Eva Wahlström

Jag föddes 1980 i Lovisa som lillasyster till två bröder. Har man äldre bröder får man skinn på näsan. Då pojkarna klättrade i träd gjorde jag det också och när de brottades låg jag oftast underst och kämpade. Då de många år senare blev diplomingenjörer blev jag istället boxare - den första finska damboxaren som tagit sig till EM-final och den första finska kvinnan som valts till Årets Boxare.
Mina favoritämnen i skolan var förutom gymnastik filosofi och modersmål - mest fascinerade grammatiken mig. Medan klasskamraterna suckade djupt över uppsatsskrivningen hade jag svårt att sluta skriva. Efter gymnasiet studerade jag på idrottsyrkeshögskola i Esbo och arbetade därefter några år som idrottsinstruktör i Hyvinge ända tills jag 2005 fick möjligheten att satsa på boxningen på heltid. Trots att grenvalet är maskulint har jag mycket feminint i mig, men en Kvinna med stort K blir jag aldrig - mera är jag ett naturbarn och en trollunge, den som alltid har söndriga knän och skit under naglarna.
Mina skrivgener har jag fått av pappa som både gett ut böcker och roat Lovisaborna med kåserier i lokaltidningarna, och med en nyfiken vild natur som min har jag upplevt mycket att skriva om. Jag älskar att måla, skriva, inreda, bolla med färger, material och ord - det känns som om jag hade en hel verkstad i huvudet som jämt producerar nytt. För första gången har jag nu tid att sitta ner och sätta tankarna till pappers.
Boxningen kommer att vara min huvudsyssla i många år framåt men skrivandet är en skön motvikt. När kroppen är trött av tränandet fungerar huvudet som bäst och det är lätt skriva. Äntligen har mamma fått vad hon önskade av mig när jag var yngre: "Varför unge kan du inte använda inre sidan av huvudet istället för utsidan?"


Juryn för Årets sportbok tilldelade Lite räcker inte ett hedersomnämnande:

”En enastående personlig och öppen bok om vardagen inom elitidrotten. Livskraft och intensitet – en bok som denna skulle knappast bli skriven under pensionen!
Eva Wahlström måste också få en eloge för att hon skriver så naturligt och uttrycksfullt.”