så som jag minns att han sa, då han hälsade Sfp:s partidagsdelegater välkomna till en mingelkväll i Åbo i juni 2008.  Av debattinlägg och tidningsskriverier framgår att alla inte tänker som han. Jag gör det.

Det är få språkliga minoriteter förunnat att ha en egen skola som fungerar helt på gruppens eget språk.  Den rätten skall vi slå vakt om.

Benkt-Erik Hedin skriver:

De här orden

De här orden kan man läsa.
De här orden kan man höra.
De här orden kan man leka.
De här orden kan man göra.

Man kan bli glad av ord.
Man kan bli arg av ord.
Man kan bli retad av ord.
Man kan bli tröstad av ord.

Man lär sig förstå med ord.
Man lär sig förklara med ord.
Och orden hjälper oss
att leva med varandra.

Det handlar om mig.
Det handlar om dig.
Det handlar om oss människor
och om vår värld.

Här är mina ord.
du får dem.
Nu är de dina.

Jag är finlanssvensk. Mina bästa ord är svenska ord, även om jag kan många bra på finska, rätt många på tyska och t.o.m. några på engelska. Det är lättast för mig att välja rätt ord bland de svenska orden, då jag vill glädja, trösta, berätta, informera, lära, kritisera och påverka. Mottagaren inregistrerar det jag har att säga och förstår det budskap jag vill förmedla om han/ hon förstår de ord jag formulerat till meningar. Budskapet väcker nya tankar som han/ hon i sin tur formulear i ord och för vidare.
Om mottagaren inte förstår de ord som används leder det till missförstånd. Budskapet når inte fram, diskussionen avstannar ... och ännu värre, den ”ordlösa” lämnas utanför, medan de som har ordet i sin makt fortsätter att tillsammans utvecka och utvecklas.

” – utbildning på det egna språket är en fråga om att förvalta och förkovra ett språkligt och kulturellt kapital.”   Marika Tandefelt.

I våra finlandssvenska skolar skall vi undervisa på svenska. Jag återkommer till att vi också skall undervisa i finska.

 Inte retas

Jag kom just hem från Kokkola och blev så glad då jag såg att det fanns en kommentar till min text. Jag är fortfarande glad, men Nisse - du retas ju. En kvalificerad tippning är att du är lärare och jag förstår din ironi, men mina frågor förblir obesvarade. Kom igen alla stressade småbarns- och tonårsföräldrar, vad tycker ni?

det frågar mormor Märta-Lisa, pensionerad rektor

Jag älskar att läsa, men jag
läser aldrig bloggar. Jag skriver flitigt insändare, men jag har aldrig skrivit
en blogg. Nu skall 65-åringen bli modern och börja sprida sina tankar på nätet -
inte gnälla, bråka eller retas, utan påstå, provocera och tycka till.

”Inte gnälla, bråka eller retas. Ställ väckarklockan själv, bädda sängen
(det spelar ingen roll hur det ser ut) och klä dig själv. Ljuset skall vara
släckt klockan halv nio på kvällen.
Så lyder hus-reglerna hemma hos Barack
och Michelle Obama i Chikago. Om döttrarna Malia, född 1998, och Sasha, född
2001, klarar detta får de en dollar var i veckopeng av sin pappa”. (Hbl
10.11.08)

Man kan gott tänka sig hur reglerna justeras i takt med att
Michelle och Sasha växer upp; läxorna skall vara gjorda före klockan 7 på
kvällen,  hemma vardagar senast klockan
10 och under veckosluten klockan 11, nolltolerans för sprit och knark...? Det
spelar ingen roll att Moira Saunders får vara ute hur länge hon vill, de här
reglerna gäller hos familjen Obama.

Är det här en uppfostran i tiden? Kan
man tänka sig bestämda hus-regler också hos Karlssons i Jakobstad eller
Virtanens i Kuopio?  Behövs hus-regler?
Om svaret är ja- varför behövs de? Jag hoppas någon ger sig tid att
svara.

Själv blev jag glad då jag läste texten. Barack Obama och hans
hustru Michelle är in, t.o.m. mormor Marian Robinson är pop. Jackie Kennedy blev
snabbt en stilikon. Alla skulle ha likadan frisyr, likadan pillerburk på huvudet
och helst samma treradiga pärlhalsband som hon. Jag hoppas att Obamas skall bli
stilbildare och modeller för ett gott föräldraskap och ett sunt familjeliv.
Presidentfamiljens symbolvärde är stort, ett normalt familjeliv är inte möjligt
för en president. Trots paradoxen hoppas jag att de skall lyckas.

Det får
räcka för idag. Jag är just hemkommen från ett förlängt veckoslut i Milano. Vi
var sju ”tanter” som maximalt utnyttjade de tre dagarna och jag är därför trött,
men lycklig. Tänk att vi lyckades prata och skratta så mycket och så högljutt
att vi fick klagomål för att vi störde, 
och det före nio på kvällen, och det i Italien. Det var en pånyttfödd
dam, som igår  från tåget rusade hem och
bytte kläder för att sen iklädd nyinköpt, lila Armani-T-shirt tåga iväg till
fullmäktiges möte. T-shirten väckte berättigad uppmärksamhet, de lila
Armani-jeansen hoppas jag blir en succé. Ju äldre jag blir desto mer uppskattar
jag mina kvinnliga vänner!

Märta-Lisa Westman